Hantverkare
En hantverkare är en person som arbetar med händerna, som utövar ett hantverk. I modernt svenskt språkbruk avses med hantverkare i inskränkt betydelse oftast yrkesgrupper med särskild kompetens inom byggsektorn, till exempel snickare, plåtslagare, elektriker, rörmokare, murare o.s.v. Parallellt används ordet i betydelsen av alla slags hantverkare, vilket inbegriper den "mjuka" sidan också, såsom arbete med textilier, vävning, sömnad o.s.v., även om det är vanligare att begreppet används för yrkesutövarna på den "hårda" sidan. I princip är alla de yrken, som förekom i det gamla skråväsendet hantverksyrken. En frisör kan mycket väl vara medlem i en hantverksförening. Skräddare och skomakare är hantverkare. En silversmed är konsthantverkare. Se till att det finns papper på allt och att det tecknas ordentliga kontrakt, till exempel "Hantverkarformuläret" som innehåller pris, omfattning av arbete, att det finns försäkring med mera. Formuläret är framtaget av Konsumentverket, Villaägarnas Riksförbund och Sveriges Byggindustrier. Välj hantverkare med omsorg och välj en seriös entreprenör som kollas upp: Ta referenser på entreprenören. Kontrollera att entreprenören inte finns med på Råd &. Ta kreditupplysning på entreprenören. Kontrollera hos Kronofogden att entreprenören inte har skulder. Kontrollera hos Bolagsverket att entreprenören har en styrelse och att den har lämnat in en årsredovisning. Förskottsbetala inte eftersom betalningen ofta är det påtryckningsmedel man har som kund. Hantverkarna (organisation). Hantverkare på en släktforskarsida.
Hantverk
Hantverk är ett produktionssätt som utförs för hand. Utövaren behärskar ofta hela processen, och det färdiga resultatet beror på i hög grad hantverkarens yrkeskunskap och individuella förmåga eller fallenhet. Historiskt hantverk omfattar många av hantverksteknikerna, och även i modernt hantverk kan man se spår av tekniker från äldre tids hantverk. För hantverk som har utförts under medeltiden inom skråväsendet, se Skråväsen. Man skulle kunna dela upp hantverk efter kategorier och grupper enligt vad som tillverkas och hur det görs. Nedan är uppdelningen gjord mellan direkt hantverk (produktframställning baserad på ett befintligt och ofta berett material), framställningshantverk (tillverkning av ett material eller produkt för vidare hantverksarbete) och verktygshantverk (tillverkning av verktyg). Direkt hantverk syftar till ett hantverk då man har ett material (ofta berett) man skall använda till att utföra hantverket som syftar till att skapa ett handgjort föremål/produkt. Nedan listas exempel på grupper på sådant hantverk. Textilt hantverk, trähantverk, plasthantverk, varmsmide, kallsmide, näverslöjd, stenhuggning, glasblåsning, läderhantverk, ljusstöpning, målning, teckning, tvålframställning. Garvning, tjärbränning, kalkbränning, kolning, natriumkarbonatsutvinning, kaliumkarbonatsutvinning, repslagning, stenbrytning. Handgjorda smidesverktyg, knivmakeri, handgjorda träbearbetningsverktyg, handgjorda stenverktyg, handgjord jordbruksutrustning. Hur då? - Video instruktioner (eng). Afrikanskt hantverk - Lektioner (eng).
