Sportfiske
Sportfiske, (pimpelspö) fritidsfiske, är fiske i rekreationssyfte. Några typer av sportfiskemetoder är mete, pimpelfiske, spinnfiske och flugfiske. Mete är den äldsta dokumenterade metoden av fiske med handredskap. Normalt använder man ett fiskespö tillsammans med en metrev. Mete kan ske på många olika sätt. Ett vanligt sätt är att dela in metet efter typ av art (rovfisk, vitfisk, ädelfisk). Ett annat sätt efter nappindikator (flötmete, bottenmete etc). Ännu ett sätt är att kategorisera efter typ av utrustning (toppknutet, rullspö, etc). Toppknutet innebär ett traditionellt metspö med fast rev, knuten i toppen. Bäckmete bedrivs främst efter bäcköring och bäckröding i bäckar och mindre åar, långt upp i skogen eller högt upp på ett fjäll eller långt ut på en myr brukar man kunna finna stor bäcköring. Vid bäckmete används i regel ett relativt långt metspö med toppknuten lina. Mask används som agn och flöte används inte, utan krok, tyngd och agn får driva i strömmen. Bäckmete är ett utpräglat smygfiske där det gäller att röra sig tyst och försiktigt för att inte skrämma fisken. Om man har solen i ryggen kan ens skugga synas på vattenytan och skrämma fisken. Ismete bedriver man med korta spön på cirka 100 cm. Det går att använda både haspelrulle och multirulle. En nylonlina med minst 0,40 mm diameter är att föredra, eller en flätlina som inte suger upp vatten, som annars fryser till is. Isborren bör vara minst 200 mm för att man ska klara de större gäddorna på över 10 kg samt de stora breda gösarna. Man kan även ismeta från havsis, efter gråsej och torsk. Tävlingsmete går oftast ut på att man lottas till en begränsad plats på en tävlingssträcka och ska där under en begränsad tid försöka få ihop en så hög vikt av fisk som möjligt. Det finns två former av tävlingsmete, internationellt mete och traditionellt mete. Den ena formen går ut på att locka fisken till sig och den andra på att hitta den fisk som finns på platsen där man står. Pimpling är en form av mete där man fiskar genom ett hål i isen på vintern. Som fiskeredskap används ett kort spö som hålls med en hand, ett pimpelspö. Med små knyckar med handleden fås blänket att röra sig på ett sätt som lockar fisken att svälja det. Den vanligaste fångsten vid pimpling är abborre, eller längre norrut i Sverige röding. Pimplare använder ibland ett litet flyttbart hus på medar att pimpla i, en "pimpelark". Man kan även fiska med pimpelspö resten av året, från bryggor och båtar. Även då kallas fiskemetoden för "pimpling", eftersom man använder ett pimpelspö. Pimpling efter lake är en speciell tradition på Vättern de vintrar då isen lägger sig. Förr fiskades mycket lake från så kallade "lakabusar", en liten torrdassliknande byggnad som försågs med medar för att lätt kunna transporteras ut på isen. De små portabla husen gav bra skydd mot väder och vind. Man hade ibland små kaminer i "busarna" för att få det lite extra varmt och skönt. Vid pimpling kallas fiskedonet pirk eller pimpel. Detta ska inte blandas samman med pilk, som är ett fiskesätt med rev, sänke och krok men utan spö och vanligt vid torskfiske. Fiske efter abborre sker oftast med vertikalpirk eller balanspirk även kallad balansare. Rödingfiske med ett större blänke, en rysk specialitet är mormyskafiske, med en liten förtyngd krok, vanligen i volfram, som oftast är dekorativt målad. Till agn används mestadels fluglarver eller fjädermygglarver. Det går dock även att pimpla utan bete, fisken nappar ändå. Vid utkastet av fiskedraget används centrifugalkraften, och med olika personliga tekniker bringas spöet i en sådan rörelse att draget vid bromsens frisläppande far iväg från kastaren i en önskad riktning, där man tror att fisken befinner sig. Flugfisket skiljer sig, tekniskt sett, från spinnfiske och haspelfiske genom att det vid flugfiske inte är betet, flugan, utan den utkastade tjocka/tunga delen av linan, fluglinan som utgör kastvikten.
