Tuba
Tuba är ett bleckblåsinstrument. En tuba kan vara stämd i Bess, C, Ess eller F. Vanligast är bastuban som ibland även kallas blåsbas (då den vanligen tjänar som basinstrument), men andra storlekar inom instrumentfamiljen tubor förekommer, till exempel althorn, barytontuba och eufonium. Under antiken syftade tuba på en rak romersk stridstrumpet. Under medeltiden var tuba sarracenica även en rak trumpet. Under 1800-talet började det användas om kraftiga bygelhorn, ett kraftigt bygelhorn med 12 ventiler konstruerades 1820 och fick då namnet Bombardon. Bastuban med fem klaffar som är en utveckling av ofikleiden konstruerades 1835. Joseph Cook (Black Dyke Band).
Tuba (moln)
Tuba är en beteckning som ges till ett moln som har ett kännetecken i form av en molnpelare eller upp och nedvänd molnkägla som hänger ner från molnbasen. Molnpelaren bildas på insidan av en mer eller mindre intensiv virvel eller tromb och gör därmed virveln synlig. Molnpelaren behöver inte nödvändigtvis nå marken eller vattenytan. En molnpelare som inte når marken kallas på engelska för funnel cloud. Tuba förekommer hos huvudmolnslaget cumulonimbus, mindre ofta hos cumulus. "Tuba" kommer från latin och betyder "trumpet" eller i vidare bemärkelse "rör", "slangledning".
Bastuba
Bastuban är det största av bleckblåsinstrumenten. Tubor är ofta stämda i B♭ (Bess) men även F-, Ess- och C-tubor förekommer. Ess-tuban är vanligast i mässingorkestrar och är den vanligaste orkestertuban i Storbritannien. Bastuban är det största instrumentet i bleckblåsfamiljen. Den kan förekomma i flera olika storlekar och tonarter. Storleken anges ofta i fjärdedelar, till exempel 3/4, 4/4, 5/4 etcetera. Den största av de vedertagna storlekarna är 6/4. Dock finns det ingen gemensam standard mellan de olika fabrikaten, så 4/4-tubor kan vara olika stora beroende på tillverkare. De stora bess-tuborna kallas ofta kontrabastubor. Tubor förekommer stämda i olika grundtoner. Det finns (i storleksordning liten till stor) F-tuba, Ess-tuba, C-tuba och Bess-tuba. Valet av vilken tuba man spelar på görs ofta med hänsyn till i vilket sammanhang tuba ska användas i. Traditionerna varierar mellan olika delar av världen, men i Sverige är uppdelningen oftast enligt följande: de litet mindre F-tuborna spelas oftast i solosammanhang eller i mindre kammarmusiksammanhang, Ess-tubor spelas vanligen i mässingorkestrar och blåsorkester, C-tubor förekommer nästan uteslutande i professionella symfoniorkestersammanhang och bess-tubor är vanligast i mässing- och blåsorkester. Varianter av tuban är helikonen och sousafonen. De är båda två tubor tillverkade för marscherande musiker och bärs på axeln. Helikonens ursprung är ur den europeiska militärmusiktraditionen, medan sousafonen konstruerades enligt specifikationer från den legendariska amerikanske marschkungen John Philip Sousa. Skillnaden mellan dessa två är att originalet helikonen projicerar ljudet åt sidan, medan Sousas modifikation ursprungligen projicerade det rakt uppåt, därav namnet raincatcher. Han ville att bastonerna skulle ligga som ett diffust moln över orkestern. Det framåtriktade klockstycket kom något senare. Den 12 september 1835 tog Wilhelm Weiprech och Johann Moritz patent på "Die Chromatische Bass-Tuba" (kromatisk bastuba) (Berlin, Preussiskt patent 19). Därför skulle det kunna sägas att bastuban har en födelsedag, vilket annars är ovanligt för musikinstrument. Sedan 1979 firas Den internationella tubadagen på den första fredagen i maj.
