Underkläder
Underkläder (herrunderkläder) är kläder som främst är skapade för att bäras under andra kläder, oftast närmast kroppen. De kan fungera som ett skydd för de andra kläderna från kroppsvätskor, forma kroppen eller ge stöd åt vissa kroppsdelar. Hur underkläder har varit konstruerade och deras funktion varierar kraftigt genom historien och beroende på kultur. I kallare klimat förekommer tjockare underkläder med långa armar och ben för att hålla värmen bättre och denna typ av underkläder kallas idag ibland för underställ. Underkläder kan vara kulturellt mycket laddade objekt och kan ha religiös betydelse, som exempelvis mormonernas tempelklädnad. Vissa underkläder är skapade för att vara erotiska. Att exponera sina underkläder kan uppfattas som ofint. Vissa typer av underkläder används nästan uteslutande under andra kläder medan andra, som T-shirt, strumpor och vissa shorts, kan fungera som yttre plagg. Vilka underklädesliknande plagg som samhället i stort anser är acceptabelt att bäras synliga är beroende av flera faktorer som kultur, mode, ålder, situation och tidpunkt på dygnet. Vissa underkläder används även som nattplagg. Lingerie är finare underkläder gjorda av bland annat siden.
Rätt till kläder
Under artikel 3 av UDHR har varje människa en grundläggande rätt till liv. Tillgången till ändamålsenlig klädsel är en av de saker, som påverkar en människas förmåga att stå emot väder och vind. En alltför tunn klädsel kan under kalla förhållanden leda till att människor drabbas av akut nedkylning, medan en alltför varm klädsel i varma förhållanden kan orsaka värmeslag, uttorkning och utmattningstillstånd. Kläder kan dessutom användas för att ge ett ökat skydd mot ultraviolett strålning. Man bör dock komma ihåg att också en tillräcklig klädsel ibland kan skada personer med allergier eller hudåkommor och i värsta fall förvärra befintliga sjukdomstillstånd. Tillgången till hälsovård, vilken garanteras under artikel 25 av UDHR och artikel 12 av ESK, kan försvåras av otillräcklig åtkomst till ändamålsenlig klädsel, i synnerhet om terapeutiska kläder eller ortopediska skor är otillgängliga eller alltför kostsamma att införskaffa. Att bära kläder och att fritt få välja vilka kläder man vill bära, är för många människor en del av sättet de väljer att uttrycka sig. Rätten till yttrandefrihet också genom de kläder man bär skyddas under artikel 19 av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Personer med grava funktionsnedsättningar, som måste förlita sig på assistans, kan förvägras sin rätt att uttrycka sig genom kläder om ingen hänsyn tas till deras önskemål vid påklädning. De som av olika skäl, t.ex. fattigdom eller flykt, tvingas bära smutsiga, trasiga, illasittande eller mycket omoderna kläder kan göras till åtlöje, utsättas för andras förakt och på så sätt leda till svåra skamkänslor. Det senare exemplet har bland annat visat sig röra skolbarn i USA – det har hänt att föräldrar hållit sina barn hemma från skolan efter att barnen mobbats på grund av sin klädsel. Här bör man dock vara noga med att skilja mellan de, som tvingas att bära trasiga, illasittande eller mycket omoderna kläder och de, som gör ett medvetet val att bära sådana kläder, som en modeyttring. Att inte utsättas för diskriminerande behandling är en rättighet som slås fast under artikel 7 av UDHR. Kläderna kan säga mycket om en person: t.ex. religiös tillhörighet, etnicitet samt nationell, politisk och kulturell identitet. Fattiga människor bär ofta kläder som markerar deras fattigdomsstatus, vilket kan leda till diskriminering och bakdanteri. Också klädsel som tydligt markerar en kulturell eller religiös tillhörighet kan leda till diskriminering och därmed till att sociala, ekonomiska eller politiska rättigheter förvägras. Den femte artikeln av UDHR gäller skydd mot grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Att hålla sig hel och ren, att känna sig prydlig och att vara påklädd inför andra människor är viktigt för att skänka en person en viss stabilitet och värdighetskänsla. Om en person förvägras tillgång till kläder – i synnerhet baskläder, såsom underkläder – kan han eller hon bli mer sårbar för grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Det gäller framförallt sjuka eller funktionsnedsatta personer samt barn och äldre. Förvägran av tillgång till kläder innefattar att med tvång klä av någon eller att beslagta kläder, vilket särskilt berör frihetsberövande och internerade personer. Nakenhet används och har använts som maktmedel i fängelser, i koncentrationsläger och i krigszoner. Två sentida exempel är övergreppen vid Abu Ghurayb-fängelset i Irak och hanteringen av internerade vid fånglägret på Guantánamobasen på Kuba, där behandlingen har lett till att fångar har utvecklat svåra psykiatriska sjukdomstillstånd, som posttraumatiskt stressyndrom. Bland annat har fångar tvingats klä av sig och därefter marschera nakna framför kvinnliga vakter och i vissa fall har manliga interner tvingats bära underkläder för kvinnor.
