Balalajka
En balalajka (ryska: балала́йка), även balalaika, är ett ryskt stränginstrument med trekantig resonanskropp och tre strängar, varav två är stämda i samma tonhöjd. Den vanligaste stämningen är e1-e1-a1, där en metallsträng är stämd i a1 (440Hz) medan två nylonsträngar i samma dimension är stämda i e1 (329,6 Hz). Strängarna på den vanligaste "Primbalalajkan" spelas med höger pekfinger medan de större balalajkorna ofta spelas med plektrum, . Balalajkan har lång hals med band och finns i flera olika storlekar: piccolo, diskant, prim, sekund, alt, bas och kontrabas. Primbalalajkan är bara 600–700 mm, medan kontrabasbalalajkan är hela 1,7 m. Balalajkan har genom åren blivit en symbol för Ryssland. Balalajkans kropp limmas ihop av 6-7 separata trästycken, och dess huvud är lätt båkåtböjt som på en gitarr. Idag har de oftast 2 nylon- eller carbonsträngar i tonen E, och en metallsträng i tonen A. Men tidigare kunde de ha 3 stålsträngar, eller 2 strängar av djursenor och en av stål. Till skillnad från dagens balalajkor, som brukar ha mellan 16 och 31 metallband, hade balalajkorna före 1800-talet bara mellan 5 och 7 knutna band runt halsen. Balalajkan låter klangfullt, men mjukt. De vanligaste spelsätten på balalajka är: brjatsanije, pizzicato, dubbel pizzicato, vibrato, tremolo, samt olika speltekniker från gitarren. Balalajkan är ett vanligt förekommande musikinstrument, som studeras i akademiska musikskolor i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Kazakstan, och till och med på musikhögskolan i Piteå. Undervisningstiden för balalajka är 5-7 år för barn (beroende på ålder), 4 år på mellanstadiet och 4-5 år på musikhögskolan. I den moderna ryska folkmusikorkestern används vanligtvis 5 olika balalajkatyper: prim, sekund, alt, bas och kontrabasbalalajkor. Piccolobalalajkor förekommer mer sällan. Endast primbalalajkan spelar solo, de andra utgör orkestern. Sekund- och altbalalajkorna ackompanjerar, och bas- samt kontrabas-balalajkorna spelar bas. Till skillnad från folkbalalajkorna som brukar ha 2, 3, 4, eller till och med 6 strängar, är 3 strängar standard för balalajkor i den moderna ryska folkmusikorkestern. Det möjliggör olika speltekniker som dock inte kan användas av folkbalalajkor med fler än 3 strängar, till exempel. pizzicato. De sista decennierna har även olika storlekar på primbalalajkan tillkommit, som 3/4 och 1/2, som är mindre varianter av primbalalajkan, specialtillverkade för barn och yngre studenter vid musikskolorna (precis som av gitarrer). Innan adelsmannen Vasilij Andrejev kom på den nuvarande stämningen hade balalajkan ingen fastställd stämning. Varje balalajkaspelare stämde sin balalajka på sitt eget vis, eller enligt gällande tradition i hans hembygd. Den stämning adelsmannen V. Andrejev införde (två strängar stämda unisont och den första strängen stämd en kvart högre), kallas idag för den akademiska. Dels för att den används av professionella balalajkaspelare, men också för att det finns en annan stämning som var populär under Andrejevs tid, den folkliga stämningen (första strängen – "g1", andra – "e1", tredje – "c1"). Det är lättare att spela treklanger med den stämningen, men nackdelen är att det inte går att spela på öppna strängar. Utöver dessa två stämningar, finns det även olika traditionella och regionala stämningar. Enligt olika källor är antalet sällsynta lokala varianter drygt 20. En annan populär stämning idag, är en "gitarrliknande" stämning (första – "g1", andra – "b1", tredje – "d1). Den kallas så för att balalajkan stäms i samma ton som på en rysk sjusträngad gitarrs tre första strängar, men en oktav högre. Det blir då lättare för dem som är vana vid att spela sjusträngad gitarr att spela balalajka, men samtidigt blir det svårt att spela folkvisor och omöjligt att spela i den "akademiska" stilen. Därför har gitarrstämningen på senare tid blivit betydligt mindre populär och används aldrig av musiker vid scenframträdande.
