Växtfärgning
Växtfärgning handlar om färgning av textila material med färgämnen från naturen. Fram till mitten av 1800-talet färgades alla textilier med färgämnen från växt- eller djurvärlden. Sedan dess har växtfärgämnena gradvis ersatts av syntetiska färgämnen, och växtfärgning sker numera mest som hobbyverksamhet. Konsten spred sig från Asien och Nordafrika och finns dokumenterad i Norden genom bronsåldersfynd av färgad ylle. Växtfärgningens historia började sannolikt med fenicierna som under årtusendet f.Kr. utvecklade den svåra konsten att färga med purpur. I antikens Grekland kände man också till konsten att färga turkiskt rött, karmosinrött, scharlakansrött, krapprött. Blått färgades med vejde och gult med saffran och vau. I Pompeji har man funnit gamla purpurfärgerier med glasflaskor som innehöll färgämnen. Enligt NE framgår att: "I Venedig, som anses ha fått en skråordning för färgare redan 1234, utkom 1540 en bok om färgning, Plictho del arte de tentori (ung. 'Förklaring av konsten att färga'), som fick betydelse för hela Europa. När textilframställningen sedan utvecklades i Flandern blev man där skicklig i textilfärgning. Tbouk va Woudre ('Undrens bok') är namnet på en viktig handbok i färgning utgiven i Bryssel 1513.". I Europa utvanns indigo ur vejde, men handeln med ärtväxten indigo under 1600- och 1700-talen slog till slut ut vejdeodlingarna. Andra växtfärgämnen som använts länge i Sverige är kermeskorn (rött) och mjölon (gult). Cajsa Wargs berömda "Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber" från 1755 innehåller ett antal växtfärgningsrecept för garner. Från 1765 försågs Hjelpredan med ett anonymt supplement kallat Underrättelse Om Färgning, Grundad på Kunskap och Förfarenhet, som innehåller ca 130 recept för färgning av ylle, lin och siden. Det var först på mitten av 1800-talet som textilier började färgas med syntetiska färgämnen. Hemslöjden har länge värnat om den mjuka färgskala som växtfärgningen ger samt bevarandet av traditionen och av kunskapen kring växtfärgning. Men man har ändå inte väjt för de kraftigare färger som också är möjliga att åstadkomma med naturliga färgämnen, vilket textilkonstnären Hannah Ryggen föredrog. På hobbynivå kan man växtfärga med hjälp av en vanlig köksspis, men många föredrar att hålla till utomhus med gamla vedeldade tvättgrytor och riklig tillgång på mjukt sjö- eller åvatten. Garnet tvättas med tvållösning och hela härvan läggs i vattenbad för betning för att bli mottagligt för färgning. Sen läggs garnet i kokande eller hett vattenbad med auktioner/aktuellt/">aktuellt färgämne. I vissa fall efterbehandlas också garnet. Samma betningsbad och färgbad kan användas flera gånger, med olika effekt på färgningsprocessen. Upp till tre bad kan göras på samma grundmaterial. Metallen i vissa kärl kan påverka slutresultatet. Kärl av glas, emalj och rostfritt stål ger ingen påverkan, medan kärl av järn, koppar, aluminium och förtennad koppar påverkar färgen. Betbaden är känsligare för kärlmaterialet än själva färgbaden. Under historisk tid har bland annat mattlummer använts som betmedel. Inom modern växtfärgning används bland annat alun (kaliumaluminiumsulfat), järnvitriol ("grön vitriol", järnsulfat), kopparvitriol ("blå vitriol", kopparsulfat), kromsyrat kali (kaliumkromat), tenn(II)klorid och vinsten (kaliumvätetartrat) som betmedel och för efterbehandling. Alun är det vanligaste betmedlet. Eftersom man inom växtfärgning ofta utgår från äldre recept, använder man i handböcker och växtfärgningskurser ofta, ehuru föråldrade, kemikaliernas trivialnamn. De moderna namnen anges här ovan inom parentes. Vid inköp i fackhandeln för kemikalier är det i första hand de moderna namnen som gäller.
