Kammaropera
Kammaropera är en form av opera avsedd att spelas med en mindre ensemble i en mindre lokal. Jämför med kammarmusik. Begreppet kan syfta både på en operapjäs och på en ensemble.
Darius Milhaud
Darius Milhaud, född 4 september 1892 i Aix-en-Provence, död 22 juni 1974 i Genève, var en fransk tonsättare och professor. Milhaud växte upp i ett välbärgat hem i Aix-en-Provence och kom 1909 till Paris där han studerade vid musikkonservatoriet 1910-1914 för Charles-Marie Widor. Vid tjänstgöring 1917-1919 på ambassaden i Rio de Janeiro kom han i kontakt med diktaren Paul Claudel, som där var hans chef. Efter hemkomsten till Paris återupptog han umgänget med Arthur Honegger och blev medlem i modernistfalangen Les Six - sex tonsättare i Jean Cocteaus närhet, som kämpade för nya tongångar och rytmer i musiken. Efter ett besök i USA 1922 använde han jazzrytmer och drog på sig kritik för ettriga klanger och "bruitism". Tiden verkade emellertid för Milhaud, som etablerade sig alltmer som ledamot av franska radiorådet och i rådgivande kommittén för de franska operascenerna samt från 1937 i högsta ledningen för musikkonservatoriet. Han var utomlands som pianist och dirigent och framförde sina egna verk i bland annat Ryssland, USA, Tyskland, Spanien, Portugal och Italien. Då Tyskland angrep Frankrike 1940 flydde han med hustrun till USA och blev föreläsare och lärare i komposition vid Mills College i Oakland, en tjänst som han uppehöll till 1971. Han utsågs även till professor vid Musikkonservatoriet i Paris 1947 och han undervisade där i komposition till 1972. På så sätt undervisade han samtidigt på två kontinenter och bland hans elever kan nämnas jazzmusikern Dave Brubeck, minimalisten Steve Reich, symfonikern Allan Pettersson och avantgardisterna Karlheinz Stockhausen, Larry Austin och Iannis Xenakis. Milhaud var en oerhört produktiv tonsättare och musiken flödade från 1910-talet praktiskt taget oavbrutet, med över 400 numrerade opus. Han har jämte många lättviktiga alster även komponerat storslagna operaverk och helgjutna symfoniska kompositioner samt kammarmusik och vokallyrik. Han uppvisade stor mottaglighet för olika impulser och har gett uttryck för judiska traditioner, såväl som motiv från den provensalska folkmusiken. Han har även, förutom av jazzen, influerats av brasiliansk populärmusik och nordamerikansk folkmusik. 1919 Le bœuf sur le toit op. 58, Balett efter Cocteau. 1920 Saudades do Brasil op. 67 (ursprungligen för piano), arr. för orkester. 1920 Cinq Études pour piano et orchestre op. 63. 1923 La Création du monde op. 81, Balettmusik för liten orkester. 1926 Le Carneval d'Aix op. 83b, Fantasi för piano och orkester. 1937 Suite provençale op. 152b för orkester. 1941 Four Sketches (Satser: Eglougue, Madrigal, Sobre la Loma, Alameda) för orkester. 1944 Cain and Abel op. 241 för tal och orkester. 1947 Konsert för marimba, vibrafon och orkester. 1966 Musique pour Lisbonne, op. 420. 1944 Suite française (Satser: Normandie, Bretagne, Ile de France, Alsace-Lorraine, Provence) op. 248. 1954 West Point Suite op. 313. 1960 Deux Marches op. 260. Introduction et Marche funèbre. 1919 Le bœuf sur le toît för piano fyrhändigt. 1936 Scaramouche för två pianon. La Brebis égarée (1910-1914). Opera i 3 akter (20 bilder). Libretto: Francis Jammes. Uruppförande 10 december 1923 i Paris (Opéra-Comique). L'Orestie d'Eschyle. Trilogi (1913-1922). Libretto: Paul Claudel (efter Aischylos). Sceniskt uruppförande 24 april 1963 i Berlin (Deutsche Oper) Agamemnon (1913). Scenmusik för sopran, manskör och orkester. Uruppförande (konsertversion) 14 april 1927 i Paris. Les Choéphores (1915-1916). 7 sceniska musikstycken för sopran, baryton, tal, blandad kör och orkester. Uruppförande (konsertversion) 1919, (scenversion) 27 mars 1935 i Bryssel (Théâtre de la Monnaie). Les Euménides (1917-1922). Opera i 3 akter. Uruppförande (konsertversion) 18 november 1949 i Bryssel (Radio INR). Les Malheurs d'Orphée. Opera i 3 akter. Libretto: Armand Lunel (1892-1977). Uruppförande 7 maj 1926 i Bryssel (Théâtre de la Monnaie). L'Abandon d'Ariane. 5 scener för soli, vokalsextett och orkester. Uruppförande 20 april 1928 Wiesbaden (Staatstheater). 1912-1950 18 stråkkvartetter.
