Brita Molin
Brita Molin, född Hellstrand 12 juni 1919 i Skara stadsförsamling, död 26 september 2008 i Maria Magdalena församling, Stockholm, var en svensk målare, tecknare och grafiker. Brita Molin var dotter till arkitekten John Hellstrand och Signe Härnborg. Molin var från 1943 gift med Carl Molin, odontologie doktor, professor och konstskribent. Molin studerade konst vid Grünewalds och Skölds målarskolor 1946-1948 samt för Lennart Rodhe och Pierre Olofsson vid Académie Libre 1949-1952 samt som specialelev vid Högre konstindustriella skolan 1954-1956 där hon studerade mosaik och litografi. Därefter följde flera studieresor till Frankrike. Hon fortsatte sina studier vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1963-1964 samt för Stanley William Hayter på Atelier 17 i Paris 1964-1965. Separat ställde hon ut på Lilla Paviljongen 1953, Falköping 1954, Skellefteå, samt på Grafiska sällskapets galleri 1965, 1973 och 1995, Alonzo Gallery i New York 1969 och 1974, Konstnärshuset 1987, Vikingsbergs konstmuseum 1991 och Skaraborgs länsmuseum 1994. Tillsammans med Lambert Werner ställde hon ut på Färg och form 1960. Hon medverkade i Nationalmuseums utställning Unga tecknare 1950-1954 samt i flera samlingsutställningar i Borås och Göteborgs konsthallar och Stockholmssalongerna på Liljevalchs konsthall. Hon var representerad i Sveriges allmänna konstförenings utställning Svart på vitt som visades på Konstakademin 1955. Hon har dessutom medverkat vid utställningar i New York, Seattle, Paris, Fredrikstad och Tokyo. Hon var under slutet av 1980-talet huvudlärare i grafik på Konsthögskolan Valand. Brita Molin är främst känd som grafiker med färgetsning som huvuduttryck. I hennes personligt expressionistiska bildspråk har också musiken en viktig roll, Hon jämförde sitt bildskapande med musik. Hennes tidiga konst var en form av realistiskt återgivna motiv men hon övergick tidigt till arbeta med abstrakta kompositioner mot en all större spontanitet, med en mycket personlig kolorit. Spontanistisk konst är ofta helt nonfigurativ och så kan man ibland uppfatta Molins konstverk. Förutom grafik arbetade hon i olja, pastell, mosaik och stucco lustro. Molin är representerad vid Nationalmuseum, Moderna museet i Stockholm, Kalmar konstmuseum, Museum of Modern Art och Metropolitan Museum of Art i New York, Bibliothèque nationale de France i Paris, Kunstmuseum zu Berlin och Ateneum. Moderna Museet, Stockholm. Nationalmuseum, Stockholm. Konstmuseerna i bl.a. Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Malmö, Sandviken, Skövde, Umeå. Grafikens Hus, Mariefred. Bibliotèque Nationale, Paris. Kobberstikkabinettet, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn. Alvar Aaltomuseet, Jyväskylä. Museum of Modern Art, New York. Metropolitan Museum, New York. The Public Library, New York. Brooklyn Museum, New York. The Library of Congress, Washington. Smithsonian Institution, Washington. Cleveland Museum of Art, Cleveland. Museum of Modern Art, San Fransisco. The Achenbach Foundation, San Fransisco. Museum of Modern Art, La Jolla. Museum of Modern Art, Maryland. Museum of Modern Art, Denver. Ordförande i Grafiska Sällskapet 1974–1977. Ledamot i styrelsen för Nämnden för svensk konst i utlandet 1971–1974. Ledamot i styrelse för Riksutställningar 1976–1979. Ledamot i styrelsen för Statens Konstmuseer 1982–1988. Huvudlärare i grafik vid Valands Konsthögskola 1986–1987. Gästlärare i grafik vid Konsthögskolan i Stockholm 1990. Ymnighetshornet, valvet mellan Storholmsbackarna 66 och 68 i Skärholmen i Stockholm. Tunnelbanetävlingen i Stockholm, 1961. HSB väggmosaik i Oxelösund, 1982. Le Grand Prix de la Exposition Graphique, Uzès, Frankrike, 1982. Grafiska Sällskapets stipendium 1985.