Verklista för Aram Chatjaturjan
Musikaliska verk av Aram Chatjaturjan. Lyckan – Balett i tre akter och en epilog, Libretto: Owanesjan-Kimika, 1939. Gajané – Balett i fyra akter och en epilog. Libretto: K. Dershawin, 1942, revidierat 1952, 1957. Spartacus – Balett i tre akter. Libretto: N. Wolkow, 1954, Uruppförande: Leningrad 1956. Svit ur baletten Lyckan nr 1 – 1939. Svit ur baletten Lyckan nr 2 – 1939. Svit ur baletten Gajané nr 1 – 1943. Svit ur baletten Gajané nr 2 – 1943. Svit ur baletten Gajané nr 3 – 1943. Svit ur Maskerad – 1943. Svit ur filmmusiken till Slaget om Stalingrad – 1949. Svit ur scenmusiken till Änkan från Valencia – 1953. Svit ur baletten Spartacus nr 1 – 1955–57. Svit ur baletten Spartacus nr 2 – 1955–57. Svit ur baletten Spartacus nr 3 – 1955–57. Svit ur scenmusiken till Lermontov – 1953. Svit ur baletten Spartacus nr 4 – 1967. Danssvit – fem satser, 1933. Symfoni nr 2 – 1943, omarbetad 1944. Koreografiska valser – 1944. Rysk fantasi – Konserttranskription av en scen ur baletten Lyckan, 1944/45. Symfoni nr 3 – i en sats för orchester, orgel och 15 trumpeter, 1947. Ode till Lenins minne – efter filmmusiken, 1949. Slaget vid Volga – programmatisk symfonisk svit i åtta satser, 1950. Hälsningsouvertyr – till öppnande av Sovjetunionens kommunistiska partis 21:a kongress, 1959. Rapsodi för violin och orkester – 1961/62. Rapsodi för cello och orkester – 1963. Rapsodi för piano och orkester – 1967. Marsch för blåsorkester nr 1 – 1929. Marsch för blåsorkester nr 2 – till den armeniska sovjetrepubilkens tioårsdag, 1930. Två stycken efter armeniska sångtemata – för blåsorkester, 1933. Två stycken efter uzbekiska sångtemata – för blåsorkester, 1933. Sangesurmarsch – för blåsorkester, 1938. Till hjältarna i det fosterländska kriget – Marsch för blåsorkester, 1942. Dans B-dur op.1 – för violin och piano, 1926. Sångpoem – för violin och piano, till aschugernas ära, 1929. Allegretto – för violin och piano, 1929. Svit – för viola och piano, 1929–32. Dans – för balalajka och domra, 1929–32. Dubbelfuga – för stråkkvartett, 1932. Andantino - för fagottrio 1932. Trio – för klarinett, violin och piano, 1932. Recitativ och fuga – för stråkkvartett, bearbetning av verket från 1932. Sonatfantasi C-dur – für solovioloncell, 1974. Sonat – för soloviolin, 1975. Sonat – för soloviola, 1976. Sju Recitativ och fugor – 1928/29 och 1970. Budjonovka – efter ett sångtema av Davidenko, 1932. Barnalbum Hefte 2 – tio karaktärsstycken, 1926–47 (även: Ivans äventyr). Sonat C-dur – tillägnad N.I. Mjaskovskij, 1961.
