Stickgraffiti
Stickgraffiti är en form av gatukonst av enklare stickade kreationer. Dessa sätts på ställen där de är lätta att tråckla ihop, till exempel vägskyltar, lyktstolpar, cykelställ och räcken, men också på skulpturer i form av kläder. Utövarna vill oftast vara anonyma. Inspirationen kommer framför allt från gatukonstens principer och ifrågasättande av vem som äger det offentliga rummet och vem som får uttrycka sig i det. Konstformen förknippas ofta med Graffiti men har inte några större likheter med denna konstform. Stickgraffiti framkallar vanligtvis positiva reaktioner av betraktarna. Myndigheter har inte bedömt den vara en allvarlig form av skadegörelse. Trots det brukar konstnärerna sätta upp sina stickningar i skydd av natten eller tidig morgon för att undvika att upptäckas. Att stickgraffitin enkelt går att ta bort utan att lämna spår är en bidragande faktor till den positiva synen på konstnärernas avtryck i det offentliga rummet. Stickgraffitin (på engelska även kallat "yarn bombing", "yarnbombing", "yarnstorming", "guerrilla knitting", "urban knitting", "graffiti knitting" eller "knit graffiti") anses ha uppstått 2005 i Houston, Texas. Från att ha haft stickandet som en privat hobby började en grupp stickerskor sätta upp sina verk i det offentliga rummet. Gruppen kallade sig Knitta, Please! (eller bara Knitta) och bestod från början av stickkonstnärerna PolyCotN och AKrylik, båda kvinnor, men gruppen utökades snabbt 11 medlemmar. Inom ett par år blev stickgraffitin en global företeelse med aktiva stickare i flera världsdelar. 2006 gjorde de sin första stora piece i New York som bestod av 15 meter stickat garn. Även Notre Dame i Paris och Kinesiska muren har taggats. Skillnader i uttryck och syfte skiljer sig mellan olika grupper och olika delar av världen. Gemensamt för alla utövare är dock intresset för stickning som hantverk och ifrågasättandet av de manliga normerna i traditionell gatukonst. Stickgraffiti har dykt upp på flera håll i Sverige och varit omskrivet i media. En förlängning av stickgraffitin är craftivismen som förenar hantverk och aktivism och har en tydlig politisk agenda. Craftivisterna präglas mer av ideologi och använder stickgraffitin i syfte att kommentera omvärlden och kritisera rådande strukturer. Till exempel ser vi den danska konstnären Marianne Jørgensen som i en protest mot kriget i Irak klätt in en stridsvagn i rosa garn.
Gravyrstickel
Gravyrstickel, eller gravörstickel, ursprungligen gravstickel, är ett verktyg, som används vid gravyr. Det är en kraftig nål av härdat kolstål, som är fäst i ett trähandtag. Handtaget har en kulformad ände som vid användning vilar mot handflatan. Handtagets kula är ofta avskuren på en sida för att hindra stickeln att rulla, när gravören lägger den ifrån sig. Gravyrstickeln skjuts under arbetet framåt, varvid den snedslipade spetsen på stickeln skär ut ett gravyrspån, som lyfts upp ur materialet. Spetsen har olika utseende med varierande bredd och undersida vilket ger olika mönster och stickeln dess olika namn. Spetsvinkeln på en stickel varierar med materialet som graveras. Stickelämnen av god kvalitet tillverkas i bl.a. Schweiz och måste färdigställas av gravören själv. En numera vardaglig benämning av gravstickel är gravyrstickel. eller gravörstickel. Den används till exempel av en gravör för att gravera i metall. Gravyrstickel kommer från det svenska ordet gravstickel som är ett lånord från tyska Grabstichel, som är sammansatt av graben = gravera, rista och Stichel = verktyg som man sticker med. därav kopparstick (jämför strumpstickor, stickat klädesplagg, "sticka i fingret" samt pärlstickat = textil med pärlor fästa medelst sticka eller nål). Franska graver betyder rista och har för ovanlighetens skull inte romanskt, utan germansk ursprung, lågtyska och holländska graven med betydelsen inrista, egentligen gräva. Jämför "gräva en grav", begravning, vallgrav, gravlax, gravanden som gräver en grop för sitt bo, grävling. Fyrkantstickeln har en snedställd kvadratisk profil och används oftast till kopparstick, frimärks- och sedelgravyr. Bollstickeln har en U-formad profil och används för mynt- och medaljgravyr. Flacksticklar har en polerad platt undersida och används av text- och ornamentgravörer för s.k. blankstick. Knivsticklar med V-profil och randsticklar med en vvvvv-profil används mest för trägravyr.