Regnbåge (fisk)
Regnbåge (Oncorhynchus mykiss är en fiskart som först beskrevs av Johann Julius Walbaum 1792. Regnbåge ingår i släktet Oncorhynchus och familjen laxfiskar. Arten är tillfälligt reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Det kan dock nämnas att det finns ett antal beskrivna varianter (eller underarter) kopplade till vilket geografiskt område fisken kommer ifrån. Regnbågen är ganska lik öring men har ett rödaktigt band längs sidorna som är det lättaste kännetecknet och dessutom är dess fenor prickiga. Regnbågen kan väga upp till 15 kg och bli 80 cm lång, men det är ovanligt med exemplar över 10 kg. Fiskköttet kan variera från ljusbrunt till rosa, rött eller nästan vitt. Livslängden i Sverige är cirka 16 år. Regnbågen ursprungliga utbredningsområde är i Stilla havet mellan Asien och Nordamerika och vattendrag som mynnar där. Vildfångade och uppfödda former av denna art har inplanterats för användning som föda och för sportfiske i åtminstone 45 länder och på alla kontinenter utom Antarktis. Regnbågen infördes i Sverige 1928 för fiskodling. Från dessa odlingar rymde den och har i vissa sjöar fått stor spridning. Vuxna regnbågar som lever i strömmande vatten väger 0.5 till 2.5 kg, medan de som lever i sjöar eller vandrar till havet oftast blir upp till 10 kg. Det finns dock ett antal fångster av fiskar i som väger mellan 10 och 20 kilo, men under naturliga omständigheter är dessa fiskar extremt ovanliga. Färgteckningen varierar mycket mellan underarterna och mellan former som anpassats till olika livsmiljöer. De fullvuxna fiskarna känns igen på en bred rödaktig rand längs hela sidan, från gälarna till stjärten. Den är allra tydligast på lekande hanar. Den lever i havet i två till tre år och återvänder därefter vanligtvis till sötvatten för att leka. Fiskarten kallas för många olika namn, som "regnbågsöring", "regnbågsforell", "laxforell", "fjordörret", "blanklaxöring" och "röd forell". Den har dessutom av finländska och svenska myndigheter tidvis fått benämningen "regnbågslax". Enligt svenska Livsmedelsverket är både "regnbåge" och "regnbågslax" godkända handelsnamn. Kommittén för svenska djurnamn bestämde 2010 att det korrekta svenska namnet är regnbåge. Vissa underarter är listade som hotade. Vildfångade och uppfödda former av denna art har inplanterats för användning som föda och för sportfiske i åtminstone 45 länder och på alla kontinenter utom Antarktis. Den är ett populärt fiskebyte bland annat på grund av dess energiska kämpande vid infångandet. Regnbåge är den dominerande fisken i så kallat put and take-vatten. Som i de flesta fall där arter introducerats utanför dess naturliga utbredningsområde har ekosystemen där utsättning skett påverkats. I regnbågens fall har naturliga bestånd av öring, lax och röding påverkats negativt av introduktionen, men då utsatt fisk numera ofta är steril utgör de inget långsiktigt hot mot naturlig fiskfauna. I fall där fertil fiskar introduceras kan de dock utgöra ett direkt hot mot konkurrenssvaga arter. I andra fall har introduktion i vatten som tidigare helt saknat fiskbestånd eller haft starkt reducerade bestånd av infödda fiskarter har resulterat i sportfiskevatten av världsklass, till exempel de Stora sjöarna och vattendraget Firehole river i Wyoming. Regnbågen är officiell statsfisk för delstaten Washington i USA.
