T-tröja eller T-shirt (efter engelska: T-shirt) är en undertröja vars form liknar bokstaven T eftersom ärmarna går ut från kroppen i rät vinkel. Plagget är ofta gjort i bomull och är normalt kortärmat. Ursprunget till t-tröjan är inte helt klarlagt. Sannolikt utvecklades den dock som undertröja för amerikanska armén, inspirerad av de bomullströjor som europeiska soldater använde under första världskriget. Under andra världskriget blev t-shirten en del av den amerikanska militärens standardklädsel, och många veteraner syntes bära t-shirts i kombination med armébyxor. Exempel på T-tröja med tryck finns belagda från 1940-talet och de blev mer vanligt förekommande från 1950-talet. T-tröjor används förutom som plagg även för att sprida budskap. Som profilvara finns de med oändliga variationer av tryck med slagord och logotyper samt delas ut till anställda eller i reklamsyfte. Det finns även möjligheter att beställa t-tröjor med egengjort tryck i upplagor ned till ett enda exemplar. Det är också vanligt att använda t-tröjor som arbetskläder, och plagget kombineras då ofta med ett förkläde samt keps eller snibb. Egenproduktion av märkningen är möjlig med vanlig hemdator och specialladdad skrivare. Om det färdigkomponerade påtrycket är asymmetriskt, måste det spegelvändas, vilket i ett någorlunda modernt ritprogram är lätt gjort. När utskriften är klar läggs papperet på den otryckta T-tröjan, och mönstret smältes fast på tyget med ett vanligt strykjärn.
Astrid Maria Westerberg, född 18 oktober 1977 i Frustuna-Kattnäs församling, Södermanland, är en svensk designer, inredningsarkitekt, konstnär och programledare. Maria Westerberg växte upp i trakten av Gnesta med en äldre bror och yngre systern, musikern Karin Westerberg i familjen. Efter praktiska konststudier vid Basis konstskola (2000) och Pernbys målarskola (2001) läste hon konstvetenskap vid Södertörns högskola (2004) och 2005–2008 inredningsarkitektur och möbeldesign vid Konstfack. Hon väckte internationell uppmärksamhet med sitt examensarbete "T-shirt Chair" – en stomme klädd med färgglada sammansättningar av trasor av utslitna T-shirts etc – , som 2011 tilldelades Green Furniture Awards huvudpris på 100nbsp, 000 kronor vid möbelmässan Stockholm International Furniture Fair. Hon bedriver sedan dess sin verksamhet i den egna Maria Westerberg Design i Stockholm. Westerbergs designarbete är mycket färgrikt och framför allt inriktat på återbruk och omdesign av äldre, kasserade föremål till nya funktioner och former. Vid Venedigbiennalen 2008 deltog hon som del i en konceptinstallation med kylskåp i samband med verksamhet vid landskapsarkitektfirman Topotek 1 i Berlin. 2009 tog hon fram det uppmärksammade återvinningsbaserade heminrednings- och klädkonceptet "Remake och Recycle" för Indiska, baserat på spillbitar från företagets ordinarie produktion. 2010 gjorde hon bland annat en gatuinstallation i form av ett "hus" av olikfärgade glasskärvor, "Reflexioner", i samband med Riksdagsvalet 2010. Hon har också därefter skapat ett mönster av utrotningshotade djur, lampan "Diamond Pendant Lamp", möbelprodukter för Karl Andersson och Söner, kuddar, stolar i unika designexemplar ("Pocket Chair", "Flower Chair") med mera. 2012–2013 började hon som programledare för SVT Barnkanalen med den prisbelönta tv-programserien Junk, där hon i samverkan med inbjudna gästdesigner inspirerade barn att omdesigna och återbruka gamla leksaker etc till nya funktioner. 2017 utgjorde hon jury i Sjuans Superskaparna, där vuxna deltagare tävlar i kreativitet och skapande. 2008 "Utställningssalongen", "Flower chair", Stockholm. 2008 Konstfack examensutställning, T-shirt chair, Stockholm. 2008 "Re-Made", T-shirt chair, Munktellstaden, Eskilstuna. 2009 "Uppvunnet", T-shirt chair, Sickla, Stockholm. 2010 "Pop Up Art", målning, Gallerian, Stockholm. 2010 "Designboost", T-shirt chair, Arkitekturmuseet, Stockholm. 2011 "EcoPink", London Design Week, London, UK. 2011 "Swedish Love Stories", Superstudio, Milano, Italien. 2011 "Home Edition", Earls court, London, UK. 2011 "Slow living", Kulturhuset, Stockholm. 2011 Stockholm Furniture Fair, Greenhouse, Stockholm. 2011 "Uppvunnet", T-shirt chair, Teknikens Hus, Luleå. 2012 "Eco Now", Stockholm. 2012 "Nyfixat", Carl Malmstens hus, Stockholm. 2012 Stockholm Furniture Fair, Greenhouse, Stockholm. 2012 "Slow design", Design week, Budapest. 2016 "Artist in residence", Nordic Light Hotel. 1996 Gnesta kommuns kulturstipendium. 2000 Stipendium, Gunnar Anderssons minnesfond för unga konstnärer. 2004 Huddinge kommuns kulturstipendium. 2008 Konstfack-utmärkelse. 2011 Green Furniture Award, Stockholm International Furniture Fair.
