Banjo
Banjo (banjoist) är ett stränginstrument med ett trumskinn spänt över resonanskroppen. Antalet strängar på en banjo brukar variera mellan fyra och sex. Ursprungligen hade banjon fyra strängar tills Joel Sweeney satte till en femte sträng på 1830-talet. Den femsträngade banjon användes i USA från början inom så kallad clawhammer (där man knäpper med två fingrar, vanligtvis tumme och långfinger) och den närbesläktade stilen frailing. Senare i början av 1900-talet användes den femsträngade banjon inom jazzmusiken med storheter som Harry Reser och Vess Ossman som dess främsta företrädare. Senare blev det allt vanligare med fyrsträngad banjo inom jazzen. I England uppstod det en liknande utveckling inom den klassiska banjostilen där den fyrsträngade banjon var ledande men som med tiden ersattes av den femsträngade. Den femsträngade banjon fick ett uppsving 1946 när Earl Scruggs trädde fram som medlem i Bill Monroes Bluegrass Boys med en egen banjostil, populärt kallad Scruggs-style. Detta gjorde att den femsträngade banjon blev synonym med bluegrassmusik. Ett annat instrument med ett trumskinn över resonanskroppen är banjolelen (mellanting mellan ukulele och banjo). Denna har dock en kortare hals. Ricardo (Niels Richard Hansen). Barney McKenna (från The Dubliners).
Alan Jackson
Alan Eugene Jackson, född 17 oktober 1958 i Newnan, Georgia, är en amerikansk countrysångare. Han hörde under 1990-talet till de mest populära countryartisterna. Jackson har haft över 20 listettor på Billboards Hot Country Songs. 2002 vann han en Grammy för bästa countrysång med "Where Were You (When the World Stopped Turning)", skriven efter 11 september-attackerna 2001. Han är medlem i Grand Ole Opry, och kom in i Georgia Music Hall of Fame 2001. Alan Jacksons band är sedan 1989 The Strayhorns. Nuvarande (2013) medlemmar är. Monty Allen – akustisk gitarr, sång. Danny Groah – sologitarr. Robbie Flint – steel guitar. Bruce Rutherford – trummor. Tony Stephens – piano, munspel, akustisk gitarr, sång. Roger Wills – basgitarr. Scott Coney – akustisk gitarr, basgitarr, banjo. Melodie Crittenden – sång. Dan Kelly – fiol, banjo, med mera. Joey Schmidt – keyboard. 1989 – Here in the Real World. 1991 – Don't Rock the Jukebox. 1992 – A Lot About Livin' (And a Little 'Bout Love). 1993 – Honky Tonk Christmas. 1996 – Everything I Love. 1999 – Under the Influence. 2000 – When Somebody Loves You. 2002 – Let It Be Christmas. 2006 – Precious Memories. 2006 – Like Red on a Rose. 2007 – Live at Texas Stadium. 2012 – Thirty Miles West. 2013 – The Bluegrass Album.
Hampadängor
Hampadängor är den svenska artisten Ronny Åströms andra studioalbum, utgivet på skivbolaget Sonet Records 1977. Skivan utgavs på LP (SLP-2599) och har inte kommit ut på CD. Hampadängor är ett skånskt uttryck för tramsvisor som imiterar riktiga folkvisor. Albumet producerades av Peps Persson och hade dennes kompband, Peps Blodsband, med som studiomusiker. Studiomusiker var även folkbandet Basement Society. "Johanna och jag" – 4:24. "Tröls Pärs' gris" – 2:54. "Sillapågavisan" – 3:27. "Det bästa med Stockholm" – 3:29. "Ett litet under" – 3:33. "Pidders gräbba" – 2:34. "Mäster Felix' göingavisa" – 4:35. "Ramlösapolkan" – 2:51. Lasse Bomgren – akustisk gitarr. Ullik Johansson – fiol. Linkan Lindqvist – stråkgiga. Peps Persson – bas, munspel, elgitarr. Bosse Skoglund – slagverk, skiffleboard, klockspel. Brynn Settels – orgel, piano. Stokeley Taylor – maraccas. Claes Persson - gitarr, sång. Lars-Eric Rausner - gitarr, sång. Lasse Jarnsäter – kontrabas. Cal Åström - banjo, sång.
