Dansorkester
Dansorkester kallas en orkester som spelar för en dansande publik. Genom åren har dansorkestrar även kunnat svara för en enklare scenunderhållning som ett avbrott i dansen. Under 1970-talet utvecklades i Sverige så kallade dansband, som ofta har färre medlemmar än en traditionell dansorkester. Ordet "dansband" blev etablerat 1976, vilket då skulle vara modernare och tuffare än de dansorkestrar som redan fanns, senare har många övergått till att kalla sig liveband. Ibland används i dag termen dansorkester även om dagens dansband. Restaurangernas orkestrar stod ofta för kombinationen middagsunderhållning och dansmusik. Mot denna bakgrund kan beteckningen "saxofonist och cellist" för en dansmusiker lättare förstås.
Orkester
En orkester är inom musiken en instrumental ensemble. Vanligen avses en större grupp med koriskt besatta stämmor, i motsats till ett mindre band, grupp eller "kapell", men beteckningarna kan variera beroende på sammanhang. En orkester kan spela instrumental musik samt ackompanjera sångare eller instrumentalsolister, spela noterat eller improviserat, självständigt, eller under överinseende av en dirigent eller kapellmästare. Orkestrar har förekommit många olika former genom historien, ofta med kopplingar till vissa genrer, stilar, platser eller institutioner. Idag finns ett dock antal relativt standardiserade besättningar. Termen orkester kommer från Grekiska ορχήστρα, namnet på ytan nedanför läktaren på den antika teatern där en homogen grupp människor kommenterade med kollektiv röst, korus (χορός, khoros), händelser på scenen. Den egentliga betydelsen är platsen för dans. Det vanligaste sättet att organisera en orkester är att dela upp instrumenten i sektioner och stämmor. Sektioner består vanligen av instrument från samma familj, och stämmor av samma instrument. Det finns flera vanliga typerna av sektioner (se nedan). Finns flera stämmor av samma instrument numrerar man dem med romerska siffror, som till exempel "Violin II" (uttalas ofta "andra violin"), eller i undantagsfall med bokstäver. Instrument i samma sektion sitter ofta intill varandra, och skrivs intill varandra i noter. Instrument som ligger nära varandra i omfång sitter oftast bredvid varandra. I akustisk musik är uppställningen extra viktig för balansen. En orkesters huvudsakliga arbetsuppgifter är konserter och repetitioner. Förutom den tid som behövs för att lära sig musiken, behöver alla orkestrar tid för att bli samspelta, både arbetsmässigt, musikaliskt (frasering, dynamik, klang) och i förekommande fall improvisatoriskt. Professionella orkestrar arbetar vanligen som någorlunda fasta ensembler. Tillfälliga orkestrar sätts dock ofta ihop för speciella evenemang, festivaler, teaterföreställningar och dylikt. Vid sådana tillfällen krävs extra repetitionstid. Fasta orkestrar behöver dock oftast bara 1-2 genomspelningar inför en konsert, beroende på musiktyp. Improvisation är vanligast i mindre typer av orkestrar, och styrs alltid av instrumentets och stilens normer (det är exempelvis skillnad på en kontrabas improvisation i jazz, generalbasens improvisation i barockmusik och en nyckelharpas improvisation i svensk folkmusik). Eftersom sektionsvis improvisation är mycket svårt är improvisationen vanligtvis begränsad till så kallade soloinsatser, förutom eventuellt i kompet eller generalbasen. De flesta orkestrar har en eller flera olika ledare. Små orkestrar kan ledas av en kapellmästare, som också spelar med. Stora orkestrar har vanligen en fast dirigent, eller arbetar regelbundet med gästdirigenter. Det kan också finnas flera assisterande dirigenter som leder repetitioner och mindre viktiga konserter. Ibland leds instuderingen av speciella repetitörer. Ofta används dessutom ett system där sektionerna har separata ledare, så kallade stämledare (en av musikerna). Orkestertyper klassificeras på olika sätt. Ett vanligt sätt är att ange vilka olika sektioner som ingår, exempelvis stråkorkester, blåsorkester, brassband. Ett annat sätt är att namnge efter funktion, exempelvis militärorkester, dansorkester. Särskilt vanlig för verk från den romantiska epoken, samt en bit in på 1900-talet. Förekommer även i filmmusik, med mera. Varierar i storlek. Även kallad stor orkester. Dominerande orkesterformen inom romantisk och modernistisk musik. Består av stråkar, blåsare , slagverkare och träblås. Består av blåsare och ofta en slagverkare. Ofta använd festsammanhang, militärparader och dylikt. Kallas ibland blåsband. Ursprungligen modifierad variant av blåsband. Uppkom som en delvis improviserande orkester för jazzen, ursprungligen för danser, eller som ackompanjemang till sångare, men spelar nu ofta självständigt. Består av blåsare och komp.