B. Tommy Andersson
B. Tommy Andersson, född 26 juli 1964 i Borås, är en svensk dirigent och tonsättare. Andersson fick sin utbildning i dirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med Kjell Ingebretsen, Jorma Panula och Eric Ericson, samt Péter Eötvös, Brian Priestman, Sergiu Comissiona och Gennadij Rozjdestvenskij som lärare. Han slog igenom som dirigent 1992 i Vadstena. Mellan 2003 och 2009 var han adjungerad professor i orkesterspel vid Musikhögskolan i Göteborg, där han byggde upp ett internationellt masterprogram i orkesterspel under namnet Swedish National Orchestra Academy (SNOA). Sedan 2012 är han professor i orkesterdirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Andersson är medlem i Föreningen svenska tonsättare, Svenska Dirigentföreningen, Svenska sektionen av ISCM, samt Föreningen Samtida Musik. År 2002 blev han invald som ledamot nr 944 i Kungliga Musikaliska Akademien. B. Tommy Andersson har dirigerat många svenska professionella orkestrar och operahus samt i 13 andra länder, däribland orkestrar som Czech Philharmonic Orchestra, Bournemouth Symphony Orchestra, Orchestre de la Suisse Romande och BBC National Orchestra of Wales. Han var konstnärlig ledare för KammarensembleN i Stockholm 1994–1999 och chefsdirigent för Stockholms läns Blåsarsymfoniker 1997–2005. Tonsättaren B. Tommy Andersson har komponerat ett hundratal verk alltsedan elvaårsåldern, däribland orkesterverk, solokonserter, kammarmusik, orgelverk, körverk, två operor och en balett. I april 2009 hade Kungliga Filharmonikerna en "Tonsättarweekend" med B. Tommy Andersson i fokus, d.v.s. en festival med hans musik. Under fyra dagar framfördes 24 verk i Stockholms Konserthus. Säsongen 2014–2015 var han Composer-in-Association med BBC National Orchestra of Wales. Under denna säsong framförde orkestern sju orkesterverk och det hela avslutades med ett uruppförande av tondikten "Pan" vid en proms-konsert i Royal Albert Hall den 5 september 2015. År 2017 uruppfördes Anderssons konsert Homage to Michelangelo i tre satser för violin och orkester av Norrköpings symfoniorkester med Paul Waltman som solist och Andersson själv som dirigent. Samma år uruppfördes operan The Importance of Being Earnest, samt Fyra Luthervariationer för barytonsolo, kör och orgel. The Importance of Being Earnest, med libretto av William Relton, baserad på Oscar Wildes pjäs med samma namn (2017). William, som handlar om William Shakespeare och Christopher Marlowe, librettot är skrivet av Håkan Lindquist. (2006). Warriors, med koreografi av Pontus Lidberg (2010). Romantic Miniatures, for chamber orchestra (2019, based on earlier organ pieces). Variations for Orchestra on a Theme of Mozart (1984/2019). Pan, for large orchestra with organ (2015). Death in Venice, for orchestra (2013). Toccata, Aria och Chaconne, for string orchestra (2011). The Garden of Delights, for orchestra (2009). Passacaglia, for large orchestra (1988/2008). Bohèmiana, after Giacomo Puccini, for orchestra (2007). Satyricon, for large orchestra (2000). Epitaffio, for string orchestra (1989). Intrada, for wind instruments and percussion (1989). Le fontane di Villa d'Este, for large organ and orchestra (2019). Beyond the Senses, concerto for string trio (violin, viola, violoncello) and orchestra (2018). Concerto for Violin and Orchestra, Homage to Michelangelo (2016). Albertus Pictor, concerto for organ and string orchestra (2014). Reflections, for soprano saxophone (or clarinet) and orchestra (2003). Apollo, konsert för slagverk och orkester (1995). Concerto for Horn and Orchestra (1985/1993). Awakening of the Beauteous Faun, for 8 violoncellos (2012). The Secrets of Eros, for flute, clarinet, piano, violin, viola, violoncello (2010). Games for Giton, for wind quintet (2002). Dark Shadows, for tenor recorder and marimba (1990). Notturno, for violoncello and organ (1989). A Bed of Roses, for five percussionists (1989). Conflicts, for five percussionists (1988). Impromptu, for clarinet (or flute) and vibraphone (1987). Sonata for Percussion and Piano (1987). Pieces for Pontus (2007).
