Musikteater
Musikteater är teater som helt eller delvis berättas, framställs, understöds eller kommenteras genom musik. Det inkluderar opera, kammaropera, operett och musikal. Det har existerat en mängd olika former ända sedan teaterns uppkomst. Motsatsen kan sägas vara talteater. Interaktion mellan musik och teater går åtminstone tillbaka till antiken, där både viskonsten och dramat dominerande diktningen. Det grekiska dramat bestod till stor del av sjungen text, både av pjäsens huvudkaraktärer och den kommenterande kören. Under medeltiden fanns musikaliska påskspel och närliggande stilar som commedia dell'arte. Skådespelare, musiker och andra former av underhållare, såsom akrobater utgjorde under denna tid en samhällsgrupp med låg status. Renässansteatern använde ofta inslag av såväl musik, som andra former av angränsande "externa" nöjestyper: akrobater, jonglörer, clowner och så vidare i sina pjäser. Under barocken skapades operan, ursprungligen som ett försök att rekonstruera det grekiska dramat som alltså hade sjungits. Operan kom dock att följa samtidens musikaliska språk och distansera sig från den samtida talteatern. Operans utvecklades samtidigt som musik och drama användes tillsammans i andra, i retropersektiv "teateraliska", sammanhang, som till exempel den engelska balladoperan, (en form liknande modernt spex, med lånade melodier eller det tyska sångspelet som interpolerade musik och dialog i en lättsam inramning. Opéra comique, som uppkom under slutet av 1700-talet, var en blandform av opera och talteater, som innehöll talad dialog. En efterföljare till opéra comique är den lättsamma operetten. Musikalen, som uppkom under 1900-talet, är i sin tur en modern form av operett. Under 40-talet utvecklades den till en egen genre som fokuserade på integrationen av samtida teater, sång och dans. Sedan dess har den utvecklats i en helt egen riktning, som bland annat tagit intryck av absurd teater. Under senare hälften av 1900-talet uppstod en ökande klyfta mellan kommersiell och avantgardistisk musikal. Operan förändrades under 1900-talet utifrån ett modernistiskt formspråk, som minskade de traditionella dramatiska funktionerna, och förde den mer mot konceptualismen. Eftersom nästan alla typer av scenkonst på något sätt anknyter till teater eller musik finns en mängd stilar som ligger i gränslandet mellan uppträdande och faktiskt teater. Distinktioner är ofta genereliserande och mer knutna till institutioner och uppförandenormer än faktiska konstnärliga skillnader. Revyn är en satirisk blandform av sång, sketcher och en viss mån av teater. Den uppstod ur fransk kaféteater från början av 1800-talet och är fortfarande omåttligt populär. Spex är en studentikos typ av revy som utvecklades vid universiten främst i Stockholm, Uppsala och Lund under 1900-talet. Den har tagit starkt intryck av amerikanska studentrevyer vid universitet som Harvard och Yale i New York. Varieté eller Music hall (egentligen den engelska respektive franska formen) är en form av kavalkad av olika typer av scenframträdanden, ibland förenade av ett tema eller en ramhandling. Den har påverkat många moderna tv-program, ofta i kombination med tävlingar, galor och prisutdelningar.
Smålands Musik och Teater
Smålands Musik och Teater är det gemensamma namnet på Länsteatern och Länsmusiken i Jönköpings län, vilka 1999 sammanslogs med avsikten att skapa blandformer av de båda verksamheterna. Huvudman är Landstinget i Jönköpings län. Smålands Musik och Teater (Smot) producerar teater, musik, dans och musikteater och spelar för alla åldersgrupper. En särskild barn- och ungdomsavdelning tillgodoser skolornas behov av musik- och teaterprogram. Inom institutionen finns flera ensembler för teater och musik, Junekvintetten, John Bauer Brass, Jönköpings Sinfonietta, Freja Musikteater, Dansensemblen Fuse och Teaterensemblen Smålands Dramatiska. Verksamheten har sin bas i Kulturhuset Spira i Jönköping.
