Botanik
Botanik (av grekiska βοτανική, "som rör örter", även fytologi, "läran om växter") är det område inom biologin som studerar växtriket. Botanik omfattar tillväxt, reproduktion, ämnesomsättning, utveckling, sjukdomar, ekologi och evolution av växter. Liksom andra biologiska livsformer kan även växter studeras på olika nivåer, från molekyler, genetisk och biokemisk nivå till celler, individer och bestånd av plantor. På alla nivåer forskas kring klassificering, växtanatomi och växtfysiologi (funktion). Historiskt sett har botaniker forskat om alla organismer som inte räknades till djurriket. Några av dessa "växtliknande" organismer var svampar (mykologi), bakterier och virus (mikrobiologi) och alger (fykologi). Alger, svampar och mikrober anses inte längre höra till växtriket. Bland de äldsta kända skrifterna om botanik kan nämnas Theofrastos skrifter Peri fyton historia ( Περί Φυτών Ιστορίας, Om växternas historia) och Peri fyton aition ( Περί Φυτών Αιτιών, Om växternas naturlära). livnära jordens befolkning. förstå grundläggande livsprocesser. använda mediciner och material. förstå miljöförändringar. Huvudgrupper kärlkryptogamer. växtsamhällen hedserien. Botaniska museer, Botaniska trädgårdar. Trädgårdskonst, Landskapsarkitektur. Artportalen - portal med alla arter funna i Sverige. Checklista över Nordens kärlväxter.
Nils Johan Andersson
Nils Johan Andersson, född 20 februari 1821 i Gärdserums socken, Kalmar län, död 27 mars 1880 i Stockholm, var en svensk botaniker. Av sin far, vilken 1828 var ledamot av bondeståndet och livligt intresserade sig för inrättandet av Nya Elementarskolan i Stockholm, insattes han i detta läroverk. År 1840 blev han student i Uppsala, 1845 filosofie magister och 1846 docent i botanik. År 1847 blev han lärare (1857 lektor) i naturalhistoria vid nämnda skola och lämnade denna befattning först 1874. Redan 1843 började han sina ovanligt vidsträckta resor. Såsom botaniker medföljde han fregatten Eugenie på världsomseglingen 1851-53, vilken han skildrade i brev till tidningen Aftonbladet, sedermera utgivna under titel En werldsomsegling, skildrad i bref (1853-1854, av Anton von Etzel översatt till tyska 1856). Från denna resa hemförde han rika botaniska samlingar. Sedan 1848 var han Svenska trädgårdsföreningens sekreterare. År 1855 utnämndes han till adjunkt i botanik vid Lunds universitet och 1856 till intendent vid Naturhistoriska riksmuseets botaniska avdelning samt lärare vid Bergianska trädgårdsskolan i Stockholm. 1857 blev han professor Bergianus. Han lämnade sina befattningar 1879. Vid de flesta skandinaviska naturforskaremöten fungerade Andersson dels som sekreterare, dels som ordförande i den botaniska sektionen. Såsom Sveriges kommissarie deltog han de internationella trädgårdsutställningarna och botaniska kongresserna i London, Paris, Amsterdam, Wien, Florens, Köpenhamn och Köln, varjämte han 1868 anordnade trädgårdsutställningen i Stockholm. Han blev ledamot av Vetenskapsakademien 1859. Under sin 27-åriga verksamhet som lärare gjorde Andersson gagn särskilt genom en lärokurs, som införde en mindre speciell och stel terminologi och lade större vikt vid det morfologiska, åskådliggjorde genom en mängd i texten införda illustrationer, och genom flera planschverk, vilka sedermera blev i Sverige allmänt nyttjade hjälpmedel vid undervisningen. Bland dithörande arbeten kan nämnas Lärobok i botanik (I-III, 1851-1853), Inledning till botaniken (1859-1861, flera upplagor), Atlas öfver den skandinaviska florans naturliga familjer (1849), Väggtaflor för åskådningsundervisningen i botanik (20 planscher, 1861-1862) samt det av honom och lektor Knut Fredrik Thedenius utgivna verket Svensk skolbotanik (1851-1853). Bland hans arbeten kan nämnas Salices Lapponiæ (1845), Monographia Salicum (1867) och Plantæ Scandinaviæ (1849-52, på svenska 1850-52). På den beskrivande botanikens och växtgeografins områden beskrev Andersson i en stor mängd uppsatser Lapplands, Skandinaviens och åtskilliga under jordomseglingen besökta trakters vegetation (till exempel Om Galapagosöarnas vegetation, 1854, i vilken han sökte fullständigt belysa dessa öars växtlighet med utgångspunkt i Charles Darwins lära). Han var gift med konstnären Anna Tigerhielm. Auktorsnamnet N.J.Andersson kan användas för Nils Johan Andersson i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken, se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet. Auktorsnamnet Anderss. kan användas för Nils Johan Andersson i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken, se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet.
