Snapsvisa
Snapsvisor, supvisor, brännvinsvisor eller nubbevisor är moderna skålvisor, ämnade att sjungas direkt innan ett middagssällskap utbringar nästa skål, och dricker snapsen. Snapsvisorna härstammar från 1800-talet, med anor i den äldre traditionen av dryckesvisor. Snapsvisor sjungs gärna vid kräftskivor, studentikosa fester samt vid jul- och midsommarfirande. Snapsvisan i snäv mening är inte bara typiskt svensk, utan unikt svensk. Det är bara i Sverige och i svenska Finland som man fortsätter att skapa och sjunga snapsvisor enligt den modell som blivit så vanlig: en känd melodi med nya ord som passar till snapsarnas numeriska ordning. En av förutsättningarna för snapsvisans fortlevnad har varit det nära sambandet med svensk matkultur, inte minst smörgåsbordet. I vissa sällskap, kanske främst körer och ordenssällskap, förväntas nyskrivet eller åtminstone eget material till varje middag. Andra sammanslutningar, däribland många studentkårer och studentnationer, håller sig med tryckta sångböcker som innehåller snapsvisor för sina middagar. En sentida tradition är Spritmuseums snapsvisetävling där Årets snapsvisa koras sedan 1995. Numera anordnas även ett världsmästerskap med bidrag från Sverige och Finland. Humlorna (Vi äro små humlor vi). Hur länge skall på borden (Jfr "hur länge skall i Norden" av G Wennerberg). Tänk om jag hade lilla nubben.
Finlandssvenska rimakademin
Finlandssvenska rimakademin, FiRA, är en förening som bildades i Helsingfors 2002 med syfte att värna, tillvarata och förnya den finlandssvenska bordsvisekulturen samt annan finlandssvensk tillfällighetsdiktning. Styrelsen består av fem ledamöter och det totala antalet ledamöter kan högst uppgå till 28 samtidigt. Akademin samarbetar med Finlands svenska folkmusikinstitut och arrangerar de årligen återkommande finländska mästerskapen i nyskrivna snapsvisor. Akademins motto är "Snille och snaps".
Kåkvisor
Kåkvisor, även kåklåtar, fängelsevisor eller fängelsesånger, är visor som handlar om fängelse- och/eller brottsmiljöer eller visor som sjungs i dessa miljöer. I likhet med många andra folkligt traderade visgenrer är det svårt att säga vem som skrivit vare sig text eller melodi. Man kan anta att de är skrivna i fängelsemiljö av fångar, men upphovspersonerna är trots allt oftast okända. Det finns fängelsevisor med unika melodier, men till största delen återanvänds kända melodier enligt samma mönster som vi känner igen från bland annat skillingtryck, tillfällighetsvisor och snapsvisor. Användningen av kända melodier var säkerligen också en mycket viktig förutsättning för låtarnas livskraft. Spridningen av låtarna var ju beroende av att de snabbt kan överföras muntligt från person till person och om melodin till en visa är svår att komma ihåg försvåras detta avsevärt. Inom främst den äldre kategorin av låtar återanvänds melodier som var välkända för en stor allmän publikkrets. Kända melodier som Alpens ros, Lejonbruden, Apladalsvisan, Nicolina, Lili Marlene, När som sädesfälten böja sig för vinden och Zandahls kanon (Skånska slott och herresäten) förekommer till flera texter. Melodiskt präglas dessa melodier av det tidiga 1900-talets musikaliska konventioner – många är valser med utpräglad durmelodik, inte sällan baserad på treklanger. Det är också värt att uppmärksamma att sångstilen i de flesta fall präglas av ett populärmusikaliskt stilideal snarare än ett folkligt. Stilstudier av folklig sång visar att ett folkligt sångideal som på många sätt skiljer sig från konstmusikens sångstilar och hur man sjunger inom populärmusiken. Repertoaren av fängelsevisor kan delas in i två kategorier – en äldre och nyare repertoar. I den äldre repertoaren är det ofta fången som individ som talar. Visornas jag är fången själv, som talar i första person genom vistexten. Det är fången själv som uttrycker