John Anthony Frusciante, född 5 mars 1970 i Queens i New York, är en amerikansk musiker, mest känd som gitarrist i rockbandet Red Hot Chili Peppers 1988 – 1992, 1998 – 2009 samt från och med december 2019. John Frusciante föddes i Queens, New York till John och Gail Frusciante. John och hans mamma flyttade senare till Santa Monica, Kalifornien där en ung Frusciante blev fascinerad av punkrocken, framförallt Red Hot Chili Peppers, ett lokalt band. Frusciante har erkänt en viss besatthet av Red Hot Chili Peppers, särskilt deras gitarrist Hillel Slovak. Enligt Flea hade Frusciante som 18-åring lärt sig själv både basgitarr och gitarrdelarna till varenda låt The Chili Peppers släppt upp till den punkten. Frusciante upptäcktes av Flea som är basgitarrist i Red Hot Chili Peppers, då deras dåvarande gitarrist, Hillel Slovak nyligen avlidit efter år av drogmissbruk. Anthony Kiedis, som är sångare i bandet, fastnade för Johns funkiga gitarrslingor, vilka framför allt märks i låtar som "Sir Psycho Sexy", "Mellowship Slinky in B Major" och "Sexy Mexican Maid". Frusciantes gitarrspel kännetecknas av stor teknisk kompetens och i Red Hot Chili Peppers avslutas inte sällan låtarna med ett gitarrsolo. Frusciante lämnade bandet mitt under deras Japan-turné 1992, då Frusciante kände sig missnöjd med bandets framgång. Frusciantes avhopp var svårt att hantera, inte minst för Frusciante själv, som villigt påbörjade ett grovt heroinmissbruk då han kände att hans karriär var över. Efter att ha hoppat av RHCP stängde Frusciante in sig i sin bostad, och sysselsatte sig med att spela in musik, måla och konsumera massiva mängder droger. En välkänd intervju från 1994, filmad för en dokumentär av bandet visar Frusciante, nu fullt insjunken i drogmissbruket. Intervjun avslöjade allvaret av situationen, då Frusciante, då grovt underviktig med ruttnande tänder entusiastiskt förklarade sin kärlek till heroin, och visade upp några låtar på en ostämd gitarr. Under perioden 1993 till 1997 ska Frusciante ha tagit heroin dagligen, en vana som kostade honom uppåt 500 dollar om dagen. Han släppte även två album, Niandra LaDes and Usually Just a T-shirt år 1994 och Smile From the Streets You Hold 1997. 1998 slutade Frusciante med droger, och efter genomgående procedurer för att laga skadorna missbruket gjort Frusciantes tänder, käke och armar återvände han till Red Hot Chili Peppers. med Californication (1999) som blev en kommersiell braksuccé. Han har också släppt ett antal soloalbum, varav hela sex stycken som en serie 2004, samt medverkat på flera album med The Mars Volta. Californications efterföljare, By the Way var nästan exklusivt skriven av Frusciante, som införde mer melodiska och elektroniska inslag till musiken. Det är även välkänt att Frusciante och basisten Flea under denna tid kom i konflikt, vilket nästan resulterade i att Flea lämnade gruppen, då han ansåg Frusciante för kontrollerande, och bandets sound för avlägsnat från deras rötter. I december 2009 meddelade Frusciante att han hade lämnat Red Hot Chili Peppers redan över ett år tidigare, under 2008. Josh Klinghoffer tog över bandets sologitarr efter Frusciante. Frusciante kommer från en musikalisk familj. I låten "Under the Bridge" står hans mamma, Gail Frusciante och hennes körgrupp för bakgrundsstämmor. Han spelade sig själv, tillsammans med Timothy Leary, i den aldrig publicerade kortfilmen "Stuff" från 1992, regisserad av Johnny Depp. Han bidrog också med soundtracket. Filmen handlar om Frusciantes liv. Tillsammans med Josh Klinghoffer (trummor) och Joe Lally (basgitarr) har Frusciante under bandnamnet Ataxia givit ut albumen Automatic Writing (2004) och Automatic Writing 2 (2007). Frusciante har komponerat filmmusik i samarbete med Vincent Gallo. Gallo har i sin tur fotograferat bilder till Frusciantes CD-omslag och regisserat ett par av hans musikvideor. 1994 – Niandra LaDes and Usually Just a T-Shirt. 1997 – Smile From the Streets You Hold. 2001 – To Record Only Water for Ten Days.
