Graffiti
Motreaktionerna mot graffiti uppstod först i Philadelphia och New York på 1970-talet där städernas borgmästare "förklarade krig" mot fenomenet som ett led i sina valkampanjer. Hållningen är dock inte okontroversiell: det har förekommit protester mot nolltolerans och vad kritiker uppfattat som överdriven graffitisanering, såväl i New York som på flera andra platser i världen. Nolltoleransen i Stockholm – en av de få städer som ännu inte hade bytt denna metod mot harm reduction — fick en lika grundlig som kritisk genomlysning av konstvetaren Jacob Kimvall i boken "Noll tolerans. Kampen mot graffiti". Verbal 2012. Efter valet 2014 avskaffade den rödgröna majoriteten i Stockholm nolltoleransen mot graffiti. Flera lagliga väggar öppnades, både i Stockholm och annorstädes. Särskilt populärt i Stockholm var Snösätra upplagsområde. Efter valet 2018 återgick det nya blågröna styret i Stockholm inte formellt sett till den äldre nolltoleranslinjen. Däremot fattade man beslut om att en mycket stor del av väggarna i Snösätra skulle rivas, för att den södra delen av området skulle göras om till naturreservat. Rivningarna planerades påbörjas sensommaren 2020. Den prisbelönta och interntionellt uppmärksammade graffitiverksamheten skulle få fortsätta i den norra delen, men man skulle också under hösten planera för att ta delar av detta område i anspråk för ett nytt kulturcentrum. Planerna väckte protester från olika håll. Bland annat lektor Jacob Kimvall vid Stockholms universitets institution för kultur och estetik (som disputerat på en doktorsavhandling om samspelet mellan olika konstinstitutioner och gatukonst) ställde sig frågande. Han jämförde planerna med att riva en tredjedel av Nationalmuseum, och menar att staden på grund av den relativt unika anti-gatukonstinställningen som var Stockholms officiella inställning fram till 2014 har bristande vana vid och förståelse av hur graffitikonst fungerar. Saneringen av graffiti kräver en mångfald starka kemikalier och mycket arbetstid, och innebär därmed stora utgifter för kommuner, företag, organisationer och enskilda. Svenska kommunförbundet uppskattar (1998) att det läggs ned i storleksordningen en halv miljard kronor årligen på att sanera och reparera nedklottrad egendom i Sverige. Andra bedömare betraktar denna siffra som godtycklig då någon rikstäckande klotterstatistik inte förekommer. SL (Storstockholms lokaltrafik) har tillsammans med polisen infört ett system för att snabbt hantera polisanmälningar av graffiti. All graffiti fotograferas och dokumenteras i en speciell databas som automatiskt gör en polisanmälan. För detta system erhöll SL ett undantag från PUL av Datainspektionen. Ett annat sätt att tackla problemet har varit legala graffitiväggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet. Syftet är här inte att få graffitin att försvinna utan mer att begränsa skadeverkningarna, så kallad "harm reduction", samt att aktivt stödja den konstnärliga komponenten. Ett inslag i metoden är att man vill etablera en dialog med ungdomarna i graffitikulturen. För närvarande existerar ett trettiotal lagliga graffitiväggar runt om i Sverige. Exempel på städer som försökt bli mer eller mindre fria från klotter och illegal graffiti genom att införa legala graffitiväggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet är Norrköping i Sverige och Brygge i Belgien. I Norrköping arbetar man med klotterväggar och att bejaka hip-hop-kulturen, men säger samtidigt att "vi tolererar inte målning på väggar, spårvagnar, tunnlar och annan egendom. Klotter är en kriminell handling och ska beivras enligt den lagstiftning som finns på området." Man ansåg där att den öppna inställningen till laglig graffiti var en viktig orsak till att Norrköpings kontnader för klotterbekämpning var väsentligt lägre än Linköpings. I Brygge har de legala väggarna (Art Zones) kompletterats med en hård attityd mot illegal graffiti. Brygge fick European Crime Prevention Award 2001 för sin insats.
