Träningskläder
Träningskläder är kläder som är särskilt utformade för fysisk träning. De kan till exempel vara vattenavvisande eller särskilt lätta, så kallade funktionskläder i material som andas och leder bort fukt från koppen. Träningskläder kan vara tillverkade i natur- eller syntetmaterial. Vanligt är träningsoverall. Det finns många tillverkare av träningskläder såsom exempelvis Nike, Adidas, Reebok och Puma. Flera sportkedjor tillverkar också sina egna träningskläder, t.ex. SOC (Stadium) och Pro touch (Intersport). Många människor tränar också fortfarande i vardagskläder och bomullströjor.
armand-duplantis-det-ar-smickrande
Armand "Mondo" Duplantis, 20, är inte bara glödhet när det kommer till stavhopp. Stjärnan avslöjar nu att han får en hel del flirtiga meddelanden på sociala medier. – Det är smickrande, säger Duplantis till Aftonbladet. Sportbladet träffar Armand Duplantis när herrmodemagasinet Café ska utse Sveriges bäst klädda man 2020. "Mondo" knep andraplatsen på listan och har aftonen till ära lagt träningskläderna på hyllan till förmån för en blågrå kostym. – Det känns coolt att vara med på listan. Jag hade inte förväntat mig det. Men det är verkligen en ära, säger han. Den svenske världsstjärnan skördar framgång efter framgång på friidrottsarenorna. Så sent som i helgen satte han – trots en knepig sidvind som fick övriga tävlande ur balans – världsårsbästa på 6, 01 och försökte sedan sig på tidernas högsta utomhusresultat 6, 15. – Det känns jättebra. Det känns bra med tekniken och det känns också som att jag hoppar bättre och bättre. Jag njuter verkligen av det. Det är verkligen en märklig säsong och blev inte som jag hade förväntat mig, men jag försöker verkligen ha kul, säger Duplantis och fortsätter. – Jag vill bli bäst i världen och jag försöker komma så nära perfektion som det bara går. Men det finns alltid utrymme för att bli bättre. Vad tycker du egentligen om Sverige som land. – Jag älskar Sverige! Trots allt som händer i världen just nu har jag haft den bästa sommaren i mitt liv, den har varit helt fantastisk. Jag får mer och mer hemkänsla här. Det är mysigt. Men vädret i Sverige är sådär även om sommaren har varit varm. Jag kommer åka till USA i oktober tror jag, men jag har ingen biljett bokad ännu. När det blir för kallt åker jag antagligen, haha. Du har ju gått och blivit en superkändis. Är det många som stannar dig på stan för en selfie. – Ja, det är så konstigt... Men det är coolt. – Ja, jag är singel. Jag reser mycket och är bara 20 år och lever halva tiden i Sverige och halva tiden i USA. Jag reser också runt mycket i Europa. Duplantis säger att han inte aktivt söker efter kärlek – men på sociala medier dyker det upp en hel del flirtiga meddelanden från beundrare. – Haha! Ja, tillräckligt många! Men det är bara smickrande. På tal om att du bor i både USA och i Sverige. Blir det USA eller Sverige på heltid i framtiden. – Jag vet inte. Jag älskar båda länderna som jag bor i så otroligt mycket. Jag tror det får bli en hälsosam mix. Så måste det bli. Hur känns det att det inte blev något OS. – Det är en besvikelse, men det är större saker som händer i världen just nu. Jag känner att jag är i bra form, men det är som det är.