Jazzens historia
Det finns två grupper latinojazz, afrokubansk och brasiliansk. Afrokubansk jazz spelades i USA direkt efter bebopperioden, medan den brasilianska jazzen blev mer populär under 1960- och 1970-talen. Den svarte prästen Daniel Jenkins i Charleston, South Carolina var en osannolik figur med stor betydelse i jazzens tidiga utveckling. 1891 startade han ett barnhem för pojkar, Jenkins Orphanage. Fyra år senare utformades ett rigoröst musikprogram i vilket barnhemmets unga inhysingar blev upplärda i dåtidens vanliga musik, både religiös och världslig musik som ouvertyrer och marscher. Brådmogna föräldralösa och pojkar som rymt hemifrån, av vilka en del spelat ragtime på barer och bordeller, skickades till barnhemmet för att "frälsas" och rehabiliteras. På samma sätt som Fisk Jubilee Singers och Fisk University turnerade Jenkins Orphanage Bands vida omkring och tjänade pengar för att bekosta barnhemmet, vilket kostade mycket pengar att driva. Jenkins tog vanligen in 125 till 150 "svarta lamm" per år, av vilka många påkostades musikutbildning. Mindre än 30 år senare fanns fem band som turnerade över hela landet, och ett av dem reste även till England - återigen i Fisks efterföljd. Jenkins Orphanage Bands inflytande på den tidiga jazzen är svår att värdera, men många av dess medlemmar kom senare att spela med framträdande jazzmusiker som Duke Ellington, Lionel Hampton och Count Basie. Nämnas kan trumpetarna Cladys Anderson och Jabbo Smith. I nordöstra USA utvecklades en "hot" ragtime-stil. Den hade sitt centrum i staden New York, men gick att hitta hos svarta alltifrån Baltimore i Maryland till New York. En del kallar stilen för en tidig form av jazz, men meningarna är delade. Stilen kännetecknades av uppsluppna rytmer, och saknade de sydliga stilarnas bluesiga inslag. Ett typiskt exempel på solopianoversionen av denna nordöstra stil är den välkända kompositören Eubie Blake, slavsonen vars musikkarriär spände över åtta årtionden. James P. Johnson utgick från den nordöstra stilen, och runt 1919 utvecklade han en stil som skulle bli känd som "stride." I stride-piano spelar högerhanden melodin, medan vänsterhanden är mycket aktiv och går eller hoppar från upptakten till ettan i takten utan att störa rytmen. Johnsons spel påverkade senare pianister som Fats Waller och Willie Smith. Den främste orkesterledaren i denna stil var James Reese Europe. Han gjorde några inspelningar 1913 och 1914, som visar en sällsynt glimt av stilen vid sin höjdpunkt. Den unge George Gershwin, som senare skrev den jazz-influerade klassikern "Rhapsody in blue", lät sig grundligt påverkas av Europes musik från den här tiden. Nästa gång Europe spelade in något var 1919, då han hade börjat blanda sin egen stil med New Orleans-stilen. Förutom Europes tidiga alster finns inspelningar av Tim Brymns som kan ge senare generationer en inblick i den nordöstra "hotta" stilen utan mycket av influenser från New Orleans. I början av 1910-talet fanns i Chicago en populär typ av dansorkester med en saxofon som vildsint drev melodin framför trummorna, som körde på i sina 4/4-delar. Stadens musikliv blev snart starkt influerat av New Orleans-musikerna, och denna äldre stil blandades med New Orleans-stilen. Resultatet kom så småningom att kallas för "Chicago-jazz" och kan sägas ha haft sin början på slutet av 1910-talet. Kring Mississippis stränder, från Memphis, Tennessee till Saint Louis, Missouri, utvecklades en annan stil som blandade in blues. Den mest kände kompositören och bandledaren i denna stil var W.C. Handy, som kallats "bluesens fader". Stilen liknade den i New Orleans, och det är mycket möjligt att influenser från Bolden hade spritt mig uppåt Mississippi. Stilen saknade dock den otyglade improvisation som fanns i musiken längre söderut. Handy själv ansåg länge att jazzen var onödigt kaotisk. I hans stil var improvisationerna begränsade till korta instick mellan fraser - Handy ansåg dem olämpliga i melodin.