lidande, längtan och ånger. Detta individuella uttryck återfinns i hög utsträckning i äldre visor, och med äldre menas i det här fallet en tillkomst fram till och med 1950-talet. Men det individuella tilltalet i första person återfinns även i 1970-talets kåklåtar och det är därför vanskligt att göra en rent kronologisk indelning. I den senare repertoaren med början under 1960-talet finns ofta ett politiskt budskap och en samhällskritik. En aning generaliserat kan man säga att texten och sångaren talar för kollektivet fångar. Samtidigt är även många av dessa visor skrivna i jag-form, men budskapet förmedlar ofta en bild av en situation som kan tänkas gälla för fängelsemiljöer i allmänhet. I samband med att fängelsevisorna blev mer politiska etablerades beteckningen "kåklåtar". Begreppet "kåksånger" används första gången i Dagens Nyheter i mars 1971 i samband med en utställning och en musikföreställning på anstalten Hall. Beteckningen "kåkvisor" används så tidigt som 1956 av signaturen "Bang" (Barbro Alving) i artikeln Alltid en krogsväng först för flickorna på lösen där hon i artikelserien "Bang på Långholmen" skildrade livet på Långholmens kvinnoavdelning. I mitten av 1960-talet och början av 1970-talet gjorde Svenskt visarkiv inspelningar av visor på svenska fängelser inom ramen för två olika dokumentationsprojekt. Syftet med det första projektet var att dokumentera den repertoar av så kallade kåkvisor som av tradition funnits på svenska fängelser och som av insamlarna uppfattades vara på utdöende. Inspirationen kom bland annat från ett danskt insamlingsprojekt av visor bland Köpenhamns hemlösa, som resulterade i boken Prinser og vagabonder av Anders Enevig i samarbete med Dansk folkemindesamling.
Punschvisa
Punschvisa är en dryckesvisa som sjungs till punsch, och är vanligt förekommande i studentsammanhang. Flertalet punschvisor har tillkommit genom att kända melodier fått ny text. Många studentkårer och studentnationer håller sig med särskilda tryckta sångböcker för sina sittningar, vari oftast återfinns ett kapitel med punschvisor. Punschvisorna är besläktade med snapsvisorna, men medan de förra är relativt strikt hållna till punschen kan de senare avhandla i stort sett vilket ämne som helst. Punschen kommer - sjungs medan punschen serveras. FestU's Punschvisa (Punschen, punschen rinner genom strupen...). Studiemedelsrondo (Vi dricker punsch till lunch). Ritsch, ratsch, filibom: Ritsch, ratsch, filibom-bom-bom,filibom-bom-bom, filibom-bom-bomRitsch, ratsch, filibom-bom-bom,filibom-bom-bom, filibom!Fru Söderström, fru Söderström,fru Söderström, fru Söderström,och lilla mamsell Roos!Ge oss lite sodavatten,sodavatten, sodavatten.Ge lite sodavatten,sodavatten, punsch. Svensk punschsång - Gunnar Wennerberg. Du lilla solsken: Du lilla solsken som nyss rann ner, igenom strupen och finns ej mer, men när du njuren passerat har, blir du åter en stråle klar. Sista punschvisan (När punschen småningom är slut). Varför är det ingen is till punschen? - Povel Ramel.
Hur länge skall i norden
Hur länge skall i norden den döda frid bestå? är en sång komponerad 1848 för manskör av Gunnar Wennerberg till egen text. Wennerberg var under sin sista termin vid Uppsala universitet, våren 1848, starkt engagerad i skandinavismen och skrev detta år flera sånger i skandinavistisk anda. Sången publicerades 1883 i Ivar Hedenblads "Studentsången" med titeln "Marsch" och senare, 1885, i Gunnar Wennerbergs "Samlade skrifter" med titeln "Stridsrop", med en något reviderad text. Redan vid 1800-talets mitt började sången travesteras bland uppsalatudenterna och omvandlades till en snapsvisa tillägnad den andra supen, "Halvan": "Hur länge skall på borden, den lilla halvan stå? Skall snart ej höras orden: Låt halvan gå, låt gå!" Den nya texten har tillskrivits Carl Rupert Nyblom.
