Musikinstrument
Ett musikinstrument är ett redskap som används för att framställa eller spela musik. Den mänskliga rösten räknas normalt inte som ett musikinstrument, och inte heller handklappningar, då dessa musikyttringar framställs enbart med den mänskliga kroppen och inte kräver redskap. En musiker som spelar ett instrument kallas instrumentalist, och en musiker som kan spela flera kallas multiinstrumentalist. System för att klassificera musikinstrument finns dokumenterade från åtminstone 300 f.Kr. Varje epok och kultur har därefter utvecklat sin egen systematik. Dokumentationen av dessa system kan förstås variera högst avsevärt. Ofta jämför man musikinstrumenten med den mänskliga rösten och dess tonomfång. Detta ger en kategorisering, "på ena ledden", efter de namn på de olika sångstämmor som brukar användas i västvärlden. Denna kategorisering kombineras ofta med någon av de andra nedan, man talar till exempel om violinfamiljen som inkluderar samtliga dessa stämmor. En gitarr låter inte som en xylofon. De olika klangfärger som musikinstrumenten har är viktiga för örat. Uppdelningen mellan blås-, sträng- och membraninstrument har grekiskt ursprung. Undergrupperna, som knäpp- och stråkinstrument, är av yngre datum. I Indien delade man redan innan vår tideräkning upp instrumenten i stränginstrument, blåsinstrument, självljudande instrument och membraninstrument. Detta system adopterades av Erich von Hornbostel och Curt Sachs i början av 1900-talet. Deras system kallas Hornbostel-Sachs systemet. En femte kategori har tillkommit sedan dess: elektroakustiska instrument som elpiano. Denna kategorisering är särskilt vanlig bland musiketnologer. Spelteknik har ofta central betydelse för musiker. En cembalo, ett piano och ett elpiano spelas på likvärdigt sätt men deras konstruktion och klangfärg är mycket olika. Nedan redovisas en jämförelse mellan olika musikinstruments tonomfång. slagverksinstrument, till exempel trummor av olika slag, xylofon, marimba, pukor, etc. blåsinstrument, till exempel träblåsinstrument som klarinett, tvärflöjt, oboe, fagott, eller bleckblåsinstrument som trumpet, trombon, valthorn och tuba. Här ingår även orgel och klaviatur (dragspel). Det som avgör om ett blåsinstrument är bleckblås eller träblås är munstycket. Bleckblåsinstrument har ett klockformat munstycke där läpparnas vibration sätter luftpelaren i instrumentet i vibration vilket resulterar i en ton. stränginstrument där piano ingår liksom harpa, luta, mandolin, gitarr, banjo, ukulele etc. Hit hör violinfamiljens medlemmar: fiol eller violin, altfiol eller viola, cello eller violoncell samt basfiol eller kontrabas. elektroniska instrument som i motsats till akustiska instrument är förstärkta av elektricitet. Blåsinstrument Bleckblåsinstrument. Stränginstrument Knäppinstrument. Självljudande instrument. Elektroakustiska instrument. Automatiska Musikinstrument. Kinesiska musikinstrument. Västerländska musikinstrument. Alfabetisk lista över musikinstrument.
Stränginstrument
Stränginstrument (eller kordofoner) är musikinstrument vars ton åstadkommes med hjälp av en eller flera strängar som sätts i svängning. Strängen är den tongivande delen av musikinstrumentet. Tonen skapas genom att strängen sätts i svängning. Grundtonen bestäms av strängens längd, massa och hur spänd den är. Förutom grundtonen genererar strängen harmoniska övertoner vilka ger varje musikinstrument dess individuella klangfärg. Strängar tillverkas av stål (oftast), tarmar, silke, mässing eller nylon. En indelning av instrumenten är baserad på hur ljudet alstras. En annan indelning är baserad på hur stränginstrument är konstruerat. Byggt med en ram som en harpa, med en resonansbotten som en flygel eller med resonanslåda som kan vara försedd med en eller flera armar som en luta. Knäppta stränginstrument, då man knäpper på strängarna med fingrarna eller med plektrum. Anslagna stränginstrument, då strängen anslås med en hammare. Hit hör piano och hackbräde. Stråkinstrument, då man får strängen att vibrera med hjälp av en stråke som dras över strängarna. Violin och cello är sådana. Cittror Anslås Hackbräde.