Fiske
Krav på återutsättning finns för vissa fiskarter som måste sättas tillbaka om de fångas. Det gäller fredade arter som är hotade och riskerar att försvinna. Vissa andra arter för sportfiske kan ha fredningstider för att skydda dem under lek och lekvandring och dessutom har särskilt utsatta arter minimimått för att få tas upp. Det anses vara av största vikt att Coch R inte blir ett sätt att hantera överfiske eller dåligt fungerande fiskevatten. Coch R löser inte alla problem. Det finns ingen garanti för att fiskbestånden inte påverkas negativt vid Coch R-fiske. För fisken handlar det om liv med kronisk skada eller död. Grunden för förvaltningstänkande måste vara att restaurera och vårda vattnen så att naturligt förekommande fiskbestånd kan reproducera sig, tillväxa och bli tillräckligt starkt för att utgöra bas för traditionellt fiske, helst reglerat med fångstrapportering för fångstkontroll. Coch R aktualiserar alltså dels förvaltningsaspekter på ett fiskesätt, som till synes för vissa sportfiskare eller fiskevårdsförvaltare kan okänsligt/okunnigt felaktigt ha råkat anse att Coch R inte skulle ha någon negativ inverkan på beståndet av fiskarten, dels etiska frågor kring det berättigade i att utsätta djur för upprepat lidande bara för att uppfylla ett mänskligt upplevelsebehov. Och för att lusten att fiska och upprepat få kunna leka (och lustplåga) med fisken, gärna också med samma individ, (och med alltmer utstuderade sportfiskemetoder) är större än intresset för eller behovet av mat. Alla havsvattenområden på jordklotet är indelade i ekonomiska zoner. Dessa sträcker sig 200 sjömil från kusterna. Kuststaterna har rätt till naturtillgångarna och fisket inom sin zon. Japan, Ryssland, Peru, USA, Indonesien, Chile och Kina står för ungefär hälften av världsfångsten. Nära hälften av världsfisket kommer från Stilla Havet. En tredjedel av all fångst kommer från Nordatlanten. Alla länder inom EU har infört begränsningar av fisket, bland annat för att arter som torsk riskerat utfiskning i många bestånd. EU bestämmer hur stora fiskekvoter varje fiskare har. De får varken överskrida sin kvot eller fiska alltför små fiskar enligt EU:s regler för minimimått på fångstfisk. Ett problem med denna form av begränsning är att fångad fisk som inte är tillräckligt stor i mycket hög utsträckning (mer än 90%) dör när den släpps tillbaka i havet och därför inte kan föröka sig. För Sverige är fisket en viktig näring. Vi har långa fiskrika kuststräckor vid Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Varje år fångas fisk och skaldjur, som till exempel skarpsill, sill, torsk, makrill och räkor, för en miljard kronor. 75% av all fångst är foderfisk (industrifisk), främst bestående av arter som sill/strömming, skarpsill och tobis. Foderfisk mals och torkas till fiskmjöl som sedan blir föda till fisk vid fiskodlingar eller kan ingå i foder till höns eller svin. Fisk, som inte ska säljas levande, ska även rensas och frysas direkt efter fångsten på fiskefartygen ute till havs. Färsk fisk kan även direkt efter rensning skäras till filé till försäljning eller för djupfrysning. Överfiske innebär fiske som tar upp fler fiskar än vad som är hållbart för fiskarnas fortbestånd och för ekosystemet som helhet. Det finns tre erkända typer av överfiskning. Vetenskapen om fiskets förutsättningar och påverkan på ekosystemet kallas fiskerivetenskap. Till havsfiske används speciella redskap, det vanligaste redskapet är trålen. Det finns olika trålar för olika fiskarter. Sill fångas med flyttrål, räkor och torsk (som lever på bottnen) med bottentrål och fiskarter som förekommer i stim kommer snörpvad till användning. Fiskstim hittas med ekolod varefter näten läggs ut runt stimmen. Även långrev eller flytgarn används till havsfiske av till exempel torsk eller laxfiskar.
Ädelfisk
Ädelfisk är en äldre sammanfattande beteckning för värdefull fisk. Särskilt används begreppet kring laxfiskar som anses attraktiva inom sportfisket. Dit räknas lax, öring, harr, röding, sik, siklöja, och regnbåge. Ädelfiskarna identifieras på fettfenan. Fisken utplanteras ofta i sjöar särskilt avsatta för ädelfiske med särskilda fiskekort så kallat put and take- vatten, "släpp i och fiska upp". Ädelfisk och gädda förekommer sällan i samma sjö, eftersom gäddan äter upp ädelfisken. Historiskt har ordet förekommit i svenskan sedan tidigt 1951.
Curt Lindhè
Nils Curt Christian Lindhè, född 23 april 1908 i Kärda församling, Jönköpings län, död 14 mars 1995 i Törnevalla församling, Linköping, var en svensk författare, journalist och sportfiskare. Lindhè är mest känd för sina omkring 30 böcker om sportfiske. Medan den samtida författaren och sportfiskaren Nils Färnström i första hand ägnade sig pedagogiskt åt flugfisket, var Lindhè det breda sportfiskets pedagog. Han debuterade 1941 och skrev flera böcker om gäddan och abborren samt kåserier och historier om olika slags fiske. Lindhè medverkade också flitigt i tidningen Sportfiskaren från starten och har medarbetat i olika sportfisketidskrifter och dagspress som expert. Han bodde under sitt vuxna liv i Linköping där han tog studenten och arbetade på Östgöta Correspondenten. År 1941 skrev han sin första bok om sportfiske, Hur man lurar gäddan. Han skrev framförallt om sportfiske men även om fiskarnas liv i sig, då han även studerade fiskarnas beteende i akvarium, något han bland annat beskriver i boken Mina tama insjöfiskar från 1970. Utöver författarskapet var han också involverad i styrelserna i Amatörfiskarnas Riksförbund och Sveriges Allmänna Fiskevårdsförbund på 1960-talet samt skrev även regelbundet i bland annat Dagens Nyheters fiskeruta. 1941 Hur man lurar gäddan. 1942 Djupens randige rovriddare. 1966 Fiskesafari i Nordatlanten. 1970 Mina tama insjöfiskar. 1971 Med spinnspö i charterbagaget. 1976 Med krok och kamera i Östafrika. 1976 Så lurar vi abborren. 1979 Alla våra fiskar i sötvattnen.