Järn(II)sulfat
Järn(II)sulfat eller järnvitriol (FeSO4) är ett vattenlösligt ämne med gröna kristaller. Det förekommer naturligt i mineralerna rozenit och melanterit. Produkter av stål som ska galvaniseras går först igenom ett betningsbad med svavelsyra (H2SO4) för att avlägsna oxider och andra föroreningar. Stora mängder järn(II)sulfat bildas då som biprodukt. Järnsulfat används även som fällningskemikalie i reningsverken för att fälla ut fosfor från avloppsvattnet. Det kan även användas vid målning av träfasader. Behandlingen ger träet en grå nyans som efter viss tid liknar den gråa yta som ses på gammalt trä. Det liknar lasering då träets yta och struktur finns kvar väl synlig efter behandling. En vanlig blandning är 700 gram järnsulfat i 10 liter vatten. Man kan tillsätta lite diskmedel för att minska ytspänningen så att blandningen bättre tränger in i träet. Sulfatet, vitriolen, ingår också i färgämnet falu rödfärg och diskuterades på 1700-talet ha viss rötskyddande och konserverande effekt. Men i själva verket så ger den dåligt skydd mot solens UV-strålar, inget nämnvärt skydd mot biologiska angrepp och inget skydd mot fukt alls. I kalkfärg för husfasader har järnvitriol ofta använts för att ge en gul eller gulorange kulör. Kulören utvecklas successivt efter målningen i takt med att järnsulfatet omvandlas till det som i dagligt tal kallas rost. Då kulören väl utvecklats är den synnerligen beständig. Järnsulfat används också som betmedel vid växtfärgning, och brukas även för mossbekämpning och som järnkosttillskott i grisfoder. Man ska inte sammanblanda järnsulfat med järnfosfat som används för bekämpning av spansk skogssnigel även kallad "mördarsnigel".
Ängssyra
Ängssyra (Rumex acetosa) L. (även kallad röd ängssyra) är en flerårig ört i familjen slideväxter. Ängssyra känns igen på sina pillika blad och enkönade blommor. Den är jämfört med de flesta skräppor lågväxande, vanligen ej högre än 5 – 7 decimeter. Stjälken och bladen är mjuka. Ängssyran är tvåbyggare, med han- och honblommor på skilda växtindivider. Hanblomman har 6 ståndare, honblomman 3 stift. Ängssyra är allmän över hela Norden, högt upp i fjällen. I Jotunheimen upp till 1 880 m ö h. Ej ursprunglig i Nordamerika. Ängssyran har använts och odlats troligen i tusentals år, men i Skandinavien dokumenterats först på 1600-talet. Växten har varit viktig inom den samiska matkulturen, och har använts för att syra mjölk, vilket gör den mer hållbar. Dess blad kan användas puréeade i soppor och redningar eller hela i sallader. Bladen har ätits av barn som vallade eller vaktade boskap, både som ett slags godis och som tillskott till den övriga dieten. Den odlade varianten av ängssyra, också kallad trädgårdssyra, är mildast. De vildväxande varianterna har en skarpare smak, på grund av den högre halten av oxalsyra. Denna höga oxalsyrehalt skyddar växten mot sniglar och snäckor. Oxalsyra är giftigt - små mängder ängssyra är ofarligt, men vid större intag kan den vara dödlig. Ängssyrans rot och frukter kan vara ingredienser i nödbröd. Krossade blad från ängssyra kan användas på sår. Roten kan användas för växtfärgning, och ger en gul färg. Rumex acetosa ssp. acetosa Vanlig ängssyra - ssp. acetosa var. acetosa. Smal ängssyra - ssp. acetosa var. serpentinicola. Finns bara på serpentinberg i fjällen. Fjällängssyra (ssp. lapponicus). Lappsyra (Rumex acetosa ssp. lapponicus). Rumex acetosa ssp. alpestris. Rumex acetosa ssp. pseudoxyria. Rumex acetosa ssp. thyrsiflorus. Norra halvklotet Gränslinjer inlagda för arterna Rumex acetosa ssp. acetosa och Rumex acetosa ssp. thyrsiflorus. Rumex är romarnas namn på växten syra. Artepitetet acetosa kommer från latin acetosus = sur, syrlig med syftning på bladens smak. Ängssyra i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926).
