Kompressionsstrumpor
Kompressionsstrumpor är strumpor som används för behandling, eller förebyggande av vissa sjukdomar. Kompressionsstrumpor är ett medicinskt hjälpmedel som föreskrivs av läkare, till skillnad från så kallade stödstrumpor eller antitrombosstrumpor som kan köpas på apotek eller sjukvårdsaffär. Kompressionsstrumpor är så konstruerade att de stramar åt mest i vristen, med gradvis minskande tryck uppåt benen. Blodets återflöde sker genom venerna med hjälp av muskelpumparna i vadmusklerna. Under längre perioder av inaktivitet, till exempel före, under och efter en operation, försämras blodets återflöde och risken för blodpropp ökar. Kompressionsstrumpor stimulerar vadmuskelpumpens arbete i benet, och ökar det venösa flödet och minskar därmed svullnad i vävnaderna. Trycket medför även att venernas diameter minskar vilket ökar blodets flödeshastighet. För att välja storlek på kompressionsstrumpor utgår man från ett antal omfångs- och längdmått vid olika punkter längs benet. Enligt RAL-standard för medicinska kompressionsstrumpor krävs följande mått. Längdmåtten tas från golvet upp till respektive mätpunkt. Ovanstående mått tas vid utprovning av knä-höga kompressionstrumpor. Det är viktigt att måtten stämmer så att kompressionsstrumpan varken hindrar blodflödet eller ger en otillräcklig kompression. I de fall måtten inte passar in på någon standardstorlek finns oftast möjlighet att måttillverka kompressionsstrumporna exakt efter tagna mått. Stödstrumpor ger, till skillnad från kompressionsstrumpor, ett visst tryck men har ingen avtagande tryckgradient längs benet, och storleken bestäms oftast endast utifrån skostorlek. Stödstrumpor kan ej måttillverkas. Lindning med elastiska bindor (vilket utförs av en sjuksköterska, sjukgymnast eller undersköterska) är ett alternativ till kompressionsstrumpor. Strumporna delas enligt europeisk standard in i olika kompressionsklasser efter strumpans tryck vid ankeln. Trycket i strumporna anges i mmHg. Klass I kompressionsstrumpor ger lätt kompression (15-21 mmHg). De används vid trötthetssymtom i benen, liten svullnad, tidig venös insufficiens, mindre varicer utan ödem, trombosprofylax i samband med operation, längre flygresor m.m. Klass II ger normal kompression (23-32 mmHg), och används vid svåra trötthetssymtom i benen, venösa bensår, kronisk venös insufficiens, efter operation av varicer, lymfödembehandling, långtidsbehandling av trombos m.m. Klass III (34-46 mm Hg) och IV (mer än 49 mmHg) ger hård och extra hård kompression. De används vid svårare tillstånd. Dessa strumpor kan behöva måttbeställas, och mätning görs av sjukgymnast eller sjuksköterska. Det finns två typer av medicinska kompressionsstrumpor: rundstickade respektive flatstickade kompressionsstrumpor. Rundstickade kompressionsstrumpor stickas i en cylinderformad stickmaskin. De är högelastiska och orkar därför inte hålla emot vid muskelexpansion varför de lämpar sig utmärkt vid mer ytliga diagnoser, exempelvis venös insufficiens. Rundstickade kompressionsstrumpor finns enligt RAL-standard i 7 storlekar, var och en i 2 längder. De kan i många fall måttillverkas och är tillgängliga i KKL 1-3. Flatstickade kompressionsstrumpor stickas som ett platt tygstycke med millimeterprecision, i princip alltid efter brukarens mått, som sedan sys ihop. Flatstickade kompressionsstrumpor har därför en genomgående söm på baksida. Dessa material är lågelastiska och klarar att hålla emot även vid muskelexpansion vilket tvingar expansionen att ske in i vävnaden vilket ger en djupgående effekt, mycket lämpligt vid exempelvis lymfödem. Flatstickad kompression finns för ben och arm och måttillverkas oavsett brukarens individuella behov och anatomi.
