Piccolaflöjt
Piccolaflöjt (från italienskans flauto piccolo, 'liten flöjt') är en liten tvärflöjt i träblåsfamiljen. Den är hälften så stor som en tvärflöjt och har sitt normala tonomfång en oktav ovanför denna. Piccolaflöjten har det högsta tonomfånget i symfoniorkestern, från tvåstrukna d ända upp till femstrukna c, och är i sitt höga register mycket svår att överrösta. Förutom i symfoniorkestern används den ofta i blåsorkestern och inte minst i militärmusik. Piccolaflöjten konstruerades under slutet av 1700-talet, och tog över som diskantflöjt inom konstmusiken efter flageoletten. Klaffarna är sedan 1800-talet ordnade på samma sätt som på den moderna tvärflöjten, och greppen är således desamma på bägge flöjttyperna. En person som kan spela tvärflöjt kan därför förhållandevis enkelt lära sig att spela piccolaflöjt. Blåstekniken är likartad på bägge flöjterna, men luftströmmen måste koncentreras mer vid anblåsning på piccolaflöjt. Piccolaflöjten är intonationsmässigt mycket känslig, dels för att den rör sig i ett ljust register, dels för att små ändringar i embouchuren ger stora förändringar i tonhöjd. Piccolaflöjter kan vara tillverkade i plast, metall eller trä. De bästa piccolaflöjterna är gjorda av trä, med endast klaffmekaniken av metall. Sådana flöjter är dock känsliga för väder och vind, och används inte vid dåligt väder av marscherande musikkårer. För utomhusbruk i regn och kyla används i regel piccolaflöjter med kroppar av plast. Antonio Vivaldi skrev några verk för piccolaflöjt (flautino), däribland Konsert rv 443 för piccola och stråkar i C-dur, av vilket andra stycket, Largo, är ett ofta framfört barockstycke. Även flöjtens store kompositör, Georg Philipp Telemann skrev flera verk för instrumentet. Andra exempel på kompositörer som skrivit repertoar för piccolaflöjt är Egil Hovland, Eugène Damaré och Donato Lovreglio.
Altflöjt
Altflöjt är ett träblåsinstrument. Altflöjten är en tvärflöjt i djupare läge och tillverkas liksom den vanliga soprantvärflöjten vanligtvis i silver eller andra metaller. I jämförelse med den vanliga flöjten är den ett par decimeter längre och något tjockare. Den är ett transponerande instrument och stämd i G. Eftersom instrumentets längd kan orsaka ergonomiska problem är det ganska vanligt att den förkortas genom ett böjt (dubbelvikt) munstycke. Tonomfånget sträcker sig från g0 till g3, det vill säga en kvart djupare än sopranflöjten. I den lägsta oktaven har altflöjten en markant fylligare och mer bärkraftig klang än sopransyskonet. Mellanregistret har en karakteristiskt beslöjad karaktär. I den högsta oktaven klingar alten mer likt sopranen, men klangfärgen är mattare. Därför används altflöjten främst för de låga och mellanhöga registrens skull. Ett par verk på den klassiska standardrepertoaren där altflöjt ingår är Daphnis et Chloé av Maurice Ravel och Våroffer av Igor Stravinskij.
