Kontrabas
Kontrabas (italienska: contrabasso) är ett stort stråkinstrument i basläge, som regel med fyra strängar. Det kallas ibland basfiol, ståbas eller, i synnerhet inom jazzen, akustisk bas. Den kan knäppas med fingrarna eller spelas med stråke. Kontrabasen är vanligen 1,8–2 meter hög. En kontrabas kan emellertid också ha fem strängar, då stäms den femte strängen i ännu lägre kontra-C eller subkontra-B (H). Kontrabasen är det djupast ljudande stråkinstrumentet. Den har vanligen fyra strängar som är stämda i kvarter, till skillnad från violininstrumentfamiljens tre instrument cellon, violan och violinen som alla är stämda i kvinter. Strängarna är, från den lägsta till den högsta, E1, A1, D och G. I notskrift noteras kontrabasens stämma i basklav upptransponerat en oktav (det vill säga tonerna klingar en oktav under de noterade tonerna). Kontrabasen härstammar från violone, en kontrabasgamba med sex strängar som var vanlig på 1600- och 1700-talen. En kontrabas är cirka 180–200 cm hög. Kontrabasar finns i olika storlekar där helbasen är den största. Andra storlekar är 3/4-bas, halvbas och för barn åttondelsbas. Instrumentets kropp ser något annorlunda ut jämfört med violinfamiljens instrument. Den moderna kontrabasen har dock på flera sätt närmat sig instrumenten i violinfamiljen. Kontrabasen kan spelas med stråke (con arco) eller knäppas med fingrarna (pizzicato). Det första är vanligast i klassisk musik, det senare i jazz- och annan populärmusik. Kontrabas är också vanlig inom folkmusik, blues, rock and roll, rockabilly/psychobilly, bluegrass och ska. Ibland nämns även kontrabas tillsammans med medlemmar inom violinfamiljen. Kontrabasen har dock flera avvikande drag: sluttande hals, strängstämning i kvarter, breda sarger och oftast flat botten. Detta röjer dess ursprung i gambafamiljen. Kontrabasens konstruktion är i övrigt snarlikt fiolens eller cellons, även om instrumentet har andra proportioner. På några punkter är instrumentet annorlunda byggt. Botten, alltså instrumentets baksida, kan hos kontrabasar vara utförd antingen välvd eller platt. Den välvda botten motsvarar fiolens, den platta är förstärkt med tvärsgående ribbor. Stämskruvarna är på moderna kontrabasar utförda med en utväxling. Kontrabasen är kanske också det moderna stråkinstrument som uppvisar störst variation i form och storlek. Två huvudtyper finns, nämligen instrument med gambaform och instrument med violinform. Det finns även en lite mindre känd "form" som heter busseto. Kontrabasens stråke finns i två varianter. Fransk stråke liknar violin- eller cellostråken och hålls på liknande sätt mellan tumme och övriga fingrar. Tysk stråke hålls inne i handen, med handflatan uppåt. Kontrabasstråkar är ofta något kortare än fiolstråkar. Liksom hos andra stråkinstrument har strängarna historiskt varit sensträngar (egentligen tillverkade av djurtarmar). Åtminstone den lägsta strängen är alltid omspunnen med någon metall eftersom den annars skulle bli alldeles för tjock. Moderna kontrabassträngar görs med stål- eller syntetkärna och är omspunna med olika lager av metalltråd. Något olika typer av strängar används för stråk- och pizzicatospel. Medan till exempel cello och fiol nästan alltid stäms på samma sätt, finns det flera varianter av stämning hos kontrabas. För orkesterspel används ibland en förlängning av den lägst stämda (E)-strängen så att man kan spela toner ned till C1. På femsträngade kontrabasar stäms den lägsta strängen till C1 eller H0. För solospel används ofta tunnare strängar som stäms en sekund högre än vanligt, alltså F#1, H1, E, A. Noter för solostämd kontrabas transponeras en liten septim upp. Historiskt har fler stämningar förekommit.