Musikfestival
En musikfestival är en festival som primärt är inriktad på musik. Ofta har arrangörerna koncentrerat sig på en musikgenre, såsom kammarmusik, opera, synth, dansband eller visa för att locka en särskild målgrupp. Vissa festivaler återkommer årligen, medan andra är engångshändelser. De Pythiska spelen vid Delfi räknas som en av de tidigaste musikfestivalerna som man känner till. Under medeltiden hölls festivaler ofta i form av tävlingar. I modern tid äger festivaler ofta rum i stora inhägnader, med inträdesavgifter, vakter, och flera scener, där olika band uppträder samtidigt för att programmet inte ska ta för mycket tid i anspråk. Många festivaler har även ett campingområde, för att besökaren ska slippa lägga tid på resor mellan sovplats och festivalplats. En av de äldsta musikfestivalerna i Sverige är Musik i Kullabygden med ren klassisk musik, som arrangerats sedan 1946. I Sverige arrangeras många olika musikfestivaler i hela landet, bland annat Festspelen i Piteå som är inriktat på västerländsk konstmusik, och Svenska dansbandsveckan i Malung. Festivalen Summerfest i Milwaukee, Wisconsin är en 11-dagarsfestival som marknadsför sig som "The World's Largest Music Festival", en titel som är certifierad av Guinness World Records sedan 1999. Festivalen som arrangerats varje år sedan 1968, lockar årligen mellan 800 000 och 1 miljon personer. Ca 800 akter spelar på festivalen varje år. Den historiska Woodstockfestivalen som arrangerades 1969 i USA lockade uppemot 500 000 besökare. Den polska festivalen Przystanek Woodstock 2014 lockade 750 000 besökare, vilket gjorde den till den största årliga utomhusfestivalen i Europa, och den nästörsta i världen. I jämförelse så har Roskildefestivalen i Danmark ungefär 135 000 besökare varje år. Den brittiska Glastonburyfestivalen brukar locka ungefär 275 000 besökare, men hålls ungefär vart femte år, vilket gör den till den största festivalen i världen som inte hålls varje år. Den äldsta årliga festivalen inriktad på popmusik är Pinkpop Festival i Nederländerna som hållits sedan 1970. Det har förekommit flera dödsfall på festivaler, när besökarna har överträtt avspärrningarna för att komma närmare sina idoler på scenen, eller när antalet besökare har blivit för högt och någon fått panik så att andra har blivit nertrampade. Två av de mest kända dödsolyckorna i Norden är Hultsfredsfestivalen 1999 då en person klämdes till döds under en konsert med Hole, samt Roskildefestivalen 2000 då nio personer ihjäl och ett trettiotal personer skadades under en konsert med Pearl Jam. Betydligt vanligare skador är dock snarare svullna fötter, uttorkning, försämrad hörsel och förkylning. I vissa fall alkoholförgiftning och könssjukdomar. Folk som ofta åker på festival upptäcker snart fenomen som återkommer år efter år, och som på olika sätt blivit tradition på olika festivaler. Förutom attraktioner i form av musik, matstånd och andra jippon så är en väldigt stor del av festivalerna själva festen. Många åker på festival just för den ofta så goda stämningens skull, och eftersom de flesta sover i tält på en stor campingplats blir denna en naturlig fest- och mötesplats. Ett populärt sätt att bo på campingen är i så kallade "camps" där man sätter ett flera tält nära varandra, gärna bildande en cirkel, och på så sätt skapar en egen liten festplats mitt bland alla andra tält. Partytält används ofta som mötesplatser, även om till exempel Arvikafestivalen tvingades förbjuda dem då de att de tagit för stor plats. Att ha med sig en flagga på festival är ett mycket populärt fenomen. Flaggan kan till exempel ha en bild på en favoritartist, eller helt enkelt ha ett roligt motiv så att vänner och andra känner igen en i folksamlingarna. Många har med sig flaggor på långa stänger på konserterna, och en del flaggor ser man återkomma år efter år. Musikfestivaler i Sverige. Beigangs Internationella Musikfestival. Svenska Musikfestivalers webbplats.