Auktorsnamn
Auktorsnamn är inom den biologiska systematiken namnet på den person eller den grupp som först använde sig av ett visst vetenskapligt namn för ett visst taxon, exempelvis en art. Detta skall dessutom vara gjort utifrån särskilda kriterier och ha publicerats i skrift. Auktor går tillbaka till latinets auctor som bland annat betyder "upphovsman" och "författare". I svenska används auktor med de betydelserna. Auktorsnamnet förekommer som en förkortning eller ett efternamn, efter det vetenskapliga namnet på ett taxon i en binärnomenklatur (se även taxonomi). I zoologiska sammanhang brukar auktorn listas med sitt efternamn – ibland tillkommer även initialer – medan man inom botaniken istället använder mer eller mindre vedertagna förkortningar. När både efternamn och initial är identiska, ser man ibland bis ("den andre") fogad till den yngre av auktorernas beteckning. Inom den botaniska nomenklaturen används också ibland beteckningen ƒ. (från latinets filius, "son"), vilken används då far och son båda var verksamma taxonomer. Exempelvis används L. inom botaniken för att beteckna Carl von Linné, och L.ƒ. för att beteckna Carl von Linné d. y., alltså hans son med samma namn. Auktorsförkortningen skrivs alltid utan blanksteg mellan delarna. Initialer efterföljs med få undantag av punkttecken som avskiljare och avslutning. Exempel: E.B.Almq. för Ernst Bernhard Almquist. Exempel på undantag: Ekmanel för Erik Leonard Ekman. Om auktorsnamnet står inom parentes innebär det att taxonet senare har omklassificerats. Den auktor som först klassificerade står kvar inom parentes, medan den som senast – exempelvis flyttade arten till ett annat släkte – står efter parentesen. Står auktorsnamnet istället inom hakparenteser är den ursprungliga beskrivaren okänd eller anonym. Auktorsnamnet kan ibland efterföljas av ett årtal som anger när taxonet beskrevs. Om en auktor har beskrivit något men inte publicerat det och någon annan senare publicerar beskrivningen anges den som publicerat som auktor. Om den som publicerar anger den som först beskrev skrivs båda ut med ex mellan. Inom botaniken skrivs den som beskrev först och den som publicerade därefter. Inom zoologin skrivs i omvänd ordning. Aresch. för John Erhard Areschoug (1811–1887) och F.Aresch. för Fredrik Areschoug (1830–1908). L. (inom botanik) eller Linnaeus, alternativt Linné (inom zoologi) - Carl von Linné (1707–1778). Ramond (inom botanik) - Louis Ramond de Carbonnières (1755–1827). Retz. - Anders Jahan Retzius (1742–1821). Schreb. (inom botanik) eller Schreber (inom zoologi) - Johann Christian Daniel von Schreber (1739–1810). Thunb. (inom botanik) - Carl Peter Thunberg (1743–1828). Index Fungorum Databas för svampar. The International Plant Names Index (IPNI).