Sport i Östtyskland
Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrika att de i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen främst inom simning och friidrott. Breddidrotten kom att ha en hög status i DDR-samhället. I landets författning föreskrevs att man skulle stödja kroppskultur (Körperkultur) och idrott i skolor och ute i samhället (Volkssport). Här fanns en tanke att återanknuta DDR till den gamla arbetarsportrörelsen. DDR:s ledare Walter Ulbricht deltog själv i kampanjen "Jedermann an jedem Ort - einmal in der Woche Sport" och deltog i sportfester och lät sig filmas när han utövade skidsport och bordtennis. DDR:s breddidrott hade problem med avsaknad av idrottshallar och idrottsplatser eller att de var i dåligt skick. Man saknade också utrustning i stor utsträckning. Från 1969 valde man dessutom att satsa mer på elitidrottare än på bredden vilket ytterligare gjorde situationen sämre. Skolor och i förekommande fall även dagis blev platser där ett utbyggt system för talangscouting från statlig sida ägde rum för att utveckla elitidrottare från tidig ålder. Barn som ansågs ha talang för en sport kom att skickas till statliga institutioner, Kinder- und Jugendsportschule, en slags idrottsinternat. För barn kom breddidrotten att gestaltas genom återkommande tävlingar runt om i landet på skolor och inom distrikten. Här kom den viktigaste tävlingen att vara barn- och ungdomsspartakiaderna som arrangerades med start 1965 i regi av Deutscher Turn- und Sportbund (DTSB) och Freie Deutsche Jugend. Man skapade även Bummispartakiaden (för dagisbarn) och spartakiader för seniorer. Efterhand blev dess spartakiader mer och mer en del av den statliga politiska propagandan. Östtysklands vilja att tillhöra världseliten inom olika idrotter förde med sig en statlig satsning från 1950-talet och framåt. 1954 grundades ett antal så kallade sportklubbar (Sportclubs). I dessa föreningar satsades speciellt på elitidrottare. De världs- och europarekord som noterades av östtyska idrottare var framförallt inom simning, vintersport, cykling, friidrott och tyngdlyftning. Idrottare var en del i det statliga idrottssystem som skapats. Efter Tysklands återförening är överproportionellt många idrottsliga framgångar gjorda av personer med bakgrund i DDR. Målet för DDR:s statsledning var att stärka den egna befolkningens självbild, vinna prestige internationellt och att visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst. Ett exempel är konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten med bland annat OS-guld 1988. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. Inom elitidrotten kom även sportsoldater att spela framträdande roller med klubbarna Armeesportvereinigung Vorwärts (Nationale Volksarmee) och Sportvereinigung Dynamo (Stasi, Volkspolizei) som plats för idrott under proffsförhållandena. Vid Deutsche Hochschule für Körperkultur und Sport, en högskola för kroppskultur och sport, studerade flera framgångsrika tränare och idrottare. Östtyskland vann sin enda spelade match mot Västtyskland med 1–0 efter ett mål av Jürgen Sparwasser i VM 1974 i Västtyskland, där dock västtyska landslaget blev världsmästare, vilket fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland. Östtyskland vann även den olympiska fotbollsturneringen i Montréal i juli 1976. Högstadivisionen i fotboll hette DDR-Oberliga. Deutscher Fussball-Verband der DDR var det östtyska fotbollsförbundet. Östtyskland tillhörde världseliten i handboll på dam- och herrsidan. Östtysklands herrar blev olympiska mästare 1980 i Moskva. och Östtysklands damer blev världsmästare tre gånger. Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. De flesta vintersportorterna i Östtyskland fanns i Thüringen, som även efter Östtysklands upplösning fortsatt vara ett populärt vintersportcentrum.
Klädkod
Vårdad klädsel är inte heller en etablerad klädkod. Normalt kan antas att kläderna inte skall vara trasiga, slitna eller smutsiga. Termen används ibland av krogar för att sortera gästerna. Vad som är vårdad klädsel kan bero på sammanhanget och inkluderar exempelvis blazer och chinos. Damer kan ha kjol och topp eller något enklare klänning samt till det strumpbyxor eller leggings. Träningskläder, arbetskläder eller i övrigt alltför fritidsbetonade kläder eller skor bör undvikas. Kvinnor och särskilt män bör undvika kortbyxor. I friluftssammanhang, till exempel om man skall gå på hajk, kan helt andra klädrekommendationer förekomma. Vid vinterläger kan anges jb/o, som betyder att man skall ha med sig jacka och täckbyxor eller overall. I kristna kyrkor skall män och pojkar vara barhuvade. I judiska synagogor skall de tvärtom täcka huvudet, åtminstone med en kippa. I muslimska moskéer skall besökare ta av sig skorna. Vid familjehögtider kan en klädkod användas precis