Damstrumpor
Damstrumpor har genomgått många förändringar i utvecklingen mot att bli ett modeplagg. Först hade de enbart den praktiska funktionen att skydda benen mot undervegetation och insektsbett. Från början tillverkades strumpor av vävda tyger som sedan syddes ihop. Denna metod var dock opraktisk, eftersom tyget knappast var tänjbart, vilket gav fula veck mellan smalbenet och foten. Stickade material gav mycket bättre resultat. De första stickade strumporna gjordes för hand med två stickor och syddes ihop med en söm. William Lee uppfann 1589 stickmaskinen för strumpor som stickade alla maskor i ett varv på samma gång, vilket gick mycket fortare än att sticka för hand. Samuel Wise färdigställde 1767 en stickmaskin som stickade rundstickning, och därmed kunde man för första gången industriellt tillverka strumpor utan söm. Tidigare hade detta bara varit möjligt om man stickade för hand med fem stickor. Trots att tekniken för att tillverka strumpor utan söm funnits sedan länge i Europa, var det först på 1800-talet som det blev vanligt med strumpor utan söm. Nutida strumpfabriker är mer eller mindre högteknologiska företag och har förstås väldigt lite gemensamt med de tidiga strumptillverkningsmaskinerna. Under 1900-talet förvandlades damstrumporna till ett silkigt förförelseattribut. Vid början av 1910-talet var det modernt med mönstrade, broderade strumpor, men första världskriget satte stopp för denna trend. Hädanefter gick alla bomulls- och yllestrumpor i mörka färger. Det "glada" tjugotalet blåste liv i modet, så även för benen, eftersom strumpindustrin hade uppfunnit ett nytt, revolutionerande material: konstsiden. Dessutom hade modeskaparna uppfunnit strumpebandshållaren, som hindrade strumporna från att glida ner. Den otympliga korsetten, som tidigare hade hållit strumporna på plats, var i högsta grad impopulär under 20-talets tangoera. De första strumporna av konstsiden och rayon kunde förstås inte mäta sig med de äkta sidenstrumporna, eftersom de var överdrivet glansiga och hade en grov söm på baksidan, vilket avslöjade att de inte var äkta vara. Upptäckten av konstsiden möjliggjorde emellertid "demokratiseringen" av strumpan, eftersom de befintliga materialen förbättrades under de kommande decennierna och nya material, som nylon och perlon, uppfanns. Detta innebar att man kunde tillverka allt bättre och allt billigare strumpor och därmed hade fler kvinnor råd att köpa dem. Under andra världskriget var eleganta strumpor ovanliga, och de skulle dessutom ha varit oanvändbara för de flesta kvinnor. I stället föredrog man tjocka, stickade strumpor som skyddade mot kyla. Efter kriget blev de mycket eftersöka nylonstrumporna tillgängliga igen, men kunde i stora delar av Europa bara köpas på svarta marknaden. De som inte hade möjlighet att idka byteshandel och inte hade kontakter bland de amerikanska styrkorna var tvungna att ta till särskild "benmakeup", vilket innebar att man ritade sömmar på baksidan av benen med en ögonbrynspenna. Överallt öppnades skönhetssalonger som specialiserade sig på "benmakeup". Många kvinnor besökte dessa salonger på morgnarna för att få "strumpor" ritade direkt på benen, innan de gick till arbetet. På 1950-talet lanserades de första strumporna utan söm, vilka dock mottogs med mindre entusiasm än väntat. Sömmen ansågs nämligen erotisk och framställde lite korta eller lite kraftiga ben i en fördelaktig dager. Strumpornas dagar var emellertid ändå oåterkalleligen räknade, knappt tio år senare mottogs de genomskinliga strumpbyxorna med stor entusiasm av alla kvinnor, eftersom de var idealiska att bära till minikjol. Det hade varit otänkbart att bära strumpeband under minikjol eftersom de kunde synas, men strumpbyxorna borgade för den perfekta sextiotalslooken. Följaktligen förlorade strumporna sin ställning och förpassades längst bak i byrålådan.