Tummel
Tummel är en musikgrupp från Malmö och Köpenhamn som spelar huvudsakligen egenkomponerad musik med influenser från klezmer och annan östeuropeisk festmusik, rock samt arabisk musik. Namnet "Tummel" kommer från språket jiddish och är det ljud eller oljud som uppstår vid ohämmat festande. De kallar själva sin musik för en kombination av Zigenarpunk och Balkanröj. Gruppen bildades 1997 på initiativ av Tobias Allvin och Sofi Håkansson (flöjt), som träffats på en klezmerkurs. Gruppens första sättning var därutöver Ola Ahlner (klarinett), Cissi Berg (trumpet), Pär Moberg, Stefan Möller (elbas) och Daniel Pergament Persson, trummor. Gruppens huvudsakliga repertoar bestod då av traditionella klezmerlåtar, kombinerat med enstaka egna låtar i samma stil. Efter inspelningen av en demokassett "Good Life mit Tummel" (1998) lämnade flera av gruppens medlemmar gruppen för att vidareutbilda sig inom musik, och Håkansson, Moberg och Pergament Persson startade om gruppen på nytt med de nya medlemmarna Annika Jessen (klarinett), Øivind Slaatto (tuba), och Edin Bahtijaragic. Tobias Allvin återkom dock som medlem 1999. Successivt ökade gruppen sin repertoar med fler egna låtar och fler influenser från annan östeuropeisk folkmusik, vilket manifesterades på första skivan OY (2001). Vid denna tid hade gruppen en stark anknytning till folkmusikutbildningen vid Musikhögskolan i Malmö, där flera av gruppens medlemmar studerade. I takt med att gruppmedlemmarnas kunskaper i östeuropeisk folkmusik fördjupades, så togs fler och fler former av influenser från östeuropeisk musik in, samtidigt som gruppen skrev allt mer av materialet själva. En utveckling som hörs tydligt på skivan Transit (2004), som innehåller en majoritet av egna låtar i ett vitt spektrum av stilarter. Gruppens rockinfluenser hade också blivit tydligare genom att Allvin allt oftare använder en distad elgitarr. Vid tiden för Transits utgivning hade Sofi Håkansson lämnat gruppen för att bo i England, och gruppen var en sextett. Året därpå, 2005, ersattes Allvin under ett år av Andreas Rudenå på gitarr och fiol medan Allvin studerade i Kiev, och när Allvin kom tillbaka beslöt sig gruppen för att behålla Rudenå som violinist, och gruppen blev återigen en septett. 2007 lämnade Pergament gruppen, och han ersattes som trummis av Jonatan Nussbaum Aisen, som tidigare vikarierat i bandet. Gruppen började planera för en ny skiva, och en sådan spelades också in i nov 2007-jan 2008. Men Annika Jessen beslöt sig kort därefter för att lämna bandet, och skivan gavs därför aldrig ut. I stället togs sångaren Jens Friis-Hansen in i gruppen, och en radikal omorientering av bandets sound mot ett mera rockinfluerat sound skedde. En skiva med denna nya sättning, "Payback Time", med enbart eget material, släpptes 2009. På den medverkar även tubaisten Jonatan Ahlbom, sedan Slaatto råkat ut för en hjärnskakning 2008 och är sjukskriven på obestämd tid. Sedan starten har gruppen förutom i Sverige även turnerat i Danmark, Finland, Estland, Tyskland, England, Holland, Italien och Slovenien. Tobias Allvin är även medlem i P3-Guld nominerade rockbandet Babian (musikgrupp) där han spelar gitarr och sjunger samt skriver all text. Jens Friis-Hansen - sång. Edin Bahtijaragić - dragspel. Tobias Allvin - gitarr och bouzouki. Jonatan Aisen - trummor och percussion. Andreas Rudenå - fiol och gitarr.