Karmin
Karmin kan beteckna både en färgnyans och ett mörkt rött färgämne även kallat koschenill. Karmin används även som en generell term föröda, speciellt mörkröda, färger. Någon färg med namnet karmin finns inte bland de ursprungliga HTML-färgerna eller webbfärgerna (X11). I andra källor ges carmine färgkoordinaterna i boxen härintill. Färgämnet får sin röda färg från karminsyra (C22H20O13, E-nummer E120) som förekommer naturligt i koschenillsköldlöss (Dactylopius coccus) och framställs genom att lushonor torkas och krossas. Det används i växtfärgning med traditionella metoder samt i godis, läskedrycker, smink, färgprodukter, korv med mera. Det råder en viss begreppsförvirring kring färgämnets namn. Beteckningarna karmin och karmosin används ofta synonymt, men kan också syfta på snarlika färgämnen utvunna ur olika lusarter. När det används som pigment inom måleriet kallas färgämnet ibland för florentinlack eller florentinerlack. Det har då formen av ett färglack som framställs genom att man sätter ett avkok på koschenill till nyss fällt aluminiumhydroxid samt tvättar ur och torkar fällningen. Man kan också koka koschenill med alunlösning och fälla extraktet med soda eller pottaska. Florentinlack utskeppades förr huvudsakligen från Florens (därav namnet) och har vanligen utseendet av små toppformiga, lätta korn, vilka bör ha djup röd färg och vara lätt rivbara till ett fint pulver. Ju mera aluminiumoxid varan innehåller, dess sämre är den. En sådan sämre sort kallas kugellack och är vanligen ljusare till färgen, såvida inte färgämnet blivit förfalskat med krapp eller färnbock. Namnet florentinerlack kan även syfta på andra röda färglacker. Karminsyra är olösligt i vatten och alkohol. Kemiskt är det ett antrakinonderivat. I det internationella Colour Index har det beteckningarna C.I. Natural Red 4 (NR4) och C.I. 75470.
Hundkäx
Blommorna är små, vita till gräddvita, och samlade i flera blomställningar som blommar i maj — juni. Hundkäx förekommer vilt i hela Europa, norra Asien samt delar av nordvästra Afrika men är naturaliserad i Nordamerika och anges ofta som en invasiv art i USA. I Sverige förekommer hundkäx allmänt i hela landet och utgör den mest förekommande arten ur familjen flockblommiga växter. Stundtals går den till och med att återfinna ovanför trädgränsen, dock enbart tillfälligt. I södra Norge når hundkäx upp till ca 1 200 m ö h, i norra Norge upp till 300 m ö h. I östligaste Asien övergår huvudarten till Anthriscus sylvestris ssp. semula. Gränslinje för detta är inlagd i utbredningskartan för norra halvklotet, se nedan. Hundkäx trivs på öppen, något fuktig och gärna näringsrik mark med mycket kväve såsom hagar, skogsbryn, vägkanter och diken. Även om den föredrar öppen mark med god solbelysning kan den ofta återfinnas i mer öppna lundar. Tack vare sin snabba tillväxt och möjlighet att sprida sig med hjälp av rhizom kan den ibland uppträda som ett envist ogräs i trädgårdar. Växten är även lätt att identifiera vintertid då dess vinterståndare reser sig ur snön med kvarsittande frön. Hundkäx har länge används för växtfärgning och kan med modern krombeta användas för att färga ull från bronsgult till olivgrönt. Nyman anger att hela växten användes för att färga ull och lin gult med alunbeta eller lutbeta respektive, men att de outslagna blomställningarna gav bäst gul färg.. En dekokt av hundkäx tillsammans med kalk kunde också användas för att betsa trä gult. Det finns väldigt få historiska belägg från Sverige att hundkäxen skulle använts som föda i äldre tider trots att dess pålrot utgör en synnerligen god födokälla, särskilt