Bluegrassmusik
Bluegrassmusik är en musikgenre och en subgenre till countrymusik. Musikstilen har rötter i den amerikanska söderns folkmusik och irländsk och brittisk folkmusik, men innehåller även element ur gospel och blues. Bluegrass utvecklades från mitten av 1940-talet av framförallt Bill Monroe. Namnet bluegrass (direkt översatt "blågräs") kommer från Monroes band Blue Grass Boys och syftar på området Bluegrass som huvudsakligen ligger i delstaten Kentucky. Instrumenteringen består av akustiska instrument som gitarr, banjo, fiol, mandolin, dobro, och kontrabas. Trummor används sällan. Karakteristiskt för bluegrassmusiken är den trefingerstil som utvecklades av banjospelaren Earl Scruggs. Sången är två-, tre- eller fyrstämmig. En av den nya generation av bluegrassmusiker är Sleepy Man Banjo Boys.
Mosebacke Monarki
Mosebacke Monarki (eller Radio Mosebacke) var ett humoristiskt radioprogram som började sändas av Sveriges Radio den 6 oktober 1958. Programmet var tänkt som radions motsvarighet till satirtidningen Grönköpings Veckoblad. Upphovsmän var Hans Alfredson och Tage Danielsson och bland de övriga medverkande märktes Hans Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson, Olle Pahlin och Helmer Bryd (pseudonym för Gunnar Svensson) and His Eminent Five Quartet, antagligen den enda kvartett som bestått av fem personer. Arbetsnamnet var från början Konungariket Karlaplan, eftersom man tänkt sända från Karlaplansstudion, men efter en flytt till Södra Teatern fick projektet sitt namn. Inspirerade av den brittiska filmen Passport to Pimlico utropade man kvarteren kring Mosebacke torg på Södermalm till ett eget land, ett Sverige i miniatyr. I de första utsändningarna medverkade Stig Grybe, Ulla-Carin Rydén och Birgitta Andersson med flera i sketcher, inspelade med publik. Så småningom gjordes programmen mer satiriska som parodier på radions samhälls- och debattprogram: Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki. Innehållet kunde då skrivas fort och rykande auktioner/aktuellt/">aktuellt, eller talas in direkt i en bandspelare i Svenska Ords skrivstuga i Vita bergen. Utsändningarna från Radio Mosebacke pågick i flera omgångar fram till 1983. Programmen bestod, förutom de skämtsamma sketcherna, av satiriska inslag kring samhälle och politik, där förhållanden i grannlandet Sverige direkt eller indirekt kommenterades. I upplagan från 1979 skojades det exempelvis friskt med den då stundande folkomröstningen om kärnkraftens vara eller icke vara. I Mosebacke Monarkis skruvade värld fanns bland annat ingenjör Sven Gardin, konstnären Salvador Dahlberg, regissören och skådespelaren Nisse Pärlemo, pastor Astor Flanell, boxaren Melvin "Bobo" Slacke, rektorn, lektor Hektor Sector, fänrik Henrik Bänrik, assessor Hasse Assarsson, nyhetsuppläsaren Manne Drevert, bankdirektör Englund – direktör i Bank of Englund, författaren Doris Lundin, sjuksköterskan Rigmor Mortis, ÖB Celadon Flydde och statsminister Linnea Grind, samt de två rymningsbenägna fängelsekunderna Usedom och Wollin, med namn efter två tyska och polska öar. Mosebacke Monarki var inte en alldeles vanlig monarki, utan en republikansk monarki, eller kanske snarare en monarkisk republik, vilket innebar att man valde kung. Den enda monark som någonsin valdes var kung Sune. Kung Sune är den förre verkmästaren vid AB Plastsaker och son, Sune Johansson, och hans valspråk blev "Går det, så går det". I Kung Sunes flotta fanns endast ett fartyg, pansarkryssaren "Stillheten". Den kakofoniska signaturmelodin, som också var Mosebacke Monarkis nationalhymn, bestod av tre skilda sånger som framfördes parallellt: Fädernesland (med solosång av Richard Ringmar), Hej så lyckliga vi äro samt Hell dig (melodi: Colonel Bogey March). Hymnen var ett resultat av en nationalsångstävling där samtliga tre förslag presenterades, och Kung Sune, efter att man inte kunnat enas om vilket förslag som var bäst, beslutat att alla tre hade vunnit. Invånarna i Mosebacke Monarki kallades för mosebasker, en ordlek på monegasker och basker. Jazzorkestern Eminent Five Quartet bestod av Helmer Bryd (Gunnar Svensson) på piano och sång, Ove "Gulan" Sector (Herbert Welander) på trumpet och sång vilken senare ersattes av (Leppe Sundevall) på trumpet, "Öset" Luhring (Sten Carlberg) på gitarr och banjo, Lothar B. Jönsson (Folke Erbo) på trummor och sång, Victor "Vitan" Sector (Folke Eng) på bas och sång, samt Melvin "Bobo" Slacke (Moltas Erikson) på sång. Det karaktäristiska för Helmer Bryd's Eminent Five Quartet var att de alltid uppträdde i överrock och hatt. Inomhus. Våren 1968 hade Mosebacke Monarki även blivit ett TV-program (Mosevisionen) som sändes i åtta avsnitt på fredagar. Då var också Thord Carlsson med. Mosebacke-gänget sände också TV-programmet Mosebackes nyårsvaka 1970.