H.P. Burman
Hans Peter Burman, född den 13 augusti 1951, är en trubadur, låtskrivare, rockartist, bluegrassmusiker, multiinstrumentalist, med mera. H.P. Burman föddes i Kristianstad, men växte upp på flera orter, huvudsakligen i Roslags-Bro där han i tonåren spelade i olika popgrupper. 1971 kom han efter studenten vid Rodenskolan i Norrtälje till Uppsala universitet för främst språkvetenskapliga studier och skrevs in i Norrlands nation, där det fanns många musiker och musikgrupper. I Uppsala spelade han från 1972 i folkmusikgruppen Hemkört, och från 1976 i jamtrockbandet Hardda Ku Hardda Geit, som sedan blev närmast husband på Storsjöyran under ett antal år på 1980-talet och början av 1990-talet. Han sjöng också bas i Norrlandskören under ett antal år. Hans medlemskap 1974 i föreningen Jamtamot vid nationen gjorde att Jämtland blev en ny hembygd för honom. Han lärde sig via umgänge med jämtar och kurser av Bo Oscarsson jamska som en infödd och han började tonsätta jämtmålsförfattaren Erik "Äcke" Olssons dikter vilket resulterade i hans första skiva 1980, döpt efter en av dikterna: "Gott humör". Där finns också den sång som han blivit mest berömd för: E Jamtlandstaus, hyllningen till den jämtska kvinnan. 1979 bildade H.P. tillsammans med bl. a. Karin Anderson, Lars Jezdic, Eva Rasmusson, Kaj Kallioinen, Massoud Pourkeramati, Lana Staaf och Maria Waern i Uppsala Balalajka-orkestern Fyris Flyter, som spelade rysk traditionell folkmusik. Gruppen framträdde företrädesvis lokalt under början av 80-talet, bland annat på Flustret. Medlemmarna deltog i olika musikevenemang samt undervisade i balalajkaspel. H.P. spelade i Fyris Flyter ett flertal instrument, såsom balalajka, domra, kontrabas och gitarr. H.P. Burman uppträder numera mest som trubadur, samt tillsammans med bluegrassbandet Joyboyz, där bland andra Anders "Lillen" Eklund ingick. Han undervisar också i en del musikinstrument, bland annat på Medborgarskolan. H.P. Burman är sedan många år bosatt i Uppsala. Gott Humör , LP 1980, MC 1984. En gycklares avsked , CD 1994. Terror i Rock'n'Roll Önsjön (2001).
Snutarna
Snutarna var en svensk TV-serie, som sändes "inbakad" i Äntligen måndag (senare "Egentligen måndag") under perioden 14 november 1994-9 mars 1995. Huvudrollsinnehavare var Fredde Granberg och Peter Settman som spelade de oftast civilklädda poliserna Jan-Olof och Henry. Duon hade tidigare spelat Ronny och Ragge. Under namnet Snutarna gav Peter Settman och Fredde Granberg ut albumet Snutarna Greatest Hits 1994. S.W.I.P. Snutarna, som de också kallades, står för Specialstyrkan för wåldsamt intelligent polisingripande, troligtvis parodi på SWAT. Serien återutgavs på DVD med kommentarer av Peter och Fredde under 2004. Jan-Olof (Peter Settman) kommer hem ifrån Washington D.C. där han har haft som uppdrag att skydda USA:s president. Henry (Fredde Granberg), i sin tur kommer hem från Moskva. De båda har blivit hemkallade till Stockholm för att bemästra den ökända kriminaliteten i Sverige. Det är en blandning av fristående och sammanhängande avsnitt, på sammanlagt 3 timmar och 50 minuter, cirka. Spelas av Fredde Granberg. Mjuktuff och mustaschprydd hårding som gärna skjuter först och frågar sedan. Har jobbat som polis i Moskva och har därigenom en förkärlek till balalajka och hemliga ryska skämt. Han äter gärna piroger och mums-mums (som även kan funka som raklödder). Henry bor i en husvagn