Stickning
En strumpsticka är en kortare sticka med udd i båda ändarna istället för att ha en udd bara i ena änden och en stopp i den andra. För att kunna sticka runt används oftast fem strumpstickor, fyra fördelade på arbetet och en som den aktuella delen av arbetet stickas över till. Det går dock att sticka runt med så få som tre strumpstickor. En rundsticka är två korta stickor som sitter ihop med en vajer. Rundstickor kan användas både för rundstickning och för stickning fram och tillbaka. Det senare har flera fördelar, som att stickaren bara behöver hålla reda på en sticka, att arbetet inte riskerar att åka av stickan lika lätt vid frakt eftersom det kan dras ner på vajern samt att det inte är lika tungt för handlederna för större alster eftersom det inte ger samma hävstångseffekt som raka, fasta stickor med ett större alster på. En påtram är en fast ram med piggar på för varje maska. Genom att dra garnet framför piggarna och fånga upp det genom de existerande maskorna en åt gången för att bilda den nya maskan som hängs upp på den aktuella piggen skapas en rundstickning. Det finns många olika sticktekniker som ger resultat vilka skiljer sig väsentligt från den mest grundläggande sticktekniken, att med en färg och ett nystan sticka ett lager av sitt alster. Några olika tekniker är. Flerfärgsstickning är en ett samlingsnamn för olika tekniker för att sticka mönster i fler än en färg. Det kan ske både genom att olika färger stickas i olika större fält (intarsiastickning) eller genom att stickaren byter mellan två eller flera färger under samma varv (Fair Isle-stickning eller norsk stickning). I den senare tekniken följer alla färgerna med under varvet på stickningens avigsida som "flotteringar" eller "flottörer". En av de största utmaningarna med Fair Isle/norsk stickning är att få rätt trådspänning på flottörerna, så att stickningen inte blir knölig men inte heller riskerar att kunna dras ut. Dubbelstickning är en stickteknik där både fram- och baksida stickas samtidigt som två slätstickade lager. För att dessa två lager ska bli ett sammanhängande tyg behöver stickaren byta plats på maskorna på fram- och baksidan med jämna mellanrum. De avigstickade sidorna hamnar på insidan av tyget och kommer därför inte synas. Om två eller flera färger används uppstår ett mönster på båda sidor av tyget. Detta mönster kommer att vara färgmässigt inverterat på baksidan och framsidan, vilket ofta är den effekt man vill uppnå vid dubbelstickning. Tvåändsstickning är en gammal stickteknik som har varit nära att falla i glömska. Den liknar vanlig stickning på många sätt, men stickaren matar fram nytt garn från två nystan istället för ett. Trådarna snos om varandra vid varje maska vilket medför att alstret blir tjockare och tätare. Detta gör att tekniken lämpar sig väl för plagg som vantar eller mössor, som gärna ska släppa igenom mindre blåst. Det går inte att använda mönster framtagna för vanlig stickning rakt av för tvåändsstickning då det senare resulterar i andra proportioner vad gäller masktäthet. Skuggstickning är en mönsterprincip som resulterar i att mönstret knappt syns om man ser det stickade arbetet rakt framifrån, men där mönstret framträder om man ser arbetet i en speciell vinkel. När arbetet rör sig uppstår en skuggeffekt och mönstret byter utseende efter hur du rör på det. Skuggstickning åstadkoms med hjälp av två olika färger där kontrastfärger ger bäst effekt. Det stickas två varv med varje färg. På rätsidan stickas alla maskor räta och på avigsidan varierar stickaren mellan räta och aviga beroende på mönstret hen vill åstadkomma. Mönstret kommer fram genom att stickaren får en mörk rätstickad del i det ljusa partiet, och en ljus rätstickad del i det mörka partiet.
Maska (stickning)
Maska är en av de öglor som bildas vid stickning eller virkning och vilka tillsammans utgör det färdiga arbetet. Inom stickning talar man om räta eller aviga maskor beroende på hur garnet dras genom föregående varvs maskor. Inom virkning finns luftmaskor, fasta maskor och stolpar av olika slag.
