Virkning
Virkning (av virka, av tyska wirken 'verka', 'uträtta') är en textil teknik som utförs med en virknål (kallas även virkkrok) och garn. Med hjälp av nålen som har en krok i ena änden skapas öglor som fästs i varandra. Olika sorters maskor används på olika sätt för att skapa olika mönster och textur. Virkning kan göras kvadratiskt eller i olika former genom att minska eller öka varv. Virkning kan också göras i en cirkel, då kallas det ofta för rundvirkning. Virkning kan användas till bland annat kläder, väskor, heminredning, dukar och gardiner. Många av termerna inom virkning används också inom stickning. Virkningen är en relativt ny textil teknik och man har tidigare inte kunnat hitta historiska belägg för tekniken före sent 1700-tal. 1998 gjordes dock ett fynd från slutet av 1600-talet, en virkad pung som köptes in av Kungliga Myntkabinettet. I pungen låg en lapp med texten. Elisabet Paulson gift med Derecteur Wolf wirkat denna 1693 tilika med det öfriga wirkade i skåpet. (Wiséhn, 2006, s 40). Detta gör att virkningens uppkomst dateras till mitten av 1600-talet. Under 1800-talet var tekniken populär att använda för hemtextil, då bomull blev vanligt. Virkade kläder och accesoarer var däremot ofta virkade av silke. Under slutet av 1700-talet blev virkning en industri i det fattiga Irland, där man kopierade knypplade mönster och omsatte dem i virkning. Inom hemslöjdsrörelsen i Sverige var tekniken länge ogillad och en av rörelsens grundare Lilli Zickerman beskrev tekniken som förkastlig då man kunde utföra den halvliggande. Den första virkboken på svenska kom 1844. Den var skriven av Emma Hennings och hette Nya mönster till spetsstickning och spetsvirkning med plancher av Charlotte Leander. Efter det dök virkböcker och mönstertidningar upp i Sverige. En virkning kan påbörjas med en löpögla på garnet, som virknålen sätts i. Första varvet görs sedan med luftmaskor. Dessa utförs genom att först dra garnet med hjälp av virknålen genom löpöglan, och sedan genom den nya öglan som bildas, och fortsätta så tills önskad storlek på arbetet erhållits. Löpmaskkedjan kan även slutas för att forma en cirkel för att starta runda arbeten. Det går även utmärkt att starta en virkning utan luftmaskkedja. En annan variant när arbetet ska virkas runt och inte fram och tillbaka är att använda en så kallad magisk cirkel. En garnögla läggs runt handen eller fingrarna, önskade maskor virkas i denna ögla och som avslutning snörps cirkeln ihop för att skapa en början utan synligt mittenhål. Arbetet kan sedan vändas och virkas tillbaka i luftmaskorna. Då fås en fyrkantig virkning. Om den sista luftmaskan i stället virkas ihop med den första fås en liten ring. Virkningens nästa varv fortsätter åt samma håll runt ringen och arbetet blir runt. Principen för den fortsatta virkningen är, oavsett om arbetet vänds eller virkas runt, att garnet först dras genom en maska på varvet före och därefter genom de båda öglorna på virknålen. Detta kallas fast maska. En variant är att sno garnet en eller flera gånger runt virknålen innan garnet dras igenom alla öglorna. Då uppkommer stolpar av olika slag. Ananasmaska består av flera halvfärdiga stolpar som virkas tillsammans till en maska. Det finns fem grundläggande maskor, som bygger upp de flesta mönster och tekniker. Ett vanligt problem när man virkar eller stickar är att det är svårt att förstå förkortningarna. Om man virkar efter ett mönster på ett annat språk kan det vara bra att veta vad förkortningarna betyder. Här finns också översättningar till virknålar. Luftmaska, används i virkningens första varv eller för att skapa kedjor. Ajourvirkning kallas öppna bottenmönster mellan täta mönsterpartier. Bottenmönstret kan bestå av luftmaskbågar tätt övervirkade med fastmaskor.