bredvid en soptipp. Har en förmåga att alltid klappa alla på deras bakar. Är oklart om han och Jan-Olof har eller har haft ett förhållande. Henrys mun är, i många avseenden, en karaktär i egen rätt. Spelas av Peter Settman. Glasögonprydd och ständigt allergisk besserwisser tillika Henrys bästa vän och vapendragare. Har jobbat som polis i USA där hans främsta uppgift var att vakta presidenten och hans peruk. Jan-Olof får oftast agera hjärnan i teamet. Har problem med magen och tar därför medicin. Han finner Henrys smutsiga livsstil avtändande, men fascinerande. Är förälskad i Gisela som han har ett av-och-på-förhållande med. Spelas av Johanna Westman. Jan-Olofs stora kärlek. Är expert i kampsport och klår gärna upp män som mördar, tafsar eller bara inte passar sig. Spelas av Leif Forstenberg. Polisstationens alkoholist till chef. Har en egen bardisk på sitt kontor och bjuder gärna på drinkar, även om folk inte vill ha. Alltid berusad och för det mesta glad och trevlig, så länge inte toaletten blir ockuperad. Spelas av Anders Lundin. Tysk polis. Klädd i uniform med en massa medaljer på bröstet. Spelas av Carl-Magnus Dellow. Snuskig präst som säljer egengjorda porrfilmer och filmar konfirmander. En av hans tidigare konfirmander var Gisela som också var med i en av hans filmer. Röker marijuana och har av någon anledning sätena i sin likbil inplastade. Spelas av Jan Nygren. Galen redare med storhetsvansinne som sitter i rullstol. Vill spränga den stjärtformade ön Brunöga. Spelas av Regina Lund. Herr Knausings korkade bombnedslag till dotter. Inledde ett förhållande med Henry vilket fick Jan-Olof att bli väldigt svartsjuk. Spelas av Thomas Hedengran. Ledare för de fruktade knätoffsraggarna. Det sägs att han en gång i ett berusat tillstånd våldtog ett helt hönshus, fast det framkommer inte om han bara våldtog hönsen eller hela huset.
Ukulele
Ukulele (lyssna) är ett litet fyrsträngat stränginstrument med ursprung i Portugal. Den fick stor spridning på Hawaiiöarna under 1800-talet och spred sig vidare till europeisk och amerikansk musik under 1920-talet. Ukulelen finns vanligtvis i fyra storlekar (Sopran, Concert, Tenor och Baryton). Ordet ukulele betyder ungefär "hoppande loppa". Ukulelen (sopran- och concertukulelen) stäms vanligen (strängarna uppifrån och ned) A, D, F# (fiss), B (H) (ett D6-ackord eller bm7-ackord) eller (i USA) G, C, E, A (ett C6-ackord eller am7-ackord). Barytonukulelen stäms D, G, B, E (som fyra högsta på en gitarr), vilket ger ett G6-ackord eller em7-ackord. Tenorukulelen stäms som sopran- eller barytonukulelen. Den första strängen (A vid D6-stämning) kan stämmas högre än övriga strängar (dvs i samma oktav), eller en oktav ned. Ukulelens relativt svaga ljudvolym gör att instrumentet har svårt att göra sig hört i orkestersammanhang. Därför utvecklades (runt 1920) banjoversioner av ukulelen. Denna så kallade "banjolele" har ett starkare ljud än den ursprungliga ukulelen, men stäms på samma sätt och har i övrigt ungefär samma ljudkaraktär. Ukulelen finns med olika utformningar av resonanslådan. Bland annat har den så kallade fluke-ukulelen en resonanslåda som i formen påminner något om en balalajka. Ukulelen förekommer också med elektrisk förstärkning med såväl vanliga ljudupptagande mikrofoner som piezomikrofoner. Ovanligare, men förekommande är, el-ukulele med stålsträngar och magnetmikrofoner. Ukulele Orchestra of Great Britain.