Stickmaskin
En stickmaskin utför stickning. De första stickmaskinerna gjordes i England och var så kallade rundstickningsmaskiner. Med dem kunde man sticka sockor. Dagens stickmaskiner är raka. En vanlig stickmaskin stickar alltid slätstickning. För att kunna sticka resår måste man sätta till en resårtillsats. När man då använder bägge stickmaskinsbäddarna tillsammans kan man skapa både aviga och räta maskor. Det finns elektroniska stickmaskiner som kan göra mönster över hela bäddens 200 nålar. De som säljs idag måste man koppla ihop med dator eftersom hela mönsterdelen finns i ett dataprogram. En billigare variant av stickmaskin är hålkortsmaskinen. Med den kan man sticka mönster med hjälp av hålkort. Man är då begränsad till hålkortets bredd när man gör mönster. Vanligtvis är hålkorten på 24 maskor. Stickbeskrivningar till de elektroniska maskinerna kan man göra med datorprogrammet Designa Knit. Där kan man följa stickningen på skärmen och se uttag och intag av maskor. För hålkortsmaskinerna kan man nöja sig med lite enklare program för att göra stickbeskrivningar. Det finns också stickmaskiner som inte alls gör mönster. Med dessa får man göra mönster manuellt. Den första stickmaskinen uppfanns av engelsmannen William Lee år 1589. De första maskinerna var till utseendet lika äldre vävstolar och användandet var begränsat till strumpstickning. Det hände inte så mycket med grundprincipen på flera hundra år, och vissa likheter går att spåra till moderna maskiner. De tre första stickmaskinerna kom till Sverige år 1723, de importerades av Jonas Alströmer för Alingsås manufakturverk. Många förbättringar utfördes senare av Christoffer Polhem för att öka maskinernas kapacitet. Vid slutet av 1800-talet spreds stickmaskinerna till svenska hemmen, och till stor del landsbygden. Detta gjorde så att hemindustrier blev fler ute i mindre samhällen. Maskinstickningen blev en viktig inkomstkälla för många kvinnor under sena 1800-talet och första delen av 1900-talet. Den moderna stickmaskinen kan man kalla den typ som använder så kallade tungnålar. Den första av maskinen med den moderna metoden uppfanns av Matthew Townsend år 1858. Samma design används än idag på nästan alla hemstickmaskiner och även många industrimaskiner. Den största kvalitetsskillnaden mellan maskinstickat och handstickat är att man får ett jämnare resultat med maskin, detta märks tydligast vid större ytor av slätstickning. Vissa mönster som tuckstickning är mycket lättare att utföra med hjälp av maskin. I regel alla mönster går att skapa med maskin, många kräver dock manuellt arbete, men det är ändå en snabbare process än handstickning. Maskinstickning sparar en betydande mängd tid, men har en lång inlärningskurva.
Stickgraffiti
Stickgraffiti är en form av gatukonst av enklare stickade kreationer. Dessa sätts på ställen där de är lätta att tråckla ihop, till exempel vägskyltar, lyktstolpar, cykelställ och räcken, men också på skulpturer i form av kläder. Utövarna vill oftast vara anonyma. Inspirationen kommer framför allt från gatukonstens principer och ifrågasättande av vem som äger det offentliga rummet och vem som får uttrycka sig i det. Konstformen förknippas ofta med Graffiti men har inte några större likheter med denna konstform. Stickgraffiti framkallar vanligtvis positiva reaktioner av betraktarna. Myndigheter har inte bedömt den vara en allvarlig form av skadegörelse. Trots det brukar konstnärerna sätta upp sina stickningar i skydd av natten eller tidig morgon för att undvika att upptäckas. Att stickgraffitin enkelt går att ta bort utan att lämna spår är en bidragande faktor till den positiva synen på konstnärernas avtryck i det offentliga rummet. Stickgraffitin (på engelska även kallat "yarn bombing", "yarnbombing", "yarnstorming", "guerrilla knitting", "urban knitting", "graffiti knitting" eller "knit graffiti") anses ha uppstått 2005 i Houston, Texas. Från att ha haft stickandet som en privat hobby började en grupp stickerskor sätta upp sina verk i det offentliga rummet. Gruppen kallade sig Knitta, Please! (eller bara Knitta) och bestod från början av stickkonstnärerna PolyCotN och AKrylik, båda kvinnor, men gruppen utökades snabbt 11 medlemmar. Inom ett par år blev stickgraffitin en global företeelse med aktiva stickare i flera världsdelar. 2006 gjorde de sin första stora piece i New York som bestod av 15 meter stickat garn. Även Notre Dame i Paris och Kinesiska muren har taggats. Skillnader i uttryck och syfte skiljer sig mellan olika grupper och olika delar av världen. Gemensamt för alla utövare är dock intresset för stickning som hantverk och ifrågasättandet av de manliga normerna i traditionell gatukonst. Stickgraffiti har dykt upp på flera håll i Sverige och varit omskrivet i media. En förlängning av stickgraffitin är craftivismen som förenar hantverk och aktivism och har en tydlig politisk agenda. Craftivisterna präglas mer av ideologi och använder stickgraffitin i syfte att kommentera omvärlden och kritisera rådande strukturer. Till exempel ser vi den danska konstnären Marianne Jørgensen som i en protest mot kriget i Irak klätt in en stridsvagn i rosa garn.
