Karakoramvägen
Karakoramvägen är en väg mellan Pakistan och Kina i Karakorambergen genom Khunjerabpasset. Det är världens högst belägna asfalterade väg, med en maximihöjd på 4 693 meter över havet. Vägens sträckning räknas 1 200 kilometer från Kashgar i Xinjiang i västra Kina till Havelian i distriktet Abbottabad i Pakistan. Vägen är ett populärt turistmål på grund av det höga läget och närheten till de högsta bergstopparna. På grund av det osäkra läget i Kashmir har vägen även militär betydelse. Den byggdes tillsammans av Pakistan och Kina, och stod färdig 1978, efter ungefär 20 års arbete. Flera hundra pakistanska och kinesiska arbetare dog under arbetet. Vägen är ofta igensnöad vintertid. Karakoramvägen ligger nära de flesta av de högsta topparna i norra Pakistan och i Xinjiang i Kina och några av de största glaciärerna i världen. Då vägen ligger så lättillgängligt, är det en naturlig utgångspunkt för expeditioner till dessa toppar. Fem av de toppar som är över 8 000 m kan nås från vägen. Flera sjöar kan nås via Karakoramvägen. K2, gränsar till Kina och Pakistan, 8 611 m. Nanga Parbat, Pakistan, 8 125 m. Gasherbrum I, gränsar till Kina och Pakistan, 8 080 m. Broad Peak, gränsar till Kina och Pakistan, 8 047 m. Gasherbrum II-IV, Pakistan, 8 035 m - 7 932 m. Masherbrum (K1), Pakistan, 7 821 m. Muztagh Ata, Kina, 7 546 m. Kongur Tagh, Kina, 7 719 m. Karakulsjön i Xinjiang (Kina). Sheosarsjön i Deosaiplatån (Pakistan). Satparasjön i Skardu (Pakistan). Shangrilasjön i Skardu (Pakistan). Ramasjönära Astore (Pakistan).
Spettekaka
Spettekaka, spettkaka (eller på skånska: "spiddekauga" eller "spiddekaga") är ett bakverk och räknas som en skånsk specialitet. "Skånsk spettkaka" är ett geografiskt skyddat livsmedelsnamn inom EU. Den måste alltså tillverkas i Skåne för att få bära namnet. Spettekakan kom till Skåne på 1700-talet. Innan dess kallades den för Baumkuchen eller Gateau a la broche när den bakades i Tyskland eller Frankrike. En smet bestående av bland annat ägg, potatismjöl och socker ringlas mycket sakta under gräddningen på ett roterande träspett framför öppen eld eller gasollågor. Proportionerna mellan ingredienserna brukar vara en väl bevarad hemlighet och varierar mellan varje bageri. Att baka över öppen eld kräver ständig tillsyn vilket inte gasollågorna gör. Då det tar flera timmar att baka en spettekaka är det ett tungt arbete att sköta kakan och samtidigt elda. Det krävs flera personer till det. Därför bakar få bagerier idag över öppen eld. Endast någon enstaka finns kvar i Skåne och priset på de spettekakorna är högre. Om en kaka är bakad över öppen eld syns detta ofta på färgen. Spettekakan får en djupare gul färg som skiljer sig från den ljusgula som är vanlig på "fabriksbakade" spettekakor. Smaken är också ofta kraftfullare och en viss röksmak kan anas. Den färdiga spettekakan dekoreras med kristyr. Färgen på kristyren har lokala variationer liksom utseendet på spettekakan. På Österlen brukar man ha små spetsiga toppar som sticker ut från spettekakan och ofta rosa och grön kristyr. I norra Skåne har man endast vit kristyr i regel och inga toppar. Just topparna är speciella för Österlen medan färgen på kristyren kan variera från by till by även inom samma del av Skåne. Kakan är mycket torr i konsistensen och om man vill bevara denna torrhet bör kakan förvaras lufttätt. Man skär upp kakan med ett bågfilsblad och det är en månghundraårig tradition att såga ut små rektanglar ur den. Kronan överst på spettekakan skall bevaras så länge som möjligt innan den sågas itu. Därför bärs den upp av "pelare" ända tills aptiten gör att även den och pelarna måste offras. Skär man med annat än bågfilsblad i en spettekaka så förstörs den och smulas sönder. Spettekaka äts traditionellt som den är med mörkrostat kaffe som enda tillbehör. På senare tid har den även börjat serveras med glass och/eller konserverad frukt. Bill Lönnmarker bakade år 1985 i Sjöbo världens största spettekaka och som finns omnämnd i Guinness Rekordbok 1986. Den var 3,6 meter hög, bakad i ett stycke. Den skånska spettekakan är en av ett antal europeiska spettkakor, det vill säga bakverk som tillverkas med hjälp av ett roterande spett eller vals. Tyska Baumkuchen är mer lik en rund och ihålig sockerkaka. Ungerska kürtőskalács och tjeckiska/slovakiska trdelník är tunna bakverk med ett stort hål i. Litauiska šakotis och polska sękacz är dock snarlika spettekakan, genom att alla tre är relativt torra bakverk med "strålar" som pekar ut från rotationscentrum.
