Rusningstrafik (musikalbum)
Rusningstrafik är ett studioalbum av Lars Winnerbäck, släppt 25 augusti 1997. Inspelad och mixad av Christian Edgren och Johan Johansson i Traxton Recording, Lennonplant och Kapsylen, Stockholm sommaren 1997. Höst på min planet (3:11). Balladen om konsekvenser (4:33). Vår för Hjärter Dam (3:58). En svår och jobbig grej (5:13). Nu är alla små stjärnor (2:31). Lars Winnerbäck - sång, akustisk gitarr. Johan Johansson - trummor, slagverk, elgitarr, akustisk gitarr, kazoo. P H Andersson - fiol, blockflöjt, elgitarr, kör. Niko Röhlcke - piano, dragspel. Ola Nyström - elgitarr, akustisk gitarr. Martin Söderström - akustisk bas, kör, elbas på #8. Matoula Zacharidou - altfiol. Christian Edgren - trumpet. Stråkarrangemang på "Rusningstrafik" av P H Andersson och Mattias Nyberg, stråkarrangemang på "Vänner" av P H Andersson. Kör på "Låg": Johan Johansson, Lotta Nilsson, Karin Renberg, Miranda Renberg, Vanja Renberg, Stefan Sundström. Allsång på "Nu är alla små stjärnor": Filip Adamo, P H Andersson, Christian Edgren, Qina Hermansson Johan Johansson, Björn Jonsson, Lotta Nilsson, Karin Renberg, Miranda Renberg, Vanja Renberg, Stefan Sundström, Puttra Wikdahl, Barbro Winnerbäck.
Gott soll allein mein Herze haben
Gott soll allein mein Herze haben (Gud allena mitt hjärta kan betvinga) är en kantat av kompositören och organisten Johann Sebastian Bach. I Wolfgang Schmieders verkförteckning har kantaten tilldelats nummer 169, således benämns den BWV 169. Textens är hämtad ur Matteusevangeliet 22:34-46. Kantaten skrevs i Leipzig år 1726 och är avsedd för den Artonde söndagen efter trefaldighet. Liksom tre andra Bachkantater, Geist und Seele wird verwirret, Widerstehe doch der Sünde och Vergnügte Ruh, beliebte Seelenlust, är den i vokalt avseende skriven enkom för en altsolist med undantag för koralen där Bach också skriver för fyrstämmig kör. Orkestreringen omfattar två oboer, en tenoroboe, violiner, altfiol, orgel och basso continuo. Kantaten består av sju satser. Bach återanvände ofta, såsom hans samtid bjöd, äldre musikaliska fragment i nyare kompositioner vilket var fallet även med denna kantat. Den första och femte satsen tros ha sitt ursprung i en nu förlorad oboekonsert, troligtvis skriven under hans tid i Köthen (1717 - 1723). Samma konsert har även givit upphov till Bachs cembalokonsert, BWV 1053 (cirka 1739). Sinfonia - en helt instrumental sats med en framträdande orgelstämma baserad på en transkription av Bachs konsert för cembalo och stråkar i E-dur, BWV 1053. "Gott soll allein mein Herze haben" - ett av continuo ackompanjerat arioso för altsolist. "Gott soll allein mein Herze haben" - en av continuo ackompanjerad aria samt soloorgel. "Was ist die Liebe Gottes" - ett av continuo ackompanjerat recitativ. "Stirb in mir" - en av alla, utom oboerna, ackompanjerad aria. "Doch meint es auch dabei" - ännu ett continuo-ackompanjerat recitativ. "Du süße Liebe, schenk uns deine Gunst" - satsen vars text är hämtad från den tredje versen ur Martin Luthers koral "Nun bitten wir den Heiligen Geist" avslutas med kör och orkester.
Fiolbyggare
Fiolbyggare eller violinmakare är en instrumentmakare som bygger fioler och besläktade instrument, bland annat violin, altfiol, cello och kontrabas. Världens mest berömda fiolbyggare var Antonio Stradivari och olika medlemmar av släkterna Amati och Guarneri, samtliga verksamma i den italienska staden Cremona. Exempel på nutida svenska fiolbyggare är Peter Westerlund och fiolbyggarmästare Stefan Lindholm.
