Eric Nilsson (klarinettspelman)
Erik Nilsson, ofta kallad Eric Nirsa, som är det dialektala uttalet på hans namn, född 28 februari 1884 i Mattmars församling i Jämtland, dödär 27 mars 1973 var en svensk klarinettspelman. Eric Nilsson uppmärksammades av folkmusikinsamlarna i början av 1900-talet och deltog i den första Riksspelmansstämman i Stockholm 1910. Inbjudan kom från Folkmusikkommissionen med initiativtagaren Nils Andersson och Anders Zorn som frontfigurer. Eric Nilsson var en viktig företrädare för folkligt klarinettspel och framträdde i många officiella sammanhang i Sverige och utomlands, fram till sin död 1973. 1933 blev han den förste som fick ta emot Anders Zorns guldmärke för sina spelmansgärningar. Mattmar är en gammal spelmansbygd, som fostrat flera framstående spelmän med Munter-Johan, Måns Olsson och Mårten Andersson bland de mer namnkunniga, alla på fiol. Måns, född 1865, påstod till på köpet i en tidningsintervju att det under hans uppväxt fanns fioler i varje gård. Eric Nilsson är en av de mest väldokumenterade svenska spelmännen. I Svenskt visarkivs bandarkiv finns över 80 inspelade låtar. Där finns kopior av Yngve Laurells fonografinspelningar från 1920, Matts Arnberg inspelningar för radion från 1951, Ville Roempkes två besök hos Eric i början av 1970-talet samt Märta Ramstens något år senare. Dessutom finns kopior av två rullband som Eric Nilsson själv spelat in vilka förmedlats till Svenskt visarkiv genom Göran Bixo som besökt Mattmar för att ta klarinettlektioner av Eric. Om man till detta lägger ULMAs inspelningar från 1948 kan man konstatera att Eric Nilssons repertoar är mycket väl företrädd. De inspelningar som gjordes av Yngve Laurell 1920 finn återutgivna av Caprice Records i CD-boxen Äldre Svenska spelmän. Eric Nilssons dokumenterade repertoar består i första hand av fiollåtar och vallmusik. Han anpassar låtarna till mycket skickligt så att det låter "klarinett" om drillar och ornamentik på ett sätt som snarast för tankarna till europeisk blåsorkestertradition. 1999 - Äldre Svenska Spelmän: Fonografcylindrar Inspelade 1913–1920 / Swedish Fiddlers From The Past: Phonograph Cylinders Recorded 1913–1920, Caprice Records (CAP 21604).
Karin Edvardsson Johansson
Karin Edvardsson Johansson, född 26 augusti 1909 i Transtrands församling, dödär 18 februari 1997, var en av de mest kända utövarna av de lockrop som i folkmun kallas för kulning. Hennes lockrop dokumenterades av bland andra Svenskt visarkiv, Sveriges Radio och Dalarnas museum. Ett urval av dessa inspelningar finns utgivna på skiva. Ett exempel är "Lockrop och vallåtar", Caprice Records, 1995. Karin Edvardsson avled 1997. Karin Edvardsson föddes 1909 och hon var äldst i en skara av 10 syskon. Hemmet, Resjövallen i Högstrand, låg nära Västerdalälven. Redan i 5-årsåldern lärde sig Karin locka på djuren av sin mor och andra äldre kvinnor som verkade i samma trakt. Åren därefter började hon att valla getter åt sin farmor. Sångbegåvningen upptäcktes tidigt och glädjen i sången var något som följde henne genom livet. Hon var också mycket medveten om sångteknik och röstens fysiologi. På grund av detta ansågs Karins kunskaper vara av största vikt, trots att hon aldrig fick någon formell musikutbildning. I slutet av 1940-talet gifte sig Edvardsson och lade då till efternamnet Johansson. Vid denna tid flyttade hon också till norra delen av Transtrand - Sörsjön. I Transtrand kallas lockropen för kölning och det var för detta Karin var mycket känd. Dessa rop var dock inte bara ett artistiskt uttryck, utan också ett viktigt arbetsredskap när djuren på fäboden skulle lösas ut, förflyttas eller kallas hem. var under 1930- och 40-talen vallkulla på