Säckpipa
Säckpipa är ett musikinstrument av skalmejatyp som spelats ända sedan omkring 4000 f.kr. i Egypten, ursprunget är oklart men tros vara Mellanöstern. Säckpipan var spridd över hela Europa under medeltiden och åtnjöt under 1600- och 1700-talen popularitet även vid Europas hov, (ofta i romantiska sammanhang, då instrumentet också har kopplats ihop med herdar och deras yrkesutövning.) Senare har den i Sverige mest överlevt i Västerdalarna och norra Värmland, för att slutligen helt dö ut i början av 1900-talet. Med ledning av de gamla instrument som bevarats från de områdena har dock rekonstruktioner av den svenska säckpipan, pôsun eller dråmban, utförts av olika instrumentbyggare och spelmän. Idag är det främst i folkmusiksammanhang som man kan få höra säckpipa. Fortfarande förknippas säckpipan gärna med Skottland och marschmusik. Olika säckpipetyper finns dock än idag i nästan samtliga europeiska länder, starka traditioner finns exempelvis på Irland, i Frankrike, Spanien, Bulgarien och Ungern. Hjärtat i säckpipan kan sägas vara det ljudalstrande rörbladet vilket sitter nedstucket i spelpipan, även kallad chantern, den del av säckpipan som till utseendet liknar en flöjt. Rörbladet är i Sverige ett vassrör i vilket en tunga skurits upp. Tungan vibrerar och alstrar ett ljud som påverkas av längden av luftpelaren i spelpipan, som regleras av säckpipeblåsarens fingersättning. Skalmejor är troligen ett av människans äldsta instrument, och rörbladets konstruktion gör det mycket fördelaktigt att ha ett kontinuerligt lufttryck över röret. Cirkulationsandning är en teknik som möjliggör detta men är ganska svårt att lära sig. Troligen uppkom säckpipan genom att någon kopplade vassflöjten till en luftreservoar och därmed förenklade speltekniken avsevärt. Instrumentet vidareutvecklades sedan genom att en eller flera borduner (ackompanjerande pipor med endast en ton) bands in i säcken. Även den skinnlapp (eller liknande) som fungerar som backventil tillkom längre fram och hindrar den inblåsta luften från att pressas tillbaka in i musikerns mun. Luften blåses in i säcken antingen med munnen via en mundocka försedd med backventil, så att luften inte kan läcka ut när spelaren slutar blåsa eller via en blåsbälg – det sistnämnda förekommer på många centraleuropeiska, franska och brittiska säckpipetyper, mest känd av dem är den irländska uilleann pipes. Säckpipefamiljen kan delas in i två grupper efter spelpipans konstruktion, de med cylindrisk respektive de med konisk borrning. Cylindriskt borrade säckpipor används vanligen tillsammans med enkelrörblad, det vill säga med endast en tunga som vibrerar, är oftast begränsad till ett fåtal tonarter och är vanligast i östra delen av Europa. Koniskt borrade säckpipor kombineras med ett dubbelt rörblad (med två vibrerande tungor) och ger möjligheten att spela fler toner genom s.k. gaffelgrepp och överblåsning. Koniskt borrade säckpipor är oftast mer ljudstarka och är vanligare i västra Europa. Cylindriskt borrade säckpipor Cylindriskt borrade säckpipor med enkelrörblad Ceské Dudy (Tjeckien). Mezoued eller Zukra (Tunisien). Surdulina eller Zampogna (Italien). Svensk säckpipa (Sverige). Cylindriska säckpipor med dubbelrörblad Huemmelchen (Tyskland). Musette de Cour (Frankrike) En liten säckpipa, som kom på modet i franska aristokratiska kretsar under 1700-talet i samband med svärmeriet för herderomantiken. Northumbrian smallpipe (England). Koniskt borrade Säckpipor Koniskt borrade säckpipor med enkelrörblad Chiaramedda (Italien). Koniskt borrade säckpipor med dubbelrörblad Cornemuse Bechonnét (Frankrike). Chevrette även Cabrette och Chabrette (Frankrike). Cornemuse du Borbonnais (Frankrike). Dalslandspipa (nyutvecklad). Dudelsack (Tyskland, Österrike). Great Highland Bagpipe (Skottland). Schaperpfeiff (Tyskland). Scottish Lowland Pipe (Skottland).