Trikå
Trikå (franska tricot, stickat arbete) är ett stickat eller virkat tyg, i äldre tid huvudsakligen framställt genom traditionell stickning eller virkning, men senare framställt i särskilda trikåvävningsmaskiner. Den skiljer sig från vanligt tyg genom att inte bestå av en väv utan enbart av trådmaskor och är därmed mycket mer elastiskt. Trikå delas vanligen in i vävttrikå och varptrikå beroende på om tråden går i vävens längdriktning eller tvärriktning. Den vanligaste typen är slätstickad vävttrikå som har räta maskor på ena sidan och aviga på den andra. . Bland bomullstygerna är trikå universalmaterial för underkläder och T-shirts. Trikån är känslig, varför en speciell trubbigare nål bör användas när den sys. Denna trubbigare s.k Strechnål gör inte hål i tyget eftersom den pressar sig emellan fibrerna till skillnad mot en "vanlig" nål som trycker sig genom fibrerna i tyget. Det finns två huvudgrupper av trikå, väfttrikå och varptrikå.
Peter Grimes
Den svenska premiären ägde rum på Kungliga Teatern i Stockholm den 21 mars 1946. Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 8 mars 1998. Operan utspelar sig i en fiskarby i Suffolk vid Englands nordsjökust omkring 1830. Prolog Fiskaren Peter Grimes kallas inför en undersökningsdomstol, som skall undersöka de gåtfulla omständigheterna kring hans lärlings död. Trots att han bli frikänd är han i bybornas ögon ändå en mördare. Fredsdomaren Swallow förbjuder Grimes att anställa en ny lärling. Grimes vrede stillas av Ellen Orford. Orkestermellanspel 1. (Dagens inbrott). Scen 1. Grimes märker snart hur svårt det är att sköta båten ensam och apotekaren berättar att han har hittat en pojke åt honom. Trots domstolens utslag hämtar Grimes en ny lärling från fattighuset och får stöd av Ellen Orford och Carter Hobson. Kapten Balstrode försöker i alla vänskaplighet övertala Grimes att leva ett normalt liv och anpassa sig efter omständigheterna, eller flytta därifrån. Men Grimes vill varken ändra levnadssätt eller flytta ifrån sin födelsetrakt. I stället vill han bli rik så att han kan imponera på sina fiender och gifta sig med Ellen. En storm bryter lös. Den kommer samtidigt med tidvattnet och är därför dubbelt fruktad, så fiskarna drar upp sina båtar på land och surrar fast dem. Orkestermellanspel 2. (Storm). Scen 2. Fiskesamhällets invånare samlas som vanligt på värdshuset Galten. Utanför blåser det upp till storm. Någon berättar att kustvägen är översvämmad och att ett stycke av klipporna har sköljts bort vid Grimes stuga. När Grimes kommer för att hämta sin nya lärling, breder en chockerad tystnad ut sig. De församlade tar upp en visa för att rensa luften. Ellen och Hobson kommer med pojken till Grimes. Orkestermellanspel 3. (Söndagsmorgon på stranden). Scen 1. Några veckor senare, en söndagsmorgon vid tiden för gudstjänsten. Ellen har tagit med sig Grimes nye lärling John till stranden så att han får leka lite. Hon märker att hans kläder är sönderrivna och att pojken har blåmärken på halsen, men han vill inte förklara något. Grimes har fått syn på ett fiskstim och kommer för att hämta pojken. De skall ut på fiske. Hon förebrår Grimes för hans häftiga humör och våldsamhet, och det slutar i ett gräl som kyrkobesökarna hör när de är på väg från kyrkan. Men hon kan inte hindra att ryktet om Grimes övergrepp mot lärlingen sprids. Efter gudstjänsten beger sig männen därför till Grimes stuga för att ta reda på hur denne behandlar sin nye lärling. Orkestermellanspel 4. (Passacaglia). Scen 2. I Grimes stuga, nära klipporna. Varmhjärtat sjunger Grimes en