Dixieland
Dixieland är en typ av traditionell jazzmusik. Dixieland-jazz har sitt ursprung i den musik som under 1910-talet uppstod ur ragtime och som blev New Orleans- och Chicago-stilarna på 1920-talet. De främsta företrädarna var Original Dixieland Jazz Band, Lu Watter's Yerba Buena Jazz Band, Firehouse five + two och Jelly Roll Mortons olika ensembler. Den traditionella sättningen för ett dixielandband är trumpet, trombon, klarinett, piano, banjo, bas och trummor. Idag kan begreppen Dixieland jazz, New Orleansjazz, revivaljazz och traditionell jazz/tradjazz ses som i det närmaste sammanfallande. Dixieland ses av vissa som en förklenande benämning på vita orkestrar i och utanför USA som på 40-, 50- och 60-talen spelade en något omstöpt form av traditionell jazz. I England, Tyskland, Frankrike, Danmark framträdde band som Chris Barber, Kenny Ball, Mr Acker Bilk, Dutch Swing College Band och Sidney Bechets senare gäng. Repertoaren bestod oftast av tradjazzens standardlåtar i moderniserad form såsom Down By The Riverside, Careless Love, Cornet Chop Suey, Struttin With Some Barbeque, Doctor Jazz, High Society, Black Bottom Stomp, The Pearls, Royal Garden Blues, China Boy, Tiger Rag, Ice Cream, Tishomingo Blues, At the Jazz Band Ball, Mahogany Hall Stomp, Bill Bailey, At the Darktown Strutters Ball, Bourbon Street Parade. I allt ett 40-tal melodier som varit populära under 1900-talets första decennier. Även i Sverige blommade dixielandvurmen med band som Pygmé Jazz Band, Papa Bues Viking Jazz Band (danskt), Jumping Jacks, Jack Lidströms Hep Cats, Bunta Horn, Cave Stompers, Jazz Doctors, Storyville Creepers och Sveriges Jazzband. I Sverige blev dixielandmusiken huvudingrediensen i en livsstil hos vissa gymnasieungdomar, och i Stockholm och Göteborg fanns under 1950-talet ett antal klubbar med relativt kort livslängd, där skolbanden spelade. En lustig ingrediens var det årliga firandet av "Storyvilles stängning" med gatuparader med ett stort antal musiker av olika kunnighetsgrad. Allteftersom åren gått har en del av banden fortsatt med delvis nya besättningar och konstellationer. Publiken verkar dock följa sin generation, och utgörs följaktligen idag mest av pensionärer. Dixieland i Nationalencyklopedins nätupplaga. "Trad- och gladjazzhistorik" på Gladjazz Helsingborg.
Fri information
Fri information är det fjärde och sista studioalbumet av det svenska rockbandet Hoola Bandoola Band. Det spelades in i augusti 1975 och gavs ut i oktober samma år, på skivbolag]et MNW Waxholm. Albumet är bandets första där Björn Afzelius medverkar som låtskrivare. Tidigare hade alla låtar utom en ("Dansmelodi" av Thomas Wiehe) skrivits av Mikael Wiehe. Fri information sålde 43,000 exemplar. Omslaget var gjort av Blå Tåget medlemmen Tore Berger. "Tillbaka (Stures sång)" (Mikael Wiehe) - 4:50. "Älska mej, Bill" (Wiehe) - 4:15. "Birmingham" (Björn Afzelius) - 4:03. "LTO-tango" (Afzelius) - 2:55. "Victor Jara" (Wiehe) - 4:30. "Kvinnoförakt" (Afzelius) - 5:08. "Huddinge, Huddinge" (Wiehe) - 4:20. "Juanita" (Afzelius) - 4:53. "Hur länge skall vi vänta" (Wiehe) - 6:53. Björn Afzelius - Gitarr, sång. Mikael Wiehe - Gitarr, saxofon, flöjt, sång. Peter Clemmedson - Gitarr, banjo. Povel Randén - Piano, gitarr, dragspel, sång. Per-Ove Kellgren - Trummor.