Kungliga Akademien för de fria konsterna
Akademien har till syfte att främja utvecklingen av konsten i Sverige. Undervisningsverket omfattade två principskolor, den ena för ornamentsteckning, den andra för figurteckning. Vidare fanns gips- och antikskolan och modell- och naturskolan samt slutligen arkitekturskolan. Dessutom gavs lektioner i anatomi, geometri och perspektiv. Professorerna undervisade bara två månader om året och uteslutande i teckning. På akademiens schema förekom inte lektioner i måleri eller skulptur. Däremot gavs sådan undervisning privat av därtill avlönade konstnärer i deras hem eller i ateljéer. Han skriver: "Till detta senare blir åter nödvändigt, att den lille gossens hand når upp till ritbänken". Därför föreslog han att minimiåldern höjdes till tolv år. Då beslöts uttryckligen att "barn och lärlingar av konstnärer, fabrikörer och hantverkare" skulle ha företräde. Inte ens detta hade avsedd effekt och 1798 skrev Johan Pasch: "Härvid vore mindre att erinra, om mängden av lärjungar utgjordes av hantverkares lärlingar och barn, för vilka principskolorna egentligen äro inrättade, men så är ingalunda förhållandet, utan populariteten består av ståndspersoners barn, som vanligen varken bli artister eller hantverkare, och vilkas tillärande på publik kostnad, om det gagnar en del, som äger fallenhet för teckning, likväl ej gagnar det allmänna, som drager ingen fördel av enskild mans för eget nöje idkade tidsfördriv." Lorens Pasch fick i alla fall tillstånd att hålla elevantalet inom rimliga gränser under de sju år han hade kvar att leva, även om han inte fick igenom sina förslag att reservera principskolorna för barn till hantverkare och att fastställa vare sig mini- eller maximiålder. Elevantalet översteg sällan dussinet i de högre skolorna, vilkas uppgift det verkligen var att fostra professionella konstnärer. Överbefolkningen gällde bara principskolorna. Carl Fredrik Fredenheim hade 1795 blivit preses för Konstakademien och överintendent och han var därmed i praktiken chef för hela det officiella konstlivet. Han var också museichef för Konglig Museum och hade ledningen för museet. Efter anmälan till direktören kunde eleverna studera "alla dagar i konungens samlingar av italienska och flamländska målningar och teckningar, de gamla målade fajanser, som bära namn efter Rafael, etruskiska vaser, antikt bildhuggeri i figurer och ornament, kopparstycken och dithörande böcker i alla konsternas grenar och myntvetenskapen samt de grekiska och romerska medaljerna". Fredeneim betonade att de egentliga eleverna träffades där först. "De äro konstlärlingar och förtjäna som sådana allt skydd, endast dessa kunna åberopa någon rätt till studier i konungens museum". Då Fredenheim övertalat kungen att inköpa botanikprofessor Nicholas Martellis samling hade han gjort det genom att "insinuera dess nödvändighet för akademien". De elever som var försigkomna fick studera även de mästarteckningar, som fanns i Tessinska samlingen. Fredenheim skrev i Journalen för den 23 juli 1800: "Började initiera 5 akad:s elever, Fahlcrantz, Per Gustaf von Heideken, Christian Arvid Linning, Fredric Werner och Anders Johan Hansson i tecknandet efter store mästare i musei samling, som jag visade dem och gav dem var sina teckningar att kopiera, som sattes under lösa glas". Från 1810 kallades akademien inte längre Målare- och Bildhuggareakademien utan Fria Konsters Akademi. Det gamla namnet hade inte varit adekvat på länge, egentligen inte sedan akademien fick sina statuter av Gustav III 1773. Det var då som Kungl. Målare- och Bildhuggareakademiens byggnadsskola inrättades. För övrigt hade ju arkitekter invalts i akademien från början. Alfred Bergström var 1898–1901 extra lärare i landskapsmålning vid Konstakademien i Stockholm. År 1900 blev han ledamot av Konstakademien. Han var professor i landskapsmåleri på Konstakademien i Stockholm 1910–1930. Bergström var också ordförande i Svenska konstnärernas förening 1911–1913.