Tore Westlund
Tore Oskar Westlund, född den 10 december 1910 i Västerås, död den 22 januari 1995 i Enskede, var en svensk musiker. Han spelade instrumenten klarinett och saxofon. Som fjortonåring kom han in på Musikaliska Akademien, där han sedan fortsatte i tolv terminer. Samtidigt med studierna spelade han i flera Stockholmsorkestrar, bland annat en säsong med Helge Lindberg på Vasan. 1931-32 spelade han basklarinett i Konsertföreningen men slutade där när han fick ett välbetalt jobb med Georg Enders på Berns Salonger. Där stannade han sedan till 1936 när han fick engagemang hos Håkan von Eichwald som då tog över jobbet på Berns och som året därpå spelade på Fenix-Kronprinsen. Klarinetten var Westlunds huvudinstrumentet men han spelade även altsaxofon i de dansorkestrar där han medverkade. När Thore Ehrling 1938 startade sin orkester blev Westlund engagerad för att som första sax leda orkesterns saxsektion. Hos Ehrling uppmärksammades också mer än tidigare hans kvaliteter som klarinettsolist, hans utvecklade sinne för rytmik och harmonik gjorde att han hade lätt för att improvisera. Jazz var dock långt ifrån hans enda musikaliska intresse, 1941 övergick han till Sune Waldimirs orkester inom Radiotjänst, och där stannade han kvar även sedan den omvandlats till Radiosymfonikerna på 1960-talet. Tore Westlund ligger begravd på Skogskyrkogården. 1938 – Musik och teknik. 1940 – Swing it, magistern.
Leon Liljequist
Leon Liljequist, född Karl Gustaf Leonard Liljeqvist 15 juli 1903 i Skövde, död 8 augusti 1980 i Farsta, var en svensk kompositör, textförfattare, sångare (joddling) och musiker (trumpet). Liljequist var från 1939 ledare för Leon Liljequists tyrolerkapell och blev känd som Den joddlande trumpetaren. Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ge, med Dansorkestern. Yes sir, no sir, med Dansorkestern. Silverljus (Moon at the sea), med Grands orkester. Hej på dej du gamla Tyrolare, med Dansorkestern. Rialajazz, med Dansorkestern. Säg mig godnatt, med Leon Liljequist, trumpet och Waldimirs orkester. Den vandrande joddlaren, med Leon Liljequist tyrolerorkester. Tyrolervals, med Elof Ahrle - Leon Liljequist (joddling) och Sven Arefeldts orkester. Skratta och vissla, med Frej Rosén vissling och Sven Arefeldts orkester. 1952 – Åke klarar biffen. 1940 – Lillebror och jag.