Musikdrama
Musikdrama är en benämning på en med operan besläktad konstform, där huvudvikten läggs på dramat, dikten, vartill musiken kommer som uttrycksmedel, inte som ändamål, till skillnad från traditionell opera. Begreppet skapades med anledning av de annorlunda operor som Richard Wagner skapade – själv föredrog han dock att kalla dem gesamtkunstwerk (allkonstverk). Många hävdar dock att Wagners musikdramer står så långt ifrån andra operaverk att de knappt kan kallas för operor. Till de viktigaste skillnaderna hör att Wagners musikdramer inte är indelade i så kallade "nummer" (arior, duetter, ensembler osv.) utan tvärtom kännetecknas av musikalisk kontinuitet, en "oändlig melodi". Musikdrama är också en alternativ benämning på musikteater över huvud taget.
Musikal
Medan nya former uppstod i Amerika, utvecklades de gamla i Europa. Filmmediets banade väg för nya superstjärnor som Fred Astaire och Ginger Rogers, som kunde göra sig kända både på scenen och vita duken. Stjärnkulturen skapade allt svårare krav på artisterna. Musikaler som skrevs direkt för en viss huvudrollsinnehavare blev normen. Jerome Kerns nya engagemang i Hollywood och Lorenz Harts tilltagande alkoholproblem hade fått Richard Rodgers och Oscar Hammerstein att se sig om efter nya skrivarpartners. Deras första arbete tillsammans var Oklahoma! (1943), baserad på en pjäs av Lynn Riggs. Den var ett stilbrott mot de tidigare revyartade musikalerna och utspelade sig bland enkelt folk, med rasism och fiendskap mellan jordbrukare och kofösare i 1800-talets Oklahoma Territory som biteman. I stället det sedvanliga dansnumren började föreställningen med en ensam man som sjöng en folkmusikinspirerad visa (Oh, What a Beautiful Morning) på scenen. Rodgers och Hammerstein försökte motivera alla dans- och sångnummer i handlingen i stället för att använda standardiserade normer. Oklahoma! blev en enorm hit och modellen för alla senare musikaler. Från och med nu skulle musikaler skapas efter hur sång- och dansnummer kunde integreras i handlingen och föra historien vidare. Stillastående nummer blev blasé, och den nya formen föranledde intimare samarbeten mellan manus- och sångtextförfattare, kompositörer och koreografer. Leonard Bernstein, Jerome Robbins, Betty Comden och Adoph Green skapade en av de första integrerade musikalerna i On the Town (1944), en historia om några sjömän på permission i New York, med andra världskriget som mörk bakgrund. Cole Porter gjorde stor comeback i den nya formen med Kiss Me, Kate (1946), en skruvad modernisering av Shakespeares Så tuktas en argbigga. Integrationen mellan musik och handling var det som gjorde den amerikanska musikteatern unik, och kom att dominera den i över 30 år framåt. Rodgers och Hammerstein blev genrens mest produktiva författare (såväl som producenter och regissörer). Deras verk inkluderar Carousel (1945), South Pacific (1949), The King and I (1951), och The Sound of Music (1959). Vid sidan av dem etablerade sig flera nya kompositörer. Kurt Weill som emigrerat från nazityskland började skriva verk i den amerikanska stilen, exempelvis One Touch of Venus (1943), fastän nog inget överträffade hans gamla verk Tolvskillingsoperan i popularitet. Den senare hade uppförts med ny engelsk översättning av Marc Blitzstein 1954. Frank Loesser och Abe Burrows skrev gangstermusikalen Guys and Dolls (1950), och Alan Jay Lerner och den österrikiske tonsättaren Frederick Loewe gick samman och skapade musikalerna Brigadoon (1947) och Paint Your Wagon (1951). Loewe och Lerners viktigaste verk var en bearbetning av George Bernard Shaws kända pjäs om språk- och klassproblematik i 1910-talets England, Pygmalion (egentligen av filmversionen från 1938). Musikalen hette My Fair Lady (1956) och blev en av samtidens största succéer. Huvudrollsinnehavarna Julie Andrews och Rex Harrison, som importerats från West End blev storstjärnor över en natt och musiken, med sånger som I Could Have Danced All Night, blev internationella örhängen. Leonard Bernstein, Arthur Laurents, Jerome Robbins och en ung Stephen Sondheim skapade 50-talets sista betydelsefulla verk med West Side Story (1957), en innovativ nydramatisering av Shakespeares Romeo och Julia, nu placerad i gängmiljö. West Side Story tog den integrerade musikalen ett steg längre, med knivbråk i form av dans, flytande scenövergångar och återkommande surrealistiska, drömlika inslag. Musikalen prisades snabbt för sin starka musik och koreografi, men blev bara en måttlig publikframgång. En lyckad produktion i London, och en trogen filmatisering av Robert Wise bidrog dock till att göra den känd. Idag är den en av de mest kända och spelade musikalerna.