En midsommarnattsdröm (opera)
En midsommarnattsdröm (A Midsummer Night's Dream) är en engelsk opera i tre akter med musik av den brittiske kompositören Benjamin Britten. Librettot skrevs av Britten och dennes livspartner, sångaren Peter Pears, och är baserad på Shakespeares pjäs med samma namn. Operan uruppfördes den 11 juni 1960 vid Aldeburgh Festival. I manuskriptet till Shakespeares pjäs finns anvisningar om sånger, fanfarer och andra musikeffekter. Under engelska restaurationen uppfördes de flesta Shakespearestycken som maskspel (masques) med sång- och dansinlagor, ibland med hela dansscener som ett slags sångspel. År 1692 komponerade Henry Purcell musiken till en anonym bearbetning av En midsommarnattsdröm som dock bara följer berättelsen i stora drag och där Shakespeares text är helt omdiktad. Med lika stor frihet förhöll man sig till titeln på pjäsen och verket höll sig under namnet The Fairy Queen kvar på repertoaren i flera decennier. När Britten bestämde sig för att skriva sin opera saknade han alltså inte förebilder. Men ändå ansågs det i England, i synnerhet under senare delen av 1900-talet, vara ett konstnärligt vågspel att utan omskrivningar tonsätta den "rena", endast förkortade Shakespearetexten. Jubilee Hall i Aldeburgh var platsen för den musikfestival, där de flesta av Brittens operor uruppfördes och spelades. Lokalen var i behov av renovering till ett ordentligt operahus med omklädningsrum, större scen, bredare orkesterdike och utökad salong. Till invigningen 1960 behövdes en stor opera och eftersom det var ont om tid valde Britten en där librettot redan förelåg klart: William Shakespeares komedi En midsommarnattsdröm. Tillsammans med sin livspartner Peter Pears bearbetade han texten. De beslöt att ta bort hela första hälften av pjäsen, så att operan börjar där älvorna kommer in i bilden. Den 18 augusti 1959 skrev Britten till countertenoren Alfred Deller, och frågade om han ville sjunga rollen som Oberon. Deller svarade att han hade mycket liten scenvana men Pears övertygade honom att han var precis rätt man för rollen. Pears skulle sjunga den mindre rollen som hantverkaren Flöjt. Vid påsken 1960 var Britten klar med musiken till operan men på grund av förseningar blev inte alla kopior klara i tid. Regissören John Cranko skulle öva med alla pojkar som skulle vara älvor men de fick inte sina noter förrän två veckor före premiären. Det var svår musik men de lyckades lära sig läxan till premiären. Operan var färdig på sju månader och hann uppföras som planerat i Aldeburgh den 11 juni 1960 med Britten som dirigent. Inom ett år spelades den över hela Europa där den blev Brittens mest omtyckta opera efter Peter Grimes. Den svenska premiären skedde den 19 april 1962 på Kungliga Operan i Stockholm. I februari 1961 sattes operan upp på Covent Garden-operan. Regissören John Cranko byttes ut mot John Gielgud, och Georg Solti ersatte Britten som dirigent. Peter Pears roll sjöngs av John Langan och Oberons parti av Russell Oberlin. Att Deller inte skulle sjunga i fortsättningen kom som en oväntat chock för honom och orsakade en depression. Men efter premiären och de blandade recensionerna hade han skrivit till Britten och erkänt att hans medverkan och dåliga skådespelartalang inte gjorde operan rättvisa, och erbjöd Britten att ersätta honom om så var nödvändigt. I skogen. Tidigt på morgonen. Oberon befriar Titania från hennes inbillade förälskelse. Vävaren återfår sin mänskliga skepnad. Kärleksparen uppfattar nattens tilldragelser som en dröm och förenas i den rätta konstellationen: Lysander och Hermia, Demtrius och Helena. I Theseus palats finner hantverkarna vävaren. Theseus och Hippolytas bröllop äger rum. Hertigen ger de förrymda kärleksparen tillstånd att gifta sig. Hantverkarna får nu uppföra sitt teaterstycke. Älvkungaparet, som nu har försonats, gratulerar det atenska hertigparet. Oberon, älvkonung (Countertenor). Titania, älvdrottning (Koloratursopran). Theseus, hertig av Athen (Basstämma).