Musikfest
Musikfest är en musikalisk tillställning, ofta återkommande och pågående i flera dagar och vid vilken musik framförs med från flera håll samlade krafter. Ursprungligen framfördes vid dylika oratorier, symfonier, kammarmusik och opera (musikfester med enbart manskörsång kallas ofta sångarfester), men numera används ofta beteckningen även i populärmusikaliska sammanhang. De äldsta egentliga musikfesterna – oberäknat tillfälliga hyllningsfester och dylikt – är de engelska: Sons of the Clergy Festivals i London (1709), Händelsfesterna i London (1749), Birmingham (1768) och York (1791). Därnäst kommer de österrikiska och tyska, i Wien (1772), Frankenhausen (1810), Erfurt (1811) samt de berömda nederrhenska turvis i Elberfeld (till 1824), Düsseldorf, Köln och Aachen (1817). Senare tillkom bland annat den allmänna tyska musikföreningens årliga musikfester i olika städer (Tonkünstlerversammlung, 1859) och de schlesiska (1876) samt de engelska, i Leeds, Liverpool och Bristol. I Frankrike har musikfester förekommit sedan 1830, senare i Ungern, Italien, Ryssland, Nederländerna, Belgien och framför allt USA. Nordiska musikfester hölls i Köpenhamn vid utställningen 1888 och i Stockholm vid utställningen 1897, med deltagare från de tre skandinaviska länderna och uteslutande skandinaviska program. Dessa musikfesters planlagda serie fick ett slut genom unionsupplösningen. I stället anordnades i Stockholm den första svenska musikfesten, som 1906 hölls på Kungliga Operan. Den svenska musikfesten i Dortmund 1912 var den första, som hölls på utländsk mark med helsvenskt program. Musikfester i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913).
Konserthus
Ett konserthus kallas en större byggnad som främst är avsedd för framförande av levande musik. De flesta konserthusen är byggda under 1800- och 1900-talen och ursprungligen främst avsedda för klassisk musik. Det är numera även vanligt med populärmusikaliska konserter i konserthusen, då utomhuskonserter i många länder är omöjligt om vintrarna. Konserthuset innehåller vanligen en större sal, ibland också en eller flera mindre salar avsedda för exempelvis kammarmusik. I många städer är konserthuset samma byggnad som kongresshallen, med namn som konsert- och kongresshall. Ett annat namn, mer med syftning till lokalen och inte byggnaden, är konserthall. Sveriges första konsertsal inrymdes i Kungliga Musikaliska Akademiens hus i Stockholm, byggt 1877 och invigt den 2 mars 1878. Den första byggnad benämnd "konserthus" var Konserthuset på Heden i Göteborg som uppfördes 1905 och förstördes i en brand 1928. Det mest kända konserthuset är kanske Stockholms konserthus, uppfört 1924-26 efter ritningar av arkitekt Ivar Tengbom. I Stockholm finns också Berwaldhallen (1979). Delvis efter förebild från Stockholm uppfördes flera konserthus i Sverige under 1930-talet. Örebro konserthus och Helsingborgs konserthus stod båda klara 1932. I Örebro rådde då fortfarande den nordisk klassicistiska stilen (arkitekt: Georg Arn), medan huset i Helsingborg (arkitekt: Sven Markelius) är ett av de första exemplen på svensk modernism eller funkis. Göteborgs konserthus tillkom 1935, även det hållet i funktionalistisk stil. Konserthuset Kristianstad (arkitekt: Per Lennart Håkanson) uppfördes 1936 i nationalromantisk stil. Från slutet av 1900-talet har konserthus framstått som ett viktigt medel för att framhäva och profilera städer i Sverige. Malmö konserthus invigdes 1985. Konserthus har även byggts i Linköping (1987), Jönköping (1990), Växjö (1991), Norrköping (1994), Gävle (1998), Västerås (2002), Vara (2003), Uppsala (2007), Luleå (2007), Piteå (2008) och Karlstad (2011). År 2015 invigdes ett nytt konserthus i Malmö, Malmö Live Konserthus.