Militärmusik i Sverige
Militärmusik är dels den militära musikorganisationen med signalspel och musikkårer, men även den repertoar som spelas av eller förknippas med militära musikkårer. I den betydelsen anses i Sverige att militärmusik också utföras av civila musiker, vilket internationellt är en okänd uppfattning. Äldre militärmusik kan delvis skilja sig från den moderna, virveltrumma har varit en viktig komponent i fält, och även säckpipan har varit militärinstrument i Sverige. På 1500-talet började två grupper av militärmusiker utveckla sig. Det var trumslagare och pipare för fottrupperna och pukslagare och trumpetare för kavalleriet. Under det trettioåriga kriget fick den militära marschmusiken betydelse för stridsmoralen, dels som samhörighetsymbol för enskilda förband och dels som stridsmusik under anfallet. Denna nya funktion för militärmusiken hängde samman med exercisens införande och vapenhanteringens utveckling. Genom de ottomanska krigen fick den europeiska militärmusiken viktiga impulser från janitsjarmusiken. Nya instrument, som janitsjarspel och cymbaler och nya former för musikaliskt uppförande infördes. De viktigaste musikinstrumenten under 1700-talet var trumpeten, tvärflöjten och trumman vilka användes för att hålla takten vid marsch i sluten ordning. Vid det lätta infanteriet fungerade jägarhornet endast som signalinstrument. Ursprunget är behovet av signalgivning i den militära verksamheten. I Sverige kan detta spåras åtminstone tillbaka till 1500-talet, där flöjt och trumma var för fotfolket (infanteriet) och trumpet och puka för de beridna trupperna (kavalleriet) samt flottan. Ur detta utvecklades harmonimusik under slutet av 1600-talet, som från 1700-talet delvis bekostades av regementenas musikkassor, stiftelseliknande juridiska personer till vilka officerarna avlade avgift. Under samma tid introducerades trummor, bäcken, triangel och klockspel, de så kallade janitscharinstrumenten med ursprung i Turkiet. Då indelningsverket upphörde 1901 blev militärmusiken i Sverige en helstatlig angelägenhet och musikkassorna upphörde. Musikkassorna var stiftelser/ekonomiska föreningar som bildats vid alla regementen, och som officerarna betalade avgift till. Syftet med kassorna var att kunna ge löneförstärkning och extra arvoden för musiker utöver den lön Försvarsmakten gav, och bekosta investeringar i musikinstrument som Kronan inte höll med. Vid denna tid hade varje förband en egen musikkår, dvs det fanns ett drygt sextiotal. Försvarsbeslutet 1925 drog in också på militärmusiken, men beredskapstidens nya förband, främst inom Flygvapnet och Kustartilleriet, innebar nyuppsättning av flera musikkårer, bl.a. inom det nybildade Hemvärnet. Efterkrigstidens politiska strömningar i Sverige och förhållanden inom Försvarsmakten fick slutligen till följd att de professionella militärmusikerna överfördes till Regionmusiken 1971. Hemvärnet behöll däremot sina musiker och musikkårer. En klassisk svensk militärmusikkår innehåller flöjter, klarinetter, esskornett, B-kornett, trumpeter, horn, tenorbasun, tromboner, baryton, bastubor, pukor, trummor och bäcken. Den s.k. moderna stämbesättningen innebar att oboe, fagott och saxofoner ersatte esskornett och ventilbasun. I vissa sammanhang byts bastuban mot stråkbas (basfiol). Behovet av musik inom Försvarsmakten påkallade dock ett omtänkande: uppsättandet av den värnpliktiga Arméns musikpluton 1982, (sedan 1994 Arméns musikkår), Arméns dragontrumpetarkår 1990, (1994-2007 Livgardets dragontrumpetarkår och från 2008 Livgardets dragonmusikkår), Arméns trumkår 1992 (nedlagd 2009) samt Arméns musikkår Norrland 1993 (nedlagd 2001). Därutöver finns den heltidsanställda Marinens musikkår i Karlskrona. Slutligen finns alltjämt omkring trettio hemvärnsmusikkårer, vilka tar flitig del i ceremonier och högvaktsbestridande. Svenska militärmusikkårer har sedan Kalla Krigets slut genomfört insatser i utlandet. Livgardets dragonmusikkår. Hemvärnets Musikkår Blekinge.
