Elektronisk musik
Elektronisk musik är en musikgenre som framhäver användandet av elektroniska musikinstrument eller elektronisk musikteknologi som en central aspekt av musiken. Historiskt sett har elektronisk musik varit musik skapad med hjälp av elektroniska musikinstrument eller elektronisk bearbetning, med under moderna tider har den uppdelningen förlorat sin betydelse, eftersom nästan all musik som spelas in idag och de flesta livespelningarna är beroende av omfattande användning av elektronik. Idag används termen elektronisk musik för att skilja på musik som använder elektroniken som fokus eller har det som inspirationskälla, från musik som använder elektronik för att skapa en produktion som kan ha elektroniska inslag i musiken, men inte fokuserar på den elektroniska delen. Nutida elektronisk musik uttrycker både konstmusikformer, såsom elektroakustisk musik, experimentell musik, konkret musik och annat, och populärmusikformer inklusive många sorters dansmusik, såsom techno, house, trance, electro, breakbeat, drum and bass, synthpop och så vidare. En skillnad kan göras mellan instrument som skapar sitt ljud genom elektromekaniska medel och instrument som skapar ljud genom användning av elektriska komponenter. Exempel på elektromekaniska instrument är teleharmonium, Hammond B3 och elgitarr, medan exempel på elektroniska instrument är Theremin, synthesizer och dator. Innan den elektroniska musiken fanns det en vilja hos kompositörerna att använda den nyuppkomna teknologin för musikaliska ändamål. Flera instrument som använde elektromekanisk design skapades och de beredde vägen för senare uppkomna musikaliska instrument. Ett elektromekaniskt instrument kallades Teleharmonium (eller Telharmonium), och det skapades av Thaddeus Cahill under åren 1898-1912. Dock kunde Teleharmoniumen inte användas praktiskt, då dess otroliga storlek hindrade detta. Det första elektroniska instrumentet anses ofta vara thereminen, uppfunnen av Léon Theremin mellan åren 1919 och 1920. Ett annat tidigt elektroniskt instrument var Ondes Martenot, som bland annat är känt för sin användning i Turangalîlasymfonin av Olivier Messiaen, och andra verk av honom. Den användes också av andra kompositörer, främst franska, och däribland bland annat André Jolivet. Bandspelaren hade utvecklats i Tyskland under 1930-talet. En teknik kallad Wire recording hade dock använts sen 1898. Den första praktiska bandspelaren kallades Magnetophon, och presenterades 1935 av AEG i Tyskland. (Angus 1984) Det var inte länge sedan kompositörer använde bandspelare för att experimentera fram ny musik, så kallad Musique concrète. Den tekniken gick ut på att redigera ihop inspelade fragment med naturliga och industriella ljud. De första styckena med konkret musik skrevs av Pierre Schaeffer, som senare arbetade tillsammans med Pierre Henry. Karlheinz Stockhausen arbetade kort i Schaeffers studio 1952, och efter det många år på Westdeutscher Rundfunk Kölns studio för elektronisk musik, under två tillfällen kombinerade han elektroniskt framställd musik med ganska sedvanliga orkestrar—i Mixtur (1964) och Hymnen, dritte Region mit Orchester (1967). Stockhausen förklarade att lyssnarna hade berättat för honom att hans elektroniska musik gav dem en känsla av "yttre rymden", känslan av att flyga, eller att vara i en fantastisk drömvärld. Mer nyligen började Stockhausen producera sin musik i sin studio i Kürten, hans sista verk i genren var Cosmic Pulses (2007). Columbia-Princeton Electronic Music Center, numera känd som Computer Music Center är det äldsta centret för elektronisk och datorbaserad musikforskning i USA. Det startades 1958 av Vladimir Ussatjevskij och Otto Luening som hade arbetat med det magnetbands-hantering sedan början av 1950-talet. En studio byggdes där med hjälp av ingenjören Peter Mauzey (Luening 1968, 48). Angus, Robert. 1984. "History of Magnetic Recording, Part One". Audio Magazine (August): 27–33. Gann, Kyle. 2000a. "It's Sound, It's Art, and Some Call It Music". New York Times (January 9).