som i andra sammanhang. Därutöver gäller följande vid bröllop och begravningar. Vid ett borgerligt bröllop är klädseln mera fri, men vanligt är att brudgummen bär kostym och bruden dräkt eller liten klänning. Vid ett mindre kyrkbröllop är klädseln mer valfri än vid ett stort kyrkbröllop, här kan brudgummen bära mörk kostym och bruden dräkt eller liten klänning. Under 1990-talet förekom det att brudparet bar frack och lång klänning, medan gästerna kom i kavaj. Detta är etikettsvidrigt, om brudparet gifter sig i frack och lång klänning skall bröllopsgästerna bära detsamma. Mässuniform och stor folkdräkt är jämförbart med frack och lång klänning. Vid bröllop på förmiddagen skall brudgummen bära jackett och bruden kort klänning med eller utan slöja. Smoking skall inte användas. En viktig regel vid västerländska bröllop är att endast bruden kan bära helvit klädsel. Det är dock accepterat att kvinnliga gäster bär delvis vit klädsel, så länge det vita inte är klädselns dominerande färg. Bröllopsgäster skall inte heller bära sorgkläder eftersom glädje bryter sorg. En tumregel är att bröllopsgästerna inte skall bära finare kläder än brudparet, bär brudgummen till exempel kostym skall inte manliga gäster bära frack. Damer skall inte ha bara axlar i kyrkan. Gifter man sig för andra gången eller mer bör bruden inte bära vitt, krona eller slöja, bröllopet bör också vara något diskretare än de tidigare. Vid en begravning bär manliga begravningsgäster, om inget annat annonserats, svart eller mörk kostym med vit skjorta och slips. De män som är närstående till den avlidna personen – make, söner, svärsöner, barnbarn, far, bröder och svågrar med flera – bär vanligen helt vit slips till den vita skjortan medan övriga bör välja helt svart slips. Traditionen kan dock variera mellan olika delar av Sverige. Man bör inte bära vit slips om man inte räknas som en av de närmast anhöriga. För kvinnor är den traditionella begravningsklädseln svart klänning eller kjol, antingen knä- eller ankellång, men svarta långbyxor är oftast fullt likvärdigt idag. "Valfri klädsel" som klädkod vid begravning innebär att ovanstående klädsel inte är något krav och att även andra diskreta färger går bra. "Ljus klädsel" betyder givetvis att begravningsdeltagarna inte bär mörka kläder. Herrar kan till exempel bära blå eller grå kostym. Till detta används vit skjorta med diskret enfärgad slips, till exempel vit, grå eller eventuellt mörkblå, men inte svart. För begravningar i högtidsdräkt gäller svart matt typ på cylinderhatten och matt borstade skor. Blanka smycken och guld bör undvikas. Länge var det otänkbart att gå på finare restauranger utan att klä upp sig något. Fortfarande finns det restauranger som har slipstvång för gäster eller ogillar att herrar kommer utan kavaj, men med den förändrade krog- och klubbkultur som har vuxit fram i Sverige de senaste decennierna har reglerna på många håll luckrats upp.
Keikogi
Keikogi (judodräkt) (稽古着) eller (稽古衣), kallas den dräkt som utövare av japansk kampkonst, budō bär. Den introducerades före 1920 i Japan av Kanō Jigorō. Keiko betyder övning och gi (着) kläder, dräkt eller uniform, där gi kan användas separat för hela plagget. Andra namn är dōgi (道着, dōgi?), judōdräkt eller karatedräkt. Keikogi är dock samlingsnamnet för Budō träningskläder. Dräkten är vit eller i vissa fall svart eller mörkblå, och består av jacka och byxor, zubon (ズボン) eller shitabaki. Jackan liknar en kort kimono med vänster framdel omlott utanpå den högra. Keikogi används ibland även som namn enbart på jackan i budokonster som inte använder byxor under hakama. Kallas då även uwagi (上着). Till keikogi brukar bäras ett tygbälte, obi (帯), som viras två varv runt höfterna, och i exempelvis aikidō svarta byxor, hakama. Denna japanska dräkt ligger till grund för den koreanska do bok.
Mudd
Mudd är ett elastiskt plagg eller del av ett plagg som kan sitta omkring handled, underben, hals eller midja. Muddar är ribbstickade, vilket gör att de blir elastiska och sluter tätt om respektive kroppsdel. När mudden är ett eget plagg kan den kallas pulsvärmare för handen och benvärmare för underbenet. Armmuddar är ofta fastsydda på vinterjackor vid öppningen för handen. Även skor, handskar och vantar kan ha påsydda muddar som skydd mot blåst och kyla. Byxor kan ha en mudd vid benslutet, vilket även kan kombineras med ett resårband under foten. Tröjor, exempelvis t-shirts, har ofta en halsmudd. Efter dansfilmerna på 1970- och 1980-talet blev benvärmare allmänt mode. Kläder kan även förses med muddar oavsett modetrender av rent praktiska skäl, då muddarna förhindrar glipor mellan kläderna till vantar respektive skor och bidrar till att hålla värmen. Det är vanligt med sådana muddar bland annat på arbetskläder, träningskläder och barnkläder. Muddar, från Projekt Runeberg.