Underbyxor
Underbyxor, eller äldre även benkläder, är samlingsnamn för underkläder som bärs på underkroppen, det vill säga byxor avsedda att bäras närmast kroppen, under andra kläder. Benämningen har använts för både mäns, kvinnors och barns underklädesplagg, och kan vara synonym för bland annat kalsonger, trosor, bikiniunderdel, mamelucker eller långkalsonger. Det senare är numera ovanligare, då underbyxor idag främst avser underplagg med korta, eller helt i avsaknad av ben. Äldsta kända svenska källan där ordet underbyxor förekommer är tidskriften Samlaren, utgiven av Svenska literatursällskapets arbetsutskott i Uppsala, där det i nummer 103, år 1627 står: "8 alner til foder och underbyxor". Underkläder för underkroppen har funnit sedan förhistorisk tid och bestod främst olika former av höftskynken. Det första kända plagget som skulle kunna kallas underbyxor, är brokor som dyker upp i Europa under medeltiden. Brokor var löst sittande byxor med långa ben, ned till knät eller halva vaden, och bars av män. De var gjorda av läder eller ylle, och senare av bomull och linne. Förmögna män bar hosor till brokorna och kring renässansen hade hosorna blivit längre och tightare, medan brokorna blivit kortare. Renässansens korta underbyxor var ofta även försedda med en öppningsbar flik så att man kunde urinera utan att ta av sig kläderna. Detta utvecklades till en löstagbar tygpåse, den så kallades blygdkapseln som vissa, exempelvis Henry VIII bar vadderad medan andra använde den som en praktisk ficka att bära mindre saker i. Underbyxan utvecklades sedan genom århundraden. De vanligaste var knälånga med en enkel knäppningsbar flik framtill. De producerades i material som bomulls, silke och linne. Under 1800-talet hade mäns underbyxor långa ben, och det var vanligt med ett heltäckande underplagg, likt ett underställ. Kring 1920-talet kom materialet bomullstrikå, som tillät mer kroppsnära kalsonger och resår började användas i större utsträckning för underkläder. Under 1900-talet fick kalsongerna färre knappar, kortare ben och större gylf. Samtidiga med de mer kroppsnära kalsongerna utvecklades en underbyxa som istället hade en lösare passform, som kommit att kallas för boxershorts, och som låtit sig inspireras av boxarnas matchbyxor. Den första suspensoaren såg dagens ljus redan 1874, då sportföretaget Sharp och Smith från Chicago skapade plagget för "cykeljockeys" som skulle tävla på stenlagda gator. Det var även i Chicago som de första jockey-briefsen började säljas 1935. Dessa benlösa underbyxor med Y-front var formgivna av Arthur Kneibler, och blev genast en stor försäljningssuccé, först i USA och sedan i Europa. Även kvinnor använde olika typer av höftskynken i olika kulturer genom historien men det var först under 1700-talet som något som skulle kunna kallas för underbyxor för kvinnor dyker upp i Västvärlden, men de var fortfarande sällsynta. Istället använda man många lager av underkjolar. Först var det överklassens kvinnor som började använda benklädnader i mjuk batist. Det sägs att Napoleons drottning Josephine ska ha varit en föregångare. Först mot andra halvan av 1800-talet började kvinnor mer allmänt bruka sådana underplagg, men fortfarande i början av 1900-talet fanns det kvinnor som inte bar underbyxor under kjolarna. I delar av samhället fanns det en skepsism mot det nya plagget "fruntimmerskalsonger" och de ansågs vara både oanständiga och obekväma. Att många kvinnor uträttade sina behov stående, med benen isär var nog också en orsak till att de upplevdes som onödiga. Länge var underbyxor för kvinnor något som varken skulle synas eller pratas om, vilket gjorde att de länge kallades de onämnbara. I USA har den tecknade barnboksfiguren Captain Underpants, av Dav Pilkey blivit oerhört omdebatterad och på vissa håll "bannlyst", bland annat på grund av att den enligt kritikerna uppmanar barn att sätt sig upp mot auktoriteter. Den första boken med Captain Underpants kom ut 1997.
