Plektrum
Ett plektrum, ibland även plektron, är en liten skiva av ett hårt material, vanligen triangel- eller äggformat med avrundade hörn, som används för att slå an strängarna på stränginstrument. Plektrumet kan vara gjort av alla möjliga material, till exempel plast, metall, sten eller filt, ursprungligen oftast av horn eller sköldpaddsskal. Det kan ha många olika former, tjocklekar och färger, allt beroende på musikinstrumentet, och vad användaren vill ha. Ett plektrum till det japanska luta-liknande stränginstrumentet Shamisen är till exempel ofta stort som en spackelspade, medan plektrum till en elgitarr sällan är längre än 3 centimeter. Oudplektrum är både längre och smalare, då de ersätter den traditionellt använda örnfjädern. Tjockleken på ett plektrum är vanligtvis 0,3–2,0 millimeter, musikerns val av tjockleken kan varieras ofta beroende på vilken musikstil användaren spelar. Ordet plektron (πλῆκτρον) är grekiska för 'tangent', 'slagstycke'. Det hos oss oftare använda ordet plektrum (plural plektra, även plektrer, ursprungligen på latin plektra) är en latiniserad form av detta ord.
Klaverinstrument
Ett klaverinstrument eller ett pasta instrumentär är ett musikinstrument som spelas med en klaviatur. Den som Nationalencyklopedin och en del andra källor reserverar termen klaverinstrument för: stränginstrument (kordofoner) av cittratyp där tangenter (ofta utformade som hävstänger) på ett eller annat sätt sätter strängen i svängning. Instrumenten kan sedan delas in i sådana där strängen knäpps (till exempel med ett stift som fungerar som plektrum) och sådana där den slås (till exempel med en hammare). Vissa använder termerna klaverinstrument och tangentinstrument synonymt. Dubbeltydigheten går tillbaka på att ordet "klaver", så länge det var i dagligt bruk, avsåg både tangentinstrument med strängar och klaviatur. De tre som i varje fall hör till gruppen "tangentinstrument": blåsinstrument (aerofoner), som består av (ett eller flera) register med pipor eller tungor, vilka bringas att ljuda genom en riktad luftström frånågon form av blås- eller suganordning, slaginstrument (idiofoner), där tangenter med hammare slår an till exempel metallstavar, elektrofoner eller elektriska och elektroniska instrument med klaviatur, där elektrisk ström spelar en avgörande roll som del av själva ljudkällan. Om man så vill kan man också föra ett par stränginstrument av lutatyp till gruppen klaverinstrument, nämligen vevliran och nyckelharpan. Å ena sidan har de klaviatur, å andra sidan används den inte till att bilda tonen i en (nästan alltid) frisvängande sträng, utan bara till att få önskad tonhöjd genom att förkorta strängen (i stället för fingrar på en greppbräda). Slaginstrument Vissa klockspel. Elektroniska instrument Chamberlin.
Stränginstrument
Stränginstrument (eller kordofoner) är musikinstrument vars ton åstadkommes med hjälp av en eller flera strängar som sätts i svängning. Strängen är den tongivande delen av musikinstrumentet. Tonen skapas genom att strängen sätts i svängning. Grundtonen bestäms av strängens längd, massa och hur spänd den är. Förutom grundtonen genererar strängen harmoniska övertoner vilka ger varje musikinstrument dess individuella klangfärg. Strängar tillverkas av stål (oftast), tarmar, silke, mässing eller nylon. En indelning av instrumenten är baserad på hur ljudet alstras. En annan indelning är baserad på hur stränginstrument är konstruerat. Byggt med en ram som en harpa, med en resonansbotten som en flygel eller med resonanslåda som kan vara försedd med en eller flera armar som en luta. Knäppta stränginstrument, då man knäpper på strängarna med fingrarna eller med plektrum. Anslagna stränginstrument, då strängen anslås med en hammare. Hit hör piano och hackbräde. Stråkinstrument, då man får strängen att vibrera med hjälp av en stråke som dras över strängarna. Violin och cello är sådana. Cittror Anslås Hackbräde.