Krokning
Krokning (även kallad tunisisk eller afghansk virkning) är en handarbetsteknik som används för att framställa textil med hjälp av en kroknål och garn. Tekniken har likheter med både stickning och virkning. Tillvägagångssättet är att omväxlande lägga upp ett antal maskor på kroknålen först och sedan maska av alla utom den sista. Krokning har använts för att skapa allt från klädesplagg, vantar och sockor till skurtrasor, filtar och bindor. Krokning är en gammal teknik, och troligen en föregångare till både stickning och virkning. Tekniken var mycket populär på 1800-talet och var fortfarande vanlig under 1950-talet, för att därefter falla mer och mer i glömska. I Sverige år 1889 fanns som exempel tekniken med i Hulda Lundins plan för undervisning i folkskolan. En del menar att tekniken kom till Europa från araberna, men det finns inte mycket forskning om krokning så det är oklart om det stämmer. Även om krokning är det namn som vanligtvis används på svenska, så kan tekniken hittas under flera andra namn, som stickvirkning, afghanvirkning samt tunisisk virkning respektive afghansk virkning. Krokning utförs med hjälp av en kroknål, även kallad krokningsnål. Det finns tre olika utformningar av kroknål, enkel respektive dubbel kroknål samt kroknål med kabel. Den enkla kroknålen består av en pinne med en krok i ena änden och oftast en stopp i andra änden. Den ser ut som en blandning mellan en virknål och en sticka. Den dubbla kroknålen, även kallad dubbelkroknål och rundkroknål, har istället krokar i båda ändarna – den finns både i varianter som är lika långa som stickor och lika korta som virknålar. Kabelkroknålen består av en böjlig kabel, oftast i plast, med en kort kroknål i ena änden av kabeln och en stopp i den andra. Krokning kan ses som ett mellanting mellan stickning och virkning. Tillvägagångssättet är att omväxlande lägga upp ett antal maskor på kroknålen först och sedan maska av alla utom den sista. Basen för ett krokat arbete utgörs av virkade luftmaskor varifrån första raden av krokningsmaskor hämtas upp. Bredden eller omkretsen av arbetet bestäms av antalet luftmaskor som lagts upp. Enkel krokning består av ett framåtgående varv och ett återgående varv (ett dubbelvarv). Båda varven görs från rätsidan. Det går också att rundkroka, antingen med en dubbelkroknål eller en kabelkroknål. Rundkrokning ger cylindriska alster, och passar bra vid krokning av till exempel mössor och kjolar. Vid rundkrokning med dubbelkroknål tas några maskor upp av den främre kroken, för att sedan maskas av med den bakre. Vid denna typ av rundkrokning behöver två nystan användas, om nystan av olika färg används framträder maskornas mönster tydligare. Vid rundkrokning med kabelkroknål används ett nystan och arbetet förs ihop med första maskan på föregående varv innan avmaskning påbörjas. Dubbelkroknål används även till platta arbeten för att med hjälp av olika färger på nystanet för att maska på, och nystanet för att maska av, skapa och framhäva mönster. Kabelkroknål används oftast för större arbeten, oavsett om dessa är platta eller cylindriska. Strukturen på det krokade arbetet kan varieras genom att använda olika sorters maskor. Arbetet inleds med att kroka önskat antal luftmaskor. Ökningar och intag görs på olika sätt för olika maskor, men ofta genom att maska av en extra maska (för minskning) och genom att lägga till luftmaskor (för utökning i sidled). Krokning används för att skapa allt från klädesplagg som vantar och sockor till brukstextilier som skurtrasor, filtar och bindor. Krokning används ofta när ett tätt alster är önskvärt, då tekniken inte skapar lika mycket mellanrum mellan maskorna som vid virkning eller stickning. Det krokade materialet blir ofta grövre och mindre töjbart än vid nyss nämnda tekniker. Just dessa egenskaper har gjort krokning speciellt lämplig för till exempel bindor, där täthet är en avgörande egenskap. Upprepa varv 2 tills arbetet är klart.
Kviltning
Kviltning, även quiltning (engelska quilting, efter quilt, 'täcke') eller vaddstickning, är en textil teknik. Man sammanfogar textilbitar med mellanliggande vadd, och tekniken kombineras ofta med lappteknik. De tidigaste kviltade föremålen man funnit är mattor från Sibirien, som är gjorda under första århundradet f.Kr. Engelsk kviltning innebär att ett luftigt material såsom vadd, ull, filt eller syntet läggs mellan två tyglager. Man syr (stickar) sedan rakt igenom tyglagren med fyllnadsmaterialet mellan. Stickningen utförs med förstygn eller på maskin. Antingen kan stickningen göras som enkla linjer eller som mer komplicerade mönster. Matelassé eller italiensk kviltning: Man syr mönster med två parallella sömmar genom båda tyglagren. Mellan de parallella sömmarna träs sedan en tjock bomullstråd. På det sättet fås ett upphöjt mönster. Trapunto: Konturerna av mönstret sys genom båda tyglagren. Från avigsidan snittar man i sammanhängande områden och stoppar in fyllningsmaterial (vadd eller syntetvadd). Snitten sys därefter samman. Motivet framträder då i relief. Ekokviltning: Metoden går ut på att man upprepar mönstrets konturer som ringar på vatten med förstygnslinjer så att det uppstår en skugg- eller ekoeffekt. Ekoquiltning användes mest i mitten på 1800-talet och återfanns då oftast på amerikanska lapptäcken.