Aleksandr Glazunov
Aleksandr Konstantinovitj Glazunov, född 10 augusti 1865 i Sankt Petersburg, död 21 mars 1936 i Neuilly-sur-Seine, var en rysk kompositör, dirigent och konservatorielärare. Glazunov studerade komposition för Nikolaj Rimskij-Korsakov. Han skrev som 16-åring sin första symfoni. Den spelades 1882 inför Milij Balakirev och 1884 inför Franz Liszt i Weimar. Glazunov blev 1899 professor i instrumentering vid Sankt Petersburgs musikkonservatorium. Han lämnade tjänsten i en sympatiaktion, efter att Rimskij-Korsakov hade avskedats i samband med Ryska revolutionen 1905. Ett halvår senare återvände han, nu som direktör, då konservatoriernas ställning hade stärkts och han kvarstod där till 1912. Under tiden 1928-1936 dirigerade han egna kompositioner på olika platser i Europa och Amerika. Han vistades mestadels i Paris. Glazunov har komponerat de flesta musikformer utom opera, bland annat 8 symfonier, 5 sviter, 6 ouvertyrer, serenader, fantasier samt kammarmusik, sånger och baletter. Hans rikt flödande om än ojämna kompositörsskap var mindre nationellt präglat än den övriga ryska författargenerationens. Till Glazunovs mera kända verk hör den symfoniska dikten Stenka Razin och en violinkonsert i a-moll. Tillsammans med Rimskij-Korsakov fullbordade han Borodins opera Furst Igor. 1907 Hedersdoktor vid Oxfords universitet. 1928 Utländsk ledamot nr 264 av Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Symfonier Symfoni nr 1 i E-dur, op. 5 (1880–82). Symfoni nr 2 i fiss-moll op. 16 (1886). Symfoni nr 3 i D-dur, op. 33 (1890). Symfoni nr 4 i Ess-dur, op. 48 (1893). Symfoni nr 5 i B-dur, op. 55 (1895). Symfoni nr 6 i c-moll, op. 58 (1896). Symfoni nr 7 i F-dur, op. 77 (1902). Symfoni nr 8 i Ess-dur, op. 83 (1905/06). Symfoni nr 9 i d-moll, utan opus (en sats i fragment, 1904–10). Andra orkesterverk 2 ouvertyrer över grekiska teman (nr 1 i g-moll, op. 3, 1881–84, nr 2 i D-dur, op. 6, 1881–85). Suite caractéristique, op. 9 (1881–87). Stenka Razin, symfonisk dikt, op. 13 (1885). 2 konsertvalser (nr 1 i D-dur, op. 47, 1893, nr 2 i F-dur, op. 51, 1894). Ballad i F-dur, op. 78 (1902). Aus dem Mittelalter, svit, op. 79 (1901/02). Konserter Violinkonsert i a-moll, op. 82 (1904). Pianokonsert nr 1 f-moll, op. 92 (1910/11). Pianokonsert nr 2 i H-dur, op. 100 (1917). Chant du Menestrel för cello och orkester, op. 71 (1900). Concerto ballata i C-dur för cello och orkester, op. 108 (1931). Saxofonkonsert i Ess-dur, op. 109 (1934). Rêverie i Dess-dur för horn och kammarorkester, op. 24 (1890). Scenmusik Raimonda, balett, op. 57 (1896/97). Les Ruses d'Amour, balett, op. 61 (1898). Die Jahreszeiten, balett, op. 67 (1898/99). Der König der Juden, skådespelsmusik, op. 95 (1913). Kammarmusik Stråkkvartett nr 1 i D-dur, op. 1 (1881/82). Stråkkvartett nr 2 i F-dur, op. 10 (1883/84). Stråkkvartett nr 3 i G-dur (Quatuor slave), op. 26 (1886–88). Stråkkvartett nr 4 i a-moll, op. 64 (1894). Stråkkvartett nr 5 i d-moll, op. 70 (1898). Stråkkvartett nr 6 i B-dur, op. 106 (1920/21). Stråkkvartett nr 7 i C-dur, op. 107 (1930). 5 novelletter för stråkkvartett, op. 15 (1881). Stråkkvintett i A-dur, op. 39 (1891/92). Kvartett i B-dur, op. 109 för fyra saxofoner (1932). Elegie för viola och piano i g-moll, op. 44 (1893). Pianomusik Sonat nr 1 i b-moll, op. 74 (1900/01). Sonat nr 2 i e-moll, op. 75 (1901). Orgelmusik Preludium och fuga nr 1 i D-dur, op. 93 (1906/07). Preludium och fuga nr 2 i d-moll, op. 98 (1914). Fantasi i g-moll, op. 110 (1934/35). Symfonier nr 1-8, Mazurka op. 18, Ot Mraka Ka Svetu op. 53, Ballade op. 78. BBC National Orchestra of Wales, Tadaaki Otaka, dirigent. BIS CD 1663/4. 5 CD. 1995-1998.