Träblåsinstrument
Träblåsinstrument är en grupp musikinstrument bland blåsinstrumenten som vanligen är gjorda av trä (men metall förekommer). Träblåsinstrumenten skiljs från bleckblåsinstrument genom att ljudet i de senare produceras genom vibrationer i läpparna som förstärks i instrumentet. Träblåsinstrumenten kan indelas i två grupper beroende på hur ljudet uppstår och dessa grupper ärörbladsinstrument samt flöjter. Hos rörbladsinstrument uppstår ljudet genom en eller flera vibrerande tungor och det finns två typer av munstycken, vilket antingen har ett enkelt eller dubbelt s.k. rörbladsmunstycke. En flöjt har inte denna uppbyggnad, utan luften sätts i svängning genom att den inblåsta luften slår i en skarp kant. Saxofon är ett träblåsinstrument trots att den är tillverkad av mässing eftersom instrumentet har ett rörblad. Träblåssektionen är en viktig del i symfoniorkestern men kan också hittas i kammarorkestrar. I orkestrar är dock saxofonen ovanlig. För övrigt är tvärflöjt, klarinett och saxofon utmärkta soloinstrument. Saxofonen hittas ofta i jazzorkestrar och i storband. Fagotten som mest används i samband med orkestrar fungerade när den skapades som basinstrument inom träblåset, men med wienklassicismens intåg fick den mer solistiska uppgifter. Flöjtinstrument Tvärflöjt som också kan räknas till gruppen labialinstrumenten där orgel också ingår, labialinstrumenten kännetecknas av att tonen frambringas av att en luftpelare sätts i svängning och tonhöjden bestäms av luftpelarens längd. vissa Säckpipor bland annat Svensk säckpipa. vissa Säckpipor bland annat Great Highland Pipe. Theobald Böhm (om klaffmekanismer).
Flöjt
I en kantflöjt styr läpparen hos blåsaren en "tillplattad" luftström, som riktas mot den bortre kanten av – det runda eller ovala – anblåsningshålet. Hos båda sorterna av flöjt går luftströmmen sedan in i flöjten och därefter ut, vilket skapar ett undertryck i flöjten. Längden på luftpelaren inuti flöjten påverkar pendlingshastigheten hos luftbladet, vilket ger olika tonhöjd. Längden på luftpelaren (det vill säga tonhöjden) kan ändras genom att man öppnar och stänger en serie hål i flöjtrörets sida med hjälp av fingrar eller klaffar. Det finns även flöjter med en dragbar del för att ändra luftpelarens längd. Flöjter tillhör människans allra äldsta instrument. En mellan 30 000 och 37 000 år gammal flöjt gjord av mammutben funnen i de tyska Alperna är det äldsta påträffade musikinstrumentet. Liksom andra primitiva instrument har flöjter ofta en symbolisk betydelse, och i många sammanhang förknippas de med magi. De förekommer i många kulturer ihop med initiationsriter eller sexuellt präglade danser. Dansen sarabande (från början en sexuell pantomim) har sitt namn efter en guatemalansk flöjtvariant. Flöjt- eller pipspelande anses ofta ha hypnotisk verkan, som hos indiskt ormtjuseri eller legenden om Råttfångaren i Hameln. Flöjten ingår i flera myter kopplade till herdekulturer, bland annat hos den grekiska antikens Pan-kult och den indiska kulten kring Krishna. Den allra enklaste typen av flöjt är ett rör där man blåser över öppningen som när man blåser in i en flaska. I den andra änden av spektrumet finns den västerländska konsertflöjten med sitt komplexa system av hål och klaffar. Enkla pipor utan fingerhål eller annan anordning för att åstadkomma olika toner kallas normalt inte för flöjter, trots att ljudet åstadkoms på exakt samma sätt. Bland de här piporna finns både enkla folkinstrument och orgelpipor, en av huvudtyperna av orgelstämmor kallas flöjtstämmor. Här finns också visselpipor som används för andra ändamål än musik. Även lergöken är en sorts flöjt. Flöjter som innehåller en spalt kallas spaltflöjter. De blåses oftast från änden, men från Sydamerika finns exempel på sidblåsta spaltflöjter. Spaltflöjtens enkla funktion gör instrumentet mera