Mumbo Jumbo
Mumbo (mumbojumbo) Jumbo kan syfta på. Mumbo Jumbo (engelskt uttryck) – ett engelskt uttryck, som även används i svenskan då och då. Mumbo Jumbo (Banjo-Kazooie) – en karaktär från Nintendo 64-spelet Banjo-Kazooie. Mumbo Jumbo (musikalbum) – ett album av Paul Paljett. Mumbo jumbo (TV-program) – ett humorprogram visat i TV4 hösten 2018.
Tabulatur
Tabulatur eller tablatur är en form av notskrift, som ofta framställs med hjälp av bokstäver och siffror och som i stället för att säga vilka toner framföraren skall spela istället talar om hur denne skall placera sina fingrar på instrumentet i fråga. Olika varianter på tabulatur användes allmänt under 1100–1600-talet som tonskrift för instrumentalmusik. Orgeltabulatur användes mest i Tyskland, England och Skandinavien. Efterhand övergick man mer till den typ av notskrift som allmänt används idag. För luta behöll olika varianter av tabulatur sin ställning in på 1700-talet. För orgel finns det en stor mängd tabulatur bevarad så långt tillbaka som 1400- och 1500-talet. Tabulatur används numer oftast (men inte enbart) för stränginstrument med band. I dessa sammanhang kallas de ofta förkortat tab. Tabulatur används i stor utsträckning inom gitarr-, bas-, lut- och vihuelaspel, men den kan även användas i princip för vilket bandinstrument som helst, inklusive ukulele, mandolin, banjo och viola da gamba såväl som för många blåsinstrument såsom munspel. Tabulatur används ofta för att skriva ut melodin i popmusik och inom folkmusik. Tabulatur för blockflöjt användes under renässans- och barockperioderna. På senare tid har man på nytt föreslagit tabulatur för klaviatur, till exempel av Béla Bartók, men än så länge utan större framgång. Liksom standardnotskrift innehåller gitarrtabulatur ett antal horisontala linjer som bildar en notrad. Varje linje representerar ett av instrumentets strängar, så en vanlig gitarrtabulatur har en sexradig rad, basgitarrer har fyra linjer. De som tar sig an tabulatur för första gången kan till att börja med vara förvillade av den ordning som strängarna är nedskrivna, i stället för att börja från den översta strängen (den lägre E-strängen) högst upp så är det den nedersta strängen (den högre E-strängen) som finns där, eftersom stängarna är skrivna i högsta-till-lägsta-ordning i stället för översta strängen till nedersta strängen. De siffror som finns på strängarna motsvarar sedan ett band på instrumentet. Till exempel, en siffra 3 som är skriven på den översta linjen betyder att spelaren skall trycka ner fingret på den höga E-strängen (den nedersta/tunnaste) strängen (i motsats till den låga E-strängen, som är en tjockare sträng) på det tredje bandet. Siffran 0 betyder att man slår på en lös (icke nedtryckt sträng). Bokstaven X betyder att man dämpar strängen. Olika linjer, pilar och andra symboler används för att ange böjningar, hammer-ons och så vidare. Tabulatur har flera fördelar gentemot standardnotskrift. Eftersom det är en direkt visuell representering av instrumentets greppbräda kan det ofta vara lättare och snabbare för en spelare att tolka. Musiker som lär sig spela gitarr eller luta tycker vanligtvis att tabulatur är lättare att läsa trots att de kan ha en stark musikbakgrund och är vana att läsa notskrift för till exempel piano eller sång. Enkla ackord som kräver samma band på flera strängar kan se komplicerade ut i vanlig notskrift men enkla genom tabulatur. Därtill, eftersom gitarrnotskriften skrivs på en enda rad (jämfört med två rader för klaviaturmusik) kan det ta tid även för erfarna gitarrister att läsa komplexa ackord. Tabulatur lider inte av denna nackdel. En annan av tabulaturens fördelar över standardnotskriften är att tabulaturen enkelt kan omvandlas till ASCII-form - det vill säga en datafil i klartext, som använder siffror, bokstäver och symboler för att skapa en tablatur. Detta leder till att tabulatur enkelt kan distribueras elektroniskt, ett bruk som har blivit väldigt mycket spritt, det är nu möjligt att finna tabulatur för nästan varje populärt musikstycke på Internet. Man kan även ange rytm genom noter eller notstammar som skrivs ovanför tabulaturraden. Detta görs alltid inom luttabulaturen och i vissa fall inom gitarrtabulaturen, speciellt ifall det inte finns någon ackompanjerande standardnotskrift.