sång för pojken, men beskyller honom samtidigt för att ha ljugit för Ellen. När han blir varse den annalkande folkmassan, öppnar han dörren och knuffar ut pojken, denna störtar nedför klipporna och dör. Kyrkoherden och Swallow finner stugan tom och vänder lugnt om. Endast Balstrode tittar nedför klipporna och ser vad som verkligen har skett. Orkestermellanspel 5. (Stugan). Scen 1. Några dagar senare är det dans i Moot Hall. Ingen har fäst sig vid att Grimes och pojken inte har synts till på flera dagar och alla förmodar att de är ute på fiske. Då får byn skvallerkärring, mrs Sedley höra Ellen berätta för Balstrode att en tröja hon har stickat åt pojken har sköljts upp på stranden. Grimes båt är nu tillbaka på stranden och Ellen inviger borgmästaren Swallow i sina misstankar. Han beordrar byns poliskonstapel att hämta Grimes. Det ryktas att Grimes har tagit livet av sin nye lärling. Den upprörda folkmassan kräver vedergällning. Orkestermellanspel 6. (Dimman).
Johan Tobias Albinus
Johan Tobias Albinus, född omkring 1635 i Kulmbach i Bayern, död i maj 1679 i Reval, var en tyskfödd arkitekt, verksam i Sverige. Fadern Tobias var borgare och överskärare i Kulmbach. Omständigheterna omkring hur Albinus kom till Sverige är inte kända, men sannolikt hade han en släkting i Stockholm. År 1668 nämns Albinus för första gången i källorna och var då konduktör under Nicodemus Tessin d.ä. och tillhörde slottsstaten, där han fick en del av sin utbildning. Albinus hade ingen kunglig arkitekttjänst utan tog uppdrag från staten och privata beställare som arkitekt och som byggnadsingenjör. Albinus var skicklig i sitt yrke och efterlämnade en större samling av utländska arkitekturböcker enligt hans bouppteckning i Stockholms stadsarkiv. Här får man också veta hur en arkitekt var klädd: svart sammetskappa, dito byxor i kläde, värjgehäng i "stickat" arbete och peruk. Albinus synes ha adlats i Tyskland eftersom hans brevsigill visar en hjälmkrönt vapensköld med ett fågelliknande djur och initialerna I T A. I slutet av sin levnad (från 1677) var han verksam i Estland, som arkitekt åt det estniska ridderskapet. Inga byggnader för detta är kända, däremot för den svenska högadeln, Magnus Gabriel De la Gardie (Hapsal)och riksamiralen Gustaf Otto Stenbock (Kolck?). En större projektritning för denne omnämns bland ett fåtal byggnadsritningar i arvskifteshandlingarna. Albinus arkitektur kännetecknas av en markerad klassicism där en ganska tung fasadbeklädnad i form av kolossalpilastrar och festonger under fönstren dominerar. Hans byggnader har altantak med balustradbarriärer, mansardtak av 1600-talstyp med en mycket litet och flackt översta fall men även säteritak med hög mellandel förekommer. De för tiden sammanbyggda hörnpaviljongerna och mittpaviljongerna samt torn saknas i Albinus' arkitektur. Jacob Grundels hus i kvarteret Överkikaren, Stockholm. Jonas Österlings gård och tobaksspinneri vid Pålsundet, senare Heleneborg. Lillienhoffska palatset, Götgatan. Reenstiernska palatset, Wollmar Yxkullsgatan. Skräddarmästare Heinrich Hensells hus, kv. Lychaon 7, i Gamla stan, ombyggnad. Sjöfartshuset Skeppsbron Stockholm, attribution av B. Noldus, Nederländerna. Fribergs herrgård, Kulla sn och/eller nyinredningar i Forbuska palatset, Blasieholmen. Tidö slott, inredningsarbeten. Landsorts fyrbåk, träkonstruktion med polerade stålspeglar av Daniel von Braun. Hapsals stad och slott, Estland, projekt till nybyggnader. Kolga (gods) (Kolck, gods i Estland), tillskrivet. von Rosens palats i Tallinn (Reval), tillskrivet av H. Uprus, Estland.