Militärmusik (Sverige)
Militärmusik är dels den militära musikorganisationen med signalspel och musikkårer, men även den repertoar som spelas av eller förknippas med militära musikkårer. I den betydelsen anses i Sverige att militärmusik också utföras av civila musiker, vilket internationellt är en okänd uppfattning. Äldre militärmusik kan delvis skilja sig från den moderna, virveltrumma har varit en viktig komponent i fält, och även säckpipan har varit militärinstrument i Sverige. På 1500-talet började två grupper av militärmusiker utveckla sig. Det var trumslagare och pipare för fottrupperna och pukslagare och trumpetare för kavalleriet. Under det trettioåriga kriget fick den militära marschmusiken betydelse för stridsmoralen, dels som samhörighetsymbol för enskilda förband och dels som stridsmusik under anfallet. Denna nya funktion för militärmusiken hängde samman med exercisens införande och vapenhanteringens utveckling. Genom de ottomanska krigen fick den europeiska militärmusiken viktiga impulser från janitsjarmusiken. Nya instrument, som janitsjarspel och cymbaler och nya former för musikaliskt uppförande infördes. De viktigaste musikinstrumenten under 1700-talet var trumpeten, tvärflöjten och trumman vilka användes för att hålla takten vid marsch i sluten ordning. Vid det lätta infanteriet fungerade jägarhornet endast som signalinstrument. Ursprunget är behovet av signalgivning i den militära verksamheten. I Sverige kan detta spåras åtminstone tillbaka till 1500-talet, där flöjt och trumma var för fotfolket (infanteriet) och trumpet och puka för de beridna trupperna (kavalleriet) samt flottan. Ur detta utvecklades harmonimusik under slutet av 1600-talet, som från 1700-talet delvis bekostades av regementenas musikkassor, stiftelseliknande juridiska personer till vilka officerarna avlade avgift. Under samma tid introducerades trummor, bäcken, triangel och klockspel, de så kallade janitscharinstrumenten med ursprung i Turkiet. Då indelningsverket upphörde 1901 blev militärmusiken i Sverige en helstatlig angelägenhet och musikkassorna upphörde. Musikkassorna var stiftelser/ekonomiska föreningar som bildats vid alla regementen, och som officerarna betalade avgift till. Syftet med kassorna var att kunna ge löneförstärkning och extra arvoden för musiker utöver den lön Försvarsmakten gav, och bekosta investeringar i musikinstrument som Kronan inte höll med. Vid denna tid hade varje förband en egen musikkår, dvs det fanns ett drygt sextiotal. Försvarsbeslutet 1925 drog in också på militärmusiken, men beredskapstidens nya förband, främst inom Flygvapnet och Kustartilleriet, innebar nyuppsättning av flera musikkårer, bl.a. inom det nybildade Hemvärnet. Efterkrigstidens politiska strömningar i Sverige och förhållanden inom Försvarsmakten fick slutligen till följd att de professionella militärmusikerna överfördes till Regionmusiken 1971. Hemvärnet behöll däremot sina musiker och musikkårer. En klassisk svensk militärmusikkår innehåller flöjter, klarinetter, esskornett, B-kornett, trumpeter, horn, tenorbasun, tromboner, baryton, bastubor, pukor, trummor och bäcken. Den s.k. moderna stämbesättningen innebar att oboe, fagott och saxofoner ersatte esskornett och ventilbasun. I vissa sammanhang byts bastuban mot stråkbas (basfiol). Behovet av musik inom Försvarsmakten påkallade dock ett omtänkande: uppsättandet av den värnpliktiga Arméns musikpluton 1982, (sedan 1994 Arméns musikkår), Arméns dragontrumpetarkår 1990, (1994-2007 Livgardets dragontrumpetarkår och från 2008 Livgardets dragonmusikkår), Arméns trumkår 1992 (nedlagd 2009) samt Arméns musikkår Norrland 1993 (nedlagd 2001). Därutöver finns den heltidsanställda Marinens musikkår i Karlskrona. Slutligen finns alltjämt omkring trettio hemvärnsmusikkårer, vilka tar flitig del i ceremonier och högvaktsbestridande. Svenska militärmusikkårer har sedan Kalla Krigets slut genomfört insatser i utlandet. Livgardets dragonmusikkår. Hemvärnets Musikkår Blekinge.