Fioltillverkning i Cremona
Cremonas traditionella fioltillverkning är en gammal form av hantverk som är typisk i Cremona i Italien där stråkinstrument såsom fioler, altfioler, cellos och kontrabasar har tillverkats sedan 1500-talet. Den "traditionella fioltillverkningen i Cremona" (officiellt namn på italienska: "Saperi e saper fare liutario della tradizione cremonese") förklarades som ett immateriellt kulturarv av Unesco år 2012, under den sjunde säsongen av den mellanstatliga kommittén i Paris. Stränginstrument kan tillverkas med olika metoder, men Cremonas fiolbyggare utvecklade en teknik som anses vara unik i världen. Varje instrument är handgjort och ihopsatt med fler än 70 olika delar av trä. Varje del av en ny fiol kräver en specifik teknik, som är kontinuerligt anpassad enligt den akustiska responsen hos varje trädel. På grund av detta är det omöjligt att få två exakt identiska fioler. Varje del av fiolen ska vara gjort med en specifik typ av trä, som är noggrant utvald och naturligt torkad, så att framställningen varken är framtvingad eller artificiell. Vid tillverkning av Cremonas traditionella fiol är det inte möjligt att använda någon industriell eller semi-industriell del, samt att det är förbjudet att använda spraymålning. Många element hos det musikaliska instrumentet ser dekorativa ut, men är högst funktionella för att ge kraft och ljudförstärkning, eller för att skydda instrumentet från att gå sönder av misstag. Fiolkonstruktionsprocessen följs personligen av en fiolbyggare i varje fas, från träd till färdigt instrument. Därför kan en fiolbyggare i Cremona endast tillverka 3–6 fioler per år. Den traditionella fioltillverkningen kräver stort kunnande om alla naturliga material och tekniker som har gått i arv i generationer sedan 1500-talet, då fioltillverkningen i Cremona blev populär, tack vare skickligheten hos fiolbyggaren Amati, som sedan förbättrades och förfinades av Stradivari, Guarneri och Bergonzi. Den gamla traditionen hos Cremonas fioltillverkning skyddas av två tillsynsorgan: Stradivari fioltillverkares konsortium och den italienska fioltillverkningsföreningen, vilken representerar mer än 140 hantverkare. Dessutom grundades Cremonas internationella fioltillverkningsskola (Scuola Internazionale di Liuteria di Cremona) i Cremona den 12 september 1938. Efter UNESCO:s erkännande öppnades ett nytt fiolmuseum (Museo del violino) vid Palazzo dell'Arte i Cremona, helrenoverat och med ett nytt auditorium för att lyssna på musik som spelas med gamla och nya instrument som tillverkats i Cremona.
Viola
Viola, altviolin eller altfiol, är stråkfamiljens altmedlem. Den som spelar instrumentet kallas violast eller altviolinist. Violan är äldre än den mindre violinen, och tillkom under 1500-talet ur de äldre stråkinstrumenten lira da braccio (härav det tyska namnet), rebec och fiddla. Medan olika violiner varierar mycket lite i måtthänseende tillverkas violor i olika storlekar och modeller, dels för att passa olika violasters fysiska förutsättningar, dels på grund av olika preferenser vad gäller tonen. Kroppslängden (d.v.s. längden på resonanslådan) hos en viola kan därför variera mellan 38 och 43 cm – i ovanliga fall ännu större. Professionella musiker brukar föredra minst 40 cm långa instrument för klangens skull. I de flesta avseenden spelas viola på samma sätt som violin. Avstånden på greppbrädan är dock påtagligt större på grund av att strängarna är längre. Dessutom används en något tyngre och aningen grövre stråke. Jämfört med violinspel krävs ett spelsätt med mer tyngd (dock ej tryck) för att uppnå god violaklang, som kännetecknas av en fyllig ton. Spel i höga lägen kan vara krävande på grund av att spelarens vänsterarm måste sträckas runt den stora instrumentkroppen. Strängarna stäms till tonerna (från den översta till den lägsta) a1, d1, g och c. De tre lägsta har en mörk klangkaraktär, i synnerhet c-strängen. A-strängen har en något annorlunda, intensiv tonkaraktär men är inte lika briljant som violinens högsta sträng. Violans unika klangfärger beror bland annat på att den har en resonanslåda som av praktiska skäl är underdimensionerad i förhållande till andra stråkinstruments. I notskrift noteras violan oftast i c-klav (altklav), men i högre lägen används g-klav. Den är stämd i kvinter en oktav över cellon och en kvint under fiolen. I symfoniorkester och stråkorkester spelar violastämman oftast en ackompanjerande roll, men i de senaste ca 100 årens musik har den blivit mer framträdande. Violan är det stråkinstrument som används minst utanför den klassiska musiken, men den förekommer även i svensk folkmusik, såväl äldre som nyare.