Strumpor
Strumpor (sockar) är en typ av benkläder som funnits sedan medeltiden. Kallades då hosor. Från början användes linne, silke och ull, ibland även läder, till material. Strumpor används vanligtvis med finare skor eller sportskor. Generellt används vita strumpor till sportskor och svarta eller färgade strumpor till finskor. Sin nuvarande utformning fick strumporna i huvudsak på 1700-talet. Dessförinnan hade man strumpor av tyg eller skinn (i Hälsingland användes sådana av allmogen ännu vid mitten av 1800-talet) eller också virade man helt enkelt "fotlappar" om fötterna och "bensvep" om benen, de sistnämnda eventuellt kompletterade med nålbundna sockor på fötterna. För damer kom hudfärgade strumpor av konstsilke på 1880-talet. Nätstrumpor kom under 1800-talets sista decennium, medan sömlösa inte dök upp förrän 1923. Damstrumpor i nylon lanserades 1939, i stretchig crêpenylon 1956 och av lycra 1959. Med införandet av resår i strumporna, har man kunnat frångå det tidigare bruket med strumpeband för att hålla strumporna uppe. Sockor brukar man oftast kalla tjockare, kortare eller stickade strumpor. Billiga grovt maskinstickade sockor som inte är formade för vrist och häl, brukar kallas tubsockor. En trend som återkommit är tåstrumpor, en typ av sockor som likt fingervantar förutom själva foten klär tårna var för sig. Om stortån är klädd för sig och de fyra övriga tårna tillsammans, i likhet med tumvantar, passar sockorna för vissa typer av skor, vilket är särskilt vanligt i Japan. Ett strumpliknande plagg för resten av kroppen kallas kroppsstrumpa. Overaller för spädbarn och pyjamasoveraller har ibland strumpor hopsydda med byxbenen. Kompressionsstrumpor (stödstrumpor).
Strumpbyxor
Strumpbyxor är ett underplagg bestående av långa strumpor som upptill är utformade som en elastisk byxa med midjeresår. Materialet kan vara till exempel elastan, lycra eller nylon, men även bomull. Kombinationer av materialen förekommer. Nylon-, elastan- och lycrastrumpbyxors tunnhet mäts i enheten denier (den). Strumpbyxor kombineras ofta med klänning eller kjol. Det är dock även vanligt att bära strumpbyxor under byxor, såväl vanliga långbyxor som capribyxor eller shorts. Strumpbyxor kan vidare vara ett rent värmande plagg, motsvarande långkalsonger. Man kan kombinera en tröja med grövre, stickade strumpbyxor som en bekväm lek- eller mysklädsel. På 1920-talet blev kjolarnas längd tillräckligt korta för att visa ett stycke av kvinnors ben och det klädesplagg som täckte dessa var uteslutande strumpor gjorda av silke eller konstsilke (mer känt som rayon). Även långt tidigare hade dock kvinnor burit silkesstrumpor. Ett nytt revolutionerande material kom dock 1939 som fick namnet nylon. De allra första strumpbyxorna tillverkades 1956. Ursprungligen var strumpbyxorna, som då kallades "kalasbyxor", ett plagg för små flickor medan vuxna kvinnor bar nylonstrumpor. Från omkring 1967 blev dock strumpbyxorna vanligare även bland kvinnor i Sverige, bland annat därför att kort-korta minikjolarna gjorde att strumpebanden syntes, om man använde vanliga nylonstrumpor. Därmed började strumpebandshållare och gördel bli mindre vanliga. Under 1990-talet minskade strumpbyxans användning delvis, men fortsatte att användas vid fest och på många arbetsplatser. Strumpbyxan försvann heller aldrig som vardagsplagg och har alltid funnits i Paris modesalonger. Under 2000-talet har strumpbyxor fått något av en renässans. Det gäller inte minst något grövre strumpbyxor, inte minst svarta i polyamid eller lycra som blivit mycket vanliga. Nylonstrumpbyxors tjocklek mäts i enheten denier, förkortat "den", vilket är ett mått på trådens vikt. Extremt tunna, i princip helt transparenta, strumpbyxor finns i upp till 15 den. Normaltunna strumpbyxor brukar vara runt 20 den, medan 30 - 40 den räknas som