Krokning
Krokning (även kallad tunisisk eller afghansk virkning) är en handarbetsteknik som används för att framställa textil med hjälp av en kroknål och garn. Tekniken har likheter med både stickning och virkning. Tillvägagångssättet är att omväxlande lägga upp ett antal maskor på kroknålen först och sedan maska av alla utom den sista. Krokning har använts för att skapa allt från klädesplagg, vantar och sockor till skurtrasor, filtar och bindor. Krokning är en gammal teknik, och troligen en föregångare till både stickning och virkning. Tekniken var mycket populär på 1800-talet och var fortfarande vanlig under 1950-talet, för att därefter falla mer och mer i glömska. I Sverige år 1889 fanns som exempel tekniken med i Hulda Lundins plan för undervisning i folkskolan. En del menar att tekniken kom till Europa från araberna, men det finns inte mycket forskning om krokning så det är oklart om det stämmer. Även om krokning är det namn som vanligtvis används på svenska, så kan tekniken hittas under flera andra namn, som stickvirkning, afghanvirkning samt tunisisk virkning respektive afghansk virkning. Krokning utförs med hjälp av en kroknål, även kallad krokningsnål. Det finns tre olika utformningar av kroknål, enkel respektive dubbel kroknål samt kroknål med kabel. Den enkla kroknålen består av en pinne med en krok i ena änden och oftast en stopp i andra änden. Den ser ut som en blandning mellan en virknål och en sticka. Den dubbla kroknålen, även kallad dubbelkroknål och rundkroknål, har istället krokar i båda ändarna – den finns både i varianter som är lika långa som stickor och lika korta som virknålar. Kabelkroknålen består av en böjlig kabel, oftast i plast, med en kort kroknål i ena änden av kabeln och en stopp i den andra. Krokning kan ses som ett mellanting mellan stickning och virkning. Tillvägagångssättet är att omväxlande lägga upp ett antal maskor på kroknålen först och sedan maska av alla utom den sista. Basen för ett krokat arbete utgörs av virkade luftmaskor varifrån första raden av krokningsmaskor hämtas upp. Bredden eller omkretsen av arbetet bestäms av antalet luftmaskor som lagts upp. Enkel krokning består av ett framåtgående varv och ett återgående varv (ett dubbelvarv). Båda varven görs från rätsidan. Det går också att rundkroka, antingen med en dubbelkroknål eller en kabelkroknål. Rundkrokning ger cylindriska alster, och passar bra vid krokning av till exempel mössor och kjolar. Vid rundkrokning med dubbelkroknål tas några maskor upp av den främre kroken, för att sedan maskas av med den bakre. Vid denna typ av rundkrokning behöver två nystan användas, om nystan av olika färg används framträder maskornas mönster tydligare. Vid rundkrokning med kabelkroknål används ett nystan och arbetet förs ihop med första maskan på föregående varv innan avmaskning påbörjas. Dubbelkroknål används även till platta arbeten för att med hjälp av olika färger på nystanet för att maska på, och nystanet för att maska av, skapa och framhäva mönster. Kabelkroknål används oftast för större arbeten, oavsett om dessa är platta eller cylindriska. Strukturen på det krokade arbetet kan varieras genom att använda olika sorters maskor. Arbetet inleds med att kroka önskat antal luftmaskor. Ökningar och intag görs på olika sätt för olika maskor, men ofta genom att maska av en extra maska (för minskning) och genom att lägga till luftmaskor (för utökning i sidled). Krokning används för att skapa allt från klädesplagg som vantar och sockor till brukstextilier som skurtrasor, filtar och bindor. Krokning används ofta när ett tätt alster är önskvärt, då tekniken inte skapar lika mycket mellanrum mellan maskorna som vid virkning eller stickning. Det krokade materialet blir ofta grövre och mindre töjbart än vid nyss nämnda tekniker. Just dessa egenskaper har gjort krokning speciellt lämplig för till exempel bindor, där täthet är en avgörande egenskap. Upprepa varv 2 tills arbetet är klart.
Maska (stickning)
Maska är en av de öglor som bildas vid stickning eller virkning och vilka tillsammans utgör det färdiga arbetet. Inom stickning talar man om räta eller aviga maskor beroende på hur garnet dras genom föregående varvs maskor. Inom virkning finns luftmaskor, fasta maskor och stolpar av olika slag.
Virknål
En virknål (virkkrok) är det redskap som används vid virkning. De har en krok överst som används för att haka fast garnet och dra det genom öglor. En virknål är vanligen av metall, men kan även vara av plast, trä eller andra hårda och glatta material. Virknålar förekommer i olika storlek beroende på hur grovt garn man använder och hur resultatet av virkningen ska bli. Grova nålar ger stora maskor och tunna nålar ger små maskor. Virknålar graderas efter sin grovlek på olika skalor beroende på fabrikat.