Grevskapet Tyrolen
Furstliga grevskapet Tyrolen var ett grevskap 1140–1919 och ett av de österrikisk-ungerska kronländerna. Det gränsade med det därmed administrativt förenade Vorarlberg, i norr till Bayern, i öster till Salzburg och Kärnten, i söder till italienska provinserna Belluno, Vicenza, Verona och Brescia samt i väster till italienska provinserna Brescia och Sondrio samt till Schweiz och Liechtenstein. Det hade en yta på 29 285 km², varav Vorarlberg 2 602 km². Det var till 5/6 ett bergland, som omfattade några tämligen öppna dalar, men inga slätter. Alperna genomströk från Schweiz landet i östlig och nordöstlig riktning och delades i Centralalperna, eller de egentliga Tyrolalperna, samt norra och södra kalkalperna. Centralalperna, som bildade vattenskillnaden mellan Donau och Adige och den naturliga gränsen mellan norra och södra Tyrolen, omfattade de nordliga förgreningarna av Rätiska alperna med stora glaciärer och snöfält och flera höga toppar, såsom Weisskugel (3 746 meter) och Wildspitze (3 774 meter), i Oetzthalalperna, samt Zuckerhütl (3 511 meter), i Stubaialperna. De viktigaste passen där var Brenner (1 370 meter), där järnvägen Innsbruck-Verona går, och Reschenscheideck (1,494 m.), mellan Inns och Adiges dalar. På vänstra sidan om Inn låg Algaualperna, västligaste delen av de norra kalkalperna, med Hohes licht (2 687 meter), Mädele gabel (2 643 meter) med flera toppar över 2,500 m. Söder om Centralalperna och skilda från dem genom övre Adigedalen (Vintschgau), i väster, och Pusterdalen, i öster, låg de södra kalkalperna, som genom Adigedalen delades i två avdelningar: Ortleralperna i v., med det av oerhörda snö- och ismassor täckta Ortler (3 902 meter), samt de sydtyrolska Dolomitalperna eller Tridentinalperna i öster, vilkas högsta punkt är det 3 344 meter höga Marmolada. Över huvud var få länder så rika på vackra dalar som Tyrolen. Huvuddalarna var Inndalen, Pusterdalen och Adigedalen, och bland bidalarna må nämnas Lechdalen längst i norr, Cembra-, Fleims- (it. Fieme-) och Fassadalarna, kring Avisio, Pitz-, Oetz- och Stubaidalarna, kring högerbifloder till Inn, Wippdalen, med Brennerbanan, kring Inns biflod Sill, Zillerdalen i nordöst, och Passeierdalen mitt i landet, kring en biflod till Adige. Tyrolens vattendrag tillhörde tre olika områden. Till Svarta havets hörde de i Donau utflytande Lech, Isar, Inn och Drava med Isel, till Nordsjöns Rhen med sin biflod Ill, till Adriatiska havets Sarca (till Gardasjön), Adige, som upptog Passer, Eisack och Avisio från vänster och Noce från höger, samt Brenta. Frånsett Bodensjön och Gardasjön, vilka delvis tillhöra Tyrolen, äger landet en mängd små bergssjöar (Achensjön, Brennersjön, Caldonazzosjön m. fl.). De berömdaste av mineralkällorna (mer än 80) var de vid Meran, Riva del Garda, Arco, Levico Terme och Roncegno Terme. Av hela ytan var 80,6 procent produktiv mark. Jorden är väl tillvaratagen, men föga bördig, till största delen stenbunden, och t. o. m. i dalarna mera lämplig till beten än till åkerjord. Jordbruket var därför ganska inskränkt, det idkades framgångsrikast i nedre Inndalen och Sydtyrolen. Sädesavkastningen fyllde inte behovet, men lin, hampa och tobak odlades i stor skala. En huvudprodukt i Sydtyrolen är vin, även fruktträdens avkastning beredde jordbrukarna betydlig inkomst. Till Sverige exporteras mycket äpplen, särskilt Kalterböhmer och Edelböhmer och andra "Tyroleräpplen" från Bozen och Meran. Södra Tyrolens klimat tillät odling av sydfrukter, olivträd och mullbärsträd. Genom den stora rikedomen på förträffliga alpbeten var boskapsskötseln en av de förnämsta förvärvskällorna, i södra Tyrolen var biodling och silkesodling betydande binäringar. Bergsbruket, fordom betydande, hade gått tillbaka vid sekelskiftet. Dock bröts ej obetydlig mängd koppar-, järn-, bly-, zinkmalm och svavelkis, vilka även förarbetades inom landet. Mer betydande var saltproduktionen, som 1906 utgjorde 171 061 deciton.