Helsingborgs symfoniorkester
Helsingborgs symfoniorkester (HSO) är en symfoniorkester i Helsingborg. HSO grundades 1911 och är en av Sveriges äldsta symfoniorkestrar. Helsingborgs symfoniorkester består 2014 av 58 musiker. Orkestern ger cirka 75 konserter årligen och chefsdirigent är för närvarande Stefan Solyom. HSO:s hemmascen är Helsingborgs konserthus. De 58 musikerna består av 11 förstavioliner, 9 andravioliner, 7 viola, 6 celli, 5 kontrabasar, 2 pukor och slagverk, 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 4 valthorn, 2 trumpeter, 3 tromboner och 1 tuba. För tre säsonger 2014-2017 är Rolf Martinsson composer in residence. Tidigare har Paula af Malmborg Ward varit detta. Orkestern har spelat in på skivmärken som Naxos och Dacapo. Dess "Svenska klassiska favoriter", utgiven av Naxos, har sålt i 150 000 exemplar. En del av symfoniorkesterns finansiering kommer från medlemsorganisationen Helsingborgs Symfonikers vänner i form av medlemsavgifter, gåvor och sponsorbidrag. Föreningen delar dessutom ut bidrag till orkesterns musiker. Största delen av finansieringen kommer från Helsingborgs stad, Region Skåne och svenska staten. Under första hälften av 1800-talet var konserter ovanliga inslag i Helsingborg. Ett fåtal ensembler framträdde då och då vid någon av stadens hälsobrunnar, antingen Sofiakällan eller Ramlösa, och Husarregementets musikkår gav enstaka utomhuskonserter. En orkester hade bildats redan 1838, men "söderfallit på grund af brist på nya krafter", som läkaren Fritz Netzler skrev i boken Helsingborgsminnen från min ungdom. Ett genombrott för musiklivet i staden kom 1885, då två kammarmusikkonserter hölls på Hotell Mollberg. Konserterna framfördes dels av inhemska musikanter, dels av berömda solister från Köpenhamn och blev en sådan succé att hotellets stora sal inte räckte till. Dessa konserter var början på en organiserad konsertverksamhet som utmynnade i skapandet av Helsingborgs Musiksällskap 1896. Sällskapet grundades av bland andra lektorn Astolf Mozart Möller och bestod till största delen av musiker från Husarmusikkåren. Man hade en uttalad målsättning att. Till musiksällskapets förste dirigent utsågs den 29-årige musikdirektören vid Skånska husarregementet, Olof Lidner. Lidner var en god organisatör av musikaliska framträdanden och de folkkonserter som Musiksällskapet arrangerade uppmärksammades av Musikaliska akademien i Stockholm. När akademien skulle föreslå för regeringen vilka städer som skulle få statsbidrag för statsunderstödda symfoniorkestrar var därför Helsingborg bland de utvalda. Med hjälp av bidrag från staten kunde så Nordvästra Skånes Orkesterförening bildas den 14 juli 1911 med Lidner som dirigent. Akademiens anvisningar för de nya symfoniorkestrarna angav att deras uppgift framför allt var att "göra värdefull musik tillgänglig för kroppsarbetare och andra obemedlade". Detta var något som Orkesterföreningen höll fast vid och i sitt första år var 32 av de 66 givna konserterna folkkonserter och endast åtta var symfonikonserter. Orkesterföreningen hade däremot inget eget konserthus och man framförde därför konserter på flera olika ställen. Vid folkkonserter användes oftast Folkets hus, medan de så kallade populärkonserterna gavs i Gossläroverkets aula och symfonikonserterna i Stadsteatern. Efter von Eichwald provade styrelsen att, istället för att ha en fast dirigent, anlita gästdirigenter, vilka ofta var internationellt kända. Då man fann att detta inte var bra för orkestern gick man 1962 tillbaka till en fast huvuddirigent genom Sten-Åke Axelson, som stannade till 1969, då han avlöstes av den danske hovkapellmästaren John Frandsen. Denne lämnade 1980 över pinnen till Hans-Peter Frank, som ledde orkestern fram till 1990, då finländaren Okko Kamu tog över. Kamus landsman Hannu Lintu tog över orkestern 2002, men lämnade redan 2005, och ersattes 2006 av Andrew Manze. Från 2012 leds orkestern av Stefan Solyom. 1939-1945 - Sten Frykberg. 1945-1959 - Håkan von Eichwald. 1969-1980 - John Frandsen.