Militärmusik i Sverige
Militärmusik är dels den militära musikorganisationen med signalspel och musikkårer, men även den repertoar som spelas av eller förknippas med militära musikkårer. I den betydelsen anses i Sverige att militärmusik också utföras av civila musiker, vilket internationellt är en okänd uppfattning. Äldre militärmusik kan delvis skilja sig från den moderna, virveltrumma har varit en viktig komponent i fält, och även säckpipan har varit militärinstrument i Sverige. På 1500-talet började två grupper av militärmusiker utveckla sig. Det var trumslagare och pipare för fottrupperna och pukslagare och trumpetare för kavalleriet. Under det trettioåriga kriget fick den militära marschmusiken betydelse för stridsmoralen, dels som samhörighetsymbol för enskilda förband och dels som stridsmusik under anfallet. Denna nya funktion för militärmusiken hängde samman med exercisens införande och vapenhanteringens utveckling. Genom de ottomanska krigen fick den europeiska militärmusiken viktiga impulser från janitsjarmusiken. Nya instrument, som janitsjarspel och cymbaler och nya former för musikaliskt uppförande infördes. De viktigaste musikinstrumenten under 1700-talet var trumpeten, tvärflöjten och trumman vilka användes för att hålla takten vid marsch i sluten ordning. Vid det lätta infanteriet fungerade jägarhornet endast som signalinstrument. Ursprunget är behovet av signalgivning i den militära verksamheten. I Sverige kan detta spåras åtminstone tillbaka till 1500-talet, där flöjt och trumma var för fotfolket (infanteriet) och trumpet och puka för de beridna trupperna (kavalleriet) samt flottan. Ur detta utvecklades harmonimusik under slutet av 1600-talet, som från 1700-talet delvis bekostades av regementenas musikkassor, stiftelseliknande juridiska personer till vilka officerarna avlade avgift. Under samma tid introducerades trummor, bäcken, triangel och klockspel, de så kallade janitscharinstrumenten med ursprung i Turkiet. Då indelningsverket upphörde 1901 blev militärmusiken i Sverige en helstatlig angelägenhet och musikkassorna upphörde. Musikkassorna var stiftelser/ekonomiska föreningar som bildats vid alla regementen, och som officerarna betalade avgift till. Syftet med kassorna var att kunna ge löneförstärkning och extra arvoden för musiker utöver den lön Försvarsmakten gav, och bekosta investeringar i musikinstrument som Kronan inte höll med. Vid denna tid hade varje förband en egen musikkår, dvs det fanns ett drygt sextiotal. Försvarsbeslutet 1925 drog in också på militärmusiken, men beredskapstidens nya förband, främst inom Flygvapnet och Kustartilleriet, innebar nyuppsättning av flera musikkårer, bl.a. inom det nybildade Hemvärnet. Efterkrigstidens politiska strömningar i Sverige och förhållanden inom Försvarsmakten fick slutligen till följd att de professionella militärmusikerna överfördes till Regionmusiken 1971. Hemvärnet behöll däremot sina musiker och musikkårer. En klassisk svensk militärmusikkår innehåller flöjter, klarinetter, esskornett, B-kornett, trumpeter, horn, tenorbasun, tromboner, baryton, bastubor, pukor, trummor och bäcken. Den s.k. moderna stämbesättningen innebar att oboe, fagott och saxofoner ersatte esskornett och ventilbasun. I vissa sammanhang byts bastuban mot stråkbas (basfiol). Behovet av musik inom Försvarsmakten påkallade dock ett omtänkande: uppsättandet av den värnpliktiga Arméns musikpluton 1982, (sedan 1994 Arméns musikkår), Arméns dragontrumpetarkår 1990, (1994-2007 Livgardets dragontrumpetarkår och från 2008 Livgardets dragonmusikkår), Arméns trumkår 1992 (nedlagd 2009) samt Arméns musikkår Norrland 1993 (nedlagd 2001). Därutöver finns den heltidsanställda Marinens musikkår i Karlskrona. Slutligen finns alltjämt omkring trettio hemvärnsmusikkårer, vilka tar flitig del i ceremonier och högvaktsbestridande. Svenska militärmusikkårer har sedan Kalla Krigets slut genomfört insatser i utlandet. Livgardets dragonmusikkår. Hemvärnets Musikkår Blekinge.
