Huskur
En huskur är en äldre behandlingsmetod som tas till mot diverse åkommor utan att ha ordinerats av läkare. Huskurer går ofta i arv inom släkten och kan ha sitt ursprung både i äldre läkemetoder, i folktro och i magi. Ofta utnyttjas sådana ingredienser som honung, sprit och diverse växtdelar i huskurerna. I regel gör dagens huskurer ingen direkt skada och en del är även direkt välgörande men de kan göra indirekt skada vid allvarliga sjukdomar om man föredrar huskuren framför modern medicin. I andra fall har läkarna nu börjat studera gamla huskurer lite närmare för att utvärdera om de kan vara ett alternativ till medicinering. Ett sådant exempel är lindrig depression där örten johannesört studeras som alternativ till traditionella mediciner. Lagerholm, J. - Hemmets läkarebok - Fröléen &. Svenska röda korsets Medicinska uppslagsbok 14:e upplagan - Svenska röda korset 1960.
Natriumvätekarbonat
Natriumvätekarbonat (gammalt namn: natriumbikarbonat, eller bara bikarbonat ), NaHCO3, är ett av kolsyrans natriumsalter. I ren form är det ett vitt pulver. Natriumvätekarbonat sönderdelas vid uppvärmning och vid kontakt med syror under avgivande av koldioxid och vatten. Detta används praktiskt i bland annat pulversläckare, en typ av brandsläckare som innehåller pulver som släckmedel. Inom matlagningen används det, ofta i form av bakpulver, som ett hävningsmedel vid bakning. Brustabletter innehåller förutom natriumvätekarbonat bland annat även en lämplig syra i fast form, till exempel vinsyra. Då ämnena löses i vatten frigörs koldioxid och lösningen blir kolsyrad. Vätekarbonatjonen (HCO3-) ingår naturligt i magtarmkanalens slem för att förhindra saltsyrans frätande verkan. Det utsöndras från så kallade Brunners körtlar och från bukspottskörteln in i tolvfingertarmen för att neutralisera magsyrans pH-värde. "Bikarbonatpulver" har traditionellt används som en huskur mot halsbränna i doseringen ½-1 tesked. Natriumvätekarbonat är ett godkänt surhetsreglerande tillsatsmedel och har, tillsammans med natriumkarbonat, E-nummer E500. Natriumvätekarbonat är olöslig i bland annat alkohol och oljor. Det är tämligen lättlösligt i vatten men mindre lösligt i kallt vatten. I vatten bildar natriumvätekarbonatet natriumjoner och vätekarbonatjoner. De senare disproportioneras till en liten del till karbonat CO32- och kolsyra H2CO3. Det bryts ned av värme och fukt, därför är det viktigt att förvara bikarbonatet torrt och i väl tillsluten behållare. Natriumvätekarbonat är ett mineraliskt "jäsmedel" som verkar genom att bilda koldioxid vid gräddningen. Användningsområdet är en aning mer begränsat än för bakpulver. Bikarbonat fungerar endast i smet med sur tillsats, som exempelvis gräddfil, ger eventuellt en viss bismak och om det används i vanlig sockerkaka en gul-brun-grön missfärgning. Med anledning av detta används "bikarbonat" främst i kakor där brun färg föredras, som mjuk pepparkaka och morotskaka. Vid stora mängder natriumvätekarbonat kan tarmarna genomgå en svällning som kan leda till symptom såsom kräkning och blod i urinen. Även magsäcken kan genomgå en svällning och magsaften kan fräta på viktiga organ som levern som kan leda till koma och i värsta fall döden. Natriumkarbonat kan framställas av bikarbonat genom att man värmer upp det i en ugn eller i kastrull på hög värme. Man märker direkt skillnad på de två substanserna då bikarbonat klumpar sig lätt till små bitar medan natriumkarbonat blir mer som len sand och ljusare i färgen. "Bikarbonat" har visat sig ha positiva effekter inom många områden. Det är en gammal huskur mot hosta, det har en blekande effekt på tänder (bör dock inte användas då det slipar bort emaljen på tänderna), det kan skrämma bort myror från köksskåp och andra utrymmen och går att använda som putsmedel.