Fairly Odd Parents är ett Emmy Award-vinnande sydkoreanskt-amerikanskt-kanadensiskt animerad TV-serie. Serien skapades av Butch Hartman för barnkanalen Nickelodeon. och handlingen kretsar kring en pojke som har två goda feföräldrar och deras äventyr. Serien har sitt ursprung i en kortfilmserie som visades mellan 4 september 1998 och 23 mars 2001 i programmet Oh Yeah! Cartoons på amerikanska Nickelodon. Det förekommer ofta referenser till amerikansk populärkultur som filmer och TV-serier. Serien handlar om en tioårig pojke som heter Timmy Turner. Han trivs inte med livet, men när det blir som värst dyker två feer upp - hans "goda fe-föräldrar", Cosmo och Wanda. De har som uppgift att göra Timmy glad och uppfylla hans önskningar. Timmy Turner - En tioårig pojke med rosa tröja, keps och utstående framtänder, som har en obegränsad fantasi som använder för att få önskningar av sina fe-gudföräldrar. Cosmo och Wanda - Timmys fe-gudföräldrar, Cosmo har en grön frisyr, bär vit skjorta med svart slips och är inte så smart. Wanda har en rosa frisyr och bär en gul t-shirt, hon är smartare och förnuftigare än Cosmo. Och tjatig. Poof - Cosmo och Wandas barn. Herr och Fru Turner (Mr. and Mrs. Turner) - Timmys föräldrar, brukar kallas för Timmys mamma och Timmys pappa, båda är trevliga men bekymrar sig mer om sig själva än sonen. Vicky - Timmys elaka barnvakt, har rött hår och bär grön t-shirt. Tootie - Vickys lillasyster, Tootie är kär i Timmy som hon vill kyssa. Chester McFelslag (Chester McBadbat) - Kompis till Timmy, Chesters pappa är känd som den sämsta basebollspelaren någonsin och går med en papperspåse över huvudet. A.J. - Timmys andra kompis, är smart och bygger uppfinningar. Trixie Tang - Skolans mest populära tjej, som Timmy är kär i. Denzel Crocker (även kallad Crocker) - Timmys lärare, Crocker bär glasögon och vit skjorta med svart slips och har en puckelrygg. Han känner till att Timmy har goda fe-föräldrar som Crocker vill komma åt för att få makt. Crocker bor hos sin mamma trots att han är vuxen. Chloe Carmichael - Timmys granne. Francis - Skolans värste mobbare som brukar terrorisera Timmy och hans klasskamrater. Britney - Berömd sångerska, parodi på Britney Spears. Mark Chang - Grönfärgad utomjording från Yugopotamia, är kompis med Timmy och är kär i Vicky, Mark använder teknik som gör att han kan förvandlas till människa. Jorgen Von Strypgrepp (Jorgen Von Strangle) - Väktare över Fe-världen, han bär militärkläder, har vit flattopfrisyr och muskulös kropp, bär ett stort trollspö och pratar med österrikisk brytning. Chip Skylark - Berömd sångare och Vickys stora idol. Chet Ubetcha - är Dimmsdales reporter. Nina Gunnarsdotter - Timmy Turner, Prinsessan Mandö. Johan Wilhelmsson - Cosmo. Gunilla Orvelius - Wanda, Rektor Waxelplax. Cecilia Lundh - Fru Turner. Linus Lindman - Herr Turner, Rödhakan. Claes Ljungmark - Mr. Crocker, Chet Ubetcha (Säsong 1-6). Bengt Carlsson - Mr. Crocker, Chet Ubetcha (Säsong 7-). Niclas Ekholm - Jorgen von Strypgrepp (senare Adam Fietz). Anton Nyman - Chester McFelslag (senare Oskar Nilsson). Robin Bivefors - AJ (senare Teodor Runsiö). Emma Iggström - Trixie Tang, Britney (Disney Channel). Jenny Wåhlander - Trixie Tang, Britney (Nickelodeon). Micaela Remondi - Vicky (Säsong 1-2). Mia Kihl - Vicky (Säsong 2-3 och 5-6). Johan Svensson - Chip Skylark. Tara Strong - Timmy Turner, Poof, Blonda Fairywinkle #2, Tad, Prinsessa Mandö, Vickys mamma och Britney. Susanne Blakeslee - Wanda. Ibrahim Haneef Muhammad och Gary LeRoi Gray - A.J. Frankie Muniz och Jason Marsden - Chester McFelslag. Daran Norris - Herr Turner, Jorgen Von Strypgrepp, Anti-Cosmo, Mr. Chris, the April Fool, George Washington och Pappy. Susanne Blakeslee - Fru Turner, Anti-Wanda, och Blonda Fairywinkle #1. Carlos Alazraqui - Denzel Crocker, Juandissimo Magnifico, Borgmästaren, Chompy och Sheldon Dinkleburg. Matthew W. Taylor - Sparky. Kari Wahlgren - Chloe Carmichael. Grey DeLisle - Tootie, Veronica, Chad, rektor Waxelplax, A.J.s mamma, Tandfeen och Happy Peppy Betty.