halvgenomskinlig. Strumpbyxor över 60 den räknas som täckande (opaque). Stödstrumpbyxor förebygger svullnad och trötta ben vid regelbundet användande. De används oftast av dem som arbetar mycket stående eller vid flygresor. Med extra stöd som controltop eller controlslip hjälper strumpbyxorna till att forma figuren och hålla in mage och rumpa. Det hjälper figuren för stunden och fungerar som en byxgördel. Vid kall väderlek hjälper ett par strumpbyxor till att hålla benen varma. Kalla dagar minskar strumpbyxor uttorkning av huden på benen. Strumpbyxor döljer färgvariationer, ärr, blemmor, missprydande hårväxt och blodkärl, vilket ger benen ett jämnare, slätare och ett mer attraktivt utseende. Strumpbyxor, speciellt i mörka färger, ger benen en illusion av att vara lite smalare. En annan fördel är att strumpbyxor torkar mycket fort om de blir blöta, vilket är en fördel om man inte kan byta kläder efter en regnskur. Nackdelarna är få, men det som alltid varit ett problem är att det kan gå maskor i strumpan, även om strumpans kvalitet har blivit bättre. Dessa maskor blir framför allt framträdande då man har mörka strumpor mot ljusa ben. Maskorna har ett typiskt stegliknande utseende. I sportsammanhang används tights, som påminner något om strumpbyxor, främst vid dykning och hästsport. Dykare använder dem tillsammans med torrdräkt och inom ridsporten används de för att lättare få på sig ridstövlar och ridbyxor. Det förekommer även hos vandrare för att undvika skav. Strumpbyxor används även som skydd mot fästingar och andra organismer som suger blod eller vållar annat obehag (iglar, sandmyggor, kubmaneter...). De kan också användas till konstruktion av fällor för exempelvis sandmyggor.
Delsbodräkten
Delsbodräkten är en folkdräkt (eller bygdedräkt) från Delsbo socken i Hälsingland. Karaktäriseras av röda kantlister av kläde, vare sig dräkten är vit eller blå. Denna dräkt lär ha använts ännu vid 1800-talets mitt. Delar i dräkten. En helblå, ofta avbildad klädesdräkt, men kort jacka, röda lister samt blänkande gula metallknappar Denna dräkt lär kommit sent i bruk jämfört med högtidsdräkten. långrock - antingen grå, svart eller vit. livstycke - av sämskat skinn eller vadmal och kläde i rött och blått. Även randiga livstycken bars av samma tyg som brukades till kvinnodräkten. byxor - av skinn, kläde eller blå vadmal. krusskjorta - Med uppstående krage. Tillverkade av fästmö. Brudgumsskjorta var en nödvändig fästmögåva i Delsbo. halsduk - av blommig kattun lindad två varv. väst - av sämskat skinn, rutad genom stickning samt röda kantlister, gula metallknappar och knapphål tränsade med rätt ullgarn. Detta skinnlivstycke kan bytas mot ett av röd vadmal eller kläde vilka då bar gröna klädeslister samt med grönt ullgarn tränsade knapphål. livbälte - det förr allmänt brukade livbältet är av brunt läder med pressad ornering. byxor - av älghud med bred lucka. Skodd med röd klädeslist samt knäpps med gula metallknappar. livrock - lång och av vitt vadmal med röda klädeslister framtill samt runt ärmarna. Bär vita metallknappar samt med vitt linnegarn tränsade knapphål. huvudbonad - toppmössa, stickad av rött ullgarn. strumpor - sydda av vit vadmal brukades under lång tid i Delsbo. När det var riktigt fint utbyttes dessa mot så kallade svanskinnstrumpor av vitt kläde. På vanligt sätt stickande ullstrumpor har också burits. knäbälten och strumpeband - strumporna hälls upp med knäbälten av läder med röda kantremsor av kläde samt spännen, löpare och "tännlikor" av mässing. Istället för knäbälten brukades också konstfärdigt flätade strumpeband av ungefär två fingrars bredd. Strumpebanden tillverkades av ullgarn i flera färger och avslutas med yviga tofsar. Banden ska knytas så att tofsarna hänger ett stycke under smalbenet. skor - i brunt skinn med överfallande plös samt bruna skinnremmar.