i överlevnadssituationer. Försvarets överlevnadsskola har placerat hundkäx i listan över de 14 viktigaste vilda växterna i överlevnadssituationer, dels på grund av dess näringsvärde men även då den är rikligt förekommande över hela landet. I täta bestånd kan insamlingen av rötter uppnå till upp till 1 kg/kvm. Anledningen till att hundkäxen aldrig kommit att kultiveras annat än i begränsade försöksodlingar i skottskogar är antagligen att dess pålrot smakar beskt, särskilt i de södra delarna av landet. Beskan kan dock avlägsnas genom 2 — 3 förvällningar, urlakning i asklutlösning i två timmar eller genom att hackas och kokas i 60 minuter i rikligt med vatten. När beskan avlägsnats smakar roten som en blandning mellan palsternacka och morot, två nära släktingar. Rotens näringsinnehåll enligt Källman . Aminosyraanalyser har visat på att halten av essentiella aminosyror är nära den i ägg, alltså mycket god. "De vita hundlokorna med sitt skira blomflor blev ödestugans sista gardiner.". Ur dikten "Multnande stuga" av Harry Martinson, 1953. Hundkäxets kulturhistoria rör mest dess användning som färgväxt. Linné beskriver 1749 att allmogen i Skåne att blommorna samlades för sin förmåga att färga gult när de kokats med alun och Rothof beskriver 1762 att. "(...) många lass samlade och förde til Alingsås färgerie, hwarest hela gräset med Blomma, Blad och Stjälkar äro nytjade till färgning.". Bladen användes i Skåne och Halland i början av 1900-talet även till att färga ägg. Bladen lindades kring äggen som kokades i vatten med något färgämne tillsatt och när bladen avlägsnades från bladen fanns de vara vackert mönstrade. Uppgifter finns om att hundkäx tidigare var officinell, det vill säga en läkeväxt som förekom på apoteken, och även i senare tid finns uppgifter om att den skulle ha använts som medicinalväxt. Svanberg anger att hundkäx användes för att bota värk i pekfingrets yttersta led, så kallad kvesa, och att växten kallades kvesgräs. Dess ihåliga stjälk har ibland använts torkad till pipskaft och för tillverkning av visselpipor av barn.
Vildapel
Vildapel (Pyrus malus L. ssp. sylvestris (L.) Hiitonen), även kallad surapel, är ett träd i familjen rosväxter från Europa. Vildapel är ett lövfällande träd som blir 3-8 m högt. Barken på unga träd är slät men blir senare grov, flagande och gråbrun. Kvistarna är grova och har ibland tornar. Bladen har långa bladskaft, de är runda eller elliptiska med kala undersida. Blommorna är doftande och sitter i kvastar. Foderbladen är kala. Kronbladen är rundade, vanligen vita med rödaktig utsida. Ståndarnas knappar är gula. Frukten sitter på ganska långa skaft, den är relativt liten och grönaktig som mogen, ibland röd på den solbelysta sidan. Smaken är mycket syrlig. Vildapel blommar i maj till juni i Sverige. Vildapel är mycket lik äpple (M. domestica) som dock kan skiljas på sina kortskaftade blad och frukter, samt att foderbladen är håriga. Tidigare ansågs arten ha spelat stor roll i utvecklingen av äpple, men numera anses en art, M. sieversii från Centralasien ha spelat större roll. I Sverige förekommer vildapel från Skåne tillGästrikland. Ganska vanlig i lövskog, skogsbryn och på kulturmark. Barken kan användas för växtfärgning i gult. Ympbärare. Enligt vad Linné skrev 1755 i Flora Oeconomica särdeles lämplig "emedan mullwaden intet skadar rötterna." Linné säger vidare att vildapelträ är nästan så hårt som hagtorn, och är därför lämpligt till qwarnhjul. Sur saft på vildäpplen användes på 1700-talet vid matlagning. Äpplepomada som hudkräm. Råvara vid vinberedning. Äpple, Malus domestica Borkh., "odlad apel".