Täcke
Täcke är en sängklädsel av tjockare textil som kan placeras ovanpå kroppen vid sömn eller vila. Kroppstemperaturen sjunker vid sömn, vilket kan vara den biologiska orsaken till att människan sedan urminnes tider har placerat något över sig under sömnen. Täcket kan vara vävt, stickat, kviltat, tovat och bestå av komponenter ur naturmaterial som lin, bomull, ull, fjäder, dun och vadd eller syntetmaterial av olika grad och slag. Täcket består ofta av en fyllning med ett överdrag som håller fyllningen på avsedd plats. Eftersom täcket är mer svårtvättat än tunnare tyger förses det oftast med ett lakan mot den sovande, eller läggs i ett påslakan, som minimerar trassel under natten.
Fleece
Fleece är ett tyg med ruggad yta, som i huvudsak används till plädar och fritidskläder. Fleecematerial är nästan alltid tillverkat av 100% polyester, men det finns också fleece tillverkad av bomull och av ull. Ordet "fleece" är belagt i svenska språket sedan 1991. Snarlika material togs fram parallellt av flera företag: Ett av de första var Maiden Mills (senare Polartech LCC) som 1979 lanserade "Polar Fleece". Fleece av konstfiber är töjbart, mjukt och varmt samt lätt att tvätta. Det håller värme och transporterar fukt, vilket gör det effektivt för utomhusaktiviteter. Fleece används i jackor, hattar, tröjor, sweatpants, tygdukar (blöjor), gymnastikkläder, hoodies, filtar och högpresterande utomhuskläder. Fleecematerialet består av stickat tyg i mycket små maskor, fastän det nästan förefaller att vara vävt. Det kombineras ofta med ett innetyg och bildar då ofta ett vindtätt material, som kallas windstopper. Fleece tillverkas ibland av återvunna PET-flaskor, som malts ned, smälts och sedan spunnits till fiber. Fleece alstrar statisk elektricitet och är inte lämplig i lokaler/säkerhetszoner med explosionsrisk eller i lokaler med känslig elektronik. Tål inte hög värme och skall inte strykas eller torkas på hög värme i en torktumlare. Polyesterfleece är ett konstfibertyg som tillverkas av icke-förnybar olja. Det bidrar därför till produktionen av fossila bränslen. Plastfibrer som lossnar vid tvätt fångas inte upp vid i reningsverken utan kommer ut i sjöar och hav där de skadar biologiska system, till exempel fiskar, skaldjur och urdjur. Varje gång en fleecetröja tvättas lossnar mer än 1900 små plastpartiklar, vilket är mer änågot annat klädesplagg av polyester.
Bouclé
Bouclé (franska för hårlock) är ett tyg, vävt eller stickat med bouclégarn (öglegarn eller mossgarn), det vill säga ett glansigt mohair-garn som tvinnats så att små slingor eller öglor uppstår. Garnet används främst för att sticka schalar och för tillverkning av flossiga trikåvävnader.