Teaterbåten
Teaterbåten (engelska: Show Boat) är en amerikansk musikal i två akter komponerad av Jerome Kern och med libretto av Oscar Hammerstein (sången Bill bygger på en originaltext av P.G. Wodehouse), baserad på en roman av Edna Ferber. Verket är berömt för den episka och lätt melodramatiska sammanvävningen av de olika handlingstrådarna. Teaterbåten har ofta angetts som den första riktiga musikalen, då den genomsyras av en ambition att göra den lättsamma musikteatern mer dramatisk, har en mera trovärdig personteckning än tidigare och en större interaktion mellan sång och teater. Här skildrades även livets problem och mörka sidor och afroamerikaner uppträder på scenen med ett för tiden progressivt mycket nyanserat vis. Den svarte sångaren Paul Robesons karriär startade med rollen som Joe. Teaterbåten hade urpremiär den 27 december 1927 på Ziegfeld Theatre i New York. Teaterbåten hade svensk premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1942. I ensemblen fanns bl.a. Nils Poppe, Annalisa Ericson och Gustaf Wally, och för översättningen svarade Gösta Rybrant. Denna version byggde helt på originalet från 1927. En senare svensk version, som bygger på 1940-talsversionen, har skrivits av Lars Sjöberg för uppsättning på Malmö musikteater i regi av Ronny Danielsson. Ytterligare en svensk version sattes upp av Södertäljeoperan 1989 med bland andra Tommy Körberg och Annika Skoglund i huvudrollerna. Sörmlands Musik och Teater uppförde musikalen 2008 i Hal Princes version i regi av Staffan Aspegren och hösten 2011 satte Södertäljeoperan upp Teaterbåten ännu en gång. Sjömän, hamnarbetare, teaterfolk, nybyggare, restauranggäster samt afroamerikaner med obestämda yrken. Handlingen är en skildring av några karaktärer från Mississippi mellan 1890-talet och 1920-talet, och hur deras liv utvecklas i olika riktning. Den kretsar runt teaterbåten Cotton Blossom, som är en hjulångare på Mississippifloden. Öppningssekvensen visar hur några svarta arbetare vid Mississippifloden är sysselsatta med att lasta bomull. Samtidigt firar några av stadens vita invånare, att den beryktade teaterbåten, som av en händelse kallas Cotton Blossom (bomullsblomma), har kommit till staden. De båda grupperna stämmer in i samma refräng (Cotton Blossom), och vi får en karg skildring av hur de vita känslolöst ägnar sig åt spel och underhållning medan de svarta sliter under usla förhållanden. Andy, teaterbåtens kapten, visar sig och presenterar sin föreställning, samtidigt som vi anar att ensemblen och arbetarna på båten kanske inte är så lyckliga och sammansvetsade som han vill påskina (Kapten Andy!). Folkmassan skingras och en ung man vid namn Gaylord Ravenal släntrar in. Han är en inbiten spelhaj, som driver omkring utan större framgångar eller bekymmer (Jag driver med strömmen). Sheriffen dyker upp och ber honom bestämt avlägsna sig från staden inom tjugofyra timmar. Så fort han har försvunnit springer Ravenal på Andys dotter, Magnolia, och de två blir förtjusta i varandra (I vår fantasi/Låt oss låtsas), men de hinner knappt prata innan sheriffen kommer tillbaka och vill ha med Ravenal till domstolen för en formalitet. Teaterbåtens svarte maskinist Joe har sett allt, och funderar över hur de