Stickgraffiti
Stickgraffiti är en form av gatukonst av enklare stickade kreationer. Dessa sätts på ställen där de är lätta att tråckla ihop, till exempel vägskyltar, lyktstolpar, cykelställ och räcken, men också på skulpturer i form av kläder. Utövarna vill oftast vara anonyma. Inspirationen kommer framför allt från gatukonstens principer och ifrågasättande av vem som äger det offentliga rummet och vem som får uttrycka sig i det. Konstformen förknippas ofta med Graffiti men har inte några större likheter med denna konstform. Stickgraffiti framkallar vanligtvis positiva reaktioner av betraktarna. Myndigheter har inte bedömt den vara en allvarlig form av skadegörelse. Trots det brukar konstnärerna sätta upp sina stickningar i skydd av natten eller tidig morgon för att undvika att upptäckas. Att stickgraffitin enkelt går att ta bort utan att lämna spår är en bidragande faktor till den positiva synen på konstnärernas avtryck i det offentliga rummet. Stickgraffitin (på engelska även kallat "yarn bombing", "yarnbombing", "yarnstorming", "guerrilla knitting", "urban knitting", "graffiti knitting" eller "knit graffiti") anses ha uppstått 2005 i Houston, Texas. Från att ha haft stickandet som en privat hobby började en grupp stickerskor sätta upp sina verk i det offentliga rummet. Gruppen kallade sig Knitta, Please! (eller bara Knitta) och bestod från början av stickkonstnärerna PolyCotN och AKrylik, båda kvinnor, men gruppen utökades snabbt 11 medlemmar. Inom ett par år blev stickgraffitin en global företeelse med aktiva stickare i flera världsdelar. 2006 gjorde de sin första stora piece i New York som bestod av 15 meter stickat garn. Även Notre Dame i Paris och Kinesiska muren har taggats. Skillnader i uttryck och syfte skiljer sig mellan olika grupper och olika delar av världen. Gemensamt för alla utövare är dock intresset för stickning som hantverk och ifrågasättandet av de manliga normerna i traditionell gatukonst. Stickgraffiti har dykt upp på flera håll i Sverige och varit omskrivet i media. En förlängning av stickgraffitin är craftivismen som förenar hantverk och aktivism och har en tydlig politisk agenda. Craftivisterna präglas mer av ideologi och använder stickgraffitin i syfte att kommentera omvärlden och kritisera rådande strukturer. Till exempel ser vi den danska konstnären Marianne Jørgensen som i en protest mot kriget i Irak klätt in en stridsvagn i rosa garn.
Vulgärlatin
Vulgärlatin (på latin, sermo vulgaris) är ett samlingsnamn för de dialekter som talades framför allt i de västra provinserna av det Romerska riket fram till omkring 800-talet, då dessa dialekter utvecklades till de skilda romanska språken. Detta talade latin skilde sig från det skrivna klassiska latinet i såväl uttal som ordförråd och grammatik. Vissa kännetecken utvecklades inte förrän under kejsardömets sista tid medan andra sannolikt fanns i åtminstone basilektala former långt tidigare. Med de flesta definitioner av vulgärlatin avses endast det talade språket, eftersom tecken tyder på att latinet bryts upp i dialekter under den här perioden och eftersom ingen gjorde en fonetisk kodifiering av latinskt tal under perioden måste den som vill studera vulgärlatinet göra det med indirekta metoder. Vår kunskap om vulgärlatin härrör framför allt från tre olika källor. För det första kan jämförande metoder rekonstruera de språkliga förändringar som ledde till utvecklingen av de romanska språken och notera de förändringar som måste ha skett i det klassiska latinet. För det andra finns ett antal grammatiska texter där författare pekar ut och fördömer en rad olika språkliga fel som talare av latin tydligen ofta gjorde, vilket ger insikt i hur latinet faktiskt användes. Slutligen kan man iaktta förändringar i bevarade texter från senare latinska texter. Själva ordet vulgär betyder helt enkelt vanlig: det härstammar från det latinska vulgaris, vanlig eller folklig. Det innebär alltså inte, att detta latin var vad som nu avses med vulgärt, det vill säga att det skulle ha innehållit extremt många "fula" eller "förbjudna" ord. Vulgärlatin har inom studiet av latin flera olika meningar. En del litterära verk av mindre avancerad språklig typ ger glimtar av vulgärlatinets värld. Plautus och Terentius använder till exempel i sin dramatik ofta slavar som roller och bevarar i deras repliker många tidiga latinska uttryck, liksom Petronius Arbiters bevarade Cena Trimalchionis. Vulgärlatinet utvecklades efterhand i olika riktning i de olika romerska provinserna och gav gradvis upphov till de moderna språken franska, italienska, spanska, portugisiska, rumänska, katalanska och så vidare. Även om det officiella språket i provinsen var latin så var det språk som talades ett lokalt vulgärlatin till dess att denna lokala form skilt sig så mycket från den skrivna normen att ett nytt standardspråk blev en nödvändighet. När det lokala språket mognat tillräckligt anses förstås vulgärlatinet i det området vara ett dött språk. När dialekten uppfattas som urskiljbar med tillräckliga kännetecken betecknas de som de romanska språken (jämför Oïl, Oc, Si). 200-talet antas vara den tidsperiod då förutom deklinationer en stor del av ordförrådet förändrades (till exempel equus → caballus). Nyare studier har föreslagit att uttalet förändrades under samma tidsperiod, och att en särskilt stor förändring skulle ha skett i trakten av Neapel. Förändringarna var dock inte desamma i hela riket. Nästan alla slutsatser i frågan om vulgärlatinets utveckling är baserade på efterhandskonstruktioner och inte på samtida material. Det talade latinet i det romerska riket. Klassiskt latin var sedan länge ett tämligen artificiellt språk, och det latin som fördes av romerska soldater till Gallien eller Dacien var knappast detsamma som det som möter Ciceros läsare. Enligt denna definition är vulgärlatin ett talat språk, motsvarat i skrivna källor av "sent latin" (vilket skiljer sig något från det klassiska latinet från tiden fram till det första århundradet e.Kr.). Den hypotetiska föregångaren till de vardagliga romanska dialekterna. Detta är språk som inte kan beläggas annat än i några spridda fragment och graffiti. Det var ett latin som genomgått ett antal viktiga förändringar i ljudbilden vilka kan rekonstrueras av lingvister utifrån de förändringar som kan iakttas i de romanska språken som är latinets direkta efterföljare.