New wave-musik
New wave (på svenska även nya vågen) är en subgenre inom västerländsk populärmusik som uppstod i Storbritannien ungefär 1977–78 efter punkrocken. New wave stod först för en mer poporienterad och mindre revolutionär musik än punken, men kom snart att beteckna nästan all ny musik som inte var mainstreampop. Termen var först en slags beskrivning av en mer musikaliskt och lyrikmässigt komplex musik än punk, den omfattade punkband "som lärt sig spela", och hos vissa band som The Jam och The Specials fanns värderingar som anti-rasism och ett utbrett missnöje med regeringen Thatchers ekonomiska politik. I förlängningen ledde ambitionen att förena musik och socialt engagemang att just två new wave-artister – Bob Geldof och Midge Ure – tog initiativet till den stora hjälpgalan för Etiopien, Live Aid. Till de ekonomisk-politiska ställningstagandena hörde även initiativen att starta egna skivbolag. Musikaliskt fanns influenser från punk, rock, pop, reggae, ska, dub, mycket tidiga Beatles-låtar, samt elektronisk musik och världsmusik, och Nya vågen var därmed en mycket bred genre omkring åren 1979–85. Till de stora artisterna hörde The Police, Blondie, The Clash, Elvis Costello och Talking Heads. Med nya tekniska och ljudmässiga möjligheter inleddes ett experimenterande med synthesizers och den gitarrdominerande new wave-musiken hamnade i början av 1980-talet i skuggan av mer elektronisk och dansorienterad musik med band som ABC, Duran och Spandau Ballet. I Storbritannien fick dessa nya former av new wave namn som syntpop, new romantic och new pop. Musikvideons ökande betydelse och MTV gjorde en lång rad nya vågen-artister kommersiellt stora, vilket även bidrog till att new wave blev mainstream och vid mitten av 1980-talet därmed hade spelat ut sin roll. Efter att ha ringaktats en tid under det sena 1980-talet blev new wave från mitten av 1990-talet omvärderat med inte bara en nostalgivåg utan som en betydande inspirationskälla för senare artister. Bland de första att förena punkens energi med popkänsla och definiera new wave var Elvis Costello med sin succédebut My Aim Is True från 1977. Framgången innebar också att äldre pubrockartister som Nick Lowe och Graham Parker hamnade i rampljuset. I slutet av 1970-talet kom det fram en lång rad gitarrbaserade new wave-band i varierade stilar, rockiga The Pretenders, reggaepop-influerade The Police, kantig pop av XTC, popband som Squeeze och retrorock som Rockpile. Ungefär samtidigt kom också en våg av ska- och mod-influerade band. De ledande skapopbanden The Specials, Madness och The Beat hade mer framträdande dansrytmer än den mesta annan new wave-musik. The Jam uppdaterade 1960-talets modspop och fick mängder av efterföljare. I början av 1980-talet hamnade den gitarrdominerade new wave-musiken i skuggan av mer elektronisk och dansorienterad syntpop och new romantic med band som ABC, Duran och Spandau Ballet. De ledande amerikanska new wave-banden Blondie och The Ramones förenade ironiska influenser från 1960-talspop, tuggummipop och garagerock med popkänsla. Andra representanter för amerikansk new wave var powerpopband som The Knack och The Romantics. Talking Heads stod för en mer intellektuell musik och blev med album som Remain in Light ett av de främsta amerikanska new wave-banden. Andra framgångsrika band var The Cars och The B 52's. De senare med en egensinnig och nyskapande blandning av pop, kitsch, humor och visuella gimmicks som fick många efterföljare. Lustans Lakejer har kallats för svenska new wave-pionjärer.