Snaps
Snaps eller nubbe är en mindre kvantitet brännvin, vanligen så mycket som bildar en munfull eller en klunk, även kallad (brännvins)sup eller dram. Snapsen dricks vanligen ur ett mindre glas avsett för ändamålet, spetsglas eller snapsglas. I ordet snaps kan också inbegripas både drycken och glaset. Snaps är enligt Systembolaget även ett annat namn för kryddat brännvin. Ett vanligt mått var en Jungfru, som motsvarar 8,2 cl men som försvann efter ca 1850. I mitten på 1900-talet var en standardsnaps på restaurang 7,5 cl. Två sådana innebar 15 cl, och därmed var "ransonen" enligt dåtidens alkohollagstiftning uppnådd. När lagstiftningen senare ändrades 1955 (avskaffande av motboken) blev standardmåttet 6 cl för en restaurangsnaps. En dansk snaps, "en lille en", är mindre: i extremfall så lite som 1 cl, vilket i praktiken knappast är mer än ett minimalt smakprov. Traditionellt ges snapsar namn efter den ordningsföljd de serveras i. Den mest kända av dessa namn är Helan, den första snapsen, kanske främst genom snapsvisan Helan går, och Halvan, den andra snapsen. Historiskt har dock funnits en lista om hela 17 olika snapsar att inta under kvällens gång. Variationer på listan förekommer, även om namnen på de olika snapsarna i stort överensstämmer med varandra skiftar ordningen. Att utnyttja namn på snapsar med hög ordningsföljd torde framför allt förekomma i studentikosa sammanhang. Den lista som återges nedan torde kunna anses representativ för tiden kring sekelskiftet 1900. Någon "officiellt fastställd lista" existerar inte. Det sägs dock att det endast fanns helan och halvan till en början. Och enligt traditionen fick de sitt namn redan på 1700-talet, då det var vanligt att männen vid inmundigande av brännvinsbordet tog två supar, varvid glaset första gången fylldes till brädden, andra gången till hälften. De följande snapsnamnen "tersen", "kvarten" o.s.v. kom till först på 1800-talet, sannolikt i studentlivet, och utan någon ytterligare halvering av volymen. "Att ta sig en jamare" innebär att dricka ett glas jamaicarom. (Jamare är även ett onomatopoetiskt namn på fiskmås.). En pilleknarkare är en sup och ordet är sammansatt av verbet knarka och ordet pille. Pille har släktskap med det danska lille som i en "lille en" (en liten en). Ursprungligen fanns pilleknarkaren med i den ordningsföljd som man gav olika supar. Dvs helan, halvan etc. Används främst i gamla svenska pilsnerfilmer och fyller idag främst ett värde som skämtsamt uttryck som synonym till shot, hutt eller tuting. Nä grabbar, nu går vi och tar oss en pilliknarkare va. Nu skulle det allt smaka med en liten pilliknarkare. Uttrycket "två vita och en brun" syftar på två glas renat och ett glas eau-de-vie, sammanlagt 15 cl, som var den ranson en man (kvinnor fick hälften) kunde få på restaurang (efter kl. 15) under motbokstiden efter 1917. Uttrycket är även kallad byggmästarlunch. På 1800-talet var suparna större än vad som numera är vanligt. Det syns bl a på storleken på antika snapsglas. Ett standardmått på 1800-talets sup var 1 jungfru (jomfru), ca 8,2 cl. Ett jungfrumått utgjordes av en bleckburk i form av en stympad kon, som snapsen, bleckan, uppmättes i. Felaktigt har i senare tider stavningen ändrats till "att ta sig en bläcka", alternativt "ett bläck", men detta har ingenting med (skriv)bläck eller bläcka att göra. En sup så stor som en blecka har även kallats kronsup. Materialet i bleckplåt är järn vilket har givit upphov till nybildningen att ta sig ett järn, vilket i dagens språkbruk kan betyda intagande av en spritdryck av vad slag som helst. Rännan ("Repetitionen"). Kreaturens (åter)uppståndelse. Ett evigt liv (Den bleka dödens dryck).