Gatukonst
Gatukonst är en form av offentlig, ofta illegal konst i stadsmiljö, som uppstod som en vidareutveckling av graffitikonsten. Syftet med gatukonst varierar. Dels rör det sig om ett rent konstnärligt uttryck. Det finns också i gatukonsten ofta en vilja till att omforma staden till ett mer personligt eller socialt rum. Genom att sätta ut sina egna konstverk i staden gör man ett personligt intryck på och avtryck i densamma. Likaså finns det i gatukonsten ett drag av platsskapande, ett sätt att försöka tillföra rum, mening och sammanhang i en stadsmiljö. Gatukonst kan också ha propagandasyften. Väggmålningar med krigspropaganda har varit vanliga i konflikter, till exempel Nordirlandskonflikten, Baskienkonflikten och i Palestina på den av Israel uppförda muren. Gatukonsten uppstod under 1970- och 80-talet då vissa amerikanska graffitikonstnärer började att tänja på ramarna för graffitin. Samtidigt började unga konstnärer på School of Visual Arts i New York att umgås med och ta intryck av graffitimålare. De använde sig av nya tekniker och material i sitt skapande och laddade sina verk med mer eller mindre tydliga budskap. Man tog steget från ateljén och ut i gaturummet. I och med detta uppstod en ny konstform, gatukonsten. Den sågs först i New York, Paris och Berlin, Keith Haring, John Fekner, Richard Hambelton "the Shadowman", Blek le Rat, Harald Naegeli med flera) men spred sig snart till andra städer. Nya generationer gatukonstnärer tillkommer regelbundet, däribland svenska Akay, danska Tejn, tyska El Bocho och brittiska Banksy. Till Sverige kom gatukonsten på 1990-talet och har sedan dess blivit det mest populära sättet att etablera konst i det offentliga rummet. Ett uppmärksammat exempel är rondellhundarna. Kända gatukonstnärer i Sverige är bland andra Akay, Klisterpeter, Ollio och Hop Louie. I Sverige finns utbildning i gatukonst på folkhögskolenivå. Urban konst på Spinneriet, Glokala folkhögskolan i Malmö, och Gatans galleri på Södra Stockholms Folkhögskola i Botkyrka, Stockholms län. Gatukonst kan uttryckas på många sätt, som pärlplattor, stickade mössor på statyer eller kakel på en vägg. Vanliga uttrycksformer är: affischer, schabloner, klistermärken och stickgraffiti. Graffiti brukar visserligen inte alltid räknas som gatukonst eftersom den historiskt är ett äldre fenomen än gatukonst och även har flera subkulturella koder som gatukonst helt saknar. I dagsläget kan dock det större begreppet gatukonst även inkludera graffiti, eftersom blandformer också förekommer. I USA:s urbana områden har det länge varit populärt med så kallade skulpturparker, skrotskulpturer och samlingar av sådana, som ibland har övergått från privat till allmän egendom. Likaså i USA:s storstäder förekommer sedan länge fenomenet "illegal utsmyckning". Det kan röra sig om spontana mosaikbeläggningar av lyktstolpar eller tredimensionella föremål som applicerats på murar och fasader. Också i Europa finns fenomenet numera, inte bara som rondellhundar utan också som fågelholkar och andra mindre anonyma skulpturer som smugits in i stadsmiljön.
