Erik Martinsson (journalist)
Martinsson studerade nio språk, bland annat isländska och grönländska. Grönländska, som han höll på med i tio år, ansåg han vara ett av världens tre svåraste språk. Den andra expeditionen gjordes i januari–februari 1968, och med sig denna gång hade han skulptören Axel Nordell (1914–1997), arkitekten Hans Wieland och adjunkten Bo Hännestrand (1937–2005). Han hade fått ytterligare 5 000 kr av Carl-Bertel Nathorsts stiftelse för vetenskapliga och allmännyttiga ändamål, för kompletterande studier av Serahuli-stammen i Gambia. De etnografiska undersökningarna gick bland annat ut på att samla material för en bok om stammen. Vidare gjorde man inspelningar, uppteckningar för en serahulisk-engelsk ordbok och samlade in föremål för Etnografiska museet – bland annat guldsmycken. Nordell tecknade, Wieland detaljritade en by och Hännestrand hjälpte Martinsson med de etnografiska intervjuerna. Den tredje expeditionen finns inte dokumenterad, men förmodligen var det Gambia man besökte även denna gång. Det som intresserade Martinsson mest var de många gamla slavsångerna som förekom i byarna. Han fick ihop så många sånger att han med bistånd från Per Helin på Sveriges Radio lyckades åstadkomma ett radioprogram, Slavar finns i Julaja, som sändes 1968 i Sverige, Norge och Finland. I byn Garawol strax utanför Fatoto gjordes inspelningar av Serahuli-stammen, den minsta av landets fem större stammar. Ett stort antal sånger togs upp, samt musik till trumma, gambari, molo och nyanyero. Det var sällsamma sånger om för länge sedan hädangångna hjältar, romantiska kärlekssånger, lovprisningssånger nynnade på vid ensamma läger i nattliga timmar, arbetssånger sjungna på fälten under jordnötsodling eller kovaktande, gudfruktiga muslimska hymner - troligen överförda från arabiska - samt sånger när brudgummen hemför sin brud. Sångerna hade troligtvis aldrig tidigare upptagits vare sig på papper eller band, utan muntligen gått i arv från generation till generation. Det berättades också historier till ackompanjemang av den muntliga traditionen gambari, och jublet visste inga gränser när berättelserna spelades upp och berättarens röst hördes från bandet. Övriga folkgrupper som spelades in under expeditionerna var Wolof, Serere, Fulani, Tukolore och Mandingo. De platser som besöktes var bland annat Fatoto, Garawol, Suduwol, Sabi, Koina, Keneba, Sintjufaj och Bathurst (nuvarande Banjul). De flesta sångerna översattes till engelska av tolkarna Bokary Njie och Abu Dabo och till svenska av Martinsson. Inspelningarna och översättningarna från expeditionerna finns idag på Etnografiska museet, samt 101 föremål från Gambia och 346 bilder från Afrika, förvärvade från Martinsson. Ordspråken finns publicerade i artikeln Proverbs and riddles of the Serahuli tribe (1970) i tidskriften Ethnos. Martinsson gav ut musiktryck och skrev text och musik till ett 50-tal publicerade sånger. Den första sången han skrev var "Ovan stjärnor klara" som senare kom att hamna i en bulgarisk psalmbok. Den och flera andra sånger som "Om Du lycklig vill bli" och "Det skall komma en dag" spelades in och gavs ut på LP-skiva, bland annat på skivbolagen Hemmets Härold, Arac och MRM (Maranata Record Mission). Av dem som sjöng in hans sånger kan nämnas Jan Sparring (1930-1992) och Einar Ekberg (1905-1961). Som evangelist i Nederkalix hade han haft dragspelet med sig, likaså när han kuskade runt så gott som hela Island på evangeliserings- och litteraturspridningskampanjer. 1945 var han sångledare för bibelskolans strängmusik, en estrad med ett par hundra hänförda sångare, så kallade Herrens vittnen. I Filadelfiaförsamlingen i Reykjavik fick han ta hand om orgeln och gav gitarrlektioner. Han gav ut en lärobok i gitarrspelning på musikförlaget Drángey och startade en manskvartett på Island som lyckades så bra att den under ett besök i Sverige sjöng in en skiva på Hemmets Härold. Han tog sånglektioner hos operasångaren Gudmundur Jónsson i Reykjavik.