Modernisme
Modernisme (katalanska för 'modernism'), på spanska modernismo catalán, är beteckningen på den katalanska formen av jugend. Den utvecklades i Katalonien (och i viss min även i andra katalanskspråkiga regioner) mot slutet av 1800-talet, mot bakgrund av en växande katalansk medvetenhet och områdets industrialisering. Modernisme omfattade utövare i många olika konstformer. De mest synliga resultaten finns kanske inom arkitekturen, med verk av bland andra Antoni Gaudí, Lluis Domènech och Josep Puig. Modernisme uppstod i slutet av 1880-talets slut och varade fram till 1910-talets början. Den efterträdde den tidigare Renaixença-rörelsen från mitten av 1800-talet. Modernisme-rörelsen initierades som ett försök att lyfta fram katalansk kultur i nivå med den övriga europeiska kulturen. Den har som bakgrund regionens begränsade politiska inflytande i de dåtida Spanien, kombinerat med en för Spaniens mått mätt kraftig moderniseringsprocess, industrialiseringen i Spanien inleddes i Katalonien (inte minst runt Barcelona). Olika samverkande processer ledde till framväxten av en stark regionalistisk rörelse runt sekelskiftet 1900. Bland namn som omfattade modernisme-strömningen fanns Antoni Gaudí och Josep Puig (arkitektur), Santiago Rusiñol och Joan Maragall (litteratur), Ramon Casas och Lluïsa Vidal (måleri) samt Adrià Gual och Josep Llimona (teater respektive skulptur). Exempel på byggnadsverk i denna anda är Sagrada Família, Columbusmonumentet i Barcelona, Gran Hotel (Palma) och Gran Café de París (Valencia). Företrädare förörelsen hade bland annat Els Quatre Gats i Barcelona som träffpunkt. Många stildrag inom den katalanska modernismen var gemensamma med jugend i stort (inklusive de organiska och naturinspirerade vindlingarna). En särskilt katalansk ingrediens var trencadís (efter katalanska trencar, 'krossa'), en form av mosaik som skapades med krossade bitar av porslin, kakel och liknande. Denna typ av mosaik är tydligt framträdande i Gaudís Parc Güell. Namnet modernisme har kopplingar till modernismens framväxt som begrepp i slutet av 1800-talet. Inom arkitekturhistorien ses jugend som ett av flera förstadier till 1900-talets modernistiska kulturströmning(ar).
Gyllene salen
Genom en frikostig donation av en privatperson som ville vara anonym kunde slutligen Gyllene salen utformas så som vi ser den idag. Donationsskisserna utfördes av Ernst Spolén och den anonyme givaren var Josef Sachs, grundare och direktör för Nordiska Kompaniet. Donationen belöpte sig på 300 000 kronor (knappt 8 miljoner kronor i 2010 års penningvärde) och utbetaldes mellan 1917 och 1919. Salens väggar täcks helt av en mosaik som sattes ihop åren 1921–1923 av den välrenommerade tyska mosaikfirman Puhl och Wagner i Berlin. Firman fick uppdraget i mars 1921 och kontraktssumman blev 285 000 kronor som senare kom att stiga med 60 000 kronor. Salens väggar gestaltades efter den då bara 28-årige konstnären Einar Forseths skisser efter en idé av Ragnar Östberg. Forseth fick uppdraget av Östberg i februari 1921. Mosaiken visar allegoriska händelser och personer ur Sveriges historia i bysantinskt inspirerad, och av samtiden ansedd som ultramodern stil. Att tillämpa den direkta sättmetoden, alltså att på plats montera mosaikstenarna i väggarnas puts var extremt kostsamt och tidskrävande, därför användes den indirekta metoden för Gyllene salens väggar. Den innebar att på en kartong med ett utsnitt av motivet klistrades mosaikbitarna med sin framsida mot kartongen, som blev till en spegelvänd bild. Detta arbete utfördes i sättarateljén hos Puhl och Wagner i Berlin. Sedan transporterades mosaikkartongerna till byggarbetsplatsen i Stockholm, där de trycktes in i den mjuka väggputsen med pappen utåt. Därefter tvättades papplagret bort och mosaik-delbilden framträdde rättvänd. Montaget på platsen utfördes av svenska arbetare tillsammans med några specialister från Tyskland. Einar Forseth levererade sina kartonger med förseningar och det fanns en del tvivel om konstnären skulle kunna klara av den gigantiska uppgiften. Drygt 18,6 miljoner mosaikbitar av färgat glas och totalt 11 kilo 23,5 karats bladguld användes. Guldets värde motsvarade år 2009 cirka 2,8 miljoner kronor. En praktfull framställning av Mälardrottningen, symbolen för Stockholm, upptar hela norra fondväggen och utgör rummets centralmotiv. I sina händer håller hon spiran och kronan, och i hennes sköte syns Stockholms stadshus, Stockholms slott, Stockholms rådhus och Storkyrkan. Vid hennes högra sida avbildades moderna stadsmotiv från New York och Paris och på den vänstra sidan exotiska motiv från orienten, motiv som symboliserar Stockholm "hyllad av Österland och Västerland". På södra fondväggen syns olika motiv från Stockholm. Till vänster om porten illustreras bland annat Stockholms hamn, Katarinahissen och Riddarholmskyrkan. Till höger om porten har själva Stadshuset blivit avbildat. Läktaren över porten kröns av en illustration visande gamla Slottet Tre kronor och däröver finns på en häst ridande Sankt Erik med osynligt huvud. Det var inte meningen, men mosaiken blev högre än beräknad för man glömde bort att ta hänsyn till väggens höga golvsockel. Därför befinner sig Sankt Eriks huvud ovanför taket. En anpassning av mosaiken hade blivit för tidskrävande och för kostsam. I långväggen mot öst finns fem höga valv med fönster som släpper in dagsljus via Borgargården. I motsatta sidan tillåter sju liknande valv passage ut mot Blå hallens altan. Huvudingången sker via en stor kopparport från Salen Tre kronor. I väggen mot Borgargården anordnades även tillgång till Norra och Södra koppartornen. Här kan fullt dukade bord hissas upp och ner. Gyllene salens tak var ursprungligen tänkt som ett kassettak som senare ändrades till nuvarande utseende med tätt liggande takbjälkar och dekorativ målning mellan dem. Takbjälkarna är av betong och klädda med träpanel. Salens golv består av mönsterland marmor, där Mälarstädernas stadsvapen är inlagda. Stockholm är representerat av fyra olika vapen, ett i varje hörn av salen.