Elbas
En elbas eller basgitarr är en elektrisk bas, ett elförstärkt stränginstrument vars signal återges genom en basförstärkare och högtalare. Instrumentet har liknande musikalisk funktion som kontrabas, syntbas och bastuba i en orkester, dessa olika instrument kallas ofta "bas" (av italienskans basso, 'låg') i musikerjargong då de spelar toner i basregistret till skillnad från varianter som ljuder med högre ton. Basen brukar spela de lägsta tonerna som används i musiken, typiskt cirka 41–350 Hz i grundton på en 4-strängad elbas. Den har det lägsta tonomfånget efter kyrkorgeln, pianot, kontrafagotten och harpan. Basgitarr liknar vanligen i utseende och konstruktion en elgitarr, men har längre hals och grövre strängar. Kroppen är oftast helt solid och instrumentet har vanligen fyra strängar. Dessa stäms på samma sätt som en basfiol (kontrabas), och precis en oktav under gitarrens fyra lägsta strängar, det vill säga E, A, D och G räknat från den grövsta (den sjätte) strängen (som kallas "lägsta strängen" på grund av sin ton men är placerad överst vid normal strängning). Även femsträngade elbasar förekommer, med en B-sträng (det vill säga H i klassisk svensk notation) som lägsta, liksom sexsträngade basar med B som lägsta sträng och C som högsta. Elbasar med fler strängar förekommer också men de är ganska ovanliga. Alternativa stämningar förekommer, till exempel stäms E-strängen på en fyrsträngad bas inte sällan ned till D. Elbasar med 7-15 strängar stäms antingen individuellt för ett ökat tonomfång, eller att ljuda unisont, likt på en 12-strängad gitarr. Ljudet från en elbas produceras genom att en ferromagnetisk sträng vibrerar efter beröring, med en frekvens som bestäms av strängens massa, längd och mekaniska spänning vilken justeras med stämskruv. I en pickup (magnetisk spole, "mikrofon") induceras elektriska signaler av strängrörelsen, som vanligtvis skickas till en förstärkare som i sin tur spelar upp ljudet till högtalare eller inspelningsutrustning. Flera uppsättningar av pickup-spolar kan vara monterade för olika klangfärg, och deras utsignal brukar kunna regleras på basen. Strängarnas konstitution gör att det är ganska lätt att spela flageoletttoner. De vanligaste elbasarna har ingen resonanslåda, utan är helt elektriska, och producerar således knappt något hörbart ljud utan elektrisk förstärkning. Akustiska basgitarrer förekommer också, med eller utan elektrisk pickup, och med 4 strängar eller 6 som på en guitarrón. Eftersom stallet är rakt kan elbas inte spelas med stråke likt kontrabasen som har rundat stall. Däremot finns det elektriska "stråkar", där man använder en elektromagnet kan få strängen att svänga. Greppbrädan på halsen på en vanlig elbas för västerländsk musik har vanligen metallstavar ("band") med avstånd som teoretiskt förkortar strängen så att tonen höjs en halvton (cirka 5,95 procent) per steg i en tempererad (kromatisk) 12-tonskala (motsvarande varje ton i skalan på ett piano) genom att trycka ned strängen bakom bandet. Högerhänta spelar vanligen på greppbrädan med vänster hand och knäpper med höger, och vänsterhänta ofta tvärtom, med omkastade strängar. Den första elbasen konstruerades av Audiovox på 1930-talet. Märket Fender tillhör de ledande, tillsammans med bland annat Yamaha, Ibanez, Rickenbacker och Warwick. En känd svensk tillverkare var Hagström. Den första massproducerade elbasen konstruerades av Fender, och kallades Fender Precision bass för att den hade band, nu kunde även basisten "spela med precision". För nybörjare går det förstås betydligt snabbare att lära sig att skapa välklingande ljud på ett instrument med band, vilket har underlättat utvecklingen av en stor mängd musikgrupper sedan 1950-talet. För en mer omfattande förteckning, se Kategori:Basister efter nationalitet. Chris Cross från Ultravox. Pete Wentz från Fall Out Boy. Mike Dirnt från Green Day. John Entwistle från The Who. Flea från Red Hot Chili Peppers.