Militärmusik (Sverige)
Militärmusik är dels den militära musikorganisationen med signalspel och musikkårer, men även den repertoar som spelas av eller förknippas med militära musikkårer. I den betydelsen anses i Sverige att militärmusik också utföras av civila musiker, vilket internationellt är en okänd uppfattning. Äldre militärmusik kan delvis skilja sig från den moderna, virveltrumma har varit en viktig komponent i fält, och även säckpipan har varit militärinstrument i Sverige. På 1500-talet började två grupper av militärmusiker utveckla sig. Det var trumslagare och pipare för fottrupperna och pukslagare och trumpetare för kavalleriet. Under det trettioåriga kriget fick den militära marschmusiken betydelse för stridsmoralen, dels som samhörighetsymbol för enskilda förband och dels som stridsmusik under anfallet. Denna nya funktion för militärmusiken hängde samman med exercisens införande och vapenhanteringens utveckling. Genom de ottomanska krigen fick den europeiska militärmusiken viktiga impulser från janitsjarmusiken. Nya instrument, som janitsjarspel och cymbaler och nya former för musikaliskt uppförande infördes. De viktigaste musikinstrumenten under 1700-talet var trumpeten, tvärflöjten och trumman vilka användes för att hålla takten vid marsch i sluten ordning. Vid det lätta infanteriet fungerade jägarhornet endast som signalinstrument. Ursprunget är behovet av signalgivning i den militära verksamheten. I Sverige kan detta spåras åtminstone tillbaka till 1500-talet, där flöjt och trumma var för fotfolket (infanteriet) och trumpet och puka för de beridna trupperna (kavalleriet) samt flottan. Ur detta utvecklades harmonimusik under slutet av 1600-talet, som från 1700-talet delvis bekostades av regementenas musikkassor, stiftelseliknande juridiska personer till vilka officerarna avlade avgift. Under samma tid introducerades trummor, bäcken, triangel och klockspel, de så kallade janitscharinstrumenten med ursprung i Turkiet. Då indelningsverket upphörde 1901 blev militärmusiken i Sverige en helstatlig angelägenhet och musikkassorna upphörde. Musikkassorna var stiftelser/ekonomiska föreningar som bildats vid alla regementen, och som officerarna betalade avgift till. Syftet med kassorna var att kunna ge löneförstärkning och extra arvoden för musiker utöver den lön Försvarsmakten gav, och bekosta investeringar i musikinstrument som Kronan inte höll med. Vid denna tid hade varje förband en egen musikkår, dvs det fanns ett drygt sextiotal. Försvarsbeslutet 1925 drog in också på militärmusiken, men beredskapstidens nya förband, främst inom Flygvapnet och Kustartilleriet, innebar nyuppsättning av flera musikkårer, bl.a. inom det nybildade Hemvärnet. Efterkrigstidens politiska strömningar i Sverige och förhållanden inom Försvarsmakten fick slutligen till följd att de professionella militärmusikerna överfördes till Regionmusiken 1971. Hemvärnet behöll däremot sina musiker och musikkårer. En klassisk svensk militärmusikkår innehåller flöjter, klarinetter, esskornett, B-kornett, trumpeter, horn, tenorbasun, tromboner, baryton, bastubor, pukor, trummor och bäcken. Den s.k. moderna stämbesättningen innebar att oboe, fagott och saxofoner ersatte esskornett och ventilbasun. I vissa sammanhang byts bastuban mot stråkbas (basfiol). Behovet av musik inom Försvarsmakten påkallade dock ett omtänkande: uppsättandet av den värnpliktiga Arméns musikpluton 1982, (sedan 1994 Arméns musikkår), Arméns dragontrumpetarkår 1990, (1994-2007 Livgardets dragontrumpetarkår och från 2008 Livgardets dragonmusikkår), Arméns trumkår 1992 (nedlagd 2009) samt Arméns musikkår Norrland 1993 (nedlagd 2001). Därutöver finns den heltidsanställda Marinens musikkår i Karlskrona. Slutligen finns alltjämt omkring trettio hemvärnsmusikkårer, vilka tar flitig del i ceremonier och högvaktsbestridande. Svenska militärmusikkårer har sedan Kalla Krigets slut genomfört insatser i utlandet. Livgardets dragonmusikkår. Hemvärnets Musikkår Blekinge.