Storband
Med storband avses en större jazzorkester typiskt bestående av fyra sektioner – saxofon-, trumpet- och trombonsektion samt en ackompanjemangsektion ("kompsektion") – med totalt cirka 10–20 musiker. Storbandet kännetecknas av stor flexibilitet vad gäller instrumentering, klang och dynamik och kan ses som jazzens motsvarighet till symfoniorkestern. Den etablerade standardbesättningen uppgår till 17 musiker enligt. Storbanden har ofta även sångare och/eller sångerska samt dirigent. I mindre omfattning förekommer utökade format med t.ex. en femte trumpet, valthorn, tuba eller extra slagverk som vibrafon, congas och timbales. Storbandet kompletteras ibland med en stråksektion till en stor underhållningsorkester. Bl a av ekonomiska skäl används även mindre besättningar, i synnerhet i danssammanhang. Ett vanligt format för mindre storband är fyra saxar, tre trumpeter, två tromboner och tre kompinstrument, d.v.s. totalt 12 musiker. Mindre besättningar är särskilt vanligt bland band som spelar tidig swingmusik, populär i lindyhop-kretsar. Det är vanligt att saxofonisterna, när arrangemangen så kräver, alternerar med andra träblås som tvärflöjt och klarinett, s.k. dubblering. Trumpetarna byter ibland trumpeten mot flygelhorn. Trumpetare och trombonister förfogar dessutom över flera typer av sordiner med vars hjälp klangen ytterligare kan varieras. Var och en av blåssektionerna har en stämledare som leder sektionen med avseende på dynamik och frasering. Förstetrumpetaren (leadtrumpetaren) leder inte bara trumpetarna utan har en överordnad roll i hela bandets tolkning av arrangemangen. (Frank Sinatra hade till exempel ofta med sig en egen förstetrumpetare som satte sin prägel på bandet som Sinatra kom och framträdde med.) Jämte förstetrumpetaren är trumslagaren den som har mest inflytande över bandets spel: Förutom att, tillsammans med gitarr och bas, stå för musikens puls, tydliggör trummorna kompositionens form, styr dynamiken, förstärker rytmiska figurer i blåset och bjuder på, många gånger, spektakulära "fills" och solon. De stämmor som vanligen ges mest soloutrymme är altsax I (leadalt), tenorsax I, trumpet II, trombon II samt piano. Under 1930- och 40-talet spelade storbanden främst dansant swing men redan under slutet av 40-talet förekom experiment med bebop i konsertant tappning. Med åren har andra stilar tillkommit och latinamerikansk musik (t.ex. bossa nova och samba), funk, Rhythm and blues m finns ibland på repertoaren. Förutom instrumenteringen ligger mycket av storbandets typiska "sound" i sättet att komponera och arrangera för ensemblen. Modern storbandsmusik kan ibland vara väsensskild från swingen och mer likna europeisk konstmusik, men oftast används alltjämt arrangeringstekniker som etablerade sig under 30-talet, som t.ex. bruket av blockackord för att harmonisera melodier. Ofta använder arrangören trumpet- och trombonsektionen tillsammans som en kombinerad brassektion som kan sättas in växelvis med saxsektionen eller för att kommentera/förstärka fraser saxarna spelar. Gemensamt för nästan all repertoar, oavsett stil och tidsepok, är att stora delar av styckena är "genomkomponerade", d.v.s. allt som skall spelas är noterat, medan vissa partier utgörs av improviserade solon. Under solopartier spelar ofta bara solisten och kompet, så orkestern reduceras temporärt till en liten grupp (typiskt jazztrio till kvintett). Det är också vanligt att delar av blåset svagt spelar s.k. bakgrunder under soloinsatserna. Mot slutet av stycket finner man ofta en kulmen i form av ett "shout-chorus", där hela blåset spelar för fullt. fem saxofoner varav två altsaxofoner, två tenorsaxofoner och en barytonsaxofon. fyra tromboner varav tre tenortromboner och en bastrombon. fyra kompinstrument: gitarr, piano, kontrabas eller elbas samt trummor.