vita ständigt tycks trassla in sig i saker, och hur lite deras och de svartas problem betyder i det långa loppet (Gamla floden). Samtidigt har Magnolia berättat om sin nya bekantskap för sin väninna Julie, teaterbåtens primadonna, som upplyser hur förrädisk kärleken kan vara (Den man jag fått). Båtens svarta kokerska Queenie tycker, att Julies sång låter som en svart folksång, och förundras över att hon kan den, varpå hela båtens svarta besättning dras in i numret. Andy Hawks, kapten och ägare av teaterbåten Cotton Blossom. Parthenia Anne Hawks, "Pathy", hans hustru. Magnolia Ravenal, deras dotter, senare berömd sångerska på varietéscenen kallad "Nola". Gaylord Ravenal, "Gay", äventyrare och spelare och ibland skådespelare, hennes man. Joe, hamnarbetare, hennes man.
Apotekaren (opera)
Apotekaren (Lo speziale) är en opera buffa (Dramma giocosa) i tre akter av Joseph Haydn med text av Carlo Goldoni. Operan är inte ett sångspel med talad dialog utan en riktig, genomkomponerad opera med recitativ och arior. Från början skrevs Volpinos parti för en sopran, som parodi på tidens kastrater, men nu sjungs det i moderna bearbetningar av en tenor. Orkestern har en blygsam roll, och det är enbart i ackompanjemanget till ariorna som Haydn använder blåsarna. I finalen kompletterar han med trumma och triangel för att tillmötesgå samtidens förkärlek för "turkisk" musik av det slag som vi även möter i Mozarts opera Enleveringen ur Seraljen. Operan uruppfördes hösten 1768 på slottet Esterházy i Eisenstadt. Den uppfördes på nytt vid furst Esterházys besök i Wien 1770 men låg sedan glömd i slottsarkiven till 1895. Svensk premiär den 2 juli 1991 på Musikteatern i Värmland. Den gamle apotekaren Sempronio har tappat intresset för sitt yrke och läser i stället om främmande länder, som han drömmer om att besöka. Han vill gifta sig med sin myndling Grilletta, men hon tvekar mellan två kavaljerer, den blyge Mengone och den rike, glade Volpino. Den sistnämnde funderar ut en plan. Volpino säger till apotekaren att han representerar en turkisk pascha som söker en fältapotekare, och som tack för att han ordnar platsen åt Sempronio vill han gifta sig med Grilletta. Apotekaren vill förstås gärna till Turkiet men skyndar sig att skicka sin medhjälpare Mengone efter en notarie så att han själv kan gifta sig med sin myndling innan Volpino kommer tillbaka. Både Grilletta och hennes kavaljer genomskådar hans plan och de två ungherrarna dyker upp förklädda till notarier och försöker få sina egna namn infogade i äktenskapskontraktet. Sempronio upptäcker vad som är på färde och sänder bud efter sin egen notarie. Volpino inträder förklädd till paschan och kräver Grillettas hand. Apotekaren är motspänstig och då börjar främlingarna förstöra burkar och flaskor. Sempronio bönfaller Grilletta och Mengone om bistånd, och Grilletta, som har känt igen Volpino, lovar att hjälpa till på villkor att hon får gifta sig med Mengone. Sempronio skriver under och de båda älskande sliter förklädnaden av Volpino som måste finna sig i att han har förlorat spelet om Grilletta. Sempronio, apotekare (bas). Grilletta, hans myndling (sopran). Volpino, en ung vivör (sopran eller tenor). Mengone, Sempronios medhjälpare (tenor).