Musiker
En musiker (skivartist) är en person som, ofta yrkesmässigt, skapar eller utövar musik. Ofta har personen erfarenheter av någon form av musikinstrument. Ibland används benämningen musiker endast om den som via instrument producerar musik, vilket då kan utesluta sång. Beroende på aktivitet kan en musiker beskrivas under olika mer specialiserade yrkesbeteckningar. En instrumentalist spelar ett musikinstrument,multiinstrumentalist spelar olika typer av instrument, medan en sångare använder sin röst som instrument. Personer som skapar eller på andra sätt bidrar till musikproduktionen är kompositörer, låtskrivare och arrangörer av musik. Ett alternativt ord till musiker är musikant. Detta har åtminstone tidigare ofta syftat på en person som spelar "enklare" musik och ofta på amatörnivå. Ordet har använts i sammansättningar som gatumusikant. Traditionellt har ordet musiker i svenska språket ofta syftat endast på personer som hanterat musikinstrument i samband med framförande av instrumentalmusik. Då har den yrkesmässiga musikerkåren också skiljts från diverse musikanter som inte verkat yrkesmässigt. Denna benämning kan jämföras med skråsamhällets anslutningstvång till skrået för att kunna verka inom ett visst yrke. Man har inom åtminstone europeisk musiktradition då också skiljt mellan instrumentalister och sångare. I en vidare och mer modern användning är musiker personer som använder någon sorts instrument – inkluderat rösten – för att framförasom musik. Då skiljs inte mellan yrkesmän eller amatörer, spelplats, musikgenre eller närvaro/frånvaro av sång i musiken. I analogi med denna vidare betydelse är också ordet musikant förlegat, och personer som producerar musik i gatumiljön benämns istället gatumusiker. Denna vidare benämning av ordet musiker är även vanlig i andra europeiska språk som engelska (musician), franska (musicien), spanska (músico), katalanska (músic), italienska (musicista) och tyska (Musiker). En musiker som framför musik (med eller utan publik) musicerar. En musiker i denna mening är en sorts artist. Detta ord syftar i svenska språket på en som inför publik utövar någon sorts scenkonst, vilket även kan inkludera teater, dans eller akrobatik. En artist används i svenskan ofta synonymt med scenartist, detta ska skiljas från engelskans artist som även betyder konstnär. Även personer som komponerar eller producerar musik kan ibland benämnas musiker. De omnämns dock i regel under deras mer specifika yrkesbenämningar, som kompositörer, låtskrivare, musikproducenter med mera. En person som arbetar med arrangemang av musik kan då verka som en sorts musiker. Detta ska skiljas från en arrangör av ett musikevenemang, som mer fungerar som administratör eller arbetsledare. Ordet musiker finns i svensk skrift sedan 1611. Det är en avledning av ordet musik. En något äldre benämning är musikus eller musicus (i svenska sedan 1578), direkt avlett från det latinska ordet musica. Svenskans ord musik finns i svensk skrift sedan 1579, tidigast i den tyskinfluerade varianten Musich. Användningen av ordet musiker var tidigt kopplat till framförandet av musiken, särskilt i yrkesmässiga sammanhang. Senare kom även komponerandet att ingå i musikbegreppet.
Gårdsmusikant
Gårdsmusikant kallades en musiker som gick runt på innergårdarna i en stad eller tätort och spelade sina melodier. Spelmannens "honorar" bestod oftast av mynt som kastades ner av lyssnarna från husens fönster. Dragspel var det vanligaste musikinstrumentet, ofta tillsammans med gitarr, men även andra instrument (t.ex. fiol) förekom, liksom mindre grupper av gårdsmusikanter. Det medeltida ordet musikant används företrädesvis i detta sammansättning, samt det besläktade ordet gatumusikant. Gårdmusicerandet har gamla anor, och senare tiders dragspelare föregicks bland annat av positivhalare som vevade fram sina melodier, och även kunde sälja så kallade "lyckobrev", ibland överlämnade till köparen av en fastkedjad, dresserad apa. Många äldre personer har vittnat om, att gårdsmusikanten var den som först lät dem uppleva så kallad levande musik. Barn och ungdomar med musikintresse kunde följa spelmannen på hans vandring genom samhället. En mor berättade att "när jag hörde en dragspelare på gården förstod jag att ungen var borta resten av dan". Just denna "unge" debuterade några år senare som dragspelare i en dansorkester, 12 år gammal och klädd i kortbyxor.