Mats Rondin
Mats Anders Rondin, född 21 september 1960 i Farsta i Stockholm, död 11 oktober 2014 i Sundsvall, var en svensk cellist och dirigent. Rondin studerade för Gunnar Norrby vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och för Erling Bløndal Bengtsson och Frans Helmerson vid Sveriges Radios Musikskola i Edsberg. Han avlade diplomexamen 1981 och studerade vidare för William Pleeth i London. Han tog även lektioner för Ralph Kirshbaum och Mstislav Rostropovitj. Mats Rondin framträdde som solist med alla svenska symfoniorkestrar, men också med ledande orkestrar i Danmark, Frankrike, Tyskland, Tjeckoslovakien, Norge, Island, Italien och Nederländerna. Som kammarmusiker konserterade han i olika konstellationer i Sverige, Tyskland, Belgien, Sovjet, Norge, Danmark, Polen, Finland, Tjeckoslovakien och Nederländerna. Han framträdde även vid ett flertal tillfällen i radio och TV, bland annat vid den direktsända TV-konsert som invigde det nya konserthuset i Malmö. 1982–1985 var han solocellist i Malmö Symfoniorkester och 1985–1996 i Sveriges Radios symfoniorkester. Från 2005 var han professor i cellospel vid Musikhögskolan i Malmö. Rondin är begravd på Huaröds kyrkogård. 1982 – Aulin-stipendiet. 2003 – Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. 2006 – Litteris et Artibus. 1986 – Martinû, Bartók, de Frumerie. 1991 – Contemporary European Cello Music. 1994 – Chamber Music for Violin, Cello and Piano – Leoš Janáček. 1995 – Portrait of a Composer – Kurt Wiklander. 1996 – Complete Works for String Orchestra – Aulis Sallinen. 1998 – Complete Works for Violin, Cello, Double Bass and Piano – Aulis Sallinen. 2000 – Samtliga duos – Franz Berwald. 2005 – Cellokonsert – Gustaf Bengtsson. 2009 – Isidor – Mats Rondin Plays the Music of Lars Danielsson and Cennet Jönsson. 2005 – Violinkonsert – Gustaf Bengtsson. 2007 – Tuba Concerto och Contrabassoon Concerto – Kalevi Aho. 2009 – 21st-Century Tuba Concertos – Fredrik Högberg, Jan Sandström, Kalevi Aho.
Bad Liver
Bad Liver är en musikgrupp bildad 1988 i Göteborg. Fullständiga namnet under de första åren var Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan, och repertoaren bestod av sånger av Tom Waits översatta till svenska. Tongivande medlemmar i bandets tidiga upplaga var Leif Jordansson, Bebe Risenfors och Gerhard Hoberstorfer. Skivan 14 sånger utgavs 1989. Under 1990-talet tillkom nya medlemmar, och bandet gav 1993 ut skivan Dag och Natt U.P.A. med egenhändigt skrivna låtar. Bad Liver har som grupp bland annat samarbetat med Göteborgs Stadsteater, GöteborgsOperan och Riksteatern. Bebe Risenfors – basgitarr, kontrabas, klarinett, dragspel, marimba, orgel, slagverk, piano, saxofon, tuba, valthorn, gitarr, eufonium. Leif Jordansson – banjo, dragspel, cello, gitarr, piano, sång, munspel. Gerhard Hoberstorfer – sång, saxofon. Ulf Sjölander – basgitarr, fiol, mässinginstrument, kontrabas, saxofon, tuba, valthorn, mandolin. Michael Lloyd – flygelhorn, trumpet, melodika, sång, trummor. Lilling Palmeklint – körsång. Malin Bäckström – körsång. Jesper Lindberg – steel-gitarr. Gunnar Frick – keyboard. Dan Johansson – trummor. 1989 – 14 sånger (LP, som Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan). 1989 – 14 sånger – Tom Waits på svenska (CD, som Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan. CD-utgåvan har två bonusspår). 1993 – Dag och natt U.P.A. (CD). 1989 – "Blind kärlek" / "Fyllhund" (7" vinyl, som Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan). 1989 – "I ett hyreshus" / "Slå dank" (7" vinyl, som Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan). 1989 – "Lördagshjärtat" / "Kvarteret stormen" (7" vinyl, som Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan). 1993 – "Kapten K" (CD-singel). 2009 – Waits på svenska (2xCD, som Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan).