Harold i Italien
Harold i Italien (franska: Harold en Italie), är en symfoni i fyra satser med altfiolsolo, op. 16 av Hector Berlioz. År 1834 fick Berlioz av violinvirtuosen Paganini en beställning på en konsert för altfiol, och han valde då som program för verket en episod ur lord Byrons episka dikt Childe Harold's Pilgrimage. Han identifierade sig helt med verket och det var sina upplevelser i Apenninerna han lade till grund för sin symfoni. Altfiolen skulle tolka Harolds (och Berliozs) egen livsleda och melankoli, medan orkestern skulle skildra det italienska landskapet och folklivet i all dess färgprakt. Verkets fyra satser är till sin karaktär mycket olika, men altfiolen har ett huvudmotiv, en idée fixe som ger hjälten individualitet och verket enhetlighet. Första satsen: Harold i bergen. Andra satsen: Pilgrimer drar förbi sjungande sin aftonbön. Fjärde satsen: Rövarnas orgie. Harold en Italie. Tabea Zimmermann. London Symphony Orchestra. Colin Davis, dirigent. LSO (DDD) 8974978. 2003.
Sten Broman
Sten Broman, född 25 mars 1902 i Uppsala, död 29 oktober 1983 i Lund, var en svensk dirigent, föreläsare, musikpedagog, programledare och tonsättare. Han var känd som musikkritiker och som programledare för Musikfrågan Kontrapunkt. Broman var son till anatomen och embryologen Ivar Broman och Dagmar Berlin (1880–1973). Han växte upp i Lund och studerade mellan 1921 och 1923 musik i Prag. Efter en filosofie kandidatexamen i musik- och konsthistoria vid Lunds universitet 1925 studerade Broman medeltidens musikhistoria i Schweiz och Tyskland. Han ägnade sig åt den klassiska musiken och spelade själv altfiol. Han var också musikanmälare i Sydsvenska Dagbladet 1923–1967. År 1927 avlade han licentiatexamen i Lund och några månader senare, den 28 maj 1927, disputerade Broman för doktorsgraden. Avhandlingen Den svenska musikforskningen 1750–1900 underkändes dock. Den 16 november 1961 invaldes han som ledamot nummer 697 av Kungliga Musikaliska Akademien. Mest känd blev han som karismatisk programledare för tv-programmet Musikfrågan Kontrapunkt 1964–1980, där han genom sina kunskaper och sin humor spred intresset för klassisk musik till människor som tidigare inte kommit i kontakt med den eller känt sig främmande inför den. Broman var också känd för sina specialsydda kostymer (som han själv designade), färgglada slipsar och ogenerade elakheter. Broman var även känd för att tycka illa om dragspelsmusik. Vid något tillfälle klargjorde han att det främst gällde en äldre typ av enradiga dragspel. Han uppskattade avantgardistisk kammarmusik och var medlem i Internationella Sällskapet för Nutida Musik (ISCM) som han var med om att bilda 1923. Han komponerade själv en del kammarmusik samt under 1960- och 1970-talen även nio symfonier. Till hans mer lättillgängliga verk hör filmmusik, bland annat till filmen Ett svårskött pastorat (1958), som han även medverkade i, en ouvertyr till spexet Uarda och hans tonsättningar för manskör av Falstaff, fakirs parodiska kärleksdikter Laura och Dolly. Broman bibehöll livet igenom ett starkt engagemang i Lunds studentikosa liv och saknades aldrig vid en Lundakarneval. Han var medförfattare till åtskilliga spex, och 1958 grundade han Uarda-akademien, vars præses han också var till sin död. Han var vidare mångårig stormästare i Sällskapet CC. Tillsammans med Fritiof Nilsson Piraten och Tore Wretman grundade han 1958 Gastronomiska akademien, av Broman kallad "De sjudderton". Han utgav 1961 sin enda roman, Farväl