Keith Allen Haring, född 4 maj 1958 i Reading, Pennsylvania, död 16 februari 1990 i New York, var en amerikansk konstnär. Han studerade vid School of Visual Arts, New York 1978–79. Harings myllrande och graffitiinspirerade kompositioner utgjorde en stor del av det avantgarde under 1980-talet som växte fram i USA då nyexpressionismen var som mest populär. Han hade ett nära samarbete med gatukonstnären LA II som förmedlade flera kontakter till olika kända konsttidningar men även flera renodlade modetidningar publicerade bilder på Haring och hans olika utomhusverk. Hans verk blev också mycket kommersiellt framgångsrika och är det än idag. Bland annat förekom vissa som motiv på T-shirtar, knappar och klistermärken i samband med aidskampanjer under årens lopp. Han hade dessutom en egen butik i New York, "The Pop Shop", där allehanda konsttillbehör från hans konstnärskollegor men även vissa av hans egna verk var till salu. Allt började dock med att han målade på tunnelbanor och gamla väggar men han målade med vanliga kritor till skillnad från andra konstnärer som oftast målade renodlat med sprayfärg på staket, husväggar eller i tunnelbanan. Haring, liksom många av hans kollegor på School of Visual Arts, respekterade graffitimålarnas rörelse och utbytte gärna erfarenheter, men var samtidigt inte en del av den. I likhet med Jean-Michel Basquiat hade han en mer självständig roll. Hans konst är djupt personlig och präglas bland annat av de homosexuellas utsatthet och förakt från andra människor under aidsepidemiens inledning. Haring började då att måla på de vakanta reklamplatserna i tunnelbanan. Han använde krita, som inte är permanent (till skillnad från sprayfärg). Trots detta blev han arresterad upprepade gånger. Den överhettade konstscenen, "konstboomen", under 1980-talet i New York var sådan att ateljéerna inte räckte till, man intog självsvåldigt gatorna och det offentliga rummet och den konsten kom efter hand att kallas för street art eller på svenska gatukonst. Figurerna i Harings bilder hoppar och skuttar med kraft- och rörelsemarkörer och trots sin "gullighet" gör de ofta hål i varandra. Haring gjorde gärna enorma, ofta människoliknande och ändlösa teckenmålningar med denna typ av seriefiguration. Han målade gärna även tiovåningsfasader tillsammans med lokala ungdomar. Ett av hans mest spektakulära verk var en målad varmluftsballong som gick i trafik mellan London och Paris i samband med ett jubileum. Hans œuvre kännetecknas av en våldsamt koncentrerad produktivitet och ett uttalat kärleksbudskap. Han deltog bland annat också som medlem och grafiker i aidsaktivistgruppen ACT UP. Under hösten 1989 målade han "Tuttomondo" ("Hela jorden") på en fasadvägg i Pisa i Italien som fick stor uppmärksamhet. Vissa bedömare tror att detta var hans sista stora kända verk innan han blev alltför sjuk för att kunna arbeta. Platsen är idag uppkallad efter konstnären och där finns även ett café som är uppkallat efter honom. Många personer upplevde också att hans tid på jorden blev alltför kort då han avled 1990 i aidsrelaterade sjukdomar på ett sjukhus i New York.