Leo Nilsson
Leo Georg Nilsson, född 20 februari 1939 i Västra Skrävlinge församling i Malmö, är en svensk tonsättare, pianist, organist och kammarmusiker, som tidigt experimenterade med konkret och elektronisk musik och som idag räknas som en pionjär inom svensk elektronisk musik. Leo Nilsson utbildade sig vid Musikhögskolan i Stockholm 1958-1962 till organist med solistutbildning i piano och musikpedagogisk examen. Han studerade därefter utomlands, bland annat vid franska radions elektronmusikstudio, GRM. Han har varit verksam vid Elektronmusikstudion och Fylkingen. Under 1960-talet drev han tillsammans med Ralph Lundsten studio Andromeda. På 70-talet startade Leo Nilsson sin egen studio, Studio Viarp i Förslöv i Skåne. Under studietiden tog Leo Nilsson intryck av tonsättare som Ingvar Lidholm, Karl-Birger Blomdahl, György Ligeti och Pierre Schaeffer. Han har samarbetat med bl.a. Knut Wiggen, Folke Rabe, Karl-Erik Welin och Lars-Gunnar Bodin och tillsammans med konstnärer inom andra fält än musikens. Här märks multimediaföreställningar t.ex. med gruppen L'Étoile du Nord, Happenings i Fylkingens regi och samarbeten med konstnärer och arkitekter. Tillsammans med skulptören Olle Adrin gjorde Leo Nilsson flera musikskulpturer och installationer med elektronisk musik. Även instrumentutveckling har intresserat Leo Nilsson t.ex. en "instrumental vägg" och "taktil slinga" som ställdes ut på Konstsalongen Samlaren i Stockholm. Leo Nilsson är en av den elektroniska musikens pionjärer i Sverige. Han har arbetat med ren elektronisk musik men också med musik, integrerad i utställningar bland annat i Paris, Milano, New York och Tokyo. Dessutom har han arbetat med musik till film, bildspel, teater, dans och TV. I gruppen Pax Art Ensemble arbetade Leo Nilsson med ett nytt instrumentarium, Dataton, för live-elektronisk musik. Vid Skoldirektionen i Stockholm startade han en elektronmusikstudio för ungdomar. För yngre barn har han installerat lekfulla ljudskulpturer och nya musikinstrument i utemiljö. I naturen, t.ex. vid Norrvikens Trädgårdar i Skåne har han installerat sina kompositioner i trädkronor, raviner och över reflekterande vattenspeglar. Ljudmiljöproblematik och lyssnarfrågor engagerade honom i ett utvecklingsarbete som var knutet till Kgl. Musikaliska Akademien i Stockholm. Som musiker har han främst varit verksam inom kammarmusikområdet. Sedan 1982 har Leo Nilsson varit lärare vid Musikhögskolan i Stockholm i ämnena musikakustik, musikpsykologi och komposition. Medlem i Föreningen Svenska Tonsättare FST.