lättspelat, men det minskar samtidigt något musikerns kontroll över tonen. Spaltflöjter är vanliga folkinstrument i de flesta kulturer. Spilåpipa och härjedalspipa är svenska varianter av spaltflöjt, och här ingår också blockflöjten i dess olika varianter. Blockflöjten finns i garklein-, sopranino-, sopran-, alt-, tenor-, bas-, kontrabas-, och subkontrabas-utförande. Av dessa har bas- kontrabas och subkontrabasblockflöjten ett krökt anblåsningsrör fram till luftspalten, och spelaren tar hjälp av ett band runt halsen och håller flöjten på samma sätt som en fagottist håller sitt instrument, medan övriga blockflöjter blåses från änden av flöjten. Blockflöjten var mycket vanlig fram till 1600-talets slut, då tvärflöjten trängde undan den, men har fått en pånyttfödelse under modern tid. Till skillnad från spaltflöjten blåses en kantflöjt oftast från sidan. En vanlig kantflöjt är den västerländska konsertflöjten, även kallad tvärflöjt, liksom den indiska flöjten bansuri. På flöjter som blåses från sidan används ett hål på flöjtens sida för att åstadkomma tonen, istället för blåsning på rörets ände. Därigenom erbjuder en mjukare klangfärg och ger den spelande större möjlighet att påverka tonen. Tvärflöjt eller traversflöjt är ett blåsinstrument som tillverkas av trä, metall eller plastmaterial (exempelvis delrin). Den är helt eller delvis försedd med klaffmekanismer som täcker hålen. Tvärflöjter finns i fyra stämningar: piccola, alt, bas samt den vanligaste som kallas stor flöjt. Idag tillverkas tvärflöjter mest i metall, men de räknas fortfarande till träblåsinstrumenten. Mer exklusiv är silverflöjten som är helt tillverkad i silver.
Blåsinstrument
Blåsinstrument, musikinstrument i gruppen aerofoner där ljudet alstras genom vibrerande luftpelare. Träblåsinstrument Instrument med enkelt rörblad, ett rörblad som vibrerar mot fast underlag. Exempelvis klarinett och saxofon. Instrument med dubbelt rörblad, två rörblad vibrerar mot varandra, luften passerar mellan dem. Exempelvis oboe och fagott. Kantflöjter, luftströmmen bryts mot en kant. Exempelvis tvärflöjt. Spaltflöjter, luftströmmen blåses in i ett rör och klyvs mot en kant. Exempelvis blockflöjt. Bleckblåsinstrument, metallinstrument där utövarens läppar är membranet, munstycket vidarebefordrar vibrationerna. Exempelvis trumpet. Flöjter med spaltmunstycke Blockflöjt. Rörbladsinstrument med enkelt rörblad Klarinett. Rörbladsinstrument med dubbelt rörblad Skalmeja.
Minna Klintz
Minna Klintz, född 18 juli 1975, är en svensk jurist, folkpartist och vice ordförande i kommunstyrelsen på Lidingö, bosatt på Lidingö. Klintz har en juristexamen från Stockholms universitet, 2001. Hon var aktiv inom det liberala ungdomsförbundet under åren 1992 till 2000 och kommunpolitiskt aktiv på Lidingö sedan 1998, ledamot av kommunfullmäktige sedan 2002 och ordförande i socialnämnden sedan 2002. Hon efterträdde folkpartiets Jan Weissenrieder som vice ordförande i kommunstyrelsen 1 september 2008, som lämnade sina politiska uppdrag vid 71 års ålder. Vid sitt tillträde som vice ordförande i kommunstyrelsen 2008 uttalade hon följande intresseinriktning för det politiska arbetet på Lidingö. Hennes fritidsintressen är främst motion, litteratur och film. Hon vandrar årligen i de lappländska fjällen och har genomgått en kurs i salsadans. Sedan barnsben spelar Klintz tvärflöjt. "Jag vill att Lidingö i högre grad än i dag arbetar förvaltningsövergripande kring frågor som rör barn och ungdomar för att på så sätt kunna arbeta intensivare och bättre med till exempel utsatta barn och vill också flytta fram vårt lokala arbete med klimat och miljöfrågor. Min utgångspunkt är att alla klimat- och miljöfrågor också är lokala frågor. Att bidra till detta är självklart ett ansvar som vi som lokalpolitiker har, men också något andra har, som bor och är verksamma på Lidingö".
