Tofflor
Tofflor (toffla) är en sorts inneskor, oftast av tyg eller plast. Tofflor finns i många olika färger och mönster. I många länder anses det fint eller vackert att använda tofflor. Då är det oftast dekorerade med pärlor, broderier eller gjorda i guld. Ibland räknas vissa typer av träskor som tofflor och kallas då ofta trätofflor. Tofflan kan symbolisera en toffelhjälte.
Toffelhjältarna
Toffelhjältarna var SVT:s jullovsmorgon under perioden 24 december 1984–1 januari 1985. I serien medverkande bland andra Per Dunsö, Ola Ström, Carina Carlsson och Martyna Lisowska. En uppföljare, Toffelhjältarna går igen, sändes 1986–1987. Programmet utspelar sig på Hotell Gyldene Toffeln i ett slott som tillhör greve Toffelsparre. På hotellet får vi möta bland andra betjänten Max, som Ola och Per tror är ett spöke, städerskan Amalia, som placerar ut spindelnät på rummen, samt Oliver som står i receptionen. På vinden bor en spökfamilj som blivit dömda att tillverka tofflor i all evighet. Den lilla spökflickan Cecilia drömmer om att få leva som en riktig flicka, och är vän till Oliver, som är den enda som kan se henne. Till hotellet kommer flera olika gäster som tvillingbröderna Hanson, som talar exakt samtidigt och dessutom om sig själva som en person, de österrikiska turisterna Helmut och Fritz, som har problem med att hitta rätt i sin parlör, samt Gösta och Hjördis, ett äldre par som har en viss förkärlek för att spana in det motsatta könet, till den andres förtret. Gösta och Hjördis förekom även i Solstollarna. Bägge årgångarna av Toffelhjältarna avslutades med sången "En väv av legender", sjungen av Martyna Lisowska, en sång som blev populär.
Toffelhjälte
Toffelhjälte är en nedsättande och skämtsam beteckning på mannen i familjen som styrs av kvinnan. "Att stå under toffeln" (från tyskans unter dem pantoffel stehen) är ett uttryck som används med syftning på skon som symbol för herravälde, och toffel som typisk kvinnlig eller hemmabetonad fotbeklädnad. Ytterst kommer uttrycket från Asklepios yttrande till Herakles: "Jag blev aldrig som du slagen med Omfales guldsandal". Toffelhjälten kan ofta ses som en typ av antihjälte, och har använts i litteraturen och i filmer, till exempel i filmerna om Lilla Fridolf och i filmen Åh, i morron kväll samt i serier, till exempel general Alcazar i Tintin. Svenska Akademiens ordbok: Toffelhjälte. Svensk etymologisk ordbok: Toffel. Toffelhjälte i Nationalencyklopedins nätupplaga.
Under toffeln
Under toffeln - Komedi i två akter är ett drama av Anne Charlotte Leffler, utgivet 1883 under namnet Anne Charlotte Edgren. Pjäsen hade urpremiär på Kungliga Dramatiska Teatern den 13 mars 1876 och dess titel anspelar på att huvudpersonen, Henning, är tuktad av kvinnorna i sin omgivning. Bakgrunden är den att de båda syskonen Henning och Agnes bor tillsammans på deras gemensamma egendom, Tomtagården. De är båda ogifta, detta sedan de lovat sin mor på hennes dödsbädd att hålla ihop och ta hand om varandra livet ut. Pjäsen inleds med en dialog mellan borgmästaren och Agnes, där det framgår att den förstnämnda ska ställa till med fest. Han är emellertid en smula ledsen över att han inte har någon hustru, varpå han friar till Agnes (för sjätte gången), som avböjer med motiveringen att hon inte kan skiljas från sin bror och sitt barndomshem. Vidare framkommer att Agnes, när hon var i tjugoårsåldern, var förälskad i en man, som dock gifte sig med en annan kvinna. Efter en gissningslek får borgmästaren veta att mannen är han, varpå han blir sårad och lämnar gården. Henning kommer tillbaka efter en resa. Han säger åt Agnes att hon inte längre ska uppoffra sig för honom, utan istället försöka gifta sig. Därefter framkommer att han på resan friat till Ebba Hjorthufvud och fått ett ja. Agnes blir upprörd och baktalar Ebba. Henning