Flätning
En fläta är något som skapats genom att sammanföra tre eller fler remsor i ett diagonalt överlappande mönster. Knyppling är en form av handarbete och används bland annat för att tillverka spets. Korgflätning är en sammanfattande benämning på flätteknik använd inom olika icke-textila hantverksformer. Näverslöjd är en främst i Norden och Ryssland vanlig förekommande form av hemslöjd som omfattar tillverkning av olika föremål med näver från björkar som huvudsakligt råmaterial.I Sverige har näverslöjd förekommit i Västmanland och Värmland, liksom i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland, samt bland nybyggare i norra Norrland. Shakers från engelskans shake (skaka) är en särpräglad asketisk protestantisk frikyrkorörelse eller sekt som ursprungligen uppstod i England. Ett snöre är ett tunt tvinnat rep eller liknande flätad eller virkad produkt.Snöret tillverkas genom hoptvinning av två eller flera garn, remsor eller liknande. En spets är en genombruten, mönstrad tunn textil, utförd i olika material som till exempel linne, silke och bomull och med olika tekniker, till exempel sömnad, knytning, flätning, språngning, vävning, stickning, virkning och knyppling. Textil är ett samlingsnamn för material och produkter framställda av textilfibrer genom en textil teknik. Tågvirke, vardagligt omnämnt som rep, är ett samlingsnamn för olika typer av längre sammanhängande knippen tvinnade, mer sällan flätade, fibrer, som t.ex.
Brudkrona
En brudkrona är en huvudbonad som bärs antingen av bruden eller, i vissa traditioner, av såväl brud som brudgum, på ett kristet bröllop. I den västliga, Katolska kyrkan, uppstod brudkronetraditionen genom att bruden i bröllopsceremonin symboliskt liknades vid jungfru Maria som kallades "himmelens drottning". Därför började man under medeltiden låna ut kronor tillhörande kyrkans mariastatyer till brudar under bröllopen. På mariaskulpturen underströk den symboliskt Marias roll som drottning men även hennes kyskhet, vilket gjorde att kronan bara fick användas vid kyska brudars första äktenskap. Att bryta mot denna regel kallades för "kronobrott" och ledde till dryga böter. Ett sådant brott kunde upptäckas om orimligt kort tid förflöt mellan kronbröllop och barnafödsel. Utifrån detta uppkom sägnen att pengarna som inkasserades från kronobrotten gick till att förgylla kronorna. Detta skulle vara förklaringen till att så många kronor med tiden ökade i vikt och var så överdådigt förgyllda. I Sverige finns dock inga belägg på någon medeltida brudkronetradition. Den äldsta svenska brudkronan är en madonnakrona från början av 1500-talet, möjligen härstammande från Vadstena klosterkyrka, men har först efter reformationen 1595 hamnat i Brahekyrkan på Visingsö och där fungerat som brudkrona. Den äldsta brudkronan tillverkad just för detta ändamål härrör från Skepparslövs kyrka och är tillverkad av Hans guldsmed i Vä 1597, och användes alltså i dåtidens Danmark. En brudkrona från Åkers kyrka i Småland härrör från omkring 1600. Först under början av 1600-talet blir brudkronor vanligare. I Kyrkoordningen 1571 återinfördes de bötesbestämmelser för "otidigt sängelag" som tidigare funnits. Där nämns inget om brudkronor. I Örebroartiklarna 1617 omtalas dock brudkronor och stagar regler för deras användande. Hade kvinnan lägrats under trolovningen fick hon ej bära krona utan endast en krans med teckt hufwudh och hölt håår. En kvinna som avslöjas ha begått lönske-läger och sedan trolovar sig med en annan man, får bära enklare skrud, huvudkläde med en flitter krantz. Avsikten var att försöka ersätta den äldre traditionen med trolovningen med den kyrkliga vigseln. Det dröjde dock fram mot mitten av 1600-talet innan brudkronor började bli vanligare i svenska kyrkor. Brudkronan blev ett led i Svenska kyrkans kamp för att stärka det kyrkliga bröllopet i förhållande till det civila äktenskapet. Kyrklig vigsel blev i Sverige och Finland inte obligatorisk förrän med 1734 års lag. Under slutet av 1800-talet blev myrtenkronor ett alternativ till brudkronorna i metall. Under krigsåren 1943–1945 lät tidskriften Husmodern tillverka brudkronor i halm, som skickades till blivande brudar i läsekretseen. Första året delades åtminstone 500 brudkronor i halm ut till läsarna. Under 1960- och 1970-talen kom virkning, frivolitet och knyppling att bli flitigt använda tekniker för att framställa brudkronor. Vid svenska bröllop i modern tid används brudkronan inte så ofta som förr, även om den aldrig helt har fallit ur bruk. Den symboliska innebörden har dock ofta helt försvunnit och ofta föredras mindre och behändigare kronor framför gamla tiders svulstiga och tunga. Dessa kronor har gått i arv och används i mer eller mindre utsträckning av dagens brudar. Det är ofta brudens mor, svärmor, mormor eller farmor som tillverkat kronan för flera decennier sedan. I Linköping på Föreningen Svenska Spetsar tillverkades och såldes knypplade kronor som gått i arv och fortfarande används. Hos Svenska Spetsar finns kunskapen om knypplingstekniken och mönster till brudkronor att knyppla själv. Som utövande silversmed eller guldsmed ägnar sig många åt tillverkning av kyrksilver och formgivning eller design och tillverkning av brudkronor.