Häxnatten
Häxnatten är en svensk dramafilm från 1937 i regi av Schamyl Bauman. I huvudrollerna ses Gösta Ekman och Signe Hasso. Lektor Arne Markell tar farväl av sin studentklass. Han skall gifta sig och byta skola. Han är allmänt beundrad av sina kvinnliga elever. Till beundrarna hör Majken Celsing och när klasskamraterna hurrar för lektorn sitter hon tyst och trumpen. Hon går till Centralen i sällskap med ett par kamrater för att ta farväl av Markell och hans unga brud när de åker i väg på bröllopsresa. Bland dem som tar avsked finns även löjtnant Bengt Arktander som tidigt uppvaktat Markells fru Lena. Majken har köpt en bukett rosor som avskedspresent men de når inte fram. Det går fem år och vi möter Majken i hennes lägenhet med arbetskamraten Balalajka, redaktionssekreterare på Dagen, där hon arbetar som journalist. De är båda intresserade av varandra och uppträder stundtals som om de redan vore gifta men ännu har ingen friat till den andre. Han försöker locka med att tala om att skaffa större lägenhet. Hon pratar om åren som gått och hur hon mist alla illusioner hon en gång haft som ung gymnasist. När han ser ett porträtt hon har av Markell börjar hon berätta om att han var ett ungdomssvärmeri och hur hon och de andra flickorna i klassen brukade läsa hans ungdomsdikter, "Häxan och andra upprorsvisor". Hon har t o m satt musik till dem. Men nu är den illusionen borta, säger hon. Vi möter lektorsparet Markell i en tågkupé på väg till Åre. Det framgår av deras samtal att äktenskapet blivit alldagligt även om tycker om varndra. Framme i Åre möter de en del gamla bekanta, bland annat Bengt som leder en skidtrupp. Även Majken har tidigare kommit till hotellet. Hon har fortfarande kvar sina varma känslor för Arne. Hon får ett telefonsamtal från Balalajka att göra ett reportage om ungdomens moral apropos ett auktioner/aktuellt/">aktuellt debattinlägg och beslutar sig för att intervjua lektorn i frågan. Till en början känner han inte igen henne men efter ett tag minns han. Hon har blivit fullvuxen dam nu. Han börjar med att säga att lärarna inget vet om ungdomen. Efterhand blir deras samtal mer personligt och till sist biktar hon att hon varit förälskad i honom. Hon kan säga det nu eftersom hon inte längre kan få nedsatt sedebetyg. Även han visar sin förälskelse och kysser henne men säger att det hela är vanvettigt. Han har ju sin hustru som han älskar men Majken har nu fått honom att återuppliva sin svikna ungdom. Samtidigt har Bengt försökt återuppväcka Lenas känslor. Hon säger sig vara otillfredsställd med livet i den lilla landsortshåla där han nu arbetar. Men hon vill att de bara skall vara vänner. På kvällen håller hotellet en maskerad, "Häxnatten", och Majken iklär sig kattkostym. Hon träffar på Arne och det visar sig att deras gemensamma känslor blivit mycket heta. Hon sjunger en av hans gamla dikter för honom. Han blir närmast passionerat förälskad i henne och är beredd att bryta med sitt nuvarande liv. Majken försöker besinna sig och drar sig till sist undan. Hon påminner honom att det alltid kommer en morgondag. Deras förehavanden har dock observerats av Lena, som tolkar allt till det värsta och i ett försök att "hämnas" ger hon sig hän åt Bengt. De beger sig i väg ut på fjället och hamnar i en fjällstuga som ägs av en läkare. Men just som hon är på väg att falla för honom kommer en fjällbo och ber om hjälp. Bengt ger sig i väg och hon ångrar sig. För sitt inre åkallar hon bilden av sin lille son och beger sig i väg mot hotellet igen. Då hon inte dyker upp på där tror man att hon försvunnit och börjar spana efter henne. Majken upptäcker hur mycket Markell saknar sin hustru och får tidningen att engagera flygaren Kurt Björkvall för att leta. Då får de telegram att Lena finns i Stockholm. Markell och Lena får i stället flyga tillbaka dit. Gösta Ekman - Arne Markell, lektor. Signe Hasso - Majken Celsing, journalist på tidningen Dagen. Ruth Stevens - Lena Markell, Arnes hustru. John Botvid - fångvaktare.