talar om att lysning inför bröllopet ska ske inom några veckor, något som Agnes motsätter sig med hänvisning till att modern dog under samma tid och att det skulle vara osmakligt att lysa inför bröllopet på hennes dödsdag. Ebba kommer på besök och blir illa mottagen av Agnes. Ebba och Henning börjar planera för sitt gemensamma hem genom att diskutera möblemanget, något som förargar Agnes. Det framkommer vidare att Ebba vill gifta sig på sin moders bröllopsdag, som också råkar vara samma dag som Agnes och Hennings moders dödsdag. Konflikten, tillsammans med det faktum att Henning lovat Agnes att stanna på gården, gör att Ebba lämnar egendomen. Akten avslutas med att Agnes rusar ut ur rummet, då Henning anklagat henne för att vara hård mot Ebba. Den andra akten är förlagd till samma rum som den första. Läsaren får veta att det antika möblemanget från föregående akt är utbytt mot ett av ett mer modernt slag. Akten inleds med att friherrinnan kommer in i rummet, där hon träffar Agnes. Det framkommer att Agnes inte närvarade på Hennings och Ebbas bröllop på grund av sjukdom och vidare att de nygifta befinner sig på sin bröllopsresa, men väntas att hemkomma samma kväll. När paret väl är hemkommet uppstår den ena konflikten efter den andra där Henning slits mellan att vara systern och sin hustru till lags: han är "under toffeln" hos de båda. Under första kvällen tillsammans utbryter ett bråk, vilket leder till att friherrinnan reser tillbaka till Stockholm och att Agnes bestämmer sig för att lämna gården och ingå äktenskap med borgmästaren (som läsaren får veta har friat ytterligare gånger per brev). Pjäsen avslutas med att Henning och Ebba försonas. Pjäsen har endast getts ut en gång: 1883. I denna utgåva ingick även komedin Skådespelerskan. Henning Wäng - lantbrukare, ungkarl och intresserad av botanik. Bror till Agnes och tilltänkt fästman till Ebba. Agnes - ungmö och syster till Henning. Borgmästaren - förälskad i Agnes. Friherrinnan Hjorthufvud - Ebbas moder. Ebba Hjorthufvud - dotter till friherrinnan, tilltänkt fästmö till Henning. Anna Enberg - väninna till Agnes.
Maria Fjodorovna
Alexander III och Maria kröntes i Moskva 27 maj 1883. Kröningen ägde rum enligt gammal bysantinsk stil med representanter från hela Europa, och Maria deltog klädd i vitt och silvertyg prydd med diamanter. Dagen därpå stod hon vid tsarens sida klädd i guldbroderat blått med smaragder och tog emot hyllningsgåvor från alla Rysslands olika folkslag och lydfurstar. Kröningen följdes av tre veckor med baler och mottagningar som gjorde hennes fötter så svullna att hon blev tvungen att använda tofflor, vilket snabbt blev ett mode. Som kejsare och kejsarinna levde Alexander III och Maria i Anitjkovpalatset i S:t Petersburg under vintern och resten av året på Gattjinapalatset utanför staden, då dessa var lättare att skydda. På grund av det framgångsrika attentatet på den förra tsaren levde kejsarparet i konstant rädsla för att utsättas för attentat, och de omgavs ständigt av polisagenter då de uppträdde offentligt: varje gång de besökte operan eller teatern gömde sig civila poliser i publiken, varje gång de gästade ett hus genomsöktes det och polisagenter posterades i badrum och trappor, och livgarden av kosacker omgav deras hem och följde med tsaren var han än gick. Maria, som insisterade på att alltid följa tsaren överallt, ska ha fått vissa nervösa problem av spänningen. Tsaren, som inte litade på polisen, lät sin bror Vladimir forma ett privat garde till beskydd för kejsarfamiljen kallad Det Heliga Bandet med Maria som beskyddare - det upplöstes dock av Pobedonotsev. Alexander III mottog ofta dödshot av terrorister, som varnade honom för att de hade dömt honom till döden, och svarade med massdeportationer till Sibirien. Familjelivet beskrivs som