Alperna
Alperna täcker en yta på 207 000 kvadratkilometer. Bergens stupning är mot söder mycket brantare än mot norr. Den högsta zonen av Alperna, med toppar på över 4 000 meter, ligger i västra delen. Där finns också bergskedjans högsta topp, Mont Blanc. Till dess egenheter hör att Alperna är ovanligt rikt på dalar i längd- och tvärriktning. Därför lägger Alperna inte sådana hinder i vägen för trafiken som många andra bergskedjor. Alpernas högsta berg är Mont Blanc, med toppen 4 810,45 m ö.h. Därefter kommer Monte Rosa (Dufourspitze 4 634 m ö.h.), Dom (4 545 m ö.h.), Weisshorn (4 505 m ö.h.) och Matterhorn (4 478 m ö.h.). Från Alperna rinner Europas största floder ner till Medelhavet (Rhone, Po, Adige), Nordsjön (Rhen), samt Svarta havet, (Inn, Drava och Sava) som mynnar ut i (Donau). Frånsett administrativa gränser, används ett antal olika geografiska indelningar. En vanlig indelning av Alperna är en i viss mån geologiskt motiverad indelning i två huvuddelar: Västalperna och Östalperna. Gränsen mellan dem dras i regel genom Rhendalen och dalen för floden Hinterrhein över Splügenpasset till Comosjön. Bland annat det orografiska SOIUSA-systemet använder denna tvådelning, där Västalperna i sin tur är uppdelade i 2 sektorer, en sydlig och en nordlig, och Östalperna har 3 parallella sektorer, en central omgiven av en nordlig och en sydlig. Vidare definieras av SOIUSA totalt 36 sektioner inom dessa delar. I Alpföreningsindelningen av Östalperna (AVE), görs istället en indelning av Östalperna i 4 delområden: Norra, Centrala, Södra och Västra Östalperna, med totalt 75 bergsgrupper. Det förekommer också att Alperna delas in i tre delar: Västalperna, Centralalperna och Östalperna. En sådan från 1924 är särskilt vanlig i Italien, liksom i Frankrike och delar av Schweiz, och går under den italienska benämningen Partizione delle Alpi. En ytterligare indelning har fyra delar, Väst-, Central- Öst- och Sydalperna, där gränsen mellan Central- och Östalperna går längs den linje som i tvådelningen ovan skiljer Väst- och Östalperna, och Sydalperna ligger söder om både Östalperna och största delen av Centralalperna. Geologiskt delas Alperna in i fyra stora tektoniska enheter. Medan Penninikum, som sagt, huvudsakligen består av oceanisk jordskorpa blandat med kontinentala fragment, består de övriga tektoniska enheterna av kontinental jordskorpa delvis med överlagring av sedimentära bergarter, varav flera tillkommit under mesozoikum då dessa enheter tillfälligt utgjorde havsbotten. Därav de så kallade Kalkalperna i den norra östalpina och den sydalpina enheten, liksom vissa delar i Frankrike och Schweiz, ibland kallade Franska kalkalperna. Flera av Europas viktigaste floder rinner upp i Alperna: Rhen, Rhône, Po samt flera bifloder till Donau. Sankt Gotthard-massivet är ett hydrografiskt centrum där både Ticino, Rhône, Reuss och Rhen har sina källor. Floderna skapar flera sjöar, i den norra delen av Alperna ligger Genèvesjön och Vierwaldstättersjön, i söder Lago Maggiore, Comosjön och Gardasjön. och i öster Bohinjsjön och Bledsjön i Juliska alperna. De västra och södra delarna av Alperna är varmare än de östra och norra. Dock finns i allmänhet en stor klimatisk växling. På det bälte av 5 breddgrader, som Alperna omfattar, finns klimatskiftningar från det varma tempererade till det kalla. Temperaturen blir lägre, ju högre upp man kommer, och avtar i medeltal med 0,58 °C per 100 meters stigning. Under vintern samlar sig den kalla, tunga luften nere i dalarna, som därför är kallare än dalens sidor. Det kan hända att soliga terrasser eller toppar är varmare än de närliggande dalarna. Alperna bildar ett gränsområde mellan det mellersta Europas kontinentala klimat, med förhärskande västanvindar och regn under alla årstider, och Sydeuropas varmare och mildare Medelhavsklimat med företrädesvis höstregn.