kött, som fick mycket dålig kritik. Han uppfattades av vissa som en rapsod. Broman gifte sig 20 oktober 1933 i Lunds stadsförsamling med den danska dansösen Esther Rung (1909–2008) och fick med henne sonen Erik (född 1934), men äktenskapet upplöstes 1944. Han gifte 1949 om sig med skådespelaren Eivor Engelbrektsson (1914–2004), från vilken han skilde sig 1952. Cirka 1955–62 hade han en relation med den då tonåriga skådespelaren Eva Ebbekke Larsson. Cirka 1964–79 hade han en relation med Gunilla af Halmstad. Bromans mor var genom sin faster Anna Berlin, gift med Ludvig Hedin, kusin till Sven Hedin, vilket Broman själv har berört i sina memoarer. Broman ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund. 1961 – Ledamot nr 697 av Kungliga Musikaliska Akademien. 1963 – Hedersledamot, ISCM. 1966 – Medaljen för tonkonstens främjande. 1980 – Årets skåning. 1981 – Atterbergpriset. 1982 – H.M. Konungens medalj, 8:e storleken i Serafimerordens band. Akademisk festuvertyr, 1930. Gotisk svit för stråkorkester, 1932. Uarda-uvertyr, 1958 (till spexet Uardas 50-årsjubileum 1958). Symfoni nr 1, Sinfonia ritmica, 1962. Symfoni nr 5 (för sopran och orkester), 1967. Symfoni nr 6 (för orkester och tonband), 1969 (till Lunds stads 950-årsjubileum 1970). Symfoni nr 7 (för orkester och tonband), 1971 (inspelad på lp med Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Sixten Ehrling, RIKS LP 29). Symfoni nr 8 (för orkester och tonband), 1972. Symfoni nr 9 (för blandad kör och orkester), 1974. Stråkkvartett nr 1, 1928.
Isola (musikalbum)
Isola är det tredje studioalbumet av den svenska rockgruppen Kent, utgivet den 12 november 1997 på RCA Victor/Sony BMG. Isola var det första album av Kent som även gavs ut på engelska, då med nya låten "Velvet". För albumet fick bandet en Grammis i kategorin "Årets album". samt Rockbjörnen i kategorin "Årets svenska skiva". Skivan rankades av Sonic Magazine i juni 2013 som det 22:a bästa svenska albumet någonsin. Isola spelades in vid Ljudhavet och Europa Studios i Stockholm samt vid Galaxy Studios i Mol, Belgien. Isola mottog i överlag väldigt positiva recensioner vid skivsläppet. Per Bjurman i Aftonbladet gav skivan högsta betyg (5/5), och kallade den för "Årets svenska album, utan tvekan." I Expressen, Göteborgs-Posten och GT fick Isola näst högsta betyg (4/5), Expressen ansåg att "Kent överträffar sig själva, och därmed allt annat. Inget band är bättre i Sverige just nu." Även i Nöjesguiden fick skivan näst högsta betyg (5/6). I tidningen Pop fick skivan däremot det medels betyget 6/10. Alla låtar är skrivna och komponerade av Joakim Berg, musiken till "Livräddaren" och "Bianca" komponerad av Berg och Martin Sköld. . All sångtext är skriven av Joakim Berg och Chris Gordon, alla låtar är komponerade av Berg, musiken till "Lifesavers" och "Bianca" komponerad av Berg och Martin Sköld. "OWC" står för "Off World Colonies", en referens till filmen Blade Runner, vilken den inledande pianoslingan också inspirerades av. Joakim Berg – sång, gitarr. Martin Sköld – bas, keyboards. Sami Sirviö – leadgitarr, keyboards, 6-strängad bas. Harri Mänty – kompgitarr, trummaskin, slagverk. Markus Mustonen – trummor, flygel, elpiano, körsång. Klara Hellgren – förstafiol. David Björkman – andrafiol. Ulrika Gardelin – altfiol. Henrik Söderquist – cello. Joakim Milder – stråkarrangemang, dirigent. Ett misstag gjorde att flygplanet på Isolas omslagsbild är en Boeing 737 istället för en 747, som det var tänkt från början.