Geezer Butler
Terence Michael Joseph "Geezer" Butler, född 17 juli 1949 i Aston, Birmingham, England, är en brittisk musiker, mest känd som basist och originalmedlem i heavy metal-bandet Black Sabbath. Han har även spelat i GZR och Heaven and Hell. I tonåren spelade Butler i ett band som hette Rare Breed tillsammans med sångaren Ozzy Osbourne. Efter att det bandet hade upplösts bildade han tillsammans med Ozzy Osbourne, Tony Iommi och Bill Ward bandet Polka Tulk som senare bytte namn till Earth. Butler spelade från början gitarr, men bytte till att spela elbas, dels för att det inte fanns någon basist i bandet, dels för att Tony Iommi vägrade att ha två gitarrister i bandet. Efter ett tag bytte Earth namn till Black Sabbath efter att ha blivit förväxlade med ett annat band som hette Earth. Butler skrev det mesta av Black Sabbaths texter, som ofta handlade om ämnen som tog upp det ockulta och övernaturliga. Butler bidrog med sin tunga och distade spelstil till att skapa det råa och blytunga sound som kännetecknar Black Sabbath. Butler är speltekniskt skicklig och lyckas ofta ta fram kreativa basgångar vilka mest, som de flesta basgångar inom rockmusik, ligger inom den pentatoniska skalan. Han spelar vanligtvis med fingrarna men i vissa låtar (exempelvis "Never Say Die") använder han plektrum. I och med att Black Sabbath är ett band bestående av enbart två stränginstrument tar hans basspel ganska mycket plats. Butler och Iommi "flätar" in i varandras spel, ofta genom anslag på olika takter. Butler har spelat med Black Sabbath i flera omgångar: 1969–1985, 1991–1994 och 1997–2006 och 2011–2017. Han har använt en rad olika basgitarrer: Fender Jazzbas, Fender Precisionbas, Rickenbacker 4001, Dan Armstrong (Ampeg) Lucite bass, BC Rich the Wawe och Alembic.
Balalajka
En balalajka (ryska: балала́йка), även balalaika, är ett ryskt stränginstrument med trekantig resonanskropp och tre strängar, varav två är stämda i samma tonhöjd. Den vanligaste stämningen är e1-e1-a1, där en metallsträng är stämd i a1 (440Hz) medan två nylonsträngar i samma dimension är stämda i e1 (329,6 Hz). Strängarna på den vanligaste "Primbalalajkan" spelas med höger pekfinger medan de större balalajkorna ofta spelas med plektrum, . Balalajkan har lång hals med band och finns i flera olika storlekar: piccolo, diskant, prim, sekund, alt, bas och kontrabas. Primbalalajkan är bara 600–700 mm, medan kontrabasbalalajkan är hela 1,7 m. Balalajkan har genom åren blivit en symbol för Ryssland. Balalajkans kropp limmas ihop av 6-7 separata trästycken, och dess huvud är lätt båkåtböjt som på en gitarr. Idag har de oftast 2 nylon- eller carbonsträngar i tonen E, och en metallsträng i tonen A. Men tidigare kunde de ha 3 stålsträngar, eller 2 strängar av djursenor och en av stål. Till skillnad från dagens balalajkor, som brukar ha mellan 16 och 31 metallband, hade balalajkorna före 1800-talet bara mellan 5 och 7 knutna band runt halsen. Balalajkan låter klangfullt, men mjukt. De vanligaste spelsätten på balalajka är: brjatsanije, pizzicato, dubbel pizzicato, vibrato, tremolo, samt olika speltekniker från gitarren. Balalajkan är ett vanligt förekommande musikinstrument, som studeras i akademiska musikskolor i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Kazakstan, och till och med på musikhögskolan i Piteå. Undervisningstiden för balalajka är 5-7 år för barn (beroende på ålder), 4 år på mellanstadiet och 4-5 år på musikhögskolan. I den moderna ryska folkmusikorkestern används vanligtvis 5 olika balalajkatyper: prim, sekund, alt, bas och kontrabasbalalajkor. Piccolobalalajkor förekommer mer sällan. Endast primbalalajkan spelar solo, de andra utgör orkestern. Sekund- och altbalalajkorna ackompanjerar, och bas- samt kontrabas-balalajkorna spelar bas. Till skillnad från folkbalalajkorna som brukar