Grötlunken
Vid mitten av 1800-talet verkar grötmarschen ha försvunnit i Sätra, när den skulle återupplivas i slutet av 1880-talet, kallades den 'aftonpromenad', och i stället för allmogespelmannen var det läkarna som sjöng fosterländska sånger i täten för brunnssällskapet. Grötlunken i Medevi "allmänt anses vara en uråldrig tradition" , och detta kanske förknippas med att Medevi är Sveriges äldsta hälsobrunn: men grötlunken har funnits i Medevi under mindre än hälften av dess dokumenterade historia och är inte äldre där än 1860-talet, med musik kanske från 1870-talet. Det lär inte finnas någon konkret uppgift om när grötlunken infördes på Medevi: men den nämns inte bland Mathilda Foys utförliga anteckningar 1836–37 , medan år 1867 brukade brunnssällskapet efter slutad kvällsvard. Liksom en ersättning för grötbusken i Sätra, fanns i Medevi som mål för vandringen en grötsten - utmärkt på kartan - på den skogshöjd som kallades Parnassen. Sedermera förvandlade ett musikaliskt inslag lunken från 1860-talets godtycklig vandring/promenad till någon utsiktsplats, till en militärisk marsch och därmed också till en sevärdhet för tillfälliga gäster och befolkningen i trakten. Cellisten och tonsättaren Franz Neruda (1843–1915), en återkommande brunnsgäst, donerade en förgylld lyra på en stång, där det fästats fyra vimplar i de svenska färgerna, som bäras upp av fyra barn. Som ett eget standar, finns också en sidenduk broderad av kvinnliga brunnsgäster sommaren 1894 som en gåva till brunnsintendenten Alfred Levertin, som donerade det till brunnen. Seden är nog i stort sett samma som Gustaf Näsström så bildrikt beskrev den år 1928. Grötlunken har sin egen marsch, såpass karaktäristisk att folk känner igen den och förknippar den med Medevis grötlunk. Den är komponerad av en kunglig preussisk musikdirektör, Friedrich Zikoff (1824–1877), under namnet "Difilard-Marsch" eller "Defileringsmarsch" . Gustaf Näsström återger noterna i pianoreduktion under titeln Grötlunken i Medevi - marsch och inspelning finns. Franz Neruda engagerade sig i brunnens musikaliska liv, inte som cellist utan till blåsarna tillfogade han en triangel. Instrumentet "förfärdigades under hans egen uppsikt av en smed i Medevi och trakterades regelbundet varje kväll av honom själv". Han syns på Gustaf Näsströms foto från 1890-talet som annars visar en blåsarkvintett med en klarinett bredvid de fyra bleckblåsare, samt bas- och tenortrummor . På Brunnsorkesterns foto daterat 1912 ser vi vad som förmodligen är sex bleckblåsare i uniform samt två yngre civilklädda trummspelare, bass och tenor. År 1927 ser vi sex bleckblåsare, en sjunde står i täten men verkar inte ha vare nånting i munnen eller plats för en trumma. 12 år efter Nerudas bortgång har triangelfunktionen tredubblats och överlämnats till yngre kvinnliga utövare . 1972 spelades in Grötlunken från Medevi brunn av Halmstads-ensemblen Laxblecket på ett album om elva låtar, sextett-besättning Ess-kornett, B-kornett, valthorn, 2 ventilbasuner, tuba, plus 2 slagverkare. Från 1977 är dokumenterat en vinyl EP-inspelning, fyra låtar – en revelj, en marsch, en tapto och Grötlunken av Zikoff: sextett-besättning Ess-kornet, B-kornett, althorn, 2 tenorhorn, bass, trummor. På omslagsbilden är det dock tromboner och en riktigt stor tuba, och antalet triangelspelare har nu ökat till fyra. Medevi-varianten av Grötlunken går än idag i en obruten levande tradition. Brunnsgästerna serverades förr kornmjölsgröt som kvällsmål före Grötlunken. Fortfarande avgår Grötlunken kl 21.00, visserligen en kortare gångväg, men man går den långa Grötlunken en gång varje sommar. Företeelsen finns beskriven på såväl tyska som engelska. Dagens Medevi Brunnsorkester spelar på historiska svenska mässingsinstrument och när nuvarande hemsidesfoto togs var två pojkar triangelspelare . Orkestern finns att se och höra på till exempel YouTube.