Paranoid (musikalbum)
Paranoid är den brittiska heavy metal-gruppen Black Sabbaths andra album, uppföljare till deras första, självbetitlade album Black Sabbath. Det spelades in samma år som debuten (1970) och släpptes 18 september samma år. Med detta album kom Black Sabbath också in på skivmarknaden i USA. Albumet Paranoid blev en stor försäljningssuccé i både Europa och USA. En stor och viktig skillnad från det första albumet är att Paranoid saknar de långa gitarrsolon och utspel som utgjorde en stor del av debuten, man fokuserade istället på riffen. Detta gör albumet mer kompakt, och framgången berodde kanske på att det blev mer lättlyssnat på grund av detta. I och med Paranoid tog Black Sabbath ett steg ifrån sina bluesrötter för att fokusera mer på det sound som de kom att bli kända för att ha skapat. Titelspåret och "Iron Man" blev de två mest framgångsrika låtarna och betraktas idag som några av hårdrockens klassiker. Det var från början meningen att albumet skulle heta War Pigs och att det alltså skulle vara titelspåret. Skivbolaget ändrade titeln, Vietnamkriget pågick och man ville inte ge ut en skiva med en så känslig titel. Coverversioner av titelspåret har framförts av bland andra Type O Negative, Pantera, Megadeth, HIM och Linkin Park. Andra teman som behandlas på albumet är bland annat efterdyningarna av ett kärnvapenkrig i "Electric Funeral" och faran med heroinmissbruk i "Hand of Doom". Musikaliskt är den låten utformad som effekterna av ett narkotikarus med lugnare partier som snabbt övergår i intensiva partier. Paranoid var ett av albumen som medtogs i boken 1001 Albums You Must Hear Before You Die. 2010 gjordes en dokumentär om inspelningen av albumet i serien Classic Albums. All sångtext är skriven av Geezer Butler, där intet annat anges, alla låtar är komponerade av Black Sabbath (Tony Iommi/Geezer Butler/Bill Ward/Ozzy Osbourne). Ozzy Osbourne – sång, munspel. Geezer Butler – elbas, basgitarr. Tony Iommi – gitarr, tvärflöjt på "[[Planet Caravan]]". Bill Ward – trummor och sång, congas på "[[Planet Caravan]]".
Operaorkestern
Operaorkestern (franska: L'orchestre de l'Opéra) är en oljemålning av den franske konstnären Edgar Degas. Den målades omkring 1870 och är utställd på Musée d'Orsay i Paris. Målningen visar musikerna i orkesterdiket på Parisoperan på Rue Le Peletier (som brann ner 1873 och 1875 ersattes av L'Opéra Garnier). Vid tidpunkten för denna målning hade Degas allt mer lämnat historiemåleriet bakom sig och övergått till att skildra livet i det samtida Paris, på dess kaféer, teatrar och kabaréer, på cirkus och hästkapplöpningar. Operan var han särskilt bekant med och han kände flera av dess musiker. I förgrunden syns Degas vän, Désiré Dihau (1833–1909), som spelar fagott. Bakom Dihau med en cello sitter Louis-Marie Pilet (1815–1877) och till vänster med tvärflöjt sitter Joseph-Henri Altès (1826–1895). Den enda synliga personen i publiken sitter i logen till vänster om scenen och högst upp i bilden. Mannen har identifierats som den unge kompositören Emmanuel Chabrier (1841–1895). Operaorkestern är en relativt tidig Degasmålning, den målades strax innan Degas ryckte in för att tjänstgöra i fransk-tyska kriget 1870–1871. Familjen Dihau ägde målningen fram till 1923 då den förvärvades av franska staten, 1985 fick den sin permanenta placering på Musée d'Orsay. Den var den första i en serie målningar av orkestermedlemmar. En senare något större (63,6 x 49 cm) version är Orkestermusiker (franska: Musiciens à l'orchestre) som målades 1872. Den ingår sedan 1912 i samlingarna på Städelsches Kunstinstitut i Frankfurt. I Frankfurtversionen har han bytt vinkel och låtit ballerinorna träda fram i sin helhet medan endast bakhuvudet syns på orkestermusikerna. Senare övergick Degas till att framför allt måla ballerinor, till exempel i Dansklassen (1874).