Dansband
Många hävdar att dansbandsmusik som genre inte existerar, utan att dansband i stället spelar låtar ur olika genrer från populärmusiken. Dansbandens dag firas den första söndagen i september varje år. Ett dansband reser ofta runt i buss, och spelar ofta flera gånger i veckan året runt, utomhus om somrarna och inomhus vintrarna. Spelningen kan också ske ombord på en båt. Sångtexterna inom dansbandsmusiken är ofta ljust präglade, och handlar för det mesta om kärlek, vänskap och fred. Andra vanliga teman är dans. Sångtexterna kan också vara nationalromantiskt präglade och handla om till exempel gamla minnen från "förr i tiden", eller om naturen och hembygden. De dansbandstexter som handlar om kärlek påminner ofta om poptexterna, där sångens jag-person talar om att han/hon älskar sångens du-person, men har oftare även fokus på att åldras tillsammans, och leva ihop tills en av dem dör. Det norska dansbandet Ole Ivars har även, mycket genom humor, tagit upp en starkare samhällsbetoning. Sångtexterna är oftast på svenska i Sverige och Finland och på norska i Norge. Många dansbandslåtar, från framför allt 1970- och 80-talen, är översatta coverversioner från engelskspråkiga original inom främst country, pop och rock. Vanligt har också varit dansbandstappningar av gamla folkvisor och äldre sånger. Från 1990-talet och framåt minskade användandet av covermaterial. Under 1990-talet slog konceptet med specifika "dansbandslåtskrivare" igenom, bland andra Lasse Holm, Gert Lengstrand och Torgny Söderberg. Länge skrev samma personer åt alla, men sedan började man skriva alltmer inom dansbanden. Att skriva egna låtar i större mängd är annars ovanligt, bland undantagen finns bland andra Mona Gustafsson (Leif Bloms, Mona G:s orkester) och J. Christer Ericsson (Lasse Stefanz). Innan dansband blev vanligt brukade jazzorkestrar spela en "schlagerinriktad" dansmusik. Det sägs ibland att dansbandens utveckling beror på att intresset för jazzmusik avtog under 1950- och 60-talen, då pop- och rockmusik blev den dominerande ungdomsmusiken. Många svenska dansband på den tiden gick under benämningen pop- och rockgrupp, för att senare benämnas Svensktoppsband. Då dansbanden under 1970-talet ersatte de traditionella dansorkestrarna tog synthar över flera platser, främst stråkavdelning, då ett dansband oftast har färre medlemmar än en dansorkester. Ibland används dock fortfarande dansorkester eller bara orkester som synonym för nutida dansband. Dansbandsmusikens storhetstid var 1970-talet, med band som Flamingokvintetten, Ingmar Nordströms, Thorleifs, Wizex, och Matz Bladhs. Banden spelade då oftast ute på dansbanorna i folkparkerna om somrarna, och inne i Folkets hus om vintrarna. Som mest har det i Sverige funnits kring 800 heltidsarbetande dansband, ett antal som i slutet av 1990-talet var ungefär 500. Ordet "dansband" blev etablerat i Sverige 1976, vilket då skulle vara modernare och tuffare än de dansorkestrar som redan fanns, senare har många övergått till att kalla sig liveband. Kring 1976-1977 började popgrupper som ABBA, The Bee Gees och Boney M. med sin disco dominera på dansgolv och hitlistor. Vissa dansband, bland annat Sten och Stanley, försökte "vända kappan efter vinden" och spela discocovers på sin egen repertoar, samt följa discomodet vad gällde scenkläder. Oftast uteblev dock de större framgångarna, och man började tala om dansbandsdöden. Flera dansband lades ner, och nästan bara heltidsdansbanden kom att bestå. Under denna tid dominerade bland annat dansband som Matz Bladhs och Vikingarna. De spelade ofta på båtar och stadshotell, och de manliga medlemmarna brukade uppträda i kostym, vilket sedan länge blev en vanlig stereotyp för dansband. Dessa dansband fick hos många ungdomar en "töntstämpel". Under dessa år sattes även en standard för dansbandsmusikens sound.