Flora (bok)
Under renässansen ökade intresset för botanik starkt. Tidiga floror utgavs av Otto Brunfels och Leonhart Fuchs. Brunfels utgav Herbarum vivae eicones (3 delar, 1530-1536) och Contrafayt Kräuterbuch (två delar, 1532–1537). Fuchs utgav De Historia Stirpium Commentarii Insignes, tryckt i Basel 1542. Den innehåller cirka 500 planscher, tryckta som träsnitt. Idén att lista samtliga växtarter i ett visst område tillämpades första gången av Caspar Bauhin, professor i anatomi och botanik vid universitetet i Basel, i hans arbete Catalogus plantarum circa Basileam sponte nascentium, publicerat 1622. I tidigare floror spelade växtgeografin en underordnad roll. Ett tidigt verk om den danska floran, Flora Danica d. e. Dansk Vrtebog, publicerades 1648 av S. Paulli. Flora Danica omarbetades sedan 1761-1883 på initiativ av G. C. Oeder och med stöd av kungahuset. Det slutliga verket innehåller 51 delar och 3240 utsökta planscher. Ett viktigt framsteg skedde med arbetena av John Ray i England, som utgav sin stora Historia plantarum species i tre band 1686, 1686 och 1704. Han hade tidigare utgivit en noggrann flora över trakten kring Cambridge 1660. Historia plantarum species upptar cirka 7 000 europeiska arter. Ray arbetade med olika metoder för klassifikation av växterna och diskuterade även artbegreppet. Han förebådade därigenom Linnés arbeten. Med Linné fick flororna en ny form. Den första moderna floran var Species plantarum från 1753, startpunkten för den moderna vetenskapliga namngivningen. En tidig flora av Linné är Flora Suecica, utgiven 1745. Efter Linné fick hans arbetsmetod ett uppsving och många grupper bearbetades, t.ex. svamparna av E. Fries och algerna av C. A. Agardh. Många floror gavs ut under 1800-talet. Dessa hade bestämningsnycklar baserade på Linnés sexualsystem och tillämpade Linnés nomenklatur. De saknade oftast bilder. Exempel på sådana floror är Hartmans och Kindbergs floror från 1846 respektive 1877, samt de första upplagorna av Krok-Almquists flora. Den kanske mest använda av alla svenska floror, Krok-Almquists Svensk flora, utgavs första gången 1883 av T. O. B. N. Krok och S. Almquist under namnet Svensk flora för skolor. I. Fanerogamer. Den har senare utkommit i många upplagor, senast upplaga 29 (2013). Fr.o.m. upplaga 26 är den omarbetad av Bengt och Lena Jonsell. En annan känd svensk flora är Björn Ursings Svenska växter från 1940-talet, som omfattar även kryptogamer. Texten är nu något föråldrad, men bilderna (kärlväxter) har getts ut i nya upplagor, senast 2013. Redan tidigt började man ge ut bildfloror med handkolorerade bilder. Sedan färglitografin uppfunnits på 1830-talet utgavs många praktfulla böcker med litograferade färgplanscher. Ett tidigt exempel är A curious herbal /.../ av Elizabeth Blackwell, utgiven 1737–1739. Den innehåller omkring 500 handkolorerade kopparstick av växter från Europa och Nya världen med inriktning på medicinalväxter. Ett annat exempel är Deutschlands Flora in Abbildungen nach der Natur mit Beschreibungen (1796-) av Johann Georg Sturm (författare) och Jacob Sturm (illustratör). Verket innehåller 2472 planscher. En ny upplaga gavs ut 1900-1907 av det tyska lärarförbundet. Den första svenska bildfloran utgavs av J. W. Palmstruch. Bokverket heter Svensk botanik, utgavs 1802-1843 och innehåller 774 handkolorerade kopparstick. En känd svensk bildflora är C. A. M. Lindmans Bilder ur Nordens Flora (1901-1905, ny upplaga 1917). Första upplagan är baserad på Palmstruchs flora. Flera nya upplagor har utkommit, senast på 1990-talet. Den innehåller 663 detaljerade färgplanscher. Under 1800-talet och början av 1900-talet, då grundlig botanikundervisning gavs i skolorna och botanikintresset var stort, utgavs stora mängder sockenfloror och andra regionala floror och en del landskapsfloror.
Nordal Wille
Johan Nordal Fischer Wille, född 28 oktober 1858 i Skjolden, Østfold, död 4 februari 1924 i Kristiania (nuvarande Oslo), var en norsk botaniker. Wille vikarierade 1877–1878 som konservator vid universitetsmuseet i Kristiania, blev biblioteksamanuens där 1880, var regnellsk amanuens vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm 1883–1886, blev filosofie doktor i Kristiania 1885, tillförordnad professor i botanik vid Stockholms högskola 1886, överlärare i botanik vid Ås högre lantbruksskola 1889 och professor i botanik och trädgårdsföreståndare vid Kristiania universitet 1893. Han idkade fykologiska, anatomiska och fysiologiska studier i Stockholm, Köpenhamn och Berlin på 1870- och 1880-talen och höll sig som författare mest till dessa områden. År 1897 företog han en botanisk resa genom Kaukasien till Transkaspien, särskilt för algforskning. Av hans större arbeten kan nämnas Bidrag til algernes physiologiske anatomi (1885), Beiträge zur physiologischen Anatomie der Laminariaceen (1897), serien Algologische Notizen (från 1900), Studien über Chlorophyceen (1901) och Algologische Untersuchungen (1906), vartill kommer många smärre avhandlingar och uppsatser. Han blev ledamot av Fysiografiska sällskapet i Lund 1902, Vetenskapsakademien i Stockholm 1905 och Vetenskapssocieteten i Uppsala 1915 samt hedersdoktor vid Uppsala universitet vid Linnéjubileet 1907.