Rävspel och Kråksång
Rävspel och Kråksång är en svensk folkmusikgrupp som bildades 1996. Gruppen spelar mestadels det som brukar räknas till nutida medeltidsmusik, men framför även musik från angränsande genrer, exempelvis material av Bellman. De producerar även eget material inom medeltids- och folkmusikgenrerna. Erik Holmberg - Laud, luta, oud, rytminstrument, sång. Anders Lövgren - Harpor, säckpipor, flöjter, rytminstrument, concertina, sång. Fredrik Johansson - Nyckelharpa, fiol, vevlira, sång. Vår Hembygds Sägen - En musikalisk tolkning av Fristadskalden Klas Olofssons dikter., 1999. EIA! - Mustiga visor från förr och nu, 2005. Gästabudet - En afton i musikens töcken, 2007. Grytbitar - Flott, rått och lite skämt, 2009. Skåpmat EP - Överblivna låtar, 2010. Tidender - Knäppt, gnidet och lite skruvat, 2015. Danse du Renard - Historiska snedsteg (Danslåtar från 1200-1700 tal), 2019.
Träblåsinstrument
Träblåsinstrument är en grupp musikinstrument bland blåsinstrumenten som vanligen är gjorda av trä (men metall förekommer). Träblåsinstrumenten skiljs från bleckblåsinstrument genom att ljudet i de senare produceras genom vibrationer i läpparna som förstärks i instrumentet. Träblåsinstrumenten kan indelas i två grupper beroende på hur ljudet uppstår och dessa grupper ärörbladsinstrument samt flöjter. Hos rörbladsinstrument uppstår ljudet genom en eller flera vibrerande tungor och det finns två typer av munstycken, vilket antingen har ett enkelt eller dubbelt s.k. rörbladsmunstycke. En flöjt har inte denna uppbyggnad, utan luften sätts i svängning genom att den inblåsta luften slår i en skarp kant. Saxofon är ett träblåsinstrument trots att den är tillverkad av mässing eftersom instrumentet har ett rörblad. Träblåssektionen är en viktig del i symfoniorkestern men kan också hittas i kammarorkestrar. I orkestrar är dock saxofonen ovanlig. För övrigt är tvärflöjt, klarinett och saxofon utmärkta soloinstrument. Saxofonen hittas ofta i jazzorkestrar och i storband. Fagotten som mest används i samband med orkestrar fungerade när den skapades som basinstrument inom träblåset, men med wienklassicismens intåg fick den mer solistiska uppgifter. Flöjtinstrument Tvärflöjt som också kan räknas till gruppen labialinstrumenten där orgel också ingår, labialinstrumenten kännetecknas av att tonen frambringas av att en luftpelare sätts i svängning och tonhöjden bestäms av luftpelarens längd. vissa Säckpipor bland annat Svensk säckpipa. vissa Säckpipor bland annat Great Highland Pipe. Theobald Böhm (om klaffmekanismer).