Fioltillverkning i Cremona
Cremonas traditionella fioltillverkning är en gammal form av hantverk som är typisk i Cremona i Italien där stråkinstrument såsom fioler, altfioler, cellos och kontrabasar har tillverkats sedan 1500-talet. Den "traditionella fioltillverkningen i Cremona" (officiellt namn på italienska: "Saperi e saper fare liutario della tradizione cremonese") förklarades som ett immateriellt kulturarv av Unesco år 2012, under den sjunde säsongen av den mellanstatliga kommittén i Paris. Stränginstrument kan tillverkas med olika metoder, men Cremonas fiolbyggare utvecklade en teknik som anses vara unik i världen. Varje instrument är handgjort och ihopsatt med fler än 70 olika delar av trä. Varje del av en ny fiol kräver en specifik teknik, som är kontinuerligt anpassad enligt den akustiska responsen hos varje trädel. På grund av detta är det omöjligt att få två exakt identiska fioler. Varje del av fiolen ska vara gjort med en specifik typ av trä, som är noggrant utvald och naturligt torkad, så att framställningen varken är framtvingad eller artificiell. Vid tillverkning av Cremonas traditionella fiol är det inte möjligt att använda någon industriell eller semi-industriell del, samt att det är förbjudet att använda spraymålning. Många element hos det musikaliska instrumentet ser dekorativa ut, men är högst funktionella för att ge kraft och ljudförstärkning, eller för att skydda instrumentet från att gå sönder av misstag. Fiolkonstruktionsprocessen följs personligen av en fiolbyggare i varje fas, från träd till färdigt instrument. Därför kan en fiolbyggare i Cremona endast tillverka 3–6 fioler per år. Den traditionella fioltillverkningen kräver stort kunnande om alla naturliga material och tekniker som har gått i arv i generationer sedan 1500-talet, då fioltillverkningen i Cremona blev populär, tack vare skickligheten hos fiolbyggaren Amati, som sedan förbättrades och förfinades av Stradivari, Guarneri och Bergonzi. Den gamla traditionen hos Cremonas fioltillverkning skyddas av två tillsynsorgan: Stradivari fioltillverkares konsortium och den italienska fioltillverkningsföreningen, vilken representerar mer än 140 hantverkare. Dessutom grundades Cremonas internationella fioltillverkningsskola (Scuola Internazionale di Liuteria di Cremona) i Cremona den 12 september 1938. Efter UNESCO:s erkännande öppnades ett nytt fiolmuseum (Museo del violino) vid Palazzo dell'Arte i Cremona, helrenoverat och med ett nytt auditorium för att lyssna på musik som spelas med gamla och nya instrument som tillverkats i Cremona.