Sångare
En sångare, (vokalissa) sångerska eller vokalist är en person som sjunger, det vill säga använder sin röst för att åstadkomma musik, med hjälp av tonalitet och rytm. Ofta förstärker sångare vanligt tal när de sjunger, men sång kan även framföras utan ord, så kallad vokalis. Begreppet sångare används oftast om personer som uppträder med att sjunga, exempelvis körmedlemmar eller personer som har sång som sin huvudsakliga sysselsättning eller yrke. För att bli en skicklig sångare krävs tid, hängivelse och träning. Professionella sångare bygger ofta sin karriär kring en musikgenre, som klassisk musik eller rock. Andra yrken inom sång är sångpedagog som ger sånglektioner, och röstcoacher. Inom populärmusiken syftar sångare främst på gruppers huvudsångare, och soloartister som sjunger. Populärkulturen lägger ofta stort fokus på just sångare och flera är därför kändisar.
Konstantin Stanislavskij
Stanislavskij författade flera verk, bland annat En skådespelares arbete med sig själv, Arbetet med rollen, samt självbiografin Mitt liv i konsten. Som barn exponerades Stanislavskij för sin familjs rika kulturliv, och bland hans intressen fanns balett och dockteater. 1877 blev hans far Sergei Vladimirovitj Aleksejev vald till överhuvud för handelsklassen i Moskva, en av de viktigaste och mest inflytelserika posterna i staden. Samma år byggde fadern en fullt utrustad teater på sitt gods vid Ljubimovka och gav Stanislavskij ett forum för sina teatraliska experiment. Efter sin debut på faderns teater påbörjade Stanislavskij det som skulle bli en livslång serie med anteckningsböcker fyllda av kritiska observationer över sitt skådespeleri, aforismer och problem.. Denna självanalys och kritik utvecklades sedan till Stanislavskijs system. Familjens andra teater byggdes 1881 vid deras herrgård i Moskva, där Stanislavskij levde från 1863 till 1903. Herrgården blev ett fokus för det kulturella och artistiska livet i staden. Stanislavskij valde att inte läsa vid universitetet utan föredrog att arbeta inom familjens affärsrörelser. Stanislavskij intresserade sig mer och mer över att "leva sig in i rollen" och experimenterade med förmågan att behålla en karaktär i sitt verkliga liv genom att förklä sig till en luffare eller alkoholist och besöka till exempel järnvägsstationer eller att förklä sig till en siande rom. När han hade roll i en kort komedi 1883 involverade han resten av ensemblen i sitt experimenterande. 1900 i Jalta roade han semesterresenärer genom att varje morgon promenera omkring "i rollen". 1884 började han ta sånglektioner av Fjodor Komissarzjevskij, professor på Moskvakonservatoriet och den ledande tenoren på Bolsjojteatern. Med honom utforskade Stanislavskij koordinationen mellan röst och kropp. Tillsammans utformade de övningar i att röra sig och att sitta stilla "rytmiskt", vilket kan ha influerat Stanislavskij att senare använda fysisk rytm när han undervisade sitt system till operasångare. 1885 studerade Stanislavskij under en väldigt kort tid vid Moskvas teaterskola där studenter uppmanades imitera de teatrala trick och konventioner som deras lärare använde sig av, detta var en stor besvikelse för honom och han lämnade skolan efter lite mer än två veckor. Istället fokuserade Stanislavskij sin uppmärksamhet på framträdanden vid Malyjteatern i Moskva, hemort för den psykologiska realismen inom teater i Ryssland (psykologisk realism hade utvecklats på teatern av Aleksandr Pusjkin, Nikolaj Gogol och Michail Sjtjepkin). 1823 fastställde Pusjkin att det som enade de klassiska dramatikerna Shakespeare, Racine, Corneille och Calderón var deras gemensamma omtanke för äktheten i rolltolkningen och situationen, ett trovärdigt beteende under trovärdiga omständigheter. Å andra sidan protesterade Gogol samtidigt mot överdrivet och effektsökande skådespeleri. I en artikel 1846 ger han råd om ett mer tillbakadraget och värdigt komiskt skådespeleri i vilken aktören försöker finna det som är dominant i rollen och bejakar karaktärens främsta angelägenheter. Denna inre längtan formar "hjärtat i karaktären" till vilken små egenheter och små externa detaljer läggs till som utsmyckning. Malyjteatern blev känd som Sjtjepkins hus, fadern av ryskt realistiskt skådespeleri, som 1848 främjade idén om en "skådespelare av känslor". Denna skådespelare skulle "bli karaktären" och identifiera sig med hans känslor och tankar: han skulle "gå, tala, tänka, känna, gråta, skratta som dramatikern önskade".