lyckligt. Alexander III beskrivs som en familjeman som trivdes bäst hemma, där han arbetade större delen av dagen på sitt kontor, dit han kallade sina ministrar och sedan slappnade av med sin familj, och endast när det var nödvändigt ordnade galamiddagar för viktiga besökare. Både han och Maria tyckte om idrott och friluftsliv och ägnade sig gärna åt jakt och fiske. Maria promenerade och red, jagade, sköt och fiskade, men ägnade sig också åt målning och fotografi. Medan tsaren beskrivs som brysk och sträng och intolerant mot alla misstag bland sin personal, ska Maria ha visat sig effektiv men tolerant, och ofta ha förvandlat personalens misstag till ett skämt för att inte utsätta dem för vrede från tsaren. Kejsarfamiljens vardag styrdes på tsarens önskan efter ett bestämt schema. Vid nyår kom familjen till St Petersburg där de sedan levde i Anitjkovpalatset under vintern för att dela i societetslivet, under våren bodde de ett tag i villan vid Peterhof, under sommaren besökte de gärna Finland på en seglingstur och vistelse i fiskestugan Langinkoski, under förhösten besökte de jaktslotten Bialowieza och Spala i Polen, därefter besökte de Marias familj i Danmark, de avlade sedan ett besök i Livadia på Krim, innan de slutligen återvände till Gattjinapalatset. Maria var släktkär och välkomnade ofta sina danska, grekiska och brittiska släktingar till Gattjinapalatset, som under hela året var familjens fasta punkt. De årliga släktträffarna på Fredensborgs slott i Danmark var en av årets höjdpunkter för henne, och hon ska då ha uppfört sig som en lekfull flicka: tsaren köpte också ett hus där. Dessa träffar var dock inte okontroversiella. De samlade Danmarks, Rysslands, Storbritanniens och Greklands regerande dynastier och runtom i Europa misstänktes de för att föra hemliga politiska förhandlingar där. Tysklands rikskansler Bismarck kallade Fredensborg "Europas viskningsgalleri" och anklagade Marias mor drottning Louise för att intrigera mot honom.
Fingerborgsblomma
Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea) har fått sitt namn av att blommorna är klocklika och passar på ett finger likt en fingerborg. Blomman kallas ibland också digitalis efter det vetenskapliga namnet. Blommorna kan vara violetta, rosa eller vita, fläckiga invändigt, och sitter i ensidig klase på den cirka 1-1,5 m höga stjälken. Fingerborgsblomman tillhör biennerna, de tvååriga växterna, men uppträder också som flerårig. Första året bildas en bladrosett som övervintrar och kan blomma nästa år. Den är en vanlig prydnadsväxt i trädgårdar och självsår sig lätt. Pollinatörer är oftast humlor och bin. På Korsika förekommer underarten subsp. gyspergerae och i Portugal finns subsp. amandiana. Hela växten är giftig och 2-3 blad är dödlig dos för en vuxen . Digitalis har medicinsk användning som hjärtmedicin. Bladen utgör medicinen Folium digitalis. De i medicinen verksamma ämnena består av s.k. glykosider, av vilka den viktigaste är digitoxin. I fröna finns en annan verksam glykosid, digitalin. Medicinen var känd och användes redan under medeltiden som ett verksamt medel mot vissa hjärtåkommor. Växten kallas fingerborgsört, fingerhatt, biskopsmössa, madams tofflor och toffelblomma (ej att förväxla med toffelblomsväxter, en helt annan familj). Växten är giftig även för nötkreatur, hästar, getter och får. subsp. amandiana (Samp.) Hinz. subsp. gyspergerae (Rouy) Rouy. Digitalis libertiana Dumort. Digitalis nevadensis Kunze. Digitalis purpurascens Lej. Digitalis purpurea var. humilis Rouy. Digitalis speciosa Salisb. nom. illeg. Digitalis tomentosa Hoffmanns. och Link. Digitalis amandiana Samp. Digitalis purpurea var. amandiana (Samp.) K. Werner. Digitalis gyspergerae Rouy. Digitalis purpurea var. gyspergerae (Rouy) Fiori. Digitalis purpurea var. gyspergerae (Rouy) P.Fourn.