Nu ska vi vara snälla
Nu ska vi vara snälla är en kuplett med text av Karl Gerhard och musik av Jules Sylvain. Kupletten ingick första gången i revyn Köpmännen i Nordens Venedig som spelades på Folkan 1936 och framfördes då av Karl Gerhard och Sickan Carlsson. Karl Gerhard spelade in sången på stenkaka på egen hand och Sickan Carlsson gjorde en egen inspelning tillsammans med Zarah Leander, allt samma år. I likhet med de flesta av Karl Gerhards kupletter är den uppbyggd av verser om vitt skilda företeelser, och en refräng vars text varierar med undantag från en eller ett par återkommande rader - i detta fall "nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla", som genom sin skiftande omgivning växlar betydelse och i varje vers syftar på olika saker. Sången slog stort. Som Karl Gerhard själv konstaterade hade Sylvains melodi ett kolossalt publiktycke och refrängen bet. Redan under det år den kom hann melodin spelas in av mer än ett halvdussin artister och orkestrar med refrängsångare, däribland skådespelaren Harry Persson tillsammans med Ruth Moberg, Hilmer Borgeling och även Johnny Bode. Mellan 1936 och 1958 användes melodin i nio olika svenska filmer, och sjöngs av bland andra Thor Modéen. Nu ska vi vara snälla har gått igenom många olika skepnader. Ibland har den haft titeln Då ska vi vara snälla. De versioner som Gerhard respektive Carlsson och Leander spelade in har inte en enda vers gemensam. Carlssons och Leander sjunger mycket duett där Zarah svarar Sickans yttranden med "Nej nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla". De hinner med en liten gliring mot filmen Äktenskapsleken som Gerhard skrev manus till och spelade en roll i, tillsammans med Leander som hade den kvinnliga huvudrollen. Gerhards inspelning avslutas med en bitsk vers om Sveriges försvarspolitik:"När hela världen offrar miljon på miljon på krut och kanon, har Sveriges nation blott en försvarsminister men inget försvar". [...] "Om fienden kommer från luften till oss, så gömmer vi oss och då kan han ej slåss", rader som blir mycket elakare genom tillägget "Och hjälper ej det få vi sjunga förstås: Att nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!". I boken "Karl Gerhards bästa" från 1950 återfinns två av de verser som Karl Gerhard sjöng på sin första inspelning av kupletten: inledningsversen med "Jag sjunger om lärkor och sippor och sånt, ty nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla. Som inte går över en viss horisont, så ingen behöver, ingen behöver gnälla" och den försvarspolitiska, och fyra verser till. Karl Gerhard spelade in sången minst en gång till. I en väsentligt mycket senare inspelning, troligen från 1960-talet, är alla verserna helt nya. Den första versen har ungefär samma tema som den ursprungliga inledningsversen men har inte ett ord gemensamt. Sen utlyser han sina tjänster som författare av hyllningsverser, sjunger en hyllningsvers till en ospecificerad chef samt en nidvers om samme chef "som personalen kan sjunga när chefen har gått". När Magnus Uggla 2003 spelade in Nu ska vi vara snälla på sin första Karl Gerhard-skiva Ett bedårande barn av sin tid 2003 valde han till största delen verser från denna sista textversion, men lade dessutom in den försvarspolitiska versen. Melodin är flitigt återanvänd i spex och lokalrevyer samt i flera varianter på snapsvisor. Raden "Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla" är en av de karlgehrhardska fraser som många svenskar kan sjunga även om de inte alltid känner till dess ursprung.