Motorbåt
Daycruiser var ursprungligen en snabbgående dagtursbåt, större än hardtopbåten men mindre än kabinbåten. Skrovlängden var från början omkring 21 fot, men numera byggs dessa båtar med längre skrov. Båttypen har ett relativt stort fördäck, en liten ruff och vindrutor framför förarplatsen och en väl tilltagen sittbrunn akterut. Skrovet är planande med vanligtvis ganska vass skrovform. Vanligast är inombordsmotor med drev, men på mindre båtar kan utombordare förekomma. I dag byggs det också ganska stora daycruisers på över 30 fot, ibland större, som har kabinbåtens alla bekvämligheter, varför båttypen då växt ur sitt eget begrepp. Campingbåt är en typ av fritidsbåt som tillverkades från 1930-talet till 1960-talet. Campingbåtar är öppna båtar med fördäck, vindruta, ratt och utombordsmotor. Längden är vanligen mellan fem och sex meter. Båtarna var byggda i trä, utom de senare båtarna, som gjordes i plast. Runabout är en benämning på – ofta snabbgående och motorstarka – öppna nöjesbåtar med vindruta, ratt och övrig utformning av sittbrunn för tre–åtta personer, som inspirerades av bilinteriörer. De blev populära i USA från 1930-talet och tillverkades i Europa under 1950- och 1960-talen av bland andra Riva. En hardtopbåt har en mindre ruff i fören, cirka halva båtlängden. Den har alltså vindruta och sidorutor och ger således bättre skydd än en öppen båt. Hardtopbåtar är relativt små och oftast utrustade med utombordsmotor. Medelstor till större övernattningsbar motorbåt. Används ofta som familjebåt och har bland även akterruff. God komfort medför att en familj kan semestra i båten under många dygn. Vanligtvis utrustad med väl tilltaget "kök" (=byssa) och toalett. Det finns snabbgående halvplanande kabinbåtar som är deplacerande (som går med hela skrovet i vattnet) och därmed långsamma. Kabinbåten är namngiven efter sin överbyggnad och inte efter skrovformen. Ordet "kabinbåt" används inte i någon större utsträckning idag. Ord som "bobåt", "familjebåt" och liknande används som synonymer, även om dessa termer är gemensamma för helt andra båttyper. Styrpulpetbåt, eller centerkonsolbåt, är en öppen motorbåt med utombordsmotor(er) med en pulpet, ratt och instrument, samt vanligtvis utrustad med vindruta. Används med fördel till vattenskidåkning, sportfiske, tenderbåt, patrullbåt och för snabba transporter i skärgården. RIB, Rigid Inflatable Boat, en hybrid mellan gummibåt och en båt med hårt skrov. Ribbåten är vanligtvis utförd som styrpulpetbåt. Det finns ribbåtar i många olika storlekar, de minsta från tre meter, då lämplig som släpjolle eller som däcksbåt. Mindre ribbåtar har motorer på 5-10 hk, de riktigt stora ribbåtarna på över tio meter kan ha utombordsmotorer i dubbel eller trippelmontage på många hundra hästkrafter. Större ribbåtar kan även ha inombordsmotor, antingen med inudrev eller vattenjet. Större ribbåtar används bland annat av kustbevakningen, marinen, sjöpolisen och Sjöräddningssällskapet. Bowrider är en motorbåt med vindruta där den främre delen, bogen (engelskans 'bow'), är öppen. Bowridern är oftast en daycruiser, eller hardtopbåt, om man tar hänsyn till skrovets form. Motorkryssare benämns även motoryacht och är en stor motorbåt, längdmässigt över tolv meter eller en bredd över fyra meter. Båtar av denna storlek är på gränsen mellan yrkesfartyg och fritidsbåt. Båtar av denna storlek klassificeras enligt internationella sjölagen som skepp och kräver nautisk kompetens för framförande. Motorkryssare kan vara ombyggda yrkesfartyg eller från början byggda som stora motorbåtar. De är ofta utrustade med flera hytter för besättning och passagerare.