Carl-Herman Hjortsjö
Carl-Herman Hjortsjö (ursprungligen Hirschlaff), född den 8 december 1914 i Malmö, död den 3 juli 1978 i Lund, var en svensk anatom. Hjortsjö var son till praktiserande läkaren Herold Hirschlaff och hans hustru Ester, född Sandstedt. Hjortsjö blev medicine licentiat i Lund 1942 och medicine doktor 1945. Han var docent och prosektor vid Lunds universitet 1945–1948 och blev sistnämnda år professor i anatomi vid samma universitet. Vid sidan av sin professur tjänstgjorde Hjortsjö som läkare och intendent vid Lundsbrunns hälsobrunn 1948–1955 och överläkare vid Varbergs havsbad och kurort från 1957. Åren 1956–1964 var han dekanus vid medicinska fakulteten i Lund. Som lärare verkade han vid Sydsvenska gymnastikinstitutet 1945–1959 och vid Tandläkarhögskolan i Malmö från 1948. Efter studium av levern lämnade Hjortsjö 1948 viktiga bidrag till förståelsen av leverkirurgin och den transplantationsteknik som senare såg dagens ljus. Han var den förste som påvisade leverns segmentella indelning, genom att injicera celloidlösning på lik erhöll han avgjutningar av gallgångar och vener, vilka visade sig vara segmentellt orienterade. Hjortsjö gjorde också betydande insatser inom historisk forskning genom sina antropologiska studier av kvarlevor efter historiska personer (till exempel heliga Birgitta, Erik XIV, drottning Kristina och Lars Gathenhielm). En god orientering om metoden ger hans skrift Stoftet och människan (1958). Inom ett tredje väsensskilt område, nämligen mimiken, ledde Hjortsjös forskning likaså till genomgripande resultat. Han kartlade vilka muskelgrupper i ansiktet som vid skilda känslouttryck och attityder påverkas av olika nervbanor. I sin bok Man´s face and mimic language (1969, övers 1970) lade han grunden till det alltmer vidgade forskningsfält, särskilt inom psykologin, som vårt kommunikativa samhälle i dag efterfrågar för att rätt kunna förstå vad mimiken signalerar i olika situationer. I övrigt var Hjortsjös forskargärning i huvudsak inriktad på embryologi och humanosteologi – exempelvis rörande ett av Sven Hedin från Östturkestan hemfört skelettmaterial – liksom ledmekaniska frågeställningar, bland annat baserade på idrottsliga topprestationer. Genom att också mäta fotvalvets höjd hos ett stort antal värnpliktiga kunde han och en kollega, Bertil Sonesson, fastställa den form som bottnen hos en träsko bör ha. Deras undersökning resulterade i framtagningen av Vollsjö-toffeln, som under närmare tre decennier var en mycket populär produkt inom skohandeln. Hjortsjö var ordförande i Medicinska Föreningen 1949–1951 i Lunds Studentsångförening 1953–1958 och i Lunds akademiska ryttarsällskap från 1959 samt inspektor i Helsingkrona nation 1949–1966. Vidare var han ordförande från 1951 i Svenska expeditionen för arkeologisk antropologi, åren 1965–1966 i Kungl. fysiografiska sällskapet, från 1969 i Svenska föreningen för anatomi och åren 1970–1971 i Svenska rotaryrådet. Sina vetenskapliga arbeten och läroböcker illustrerade Hjortsjö med över 200 egenhändiga teckningar. Han utformade medaljonger och sigill till bland andra Lunds studentsångförening, Läkarsällskapet i Lund och Medicinska fakulteten samt sigill till Anatomiska institutionen, Svenska ortopedsamfundet och Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet. Studentsångföreningens medaljong, föreställande Otto Lindblad, återfinns även i kyrkan i Norra Mellby, där den legendariske tonsättaren och körledaren var klockare. En av Hjortsjö skulpterad byst av anatomiprofessorn Arvid Henrik Florman står i entrén till Institutionen för kulturvetenskaper i Lund, före detta Anatomiska institutionen. På Hjortsjös initiativ bildades 1968 Svenska rotarianers fond för internationellt utvecklingsarbete (Rotarys U-fond). Fonden lämnar årligen bidrag till internationella utvecklingsprojekt för att på så sätt möjliggöra hjälp till självhjälp. Fram till 2015 hade fonden delat ut ca 24 mkr. Hjortsjö utnämndes till. 1957 - Leverns segmentering.