Ralph Lundsten
Ralph Harold Lundsten, född 6 oktober 1936 i Ersnäs, Nederluleå församling, är en svensk kompositör och regissör. Ralph Lundsten är en av Sveriges mest kända tonsättare av elektronisk - och synthesizermusik. Han är uppvuxen i norrbottnisk lantmiljö men flyttade till Boo utanför Stockholm 1958, där han byggde upp musikstudion Andromeda i sin bostad vid Kocktorpssjön, och från 1970 i sin villa Frankenburg i Tollare vid Skurusundets strand. Ett 20-tal grammofonskivor med hans musik har haft stor framgång inom och utom landet – inte minst de omfångsrika styckena med den gemensamma titeln Nordisk Natursymfoni (nr 1–11). Ett av de mest spelade verken av Ralph Lundsten är troligen Sveriges Radio Internationals signaturmelodi Ut i vida världen. Förutom musik är Lundsten även verksam som konstnär, filmskapare och författare. 2008 tilldelade regeringen "tonsättaren och konstnären Ralph Lundsten medaljen i guld av åttonde storleken med inskriften Illis quorum meruere labores för hans mångåriga och omfattande verksamhet som skapare av elektronmusik". Hans födelsehem i Ersnäs är nu en populär restauranglokal (som gäster kan hyra) under namnet Ralph Lundstengården. Ralph Lundstens musikaliska produktion uppgår nu (juni 2017) till 665 opus, och omfattar allt från minimalistisk elektronisk musik till naturromantiska verk, musik för meditation, balett (bl.a. för koreografen Ivo Cramér), dans m.m. Arrangemangen består ofta av såväl syntar och diverse ljudeffekter som akustiska instrument och i vissa fall körer. Till hans mest kända och uppskattade verk hör en serie med titeln Nordisk Natursymfoni. Tre symfonier har i efterhand fått status av Nordisk Natursymfoni (nr 8, 9, 10), så att en komplett lista ter sig som följer. Nordisk Natursymfoni nr 1 "Strömkarlen" (opus 75, 1972). Nordisk Natursymfoni nr 2 "Johannes och huldran" (opus 99, 1975). Nordisk Natursymfoni nr 3 "En Midvintersaga" (opus 211, 1981). Nordisk Natursymfoni nr 4 "En Sommarsaga" (opus 257, 1983). Nordisk Natursymfoni nr 5 "Trolltagen" (opus 300, 1984). Nordisk Natursymfoni nr 6 "Drömmarnas Landskap" (opus 500, 1992). Nordisk Natursymfoni nr 7 "Årstiderna" (opus 538, 1996). Nordisk Natursymfoni nr 8 "På drömda stigar" (opus 613, 2004). Nordisk Natursymfoni nr 9 "I försommartid" (opus 621, 2006). Nordisk Natursymfoni nr 10 "Symphonia Linnæi" (opus 625, 2007). Nordisk Natursymfoni nr 11 "I sagans värld" (opus 650, 2009). 1967 – Hjärtat brinner. 1965 – Komposition i tre satser. 1963 – Främmande planet. 1970 – Beppes godnattstund. 1970 – Som hon bäddar får han ligga. 1972 – Mannen från andra sidan. 1974 – Thriller – en grym film. 1979 – Gå på vattnet om du kan. 1964 – Fyra kompositioner av Ralph Lundsten (EP). 1966 – Dokumentation 1 (Elektronmusikstudion). 1967 – MUMS (Musik under miljoner stjärnor). 1968 – Elektronisk musik (med Leo Nilson). 1969 – Tellus. Fågel Blå. 1969 – Svit för elektroniskt dragspel. Energy for biological computer. 1970 – Erik XIV och Ristningar. 1971 – Gustav III. Nattmara. 1973 – Strömkarlen: Nordisk natursymfoni nr 1. 1973 – Skräck och skratt, resor i okända världar. 1975 – Johannes och huldran: Nordisk natursymfoni nr 2. 1977 – Ralph Lundsten's Universe. 1979 – Alpha Ralpha Boulevard. 1980 – Paradissymfonin. 1981 – En midvintersaga: Nordisk natursymfoni nr 3. 1983 – En sommarsaga: Nordisk natursymfoni nr 4. 1984 – Trolltagen: Nordisk natursymfoni nr 5. 1986 – Fantasia by Starlight – 星夜幻想 (CD/LP/kassett utgiven i Japan). 1986 – The Dream Master. 1987 – Dancing in the new age. 1990 – Johannes och huldran (Max von Sydow läser Gustav Sandgrens saga till Lundstens musik.). 1992 – Drömmarnas landskap: Nordisk natursymfoni nr 6. 1994 – The Joy of Being.