Janne Schaffer
Jan Erik Tage "Janne" Schaffer, född 24 september 1945 i Stockholm, är en svensk gitarrist och kompositör. Han är en av Sveriges mest ansedda elgitarrister. Han uppträder såväl som solist som gitarrist åt andra artister, både på scen och som studiomusiker, och förekommer på cirka 5000 inspelningar. Han har under sin karriär hunnit med uppdrag för bland andra ABBA, Toto och Bob Marley samt för en uppsjö av svenska artister, bland andra Björn J:son Lindh och Ted Gärdestad, och har dessutom haft en betydande solokarriär. Schaffer är son till Tage Schaffer och pianopedagogen Berit Fåhraeus (1912-1990) och uppvuxen i Blackeberg i Stockholm. Han försökte sig på piano under skoltiden, men nådde ingen framgång. Det var först när han bytte till gitarr som han på allvar började utvecklas musikaliskt. Sin första gitarr tillverkade han i träslöjden i skolan. Det första bandet bildade han redan under skoltiden med kamrater från Blackeberg. Han var tillsammans med bland andra Ted Åström medlem i The Sleepstones och senare Attractions. Han spelade under 1960-talet även med artister som Gunnar Wiklund och Björn Skifs. Det ledde till arbete med än större artister, och han förekom som gitarrist på såväl Ted Gärdestads som Abbas skivor. 1973 påbörjade han sin solokarriär och även samarbetet med Björn J:son Lindh, ett samarbete som fortgick ända till den sistnämndes död i december 2013. Schaffer har varit medlem i flera grupper, såsom Hörselmat som han startade 1973 tillsammans med J:son Lindh. Han har även varit med i grupperna Grapes of Wrath, Pop Workshop, Dynamite Brass, Opus III, Svenska Löd AB!, Baltik, Ablution, Mads Vinding Group, Midnattsensemblen Paramount, Ralph Lundsten And The Andromeda All Stars och Harlequin. 1980 bildade Schaffer Electric Banana Band tillsammans med Lasse Åberg och Klasse Möllberg, där han komponerade melodier till Åbergs texter. Gruppen rönte enorma framgångar med låtar som "Banankontakt", "Olyckans sång" och "Zwampen". Många av gruppens låtar handlar om miljö och natur. Schaffer har haft ett engagemang i miljöfrågor sedan 1960-talet, då han skrev en uppsats om Rachel Carsons bok Tyst vår. Han har också medverkat som sig själv i en reklamfilm för Gevalia 2010. Janne Schaffer är liksom andra gitarrister (Angus Young till exempel) känd för att uttrycka sig genom att grimasera när han spelar. I Schaffers fall sker detta genom att han rör tungan på ett karakteristiskt sätt. Den elgitarr som Schaffer primärt använt sedan 30 år tillbaka, till exempel i sina framträdande med kultgruppen Electric Banana band, är en röd Larrivée med EMG single coil pickuper. Gitarren blev stulen i maj 2018 men återfanns i januari 2020. En annan berömd gitarr ur Janne Schaffers samling är en Gibson Les Paul från 1959 som bland annat kan höras på den första soloplattan. I förstärkarväg är det Peavey som används mest. 1989 – Grammis för "Årets instrumentala produktion" med albumet Electric Graffiti. 1999 – Albin Hagströms Minnespris. 2005 – Illis Quorum med motivering bland annat att "Janne Schaffer har publik i alla generationer och att han också är betydelsefull som pedagog och inspiratör". 2010 – S:t Eriksmedaljen. 1974 – Janne Schaffer's Andra LP. 1982 – Blå Passager och Röda Vågor. 1987 – Hörselmat med Gävleborgs Symfoniorkester. 1988 – Electric Graffiti. 1989 – Julglöd (tillsammans med Leif Strand, Bo Westman och Nacka Sångensemble). 1989 – Katharsis och Earmeal Med Janne Schaffer 1976–1979 (samlingsalbum). 1990 – Tid brusa (med Björn J:son Lindh och Gunnar Idenstam). 1993 – Mellan sol och måne 73–93 (samlingsalbum). 1996 – Tunga låtar 73-96 (samlingsalbum). 1996 – Lugna låtar 80-95 (samlingsalbum). 2000 – Den hela människan (musik från filmen Hälsoresan), (med Björn J:son Lindh och Electric Banana Band). 2000 – På andra sidan månen. 2002 – Nära i sommarnatten (samlingsalbum). 2002 – Julglöd (tillsammans med Björn J:son Lindh, Leif Strand och Nacka Sångensemble).