Ernst Billgren
Ernst Wilhelm Billgren, som ibland går under sitt alias Wilhelm von Kröckert, född 18 november 1957 i Danderyd, är en svensk konstnär och författare. Ernst Billgren började studera på Valands konsthögskola 1982. År 1997 blev han ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna. Ernst Billgren är målare, grafiker, skulptör och författare, debattör och film- och scenkonstnär. Hans praktik omfattar även scenografi, möbeldesign, skönlitteratur, film och musik. I sin konst har han bland annat undersökt naturmåleriet, mytologier och nationalromantik. Han har arbetat med en mängd olika material, bland annat mosaik, trä, brons, betong, kakel och glas. Billgren har i sitt konstnärskap ifrågasatt konstbegreppet i stort och redan under sin studietiden vid Konsthögskolan Valand (1982–1987) gjorde han intryck på andra studenter och lärarkåren. Här bjöd Billgren in till performance med frågeställningen "Vad är skillnaden mellan bra och dålig konst?". Detta ifrågasättande om vad konst är, dess syfte och gränser, har följt som ett ledmotiv i både hans konst och i det massmediala kändisskap som ingår i hans konstnärsroll. Detta är tydligt uttryckt i hans böcker Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor 1 (2008) och 2 (2010). Inspirerad av bröderna Grimms sagor blev djuren tidigt ett redskap för Billgren. Dessa befolkade, gärna uppklädda i renässanskläder, stilfullt möblerade salonger. I dessa krockar mellan natur och kultur, målerisk realism och abstraktion, pedanteri och upplösning, kan man förnimma en återkommande absurditet. I denna gränsöverskridning övervinns tron om det absolut nya, förbi tanken om högt och lågt, bra eller dåligt, till ett mer grundläggande ifrågasättande av konstens och estetikens roll i det moderna samhället. Inspirationen och motivvärlden är hämtad ur en bred spännvidd, som från barndomsrummets fiktion, tyska sagor, Lucas Cranach den äldres kvinnor, nordisk natur och Dick Bengtsson-inspirerad ödslighet. År 2003 illustrerade han en nyutgåva av "Fänrik Ståls sägner" i Finland. Ernst Billgren finns representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum, Moderna museet och Nationalmuseum i Stockholm. Billgren var gift med konstnären Helene Billgren 1983–2012. Sedan 2014 är han gift med Julia Billgren (ogift Hellberg). Han är far till Elsa Billgren och Sigfrid "Sigge" Billgren. Ernst Billgren uppgav i februari 2015 att han hade bytt namn till Wilhelm von Kröckert. Wilhelm är hans andra förnamn och Kröckert är hans tyska mors flicknamn och det namn som han bar innan han fick styvfaderns namn, Billgren, vid fem års ålder. Anledningen till namnbytet var dels ett återvändande till familjerötterna och dels att undersöka hur starkt hans varumärke är, med en ny stil på måleriet. Det verkar dock inte ha rört sig om något formellt namnbyte, och i folkbokföringen hette han i februari 2017 ännu Ernst Wilhelm Billgren. Konstverket har även varit uppställt på Skeppsbron i Stockholm och är sedan 2012 permanent placerad i Hökarängen. Dekorerad kupol i mosaik, Försäkringsbolaget Wasa i Solna (1992–93). Skulptur, Sky City, Arlanda (1993). Beskyddare (1995), skulptur i brons och mosaik, utanför stadshuset i Solna kommun. Fyra årstider (2009), fyra alternerande uppförstorade målningar, köpcentret Nacka Forum i Nacka. Diana (2009), skulptur i brons, Slottsgatan i Malmö. Grävlingen som hade allt (2010), Uppsala Konstmuseum, Uppsala. Den stora sångfågeln (Melodifestivalens prisskulptur). Eget hem, 2013, vid Stadstornet i Norrköping.