sätern Vålbrändan. Senare vallade hon djur på flera andra fäbodar, exempelvis på Strandvallen i Särna. Dock var det på Skarsåsen Karin hade fäbodställe större delen av livet. Här arbetade hon med djuren fram till en ålder av 87 år. Edvardsson var öppen och delade gärna med sig av sin kunskap till en yngre generation. Hon framträdde vid fler spelmansstämmor och vid den välkända konserten med vallmusik kring Stångtjärn under Falu Folkmusikfestival. Ett av de första framträdandena gjorde hon redan 1948 vid en spelmansstämma i Malung. Hon medverkade också flertalet gånger i TV och radio. För sina insatser som aktiv traditionsbärare tilldelades Karin Edvardsson Zornmärket i guld och Gås Anders-medaljen. Hennes särpräglade sätt att kalla på djuren med sina kölningar, har lämnat starka avtryck på genren. De flesta rop från Transtrandsområdet är placerade i mycket hög frekvens, med smal ton och välutvecklade ornament. Det är också detta som har kommit att bli det som många förknippar med kulning, trots att dessa lockrop kan låta på många olika sätt. Via radiosändningar och skivutgåvor förde Karin Edvardsson, och flertalet andra, ut locksångerna utanför fäbodarnas gränser vilket ledde till att tonsättare och arrangörer fick höra denna musik och fann inspiration i den. På så sätt hålls traditionen levande, om än utvecklad i andra sammanhang än de ursprungliga. Under början av 1980-talet forskade Anna Ivarsdotter (då Johnsson) kring lockropen och dess historia och uttryck. I detta arbete ingick också en undersökning av kulerskors teknik och där var Karin Edvardsson och Elin Lisslass objekt för undersökningen. I Ivarsdotters avhandling visas röntgenbilder på Karins käkparti då hon kölar. Edvardsson deltog också vid Ivarsdotters disputation på Uppsala Universitet 1986, där hon och Lena Willemark bidrog med ljudande exempel.
Kåkvisor
Kåkvisor, även kåklåtar, fängelsevisor eller fängelsesånger, är visor som handlar om fängelse- och/eller brottsmiljöer eller visor som sjungs i dessa miljöer. I likhet med många andra folkligt traderade visgenrer är det svårt att säga vem som skrivit vare sig text eller melodi. Man kan anta att de är skrivna i fängelsemiljö av fångar, men upphovspersonerna är trots allt oftast okända. Det finns fängelsevisor med unika melodier, men till största delen återanvänds kända melodier enligt samma mönster som vi känner igen från bland annat skillingtryck, tillfällighetsvisor och snapsvisor. Användningen av kända melodier var säkerligen också en mycket viktig förutsättning för låtarnas livskraft. Spridningen av låtarna var ju beroende av att de snabbt kan överföras muntligt från person till person och om melodin till en visa är svår att komma ihåg försvåras detta avsevärt. Inom främst den äldre kategorin av låtar återanvänds melodier som var välkända för en stor allmän publikkrets. Kända melodier som Alpens ros, Lejonbruden, Apladalsvisan, Nicolina, Lili Marlene, När som sädesfälten böja sig för vinden och Zandahls kanon (Skånska slott och herresäten) förekommer till flera texter. Melodiskt präglas dessa melodier av det tidiga 1900-talets musikaliska konventioner – många är valser med utpräglad durmelodik, inte sällan baserad på treklanger. Det är också värt att uppmärksamma att sångstilen i de flesta fall präglas av ett populärmusikaliskt stilideal snarare än ett folkligt. Stilstudier av folklig sång visar att ett folkligt sångideal som på många sätt skiljer sig från konstmusikens sångstilar och hur man sjunger inom populärmusiken. Repertoaren av fängelsevisor kan delas in i två kategorier – en äldre och nyare repertoar. I den äldre repertoaren är det ofta fången som individ som talar. Visornas jag är fången