Sibel Redzep
Sibel Redzep (Sibel), född den 12 december 1987 i Radoviš, Makedonien i dåvarande Jugoslavien, är en svensk popsångerska och skådespelerska som främst är känd för sin medverkan i Idol 2005 och Melodifestivalen 2008 och 2010. Redzep, uppvuxen i Malmö och Kristianstad, är av turkisk härkomst och har gått på Christian IV:s gymnasiums musiklinje. Hon ställde upp i TV4:s Idol 2004. Efter inledande audition i Malmö gick hon vidare till kvalomgången där hon framförde Mariah Careys Vision of Love. I kvalet fick hon 12 procent av rösterna men tog sig inte vidare. Hennes syster, Selda, var med Sibel vid auditiondagen och gjorde också audition och gick vidare till slutaudition, men åkte ut innan kvalveckan. Efter att ha fått lämna tävlingen bestämde hon sig för revansch. Hon tog sånglektioner och ställde upp i Idol 2005. Från kvalet, där hon framförde The Power of Love, tog hon sig vidare. I Idol 2005 klarade hon sig i flera veckor men åkte ut i semifinalen mot Sebastian Karlsson och Agnes Carlsson och slutade då på en tredje plats. Efteråt framträdde hon på spelningar och arbetade på sitt debutalbum tillsammans med talangscouterna Peter Swartling och Jonas Johnson (Legend Music Group). I augusti 2007 fanns pressuppgifter om att debutalbumet skulle släppas "inom kort". Sibel Redzep medverkade i Melodifestivalen 2008 med balladen "That is Where I'll Go". Låten gick vidare till andra chansen, och lyckades där kvala sig in till finalen i Globen. Efter omröstningen där hamnade melodin på sjunde plats. Den 7 december 2009 blev det klart med hennes medverkan i Melodifestivalen 2010 med låten "Stop". Den slutade näst sist i den fjärde delfinalen. Hon har också spelat in låten "Our Generation" till Shake It Ups soundtrack. 2021 gjorde hon ett kort framträdande i en reklamfilm för Jalla Casino. 12 mars 2008 – The Diving Belle. 2008 – "That Is Where I'll Go". 2010 – "The Fall" (feat. Lazee). 2013 – "Without Your Love". 2013 – "Every Girl In the World" (I Rumänien, Roton Music). 2016 – "Stay" (feat. La Tartine). Den sista dokusåpan (2012).