Laila Prytz
Laila Margareta Elisabet Prytz, född den 7 juni 1907 i Gällivare församling, Norrbottens län, död den 19 mars 1982 i Engelbrekts församling i Stockholm, var en svensk målare. Hon var dotter till civilingenjören Jonny Gustaf Prytz och Thyra Borg och från 1932 gift med konstnär Wilhelm Wik. Barn Manuel f.1936. Prytz studerade för Otte Sköld i Stockholm, vidare André Lhote i Paris 1933 och 1935, företog studieresor till Rom 1927, Tyskland 1929, Spanien 1932, 1935, 1948, 1951, Frankrike 1933, 1935, samt till Amerika, Afrika och Asien. Separat debuterade hon med en utställning på Gummesons konsthall 1945 och återkom sedan 1953. Prytz ställde ut på Lorensbergs konstsalong i Göteborg 1947, 1954, 1958, 1964 och 1967. Andra separatutställningar: 1953 och 1965 Konsthallen i Södertälje, 1962, 1969, Konsthallen i Malmberget, 1964 Galerie Saint-Germaine, Paris, 1965, 1969 Galerie du Passeur, Paris, 1974 Galleri Sture, Stockholm, 1975 Konstgården i Helsingborg, 1977 Galleri Heland, Stockholm. Samlingsutställningar i urval: 1927 Konstmuseet, Via Nationale Rom, Nationalmuseum, Stockholm (flertal gånger), Liljevalchs konsthall, Riksförbundet för bildande konst och Konstfrämjandets utställningar (flertal gånger), 1975 Sveagalleriet, Association Artistique Suédoise, Paris, Musée Galliera, Paris, Musée d'Art Moderne, Paris, Galerie d'Art de l'Aérogare d'Orly, Chalet i Le Bourget, Paris. Prytz är representerad på Nationalmuseum, Stockholm, Musikaliska Akademien, Stockholm, Tessininstitutet i Paris, Musée de l'Opéra, Paris, André Malrauxs samling, Paris, Svenska konsulatet i Paris, Sveriges Radio, Stockholm, Broströms rederi, Lasarettet och Flickskolan, Södertälje, LKAB, Alfa Laval, Folkets hus, Hallstahammar, Diputacion Provincial, Alicante, SEB, Stockholms Sparbank och Skånska Banken, Stockholm, Birgit Nilsson Museum. 1945 Stilleben, landskap, interiörer, porträtt från Sverige och Spanien. Puristisk stil med estetik närmast efter mönster från Matisse och med kompositionell fantasi och klar ytdekorativ verkan (Martin Strömberg). Äkta kvinnlig sensibilitet (Ragnar Hoppe). 1953 Människor och landskap. Så skönt har ingen svensk konstnär målat Spanien efter Franco (Clas Brunius). Melodisk purism, med känsla och fantasi, renhet i linjen och förenklade färgplan (Nils Palmgren). Dekorativt förenklade målningar, utförda med smak och sinne för helheten (Hård af Segerstad). Hävdar sig som en av våra finaste purister med en valörmjukhet och färggradering av utsökt harmonisk mjukverkan (Emmy Melin). 1964 Abstraktioner från Nairobi, Spanien, Formosa, Bangkok och Portugal. Måleriet blir en kristalliseringsprodukt som fjärmats från den en gång sedda verkligheten, frigjorts från alla tillfälligheters föroreningar och lyfts upp på den sköna abstraktionens plan. En raffinerad mosaik av med utsökt smak valda ytfärger som flätats samman i delikata mönster sammanhållna av smidiga kompositionslinjer, all oklarhet är främmande för detta artistiskt medvetna och elegant behärskade måleri (Tord Baekström). Övergått från naivistisk stil till formbundna kubism eller mer konkretism, En osökt känsla av en drömvärld, där mystiken ligger på lur. "Ögon" är i detta hänseende ett gott exempel (Sven Ingemansson). 1969 En konst halvvägs mellan kubismen och den geometriska abstraktionen, en surrealism vars magi kommer av den sanna och fria naivismen (Claude Bouyeure). 1977 Motiv från bland annat Afrika i kubist-surrealistisk stil, även helt nonfigurativt. En melodisk mosaik och matematisk lek med trianglar och romber, ofta upplättat med några "ögon".