själv, som talar i första person genom vistexten. Det är fången själv som uttrycker lidande, längtan och ånger. Detta individuella uttryck återfinns i hög utsträckning i äldre visor, och med äldre menas i det här fallet en tillkomst fram till och med 1950-talet. Men det individuella tilltalet i första person återfinns även i 1970-talets kåklåtar och det är därför vanskligt att göra en rent kronologisk indelning. I den senare repertoaren med början under 1960-talet finns ofta ett politiskt budskap och en samhällskritik. En aning generaliserat kan man säga att texten och sångaren talar för kollektivet fångar. Samtidigt är även många av dessa visor skrivna i jag-form, men budskapet förmedlar ofta en bild av en situation som kan tänkas gälla för fängelsemiljöer i allmänhet. I samband med att fängelsevisorna blev mer politiska etablerades beteckningen "kåklåtar". Begreppet "kåksånger" används första gången i Dagens Nyheter i mars 1971 i samband med en utställning och en musikföreställning på anstalten Hall. Beteckningen "kåkvisor" används så tidigt som 1956 av signaturen "Bang" (Barbro Alving) i artikeln Alltid en krogsväng först för flickorna på lösen där hon i artikelserien "Bang på Långholmen" skildrade livet på Långholmens kvinnoavdelning. I mitten av 1960-talet och början av 1970-talet gjorde Svenskt visarkiv inspelningar av visor på svenska fängelser inom ramen för två olika dokumentationsprojekt. Syftet med det första projektet var att dokumentera den repertoar av så kallade kåkvisor som av tradition funnits på svenska fängelser och som av insamlarna uppfattades vara på utdöende. Inspirationen kom bland annat från ett danskt insamlingsprojekt av visor bland Köpenhamns hemlösa, som resulterade i boken Prinser og vagabonder av Anders Enevig i samarbete med Dansk folkemindesamling.
Jan Bark (tonsättare)
Jan Helge Guttorm Bark, född den 19 april 1934 i Härnösand, död den 27 april 2012 i Tyresö, var en svensk tonsättare. Bark studerade komposition vid Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Lars-Erik Larsson, Karl-Birger Blomdahl och György Ligeti. Han valdes in som medlem i Föreningen svenska tonsättare 1965. Bark gjorde en pionjärgärning genom att under 1960-talet i radio presentera ny spelteknik, framträda med instrumental teater och visa en satirisk såväl som kritisk udd mot musiklivets konventioner. Han framträdde ofta tillsammans med Folke Rabe. På Statens Musikverk/Svenskt visarkiv finns Jan Barks donerade personarkiv som är fritt tillgängligt för forskning.
Lars-Göran Frisk
Sten Lars-Göran Frisk, född 5 mars 1943 i Vetlanda, död 11 mars 1999 i Vetlanda, var en svensk skivsamlare, radioman och programledare för Skivor från Vetlanda. 700 program sändes mellan 1977 och 1999 på Sveriges Radio, förutsättningen för denna radioserie var hans stora skivsamling om cirka 120 000 skivor och hans rika kunskaper om skivor och artister från 78-varvsskivornas epok. Programserien Skivor från Vetlanda skulle med tiden uppgå till 700 program, men började blygsamt sedan programchefen Stig Tornehed vid dåvarande regionalradion inom Sveriges Radio i Växjö hört om Frisks stora skivsamling. Det första programmet sändes genom att Tornehed kom hem till Frisk, som medverkade med sin skivsamling i ett programblock rubricerat "Småländskt varjehanda". I programinslaget talade Tornehed och Frisk improviserat om grammofonskivor och artister. Under våren 1977 fortsatte de med fler avsnitt som en del i detta programblock från P4 Kronoberg, men programmet sändes också av P4 Jönköping och P4 Kalmar. I början hade man planerat för tre till fyra program, men programmet fick lyssnarintresse och planerna fick utökas. Hösten 1977 