Benny Anderssons orkester
Benny Anderssons orkester (BAO) är en svensk musikgrupp med Benny Andersson som musikalisk ledare och kompositör. Orkestern skapades i mitten av 2001 av 16 musikvänner, av vilka några är från Orsa Spelmän, samt med Helen Sjöholm som sångerska. Benny Andersson tog initiativet. Bandet är ett hobbyband som har sin grund i spelglädje och musikintresse. Helen Sjöholm, som från början plockades in som refrängsångerska (vilket hon fortfarande är), räknas nu som en medlem i bandet (se ovan). Alla medlemmar är engagerade på annat håll större delen av året, många i orkestrar på teatrarna i Stockholm. Och bröderna Moraeus samt Leif Göras, Larsåke Leksell och Nicke Göthe är tillsammans Orsa Spelmän. Till somrarna träffas och repar BAO och drar sedan ut på en miniturné vars biljetter är mycket eftertraktade. "En konsert med dans" är konceptet, och på turnén medförs därför en dansbana. Med följer också Tommy Körberg (se ovan) och står tillsammans med Helen Sjöholm för sånginsatserna i de icke-instrumentala låtarna. BAO har givit ut tre album, Benny Anderssons orkester 2001, BAO! 2004 samt BAO 3 2007. På det förstnämnda ingår "Vår sista dans" som låg 30 veckor på Svensktoppen, och på det andra finns "Du är min man" som låg på samma lista mellan 2004 och 2009 och som den 1 april 2007 slog rekordet för antalet veckor på listan, där den då legat i 143 veckor. 2006 kom livealbumet BAO på turné. BAO 3 innehåller färre instrumentala låtar än de tidigare skivorna. Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunger på detta album både tillsammans och var för sig. Körberg gör bland annat "Fait accompli", som premiärspelades av BAO i Allsång på Skansen, liksom "Bonde söker fru". Den 24 juni 2009 utgavs albumet Story of a Heart under artistnamnet "Benny Andersson Band". Skivan består av tidigare utgivna melodier och texter, men i mångt och mycket översatta till engelska för etablering på den utländska marknaden, därav det nya artistnamnet. Benny Andersson – kapellmästare, dragspel, piano, synclavier m.m. Göran Arnberg – tramporgel, spinett. Janne Bengtson – flöjt, piccola, krumhorn, barytonsax. Pär Grebacken – saxofoner, klarinett, blockflöjter, piccola, blockflöjt. Calle Jakobsson – tuba, ventilbasun. Leffe Lindvall – trumpet, kornett. Jogga (Jan-Anders) Ernlund – kontrabas. Lars Rudolfsson – dragspel. Jörgen Stenberg – trummor, slagverk. Helen Sjöholm – sång. Tommy Körberg – sång. Leif Göras – fiol, cello, mandolin. Nicke Göthe – fiol, mandolin. Kalle Moraeus – fiol, cittra, gitarr, banjo m.m. Olle Moraeus – fiol, altfiol, mandolin. Per-Erik "Perra" Moraeus – fiol, mandolin, cirkussaxofon. 2001 – Benny Anderssons orkester. 2009 – Story of a Heart. 2011 – O klang och jubeltid. 2012 – Tomten har åkt hem. 2012 – BAO in Box (samlingsbox). 2016 – Mitt hjärta klappar för dig. 2019 – Bästa låtarna. 2001 – "Vår sista dans". 2004 – "Du är min man". 2006 – "Det är vi ändå". 2007 – "Fait accompli". 2007 – "Du frälste mig i sista stund". 2009 – "Sommaren du fick". 2009 – "Story of a Heart". 2011 – "Allt syns när man är naken". 2014 – "Nyårsballongen". 2016 – "En natt i Köpenhamn". 2016 – "Mitt hjärta klappar för dig". 2019 – "Om du var jag". 2019 – "Lyckan kommer, lyckan går". 2001–2002 – Vår sista dans (med Helen Sjöholm). 2002 – Lätt som en sommarfjäril (med Helen Sjöholm). 2002 – Cirkus Finemang. 2002 – Vals ombord (med Per Myrberg). 2003 – Den glade bagarn i San Remo (med Per Myrberg). 2004–2009 – Du är min man (med Helen Sjöholm). 2006–2007 – Det är vi ändå (med Helen Sjöholm och Tommy Körberg). 2007–2008 – Fait accompli (med Tommy Körberg). 2008 – Nu mår jag mycket bättre (med Helen Sjöholm och Tommy Körberg). 2009 – Sommaren du fick (med Helen Sjöholm).