Charlotta Eckerman
Beata Charlotta Eckerman, född 7 juni 1759, död 16 januari 1790 i Stockholm, var en svensk skådespelerska, operasångerska och kurtisan. Hon är känd som mätress åt hertig Karl, den framtida Karl XIII, och var också verksam som spion. Charlotta Eckerman var dotter till Bengt Edvard Eckerman (död 1785), ryttmästare vid Skånska husarerna, och journalisten Catharina Ahlgren. Namnets stavning hade av fadern ändrats till Eckerman från Ekerman. Hennes far var kusin till Carl Fredrik Ekerman, borgarståndets talman, och hon var också brorsdotter till Otto Fredrik Ekerman, lagman och borgmästare i Norrköping. Hennes mor var en tid kammarfru hos Lovisa Ulrika, och hennes moster var gift med kanslisten Johan Gustaf Halldin. Charlotta Eckerman hade en syster, Catharina Juliana Eckerman, och två bröder. Föräldrarna skilde sig, och fadern gifte om sig och fick ytterligare en son och två döttrar med sin andra fru. Charlotta Eckerman blev år 1774 engagerad som skådespelerska och sångerska vid Operateatern i Bollhuset vid Slottsbacken i Stockholm. Hon hade först blivit anställd inom baletten, men ansetts sakna anlag för dans, hon hade då fått en plats i kören, trots att hennes röst bedömdes som svag. Hon ansågs dock både vacker och livlig samt bedömdes ha talang för dramatik. Gustav III uppmärksammade hennes dramatiska talang på Gripsholm sensommaren 1774, dit Operans personal hade kallats. Han såg till att hon fick sånglektioner och beordrade hovdamen Maria Aurore Uggla, som var känd som en skicklig amatörskådespelare, att instudera rollen. Samma år fick hon ersätta Elisabeth Olin som Mechtild i Birger Jarl och Mechtild. Hon gjorde succé i rollen, "m:lle Eckerman" blev inropad på scenen av publiken liksom hennes instruktör, stjärnan i hovets amatörteater hovfröken Maria Aurora Uggla. Då föreställningen var över började hertig Karl att ropa: "Fröken Uggla, fröken Uggla!", vilket gjorde att även publiken började applådera Uggla i hennes loge som tack för att hon tränat Eckerman. Birger Jarl och Mechthild uppfördes för första gången med Elisabeth Olin och Carl Stenborg i huvudrollen till hertig Karls bröllop på Rikssalen 1774, och blev därefter med Eckerman som Mechtild, det första talskådespel som uppfördes offentligt av Operan i Bollhuset på hösten samma år. Eckerman blev fast anställd 1776 och fortsatte en karriär som "värderad aktris och sångerska" fram till år 1781. Hon ansågs vara en av de bättre talangerna vid Operan. Liksom Ulrica Rosenlund tillhörde hon dem bland operasångarna, som visade talang även vid talroller, under de försök att göra dramatisk talteater som ibland förekom vid Operan före grundandet av Dramaten. Hon ersatte ibland primadonnan Elisabeth Olin. Charlotta Eckerman uppges ha varit "mamsell av den bättre sorten", vilket var en dåtida benämning på en lyxprostituerad eller kurtisan, från det att hon 1774 anställdes vid Operan. År 1780 var hon bosatt vid Drottninggatan i Stockholm med sin syster och deras respektive söner. Den 25 december 1779 omnämns hon som hertig Karls officiella mätress, då hon öppet anlände till Gripsholm med ett sällskap franska skådespelare. Ryktet under denna tid hävdade att hertig Karl hade valt att inleda ett förhållande med Eckerman då han, av hänsyn till sin fru, avråddes av sin bror Fredrik att inleda ett officiellt förhållande med sin frus hovdam Maria Sophia Rosenstierna. Hertig Karl ville sedan att även Gustav III skulle ta sig en mätress, och Eckerman föreslog då sin granne, Madame Monzouve eller de Monzouvre, som bedöms ha varit en av de franska äventyrare som infann sig i det gustavianska Stockholm på grund av den smak för allt franskt som då rådde. Det tycks inte som om intrigen ledde någon vart. Hon avled under en behandling med det på den tiden moderna magnetismen, utförd av Anders Sparrman "magnetiserad ihjäl av professor Sparrman". Vid tiden för sin död var hon mätress åt Nederländernas ambassadör i Stockholm, baron van der Bork.