Konsert
En konsert är ett framförande av musik inför en publik. Vanligen uppträder musiker och sångare, ibland kallade artister, i ett så kallat levande framförande eller "live-framträdande". I vissa fall används numera också förinspelat material, så kallad playback. Konserter förekommer i alla typer av sammanhang och lokaler, även utomhus. Konserter skiljer sig i allmänhet från bruksmusik som dans eller festmusik, och från musikteater, i och med att musiken står helt i fokus för lyssnarna. Konserter slutar vanligen med någon form av tack, där musikerna reser sig, bugar sig eller lämnar scenen för att visa att framträdandet är slut varvid publiken tackar genom att vanligen applådera. Efter tacket ges vanligtvis ett extranummer. De akustiska förhållandena är mycket viktiga vid en konsert. Eko och efterklang påverkar både klangbilden och musikernas möjlighet att höras, och höra varandra. Rum med besvärlig akustik kan göra framföranden svåra eller till och med omöjliga. Ett rum med svag efterklang kan göra ljudet torrt och obehagligt, medan ett rum med lång efterklang kan göra toner svåra att urskilja och skapa interferensproblem. Utomhuskonserter kan vara extra svåra, eftersom det inte finns något rum som kan skapa efterklang. Ofta använder man då en plats med naturlig akustik, till exempel vid torg, en mur eller sluttning som på en amfiteater. En person som samordnar, projektleder, bjuder in till en tillställning/konsert. En PA-anläggning gör om musikernas förutsättningar totalt, och är i allmänhet nödvändigt för större konsertsalar, elektriska instrument eller utomhuskonserter. En PA-anläggning består av ett stort antal komponenter, men i sin enklaste form av en signalkälla, till exempel mikrofon, samt en högtalare av något slag med tillhörande förstärkare. Dansband talar oftare om spelning än konsert. Nedanför scenen dansar flertalet besökare. Några sitter eller står dock bredvid och lyssnar. Dansband spelar ofta ute i folkparker om sommaren, och i inomhuslokaler om vintern, bland annat i båtar, Folkets hus-lokaler och hotell. Konsert som hålls för 2-10 personer i ett rum. En form av klassisk musik brukar spelas på de konserterna. Konserten består oftast av en mindre grupp av instrument, traditionellt sett brukar man ha tillräckligt många att man får plats i en kammare eller ett större rum. Till skillnad från orkestral musik där varje instrument spelas av flera utövare hade man endast en person per instrument. En symfoniorkester brukar spela i konserthus. Kyrkokonsert kallas konserter i kristendomens kyrkobyggnader. Så kallade julkonserter hålls juletid. Pop- och rockkonserter hålls sommartid ute på stora fältområden och sportanläggningar, medan man vintertid flyttar in till ställen som ishallar/sporthallar/bandyhallar och konserthus. Utomhuskonserter tillämpas på många håll i världen bara under sommaren på grund av lokala klimatförhållanden. Vilken typ av musik som helst kan spelas på en sån här konsert. Förut var det oftast pop, folk, klassisk eller jazzartister som spelade utomhus. På senare tid har det även spelats till exempel elektronisk musik som förr nästan aldrig spelades på utomhuskonserter. Vid en musikfestival uppträder flera artister och grupper samma kväll, och framför bara några få melodier innan det är dags för nästa artist/grupp att gå upp. I Eurovision Song Contest och dess uttagningar framför man oftast en låt var, och den låt som får flest röster vinner tävlingen. Till skillnad från andra konserter, som oftast betyder att evenemanget består av samma typ av musikgenre, har festivaler oftast ett mycket bredare utbud av artister/band och genrer. På grund av hur stora festivaler kan vara är de oftast utomhus. Nya platser för festivaler brukar bli allt mer populärt. Bland annat Jam Cruise med sin festival som hålls på ett kryssningsfartyg, liksom Maya Holidaze, som har en festival som hålls i Tulum. Några exempel på alla de hundratals festivaler som finns. Sweden Rock Festival, Sverige.