Sportåret 2004
19 januari - Svenska Idrottsgalan hålls i Globen. 1 juli – I Stockholm återvänder Olympiska elden till Europa. 11 augusti - Gunilla Lindberg från Sverige väljs till vice ordförande i IOK. 13 augusti-29 augusti - Olympiska sommarspelen avgörs i Aten. 17-29 september - Paralympiska sommarspelen avgörs i Aten. 10 december - ISK utser världens främsta idrottare. Roger Federer, Schweiz (tennis) toppar på herrsidan medan före Kelly Holmes, Storbritannien (friidrott) toppar på damsidan. 28 februari - Tanja Poutianinen, Finland tar första finländska damsegern i en världscupdeltävling i slalom. 13 mars - Anja Pärson, Sverige säkrar segern i den världscupen. 1 februari - New England Patriots vinner Super Bowl XXXVIII (final i den amerikanska fotbollsligan, NFL) över Carolina Panthers i Houston, Texas inför 70 000 åskådare. 5 september - Stockholm Mean Machines blir svenska mästare efter att ha besegrat Carlstad Crusaders i SM-finalen på Stockholms stadion med 7-0 efter förlängning. 23 april - Mixedparet Fredrik Bergström och Johanna Persson tar brons i EM i badminton i Genève. 8 februari - Vid världsmästerskapet för herrar i Sverige tar Finland sin första världsmästartitel i bandy. I finalen besegras Sverige med 5-4 efter förlängning. 22 februari - Sverige vinner världsmästerskapet för damer i Villmanstrand i Finland genom att finalslå Ryssland med 7-0. 20 mars - AIK blir svenska mästare för damer genom att i finalen besegra Västerstrands AIK med 4-1 på Studenternas IP i Uppsala. 21 mars - Edsbyns IF blir svenska mästare för herrar genom att i finalen besegra Hammarby IF med 7-6 på Studenternas IP i Uppsala. 26 mars - Edsbyns IF och HK Vodnik spelar 10-10 vid en uppvisningsmatch på Streatham Ice Rink i södra London, som ett led i den internationella marknadsföringen av bandysporten. 12 augusti - IOK ger bandysporten fullt erkännande. 31 oktober - HK Vodnik från Ryssland vinner World Cup i Ljusdal genom att i finalen besegra Sandvikens AIK, Sverige med 8-5. 27 oktober - American League-mästarna Boston Red Sox vinner World Series med 4-0 i matcher över National League-mästarna St. Louis Cardinals. Det är Red Sox första World Series-titel sedan 1918. 14 april - Plannja blir svenska herrmästare genom att vinna finalserien mot Norrköping Dolphins. 21 april - Solna Vikings blir svenska dammästare genom att vinna finalserien mot Brahe Basket. 15 juni - Detroit Pistons vinner NBA-finalserien mot Los Angeles Lakers. 28 augusti - De olympiska turnerinarna avgörs i Aten. Argentina vinner herrfinalen mot Italien med 84-60. medan USA vinner damfinalen mot Australien med 74-63. 1 augusti - Andreas Gilbertsson/Robert Svensson, Göteborgs BC, vinner SM i beachvolleyboll. 1 augusti - Karin Lundqvist/Sara Uddståhl, Umeå BC/IKSU Beach, vinner damernas SM i beachvolleyboll. 5 mars - De svenska herrarna, Peter Karlsson, Jens Lundquist och Jörgen Persson, får delat brons i lag-VM i bordtennis i Qatar. 20 mars - Råå BTK blir svenska mästare i bordtennis för damer. 28 mars - Fredrik Håkansson, Halmstad BTK, blir svensk mästare i bordtennis för herrar. 28 mars - Carina Johnsson, BTK Rekord, blir svensk mästare i bordtennis för damer. 24 april - Malmö FF blir svenska mästare i bordtennis för herrar. 2 maj - Team Pergamon med Martin Larsen och Tore Torgersen blir svenska mästare i bowling. 2 maj - Örgryte IS damer åttamannalag blir svenska mästare i bowling. 6 februari - Frida Wallberg, Sverige gör proffsdebut och vinner redan i första ronden efter att hennes motståndare Maribel Santana, Dominikanska republiken givit upp. Matchen går i Köpenhamn. 30 juli - Danny Williams vinner tungviktsmatchen över Mike Tyson på knockout i Louisville, Kentucky. 9 december - TV 3 lägger av ekonomiska skäl ned sitt proffsboxarstall med ett 20-tal boxare från Danmark, Finland, Norge och Sverige. Man kommer fortsätta sända proffsmatcher, men inte längre vara med och arrangera galorna. 12 december - Vitali Klitsjko knockar den brittiske utmanaren Danny Williams och behåller sin VM-titel i tungvikt.