Samos
Från att ursprungligen mestadels ha arbetat för att överleva dagen, har invånarna på Samos utvecklat en rik kultur och tradition. Ön är bland annat känt för sitt vin, sin tobaksindustri och sin keramik, som gjordes på öns lera. Många av samiernas traditioner har bibehållits, såsom traditionella sånger och danser, gamla dikter, fester samt kiskekiou, en maträtt som äts efter den heliga liturgin. Det finns i dag flera organisationer och personer som arbetar för att samla in och bevara öns kultur. Vinet som odlas på Samos bär samma namn som ön och är ett av Greklands mest berömda viner. Av druvsorten Muscat Blanc à Petit Grains producerar man ett sött vitt vin, vilket Dionysos enligt legenden skall ha givit receptet till. Det används i katolska kyrkor som vin till nattvarden. Drycken souma dricks på ön. Den första samlingen av traditionella samiska sånger publicerades av Regal Press 1887, och fanns i samiern Epaminonda Stamatiadis (en lokal bildad man, född 1835, död 1901) verk Samiaka. I verket, som består av fem volymer, och där den sista volymen beskriver Samos kultur, beskriver han den samiska kulturen, och sångerna finns nedskrivna i tabulaturer. Där framgår även vilka danser som dansades till musiken, och vilka musikinstrument som användes. Exempel på danser som nämndes är samiotikos, plataniotikos, smyrnios, syrtos eller politikos, pousta och nisiotikos. Med grundandet av Malagariou Hieratic School började kyrklig musik läras ut systematiskt och mot 1800-talets slut byggdes på grund av stadsutvecklingen två filharmoniska skolor i Vathy och Karlovasi. I ett annat verk, av Nikolaos Dimitrou, beskrivs de musikaliska aktiviteter, instrument och allmänna musiktraditioner som finns på Samos. Under 1900-talet fortsatte insamlandet av sånger i flera publikationer, om än dock inte lika systematiskt som i Stamatiadis verk. När Samos inkorporerades i Grekland 1912 började man följa den grekiska musiktraditionen, och influerades av rembetiko, country, folkmusik, såväl som utländsk musik som strömmade genom radio. Under 1950-talet började allt fler festivaler dyka upp med många olika musikstilar. Säckpipan hade länge varit ett traditionellt samiskt instrument, och använts emellanåt ensamt som ackompanjemang till sång. Användandet av instrumentet sjönk under 1900-talet, när andra instrument började bli vanligare, och idag används den mest vid bröllop. Den samiska säckpipan bestod av sex hål, av vilka fem satt på den högra pipan och en till vänster. På många andra grekiska öar användes istället tio hål. Från 1960-talet och framåt minskade antalet festivaler och traditionella instrument medan de första nattklubbarna öppnade. Användandet av traditionella instrument har fortsatt minska. Flera olika sorters instrument har präglat den samiska musikkulturen. Santuren kom till ön från Mindre Asien. Instrumentet var mycket vanligt fram till 1900-talets första hälft, men har därefter använts mindre och i dag tros tre samier behärska instrumentet. Fotigga eller piniavli var ett annat vanligt instrument, som är en slags flöjt som består av en flöjtpipa, som görs av brons eller koppar, och som är runt 30 centimeter lång och öppen på båda sidor. Flöjten har sex hål på framsidan och ett på baksidan, alla separerade med ett fingers avstånd. Fiolen användes fram till 1980-talet då de sista fiolspelarna slutade spela. Istället blev gitarren väldigt vanlig, och ett band kunde bestå av tre gitarrister. Den kom från Mindre Asien runt 1910-talet till ön. Bleckblåsinstrument var vanligt förekommande mellan 1890, då de introducerades från Mindre Asien, och 1960-talet, då man istället började använda mikrofoner och förstärkare för att få högre ljud. Dragspelet var vanligt på ön från 1950-talet, men blev senare ofta utbytt mot harmonium. Det första harmoniet skall ha varit av märket farfisa och ha tagits till ön från Aten 1971. Klarinetter har åtnjutit viss popularitet, speciellt i folkmusikband.