Kopparslagare
Kopparslagare är en hantverkare som huvudsakligen arbetar med att mekaniskt forma metallen koppar. Kopparslagare är ett gammalt yrke som omnämns bland annat i Bibeln. Det finns även registrerade kopparslagare i tänkeböcker från 1300-talet. År 1602 bildades Kopparslagarämbetet i Stockholm efter att en skråordning hade utfärdats på begäran av kopparslagarna. De organiserades i skrån fram till år 1846. Alla pojkar som ville bli kopparslagare måste vara född i "äkta säng", det vill säga inom äktenskapet, för att kunna börja som lärling hos en mästare. Yrket gick ofta i arv från far till son. Efter tre till fem år som lärling kunde han gå vidare och göra ett gesällprov. Om provet blev godkänt så kunde han påbörja sin gesällvandring. En del gesäller vandrade resten av sitt yrkesliv medan andra blev mästare och startade upp egen verkstad, alternativt tog över en befintlig verkstad. Det förekom att kopparslagarmästarens fru tog över mannens verkstad efter hans bortgång, och på så sätt blev det möjligt för en gesäll att gifta till sig en verkstad. Andra som vandrade runt var så kallade bönhasar som försörjde sig på att laga och förtenna kopparföremål på gårdarna runt om i Sverige. De kallade sig kopparslagare trots avsaknad av utbildning. Under åren 1880-1910 så fanns det cirka 900 registrerade hantverkare som arbetade med kopparslageri i Sverige. Liksom många andra yrken, såsom skomakare och skräddare i äldre tid, behövdes kopparslagaren som tillverkade hushållskärl. De större kopparslagerierna fanns i städerna och de mindre verkstäderna i samhällen och på landsbygden. Kunder från både allmoge- och högreståndsklass kom direkt till kopparslagarverkstaden för att köpa kopparkärl och lämnade även in för reparation och förtenning av sina gamla kärl. Kopparslagarna sålde också sina hushållskärl på de många marknadsplatserna runt om i landet. Kopparslagare och bönder samlades på marknaderna, bland annat i Skåne, på 1600- och 1700-talet, för att sälja sina föremål. Kopparkärlen var de dyraste på hela marknaden. På 1900-talet minskade efterfrågan på kopparföremål. Emalj, aluminium och rostfritt konkurrerade ut kopparn. En del skolade om sig eller övergick till plåtslageri, andra började arbeta med olika metaller såsom tenn, mässing, brons, rostfritt och silver. I samband med jugendstilen så tillverkades konstnärliga föremål, samt smycken. Med industrialismens genombrott hotades det genuina hantverket. Svensk Hemslöjd, som bildades 1899 av Lilli Zickerman, värnade om att bevara hantverket. Hemslöjden med sina försäljningslokaler runt om i landet blev för många hantverkare en möjlighet till både försäljning, utveckla sitt formspråk och att delta i utställningar. Förutom brännvinsapparater och kaffekannor så tillverkades en mängd andra föremål. Tekannor, vattenbehållare, brandsprutor, pastejformar, munkpannor, föremål till kyrkor, fartyg, industrier, armén och en mängd konstföremål. Det äldsta kopparfyndet i världen är ca 9000 år gammalt. I Sverige har man funnit kopparföremål som är tillverkade under den senare delen av stenåldern (2300-1800 f.Kr.). Kopparslagare var inte skyldiga att stämpla sina föremål, som till exempel silversmeder var, men en del mästare märkte sina föremål ändå. Stämplarna med mästarens initialer och i förekommande fall stadens namn sattes oftast på hankfästen eller på handtaget på locken, som IKP för Jönköping och GB för Göteborg. Christoph Weigel beskrev yrket år 1698 och delade in kopparslagarna (Kupferschmied) i två grupper. Under 1600-talet fanns det kopplingar mellan svenska kopparslagare och tyskspråkiga områden. En kopparslagare formar metallen med olika metoder och redskap. Det klassiska sättet är att driva med hammare mot olika mothåll, städ av järn och att smida handtag hänklar, ben mm. När maskinerna kom så blev det allt fler som svarvade och formpressade sina föremål.