Rosenkavaljeren
1942 skrev Strauss följande om hur han hade tänkt sig rollkaraktärerna fältmarskalkinnan och baron Ochs. Den sista punkten kan förklaras med dirigenten Felix Mottls notoriska ovana att låta orkestern överrösta sångarna. Mann och Strauss ogillade varandra. I boken Doktor Faustus hade Mann beskrivit Strauss som "den sorts person du kan möta i en kägelbana och som råkar ha talang", medan Strauss betraktade Mann som "en tråkig borgare". Speltid ca 3 tim och 30 minuter. Handlingen är förlagd till Wien 1750 under Maria Theresias första regeringsår. Då hon har blivit ensam filosoferar hon vemodigt över tidens gång ("Da geht er hin"), och när Octavian kommer tillbaka, nu i sina egna kläder, försöker han skingra hennes melankoli men lyckas inte. Hon säger att han förr eller senare kommer att hitta en yngre och vackrare kvinna, men han vill inte höra på ("Die Zeit, die ist ein sonderbar Ding"). I ett ögonblicks upphetsning ber fältmarskalkinnan honom att gå men ångrar genast att hon inte ens kysste honom innan han gick. Hon skickar sina lakejer efter honom men det är för sent, och hon får nöja sig med att sända efter sin lilla svarta page med silverrosen som Octavian skall lämna till Sophie von Faninal. Djupt försjunken i sina tankar går ridån ner. Fältmarskalkinnan säger vemodigt till honom att det ögonblick då han föredrar en yngre och vackrare kvinna har kommit fortare än hon hade förutsett, men hon resignerar ("Hab' mir's gelobt") och går in till Faninal och säger att han får åka hem i hennes vagn. Hon tror att det kommer att bota honom från chocken. Efter att ha omfamnat varandra ("Ist ein Traum, kann nicht wirklich sein") lämnar de båda ungdomarna värdshuset, och strax därpå kommer den lilla pagen tillbaka och letar efter den näsduk som Sophie tappat på golvet under omfamningen. Viftande med den rusar han ut och ridån går ner. 3 tvärflöjter (flöjt 3 dubblerar piccoloflöjt), 2 oboer, Engelskt horn (dubblerar oboe 3), Heckelfon, 3 klarinetter, bassetthorn, basklarinett, 3 fagotter, kontrafagott. 4 horn, 3 trumpeter, 3 tromboner, tuba. Pukor, bastrumma, tamtam, cymbaler, virveltrumma, klockspel, xylofon, tamburin, kastanjetter, triangel, harskramla. 2 harpor, 16 Violin I, 16 Violin II, 12 viola, 10 celli, 8 kontrabasar. 30 april 1945 (Hitlers dödsdag) anlände amerikanska trupper till Garmisch. Soldaterna hade order att beslagta lämpliga villor för stridsmaktens räkning och gav invånarna femton minuter att lämna sina hus. En jeep körde fram till Strauss villa. Richard Strauss klev ut och sade till soldaterna: Jag är Richard Strauss, kompositören av "Rosenkavaljeren" och "Elektra". Som tur var kände officeren Milton Weiss igen honom och beordrade sina mannar att lämna villan ifred, samt satte upp ett plakat på grinden som skulle förhindra nya beslagtaganden. De följande veckorna bjöd Strauss in många amerikaner, visade dem runt och gav autografer. Några av dem pekade på en byst av Beethoven och undrade "Vem är gubben där?". Strauss sa till sin svärdotter: "Om de frågar en gång till säg att det är Hitlers far.". Vid Strauss begravning 12 september 1949 framfördes på hans egen begäran sluttrion ur Rosenkavaljeren. Georg Solti dirigerade Bayerska Statsoperans orkester och Maud Cunitz (Octavian), Marianne Schech (Fältmarskalkinnan) och Gerda Sommerschuh (Sophie) sjöng. De hade alla sjungit tillsammans under Strauss dirigentskap bara tre månader tidigare. En efter en bröt sångerskorna ihop av rörelse och började gråta men lyckades slutföra trion unisont. Deckarförfattaren Stieg Trenters sista bok Rosenkavaljeren slutfördes av hans fru Ulla Trenter 1967. Boken utspelas delvis i operamiljö och har en föreställning av nämnda opera som dramatisk final. Scenmusik: 2 flöjter, oboe, 3 klarinetter, 2 fagotter, 2 Engelska horn, trumpet, trummor, harmonium, piano, stråkar. Akt 1. Di rigori armato il seno contro amormi ribellai (Sångaren), "Marskalkinnans monolog" En annan liten flicka jag minnes, Ack tiden är ett underbart ting (Marskalkinnan).