Östen Warnerbring
Jan Östen Hartvig Warnerbring, född 22 november 1934 i Västra Skrävlinge församling, Malmöhus län, död 18 januari 2006 i San Agustín på Gran Canaria i Spanien, var en svensk sångare, artist, kompositör och textförfattare och en mångsidig underhållare. Warnerbring startade sin första jazzklubb tillsammans med en kamrat i Malmö. Den hette 12th Street Club. Han spelade saxofon och klarinett, men visade sig också vara en sångare av klass. Inte för inte kallades han ofta för "Östen med rösten". 1952 började han som professionell musiker och fick framträda för soldaterna i Sydtyskland med ett band som hette Totty Wallén och hans vilda vikingar. Han sjöng sedan med olika orkestrar i Malmö och Helsingborg. Vid sidan av musiken försökte han att skaffa sig ett vanligt arbete. Han var springpojke på Sydsvenska Dagbladet, arbetade på skivavdelningen på EPA Södergatan i Malmö och provade lyckan som försäkringsman på Skandia, var inspelningschef på grammofonbolaget Oktav och journalist på Skånska Dagbladet. I mitten av 1950-talet upptäcktes Östen Warnerbring av Arne Domnérus och fick sjunga på Nalen, Chinavarietén och i folkparkerna. Fram till 1963 hade han en egen dansorkester. Han knöts till Simon Brehms skivbolag Karusell och åkte på turné med Veckorevyns talangjakt Flugan tillsammans med bland andra Laila Westersund och Mats Bahr. Östen Warnerbrings stora genombrott som soloartist kom 1965 med låten "En röd blomma till en blond flicka" ("Red Roses for a Blue Lady"). Sedan kom skivframgångarna tätt bl a "Sommarvind" (Summer Wind), "Det måste va sången och glädjen", "Femton minuter från Eslöv" ("Twenty-Four Hours from Tulsa"), "Snart blir det sommar igen" ("Les Bicyclettes De Belsize"), "Glöm ej bort det finns rosor" ("L'important c'est la rose") och "Du borde köpa dig en tyrolerhatt" (Ich kauf' mir lieber einen Tirolerhut). Genom åren hade han cirka 40 låtar på Svensktoppen. I slutet av 1960-talet stod Warnerbring på toppen av sin karriär och gjorde flera bejublade krogshower på Berns och Hamburger Börs. Han ställde upp i Melodifestivalen flera gånger och vann 1967 med "Som en dröm" samt 1960 ihop med Inger Berggren med låten Alla andra får varann. Tillsammans med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård gjorde han succé med krogshowen Lyckohjulet, den sista showen som spelades på gamla Hamburger Börs innan lokalen stängdes. Under 1970-talet sökte han nya musikaliska vägar och kom allt längre och längre bort från schlagerbranschen. Han började i stället ägna sig åt visor och tonsatte dikter av kända poeter som bland andra Hjalmar Gullberg, Fritiof Nilsson Piraten, Nils Ferlin och Gustaf Fröding. På albumet Skåne tolkade han dikter av skånska poeter. Han flyttade hem till Skåne och gjorde karriär i Danmark. 1979 var han programledare i TV för en egen jazzserie I morgon e de lörda'. Tillsammans med Eva Rydberg fick han publiken att skratta i en rad krogshower, deras komiska danspar Curt och Majken blev populära både i Sverige och i Danmark. Efter en hjärtinfarkt på 1980-talet drog Östen Warnerbring ner på tempot en aning och sågs inte lika ofta på estraderna längre. Warnerbring var även textförfattare, han skrev poetiska texter som "Kärleken till livet" och "Det var en lördagsafton" (en personlig version av den danska folkvisan), men kunde lika gärna skriva burleska och humoristiska alster som "De va längesen jag plocka några blommor", "Hon miste den i natt på hotell Kramer" och "Gösta Gigolo" med flera. Östen Warnerbring var banbrytande på så vis att han var en av de första svenska artisterna efter Edvard Persson att spela in skivor på skånska, som var den dialekt som Östen talade. Att spela in skivor med dialekt hade tidigare inte varit populärt i landet, då sånger normalt skulle sjungas på rikssvenska. Han har även gett namn åt ett av Skånetrafikens Pågatåg. 1965 – En gång i livet. 1966 – En röd blomma till en blond flicka. 1967 – Östen sjunger Edvard Persson. 1969 – Du gör livet till en sång.