Biologi
Biologi eller biovetenskap är den naturvetenskap som berör läran om livet, levande organismer och livets processer, inklusive dess struktur, funktion, tillväxt, ursprung, evolution, utspridning och taxonomi. Biologi är ett brett ämne som innehåller många förgreningar, ämnen och discipliner. Bland de viktigaste ämnena är de fem samlande principerna som kan sägas vara den moderna biologins fundamentala axiomer. Dessa är att celler är livets grundläggande enheter, att nya arter och ärvda karaktärsdrag är evolutionens produkt, att gener är ärftlighetens grundläggande enhet, att en organism reglerar sin inre miljö för att bibehålla ett stabilt och konstant tillstånd och att levande organismer konsumerar och transformerar energi. Biologins underdiscipliner erkänns på grundval av skalan som organismer studeras på och metoderna som används för att studera dem. Biokemi utforskar livets rudimentära kemi, molekylärbiologi studerar biologiska molekylsystems komplexa interaktioner, cellbiologi utforskar allt livs grundläggande byggstenar, cellen, fysiologi utforskar vävnadernas, organernas och organsystemens fysiska och kemiska funktioner och ekologin utforskar hur olika organismer interagerar och associerar med sin omgivning. Den som forskar i biologi kallas för biolog. Begreppet biologi, i modern bemärkelse, började introduceras från omkring mitten av 1700-talet och i början av 1800-talet användes det av framstående vetenskapsmän som Jean-Baptiste de Lamarck. Gregor Mendel och Charles Darwin är andra framstående personer som bidragit mycket till biologins utveckling. Redan på 600-talet f.Kr frågade sig dock den grekiske filosofen Thales från Miletos var livet kom ifrån. Det svar han kom fram till på den frågan grundat på sina observationer var enligt Aristoteles eftermäle om honom vattnet. Termen biologi i dess moderna betydelse verkar ha introducerats utan hjälp av varandra av Karl Friedrich Burdach (1800), Gottfried Reinhold Treviranus (Biologie oder Philosophie der lebenden Natur, 1802), och Jean-Baptiste Lamarck (Hydrogéologie, 1802). Ordet kommer från grekiskans βίος, "bios" ("liv") och suffixet λογία, "logia" (studerande av). Även om biologi i dess moderna form är en relativt ny vetenskap, har byggstenarna till den studerats sedan antiken, precis som mycket annat inom vetenskapen. Naturfilosofi studerades så tidigt som i de antika civilisationerna Mesopotamien, Egypten, Indiska subkontinenten och Kina. Den moderna biologins ursprung och ansatser att studera naturen, brukar ofta spåras tillbaka till antikens Grekland. Aristoteles var den som bidrog mest till utvecklingen. Hans "Historia Animalium" och andra verk där han beskrev naturalism, är speciellt viktiga, tillsammans med senare empiriska arbeten, som fokuserade på biologiska orsaker och livets mångfald. Aristoteles företrädare vid lyceumet, Theophrastus, skrev en serie böcker inom botanik, som kvarstod som de viktigaste bidragen från antiken till florestiken till och med långt in i medeltiden. Märkbara framsteg inom biologisk forskning befrämjades av muslimska läkare som al-Jahiz (781-869) inom zoologi, den kurdiska biologen Al-Dinawari (828-896) inom botanik, och den persiska läkaren Rhazes (865–925) inom anatomi och fysiologi. Dessa filosofer förklarade, expanderade och förbättrade de grekiska biologernas teorier och systematik. Traditionellt har biologin delats in efter vilka organismer som studerats. Botaniken är studiet av växter, zoologin studiet av djur och mikrobiologin studiet av mikroorganismer. Inom den biologiska systematiken placeras arter, både levande och utdöda, i ett sammanhang och släktskapen mellan dem studeras. En arts evolutionära historia, det vill säga hur den har utvecklats till vad den är idag, studeras inom fylogenetiken. Levande organismer namnges och klassificeras inom taxonomin. Prokaryotae (celler utan kärna) -- Protista (enkelt byggda organismer med cellkärna) -- Fungi (svampar) -- Plantae (växtriket) -- Animalia (djurriket).