introducerades den då nya programtiteln Skivor från Vetlanda med fem - och våren 1978 - sex program, fortfarande med både Frisk och Tornehed. När höstsäsongen startade i november 1978 var Frisk ensam programledare, med påhälsning endast av Tornehed i jul- och nyårsprogrammen. Frisk arbetade till vardags som kontorist, men arbetsgivaren gick i konkurs, och Frisk kunde därefter göra sin skivsamlarhobby till heltidsarbete med programmen i radion. Så småningom flyttade programmet till rikssändning i Sveriges Radio P3, där det hade premiär den 7 november 1977. Frisk hade själv hittat ett programformat som han följde genom åren. Han var noga med kontroll av fakta i sina presentationer, och det kunde innebära tidskrävande letande i tidningsarkiv och i hans egna samlingar. Lars-Göran Frisk är begravd på Kapellkyrkogården i Vetlanda. Frisk blev 56 år. Efter över 700 program blev han för många lyssnare en saknad radioprofil - ett tomrum uppstod för dem som hade gillat honom och den musik han hade spelat i sina program. Frågan var också vad som skulle ske med hans stora skivsamling, och planer fanns bland annat kring ett 78-varvsmuseum i Vetlanda, där kultur- och fritidsförvaltningen i Vetlanda kommun gjorde sonderingar om möjligheter för detta. På det redan existerande Vetlanda museum såg man positivt på en sådan komplettering, och länsstyrelsen kontaktades för att utreda möjligheter att få medel ur EU:s strukturfonder. Ett praktiskt och ekonomiskt problem fanns när det gällde administration och den professionella sakkunskap som skulle behöva rekryteras och avlönas till en sådan museiverksamhet. Andra arkiv kontaktades för eventuell samverkan – Arkivet för Ljud och Bild i Stockholm, som numera lyder under Kungliga Biblioteket, Svenskt Visarkiv och Statens Musikbibliotek m.fl. Helst skulle samlingen fortsättningsvis hållas öppen och tillgänglig för forskare och för återutgivningar på CD i samma oegennyttiga anda som varit Lars-Göran Frisks adelsmärke. Det blev till slut Anders von Bahr, känd som Anders Eldeman – producent för Melodikrysset och Da Capo i P4 – som genom överenskommelse med Frisks dödsbo övertog hela skivsamlingen. Frisk fick 1983 ta emot Vetlandas kulturstipendium och ett stipendium från Jönköpings kulturnämnd. Han förärades 1986 ett stipendium ur Stikkan Andersons fond – ett pris som går till personer som betytt mycket för svenskt musikliv. Bland övriga utmärkelser fick Frisk även ett stipendium ur stiftelsen Sven Paddocks minnesfond. Favoriter från Vetlanda: 20 originalinspelningar 1932–1953 (CD, 1995, skivmärke Klara Skivan).
Riddarvisa
Riddarvisa är ett samlingsnamn på visor inom genren medeltidsballader och omfattar det största antalet balladtyper, 131 av sammanlagt 263. Handlingen grundas oftast på konflikter mellan enskilda individer och ett förmodernt, hierarkiskt samhälles sociala och könsrelaterade regelverk. De idag kända visorna finns utgivna av Svenskt visarkiv i band tre och fyra av den text- och melodikritiska utgåvan Sveriges medeltida ballader. Vanliga motiv i riddarvisorna (liksom i andra balladgenrer) är kärlek kontra familj, trohetsprov och lojalitetskonflikter, ofta med inslag av våld och dråp. Stämningsläget kan skifta mellan romantik med lyckligt slut, samt någon gång skämtsamma inslag, och (betydligt vanligare) våldsamma övergrepp, död och tragik. Många av de balladtyper som är gemensamma för de skandinaviska och andra europeiska balladtraditioner finns bland riddarvisorna. Ett par av de mest spridda och kända typerna är "Rudegull seglar bort med sin trolovade" (SMB 72, idag mera känd under titeln "Vänner och fränder"), "Ebbe Skammelsson" (SMB 125) och "De bortstulna konungadöttrarna" (SMB 195).