Borgstena Textile
AB Borgstena Textile, ursprungligen Borgstena Trikåfabrik, är en svensk tillverkare av bilklädsel. Företaget grundades 1925 av Gustav Johansson som en textilfabrik inriktad på att göra underkläder . Gustav Johansson besökte världsutställningen i Göteborg 1923 och såg där en maskin som stickade tyg. Han tog då sitt arv på 1 000 kr och köpte sin första stickmaskin som han installerade i källaren i sitt hem i orten Borgstena och började med att sticka och sy strumpor och underkläder till försvaret. Gustav Johanssons son Gösta tog sedermera över Borgstena Trikåfabrik. Gösta Johansson, som sedermera tog efternamnet Borghed, insåg under en het bilsemester med familjen i USA 1963 att något borde göras åt den klibbande bilklädseln. Han funderade på om man inte skulle kunna använda företagets stickmaskiner för att tillverka ett bekvämare säte. Tio år senare fick Borgstena sitt första kontrakt på bilklädsel. Därefter har Borgstena Textile utvecklats till ett internationellt företag med produktion på flera kontinenter. Borgstena Textile förvärvade även att antal välkända konfektionsföretag, bland andra AB TH Lapidus, under en period då man fortfarande både tillverkade kläder och bilklädsel. Under sin mest aktiva period i näringslivet hade Gösta flera externa styrelseuppdrag, bl.a. satt han under en period i PK-Bankens centralstyrelse tillsammans med t.ex. Stig Malm (LO ordf.), Björn Rosengren (TCO ordf.) samt Ove Rainer. I april 2007 varslades de anställda på fabriken i Borgstena om att tillverkningen där skulle läggas ner och flyttas till Portugal. Endast huvudkontoret med design och försäljning blev kvar i Sverige.
Hjärtligt välkomna
Hjärtligt välkomna (även kallad Hans kunglig höghet, engelsk originaltitel: Double Whoopee) är en amerikansk stum kortfilmskomedi från 1929 i regi av Lewis R. Foster med manus av Leo McCarey och textskyltar av H. M. Walker samt med komikerduon Helan och Halvan i huvudrollerna. Den är också känd för en tidig och vågad scen med Jean Harlow. Filmen producerades av Hal Roach och distribuerades av Metro-Goldwyn-Mayer. Den spelades in den 5 till 9 februari 1929, men hade USA-premiär först den 18 maj samma år. Då hade redan Helan och Halvans första ljudfilm Unaccustomed As We Are (Hjärtligt ovälkomna) haft premiär två veckor tidigare, och efter Hjärtligt välkomna släpptes endast ytterligare två stumfilmer med duon. 1969 släpptes filmen i en ny version med pådubbad dialog däröstskådespelaren Chuck McCann gjorde såväl Helans som Halvans röster. På ett flott hotell i New York inväntar personal och gäster spänt att en europeisk prins och hans premiärminister skall anlända. När Helan och Halvan dyker upp mitt i detta blir de först förväxlade med de höga gästerna, men efter diverse förvecklingar framkommer det att de i själva verket bara är ditskickade av ett bemanningsföretag för att tjänstgöra som hotellets nya dörrvakt respektive betjänt. Sedan de iförts sina tjänsteuniformer förorsakar duon på sedvanligt sätt en serie missöden och bråk med såväl varandra (om ett dricksmynt) som med en ilsken taxichaufför, en polis och diverse hotellgäster. Särskilt illa råkar den europeiske prinsen ut, vilken genom duons agerande gång på gång – iförd bländvit uniform – ramlar ner i ett oljigt hisschakt. Den komiska effekten förhöjs av att prinsen är en klockren parodi på den typ av monokelprydd, preussisk militär som regissören och skådespelaren Erich von Stroheim vid denna tid var känd för att framställa i sina filmer. Den blivande stjärnan Jean Harlow hade redan som 17-åring gjort några statistartade filmroller för andra producenter då Hal Roach 1929 engagerade henne för medverkan i några av hans komedier, bland annat med Helan och Halvan. Av dessa är hennes roll i Hjärtligt välkomna troligen den mest kända, och Harlow är också den enda av filmens medverkande, utöver Stan Laurel och Oliver Hardy själva, som namnges i förtexterna. I filmen spelar Harlow en tjusig blondin som anländer till hotellet i taxi. När Helan skall eskortera henne in i byggnaden lyckas Halvan klämma fast hennes klänningsfåll i bildörren så att klänningen rycks loss varefter hon vandrar genom lobbyn i endast underkläderna. Scenen filmades i två tappningar. I den första var Harlows underkläder ytterst minimala, och Rolfe Sedan, som spelade hotellets portier, har i en senare intervju berättat att "det var en chock för oss alla. När hon kom fram till disken, kunde jag för ett tag knappt säga mina repliker. Även om jag tidigare hade arbetat inom burlesk så gick de inte omkring på det viset där." I den andra tagningen försågs därför Harlow med något mindre avslöjande underkläder. Jean Harlow – Tjusig blondin. Ed Brandenburg – Piccolo. William Gillespie – Hotelldirektör. Charlie Hall – Taxichaufför. Ham Kinsey – Taxichaufför. Sam Lufkin – Man som blir petad i ögat. John S. Peters (Hans Joby) – Prins. Charley Rogers – Premiärminister. Tiny Sandford – Poliskonstapel.