Charlotte Engelkes
Charlotte Engelkes, född 19 november 1962 i Stockholm, är en svensk regissör, dansare, sångerska och performanceartist som arbetar inom modern dans, teater och performance. Engelkes har uppträtt i liveföreställningar över hela världen och i både svenska och utländska TV-program. Charlotte Engelkes sökte som 11-åring in till operabaletten, men kom inte in. I tonåren började hon som påklädare på Kungliga Teatern där hon arbetade i sju år. Den egna dansen började hon inte med på allvar förrän hon var 19 år. Åren 1982-88 var Charlotte Engelkes med i den svenska orientaliska dansgruppen Astarte och genomförde 100-tals föreställningar årligen på olika teatrar, festivaler, studieförbund, äldreboenden, ambassader, jubileer, Stockholms Konserthus och Kulturhuset samt flertalet turnéer runtom i Sverige och på Malta. 1988-95 samarbetade hon med den belgiske avantgarderegissören Michael Laub och gjorde flera turnéer till Europas internationella Dans- och Teaterfestivaler. 1996 framförde hon sitt första solostycke "The solo". 1997-99 arbetade Engelkes med den tyske författaren och koreografen Raimund Hoghe och turnerade på olika dansfestivaler runt om i Europa och Sverige. Från 1999 till 2010 samarbetade Charlotte Engelkes med den tyske kompositören och regissören Heiner Goebbels i musikteaterprojektet "Hashirigaki" vilket ledde till turnéer i en rad länder runt om i Europa, Asien och USA. Åren 2002-08 samarbetade Engelkes med den kinesiske regissören Ong Keng Sen i föreställningar som "Search Hamlet", "The Global Soul, the Buddhaprojekt" och "Vivien and the Shadows". Sedan 2003 är hon medlem i tyska danskompaniet Sasha Waltz och Guests, med vilka hon gjort turnéer till Sydney, München och Berlin. Föreställningen "Inside-Out" öppnade Kulturhuvudstaden Graz 2003 och fanns på repertoaren de kommande åren i Berlin, Amsterdam, Luxemburg och Avignon. Som dansare i "Dido och Aeneas" spelades föreställningen bland annat i Tyskland, Italien, Nederländerna, Luxemburg, Danmark, Spanien, Israel, Frankrike och Australien. I både soloperformance och ensemblestycken utforskar Charlotte Engelkes olika konstformer samtidigt i en blandning av teater, musik, opera, dans och varieté. I dessa genreöverskridande allkonstverk använder Engelkes ansiktet, kroppen, musiken, rekvisitan och kostymer i allsköns blandning och fantasirikedom. Föreställningarna är poetiska, barocka, mystiska och innehåller både existentiella djup och ytlig humor. De för tankarna till både aktionskonst, body art och happenings. Teman som återkommer är utforskandet av rummet och tiden och människan i världen. Sårbarheten och komedin ligger nära det storstilade och högstämda. Charlotte Engelkes har berättat att hon som påklädare sniffade på dansarnas skor och grät. "Jag har bearbetat ballerinatraumat i de flesta av mina föreställningar där det ofta finns ett inslag av att jag leker balett. Man är alltid nära sin lilla flicka.". Inte sällan spelar hon många roller själv i en uppsättning. "Det är alla ingredienserna som jag tycker om att ta tag i", har hon sagt. Hon gestaltar gärna självutplånande kvinnor som tar mycket plats. Hon betecknar sin scenkonst snarare som gudomlig än feministisk. Charlotte Engelkes arbetar utifrån teaterkonsten med befintlig musik som hon gör om, remixar. "Jag klipper och klistrar", som hon uttryckt det. Engelkes har byggt upp sin operainspirerade röst genom mängder av sånglektioner. Musikaliskt har hon inspirerats av olikheter som Chopin, Wagner, Mahalia Jackson, Janis Joplin och Sparks. Hon vill ta ner den etablerade högstämda tonen i den klassiska operan. Hon gillar operauttrycket och att det blir tillgängligt för alla och tycker om att "plocka ut det smaskiga" ur operastyckena. Utanför Europa har hon uppträtt i bland annat i Singapore, Minneapolis, Los Angeles, Hongkong, New York, Sydney, Seoul, Jerusalem och Taiwan. Vid invigningen av Swedish Pavillon day på Expo Shanghai 2010, i närvaro av bland andra Carl XVI Gustaf, var hon både konferencier och artist.