ha 2, 3, 4, eller till och med 6 strängar, är 3 strängar standard för balalajkor i den moderna ryska folkmusikorkestern. Det möjliggör olika speltekniker som dock inte kan användas av folkbalalajkor med fler än 3 strängar, till exempel. pizzicato. De sista decennierna har även olika storlekar på primbalalajkan tillkommit, som 3/4 och 1/2, som är mindre varianter av primbalalajkan, specialtillverkade för barn och yngre studenter vid musikskolorna (precis som av gitarrer). Innan adelsmannen Vasilij Andrejev kom på den nuvarande stämningen hade balalajkan ingen fastställd stämning. Varje balalajkaspelare stämde sin balalajka på sitt eget vis, eller enligt gällande tradition i hans hembygd. Den stämning adelsmannen V. Andrejev införde (två strängar stämda unisont och den första strängen stämd en kvart högre), kallas idag för den akademiska. Dels för att den används av professionella balalajkaspelare, men också för att det finns en annan stämning som var populär under Andrejevs tid, den folkliga stämningen (första strängen – "g1", andra – "e1", tredje – "c1"). Det är lättare att spela treklanger med den stämningen, men nackdelen är att det inte går att spela på öppna strängar. Utöver dessa två stämningar, finns det även olika traditionella och regionala stämningar. Enligt olika källor är antalet sällsynta lokala varianter drygt 20. En annan populär stämning idag, är en "gitarrliknande" stämning (första – "g1", andra – "b1", tredje – "d1). Den kallas så för att balalajkan stäms i samma ton som på en rysk sjusträngad gitarrs tre första strängar, men en oktav högre. Det blir då lättare för dem som är vana vid att spela sjusträngad gitarr att spela balalajka, men samtidigt blir det svårt att spela folkvisor och omöjligt att spela i den "akademiska" stilen. Därför har gitarrstämningen på senare tid blivit betydligt mindre populär och används aldrig av musiker vid scenframträdande.
Superfamiljen
Superfamiljen skrevs av Izumi Matsumoto och publicerades i Shueisha Weekly Shonen Jump, och gjordes senare till en animeserie sänd av Nippon Television. I mitten av 1990-talet gjordes även böcker av serien. Musiken i animen är gjord av Yuki Kajiura (梶浦由記). Kanako Wada (加奈子和田 ) sjunger de flesta av låtarna. Animen består av 48 avsnitt, ett pilotavsnitt, 8 OAV och två filmer. I Sverige har 4 DVD-er av animen släppts på svenska av Wendros. Mangan består av 18 volymer, den har ej översatts till svenska. Tonårsromantik och övernaturliga förmågor blandas i denna serie som handlar om ett triangeldrama mellan huvudkaraktären Kasuga Kyosuke (Kurre Karlsson på svenska), en obeslutsam och kluven kille som har superkrafter, Ayukawa Madoka (Madeleine Aurell på svenska), en vacker och stark tjej med ett mörkt förflutet, och Hiyama Hikaru (Linda Hajma på svenska), Madokas vimsiga och barnsliga bästa vän. Kyosuke Kasuga (春日恭介) (Röst: Toru Furuya) (古谷徹). Kurre Karlsson (Röst: Robert Sjöblom del 1,2,3 Olav F Andersen del 4). Kurre är huvudpersonen i serien. Han går i högstadiet på en skola som heter Koryo High School. Kurre och hans två systrar Nina och Marie har superkrafter, som de inte får lov att visa offentligt för sin pappa. Kurres mamma dog när hans systrar föddes, och det är från hennes sida av familjen barnen har fått sina krafter. Varje gång någon har lagt märke till familjen Karlssons krafter har de flyttat till en ny stad, vilket har lett till att de har flyttat 7 gånger. Kurre kan bland annat teleportera sig, se in i framtiden, hoppa i tiden (oftast genom att kasta sig utför trappan där han och Madeleine först möttes) och få saker att flyga. Han kan även hypnotisera sig själv genom att stirra sig själv i spegeln väldigt länge. Det är på grund av Kurres obeslutsamhet som triangeldramat uppstår mellan honom, Madeleine och Linda. Allt eftersom serien fortskrider känner Kurre att han inte kan göra slut med Linda på grund av att han inte vill såra henne eller förstöra hennes, eller sin egen vänskap med Madeleine. Madoka Ayukawa (鮎川まどか) (Röst: Hiromi Tsuru) (鶴ひろみ). Madeleine Aurell (Röst: Beatrice Järås). Madeleine är hemligt förälskad i Kurre, och är bästa vän med Linda. Hon går i samma klass som Kurre. När hon först träffar Kurre verkar hon vara en söt och oskyldig tjej, det står dock i stark kontrast till hennes personlighet i skolan, där hon kallas "argbiggan" och är fruktad och föraktad av både manliga och kvinnliga eleverna. Hon hamnar ofta i bråk med olika gäng, men är väldigt stark och vinner oftast de slagsmål hon är med i. Madeleine kan kasta plektrum så att de orsakar stor skada på offret. Trots sitt dåliga rykte är hon en väldigt mogen flicka, som på fritiden spelar saxofon och jobbar som servitris på kaféet ABCB あばかぶ (Uttalas "Abakubb" på svenska). Madeleines föräldrar jobbar som musiker och är oftast bortresta, så Madeleine bor i ett stort hus tillsammans med sin äldre syster. När hennes syster gifte sig och flyttade utomlands med sin man senare i serien bor Madeleine i huset själv. Efter att Madeleine träffar Kurre förändras hennes personlighet gradvis, hon slutar röka, skolka, dricka och gå ut på discon. Även folk i skolan börjar tala med henne och inser att hon inte är så farlig trots allt. Hikaru Hiyama (檜山ひかる) (Röst: Eriko Hara) (原えりこ). Linda Hajma (Röst: Mia Benson del 1,2,3 Louise Reader del 4). Linda var, precis som Madeleine, fruktad på skolan innan Kurre dök upp. När hon en dag går och tjuvröker vid gymnastiksalen ser hon Kurre kasta en basketboll tvärs genom gymnastiksalen genom att använda kraften och blir då förtjust i honom och börjar kalla honom för sin "älskling". Hon har varit Madeleines bästa vän i flera år och ser henne som sin beskyddande storasyster. Linda är två år yngre än Kurre och Madeleine och delar födelsedag med Kurre.
Legato
Legato (italienska "sammanbundet") är en musikterm som innebär att tonerna ska bindas, det ska alltså vara en mycket liten eller ingen paus mellan dem. Legato markeras i notskrift med en legatobåge. Legato kan även innebära en teknik på stränginstrument där man låter vänsterhandens fingrar spela utan anslag vid varje ton. Om anslag spelas på varje ton ner och upp med hjälp av plektrum kallas tekniken alternate picking. Termen legatissimo uttrycker kravet "så bundet som möjligt". Bra Böckers lexikon, 1977.
Kantele
Kantele, estniska kannel, karelska kandeleh är ett triangelformat stränginstrument av cittratyp. Det är vanligt i östersjöfinsk folkmusik (bland ester, finnar, kareler osv). Instrumentet har fått status som Finlands och Karelska Republikens nationalinstrument. Den östersjöfinska traditionen berättar att det var magikern Väinämöinen från Kalevala som konstruerade den första kantelen med käkbenet från en jättegädda och tagel från en trollhäst. Den alstrade musik som drog till sig skogens alla varelser trollbundna av dess välljud. Kantelen kan spelas med fingrar eller plektrum, som ackord eller fingerspel. Den spelas traditionellt liggande i knät eller på ett litet bord. Idag kan den även trakteras stående hängande om halsen. Ursprungligen hade kantelen fem strängar som efter hand blev uppåt femton. Lådan gröptes ut ur ett enda trästycke. Den traditionella stämningen är diatonisk. Idag kan konsertinstrument vara betydligt mer raffinerade, med trettionio strängar och en mekanism för att byta tonart. Kantelen är ett i hög grad levande instrument i Finland och det finns numera även elektriska versioner. Kantelen har ett klart klocklikt ljud och dess like finns i trakterna runt Östersjön: kannel i Estland, kokles i Lettland, kankles i Litauen och gusli i Ryssland. Bland kända utövare av instrumentet finns Olli Suolahti. Finsk sida (på engelska) om kantele.