Kloka gummor och gubbar
Klok gumma, eller klok gubbe, även kallade de kloka eller viskarlar, är en gammal benämning på människor i det gamla bya- och bondesamhället som ansågs kunna bota sjukdomar. Människor i allmänhet hade förr i tiden ingen möjlighet att anlita utbildade läkare. I trakten kunde det däremot finnas en "klok" som anlitades vid sjukdom. Den kloka var oftast en kvinna, men kunde även vara en man och kallades då klok gubbe. Det var ofta äldre personer. De kloka använde ofta huskurer och var ett slags naturläkare. Ibland användes även trollramsor och vidskepelse. Ibland var det barnmorskans föregångare jordemodern som samtidigt var "den kloka". Den kloka ansågs också ofta vara trollkunnig. Det finns många exempel på välkända "kloka" i historien som var kända långt utanför sin bys gränser, som till exempel Ingeborg i Mjärhult på 1700-talet och Kisamor och Göta-Lena på 1800-talet. I studierna om 1800-talets svenska naturmedicinare kallad De kloka gavs flera förklaringar kring hur dessa hade förvärvat de kunskaper de sedan använde i sin verksamhet. Förutom uppgifter om att de fått ärva dem eller blivit upplärda i dem av föräldrar, släktingar eller kolleger som sökte en efterträdare, eller genom studier i läkarböcker, berättas ofta en sägenartad berättelse. Den dominerande sägenversionen handlar om hur hon eller han med eller utan avsikt kommit att smaka på en vitorm och därefter fått "kunskap". Sådana berättas om en rad "Kloka", som Sven i Bragnum, Stina i Karshult och Lisa i Finshult: även "Kloka" som hade en annan sägenförklaring, Anders i Alahagen som uppgavs fått kunskapen av sjöfrun, Kloka Anna som till sin dotter sade att hon fått sin botarkraft som 20-åring i en dröm, och Essungagumman som uppgavs blivit bergtagen, knöts även dem till vitormsägnen. Den enda som själv berättat en vitormsägen om sig själv är däremot Sparlösagumman. Denna sed fanns kvar till långt in på 1900-talet, tills läkare blev mer tillgängliga för allmänheten. Motsvarande finns och har funnits sedan urminnes tider i alla delar av världen och då benämns de oftast, främst hos naturfolk eller mer enkla, traditionella typer av samhällen, som medicinmän/medicinkvinnor eller schamaner. Om man anlitade en klok gumma eller gubbe för att botas från sjukdom skulle man enligt svensk folktro inte tacka efteråt, för då omintetgjordes hela botarbetet. Det finns en gammal uppfattning om att det var "kloka gummor" som ofta föll offer för häxprocesserna på 1600-talet, men detta tycks inte vara sant. Däremot straffades de ofta under anklagelsepunkten "vidskepelse". En vanlig åtalspunkt mot sådana naturläkare var "Eder och sabbatsbrott". På 1670-talet dömdes den "kloke gubben" Johan Eriksson i Knutby till sju gatlopp för "vidskepelse" och på 1680-talet till nio. Per Ericsson i Dalarna som "läste" sjukdomen i vin dömdes både 1720 och 1726. Brita Biörn på Gotland sade inför domstolen att hon lärt sig bota sjuka då hon tillbringade en tid i underjorden. Hon dömdes till fängelsestraff både 1722 och 1737. Domar mot "kloka" verkade dock i allmänheten endast gynna deras verksamhet och sprida deras rykte. Ericsson uppgav att hans klienter blivit så många efter den första domen att han skulle bli tvungen att gömma sig för att undvika alla hjälpsökande för att kunna följa domstolens uppmaning att avsluta verksamheten och i Biörns fall klagade prästen efter den första domen på att "nästan hela landet söka henne om hjälp, och lita till henne som till en Gud". Domarna tycks bara ha varit god reklam, och Britas dotter och hennes sons dotters dotter blev också kloka gummor.
Havsmus
Havsmus (Chimaera monstrosa) är en broskfisk som tillhör ordningen havsmusartade fiskar (Chimæriformes). Havsmusen kan bli upp till 150 cm lång totalt, varav ⅔ utgörs av stjärten, som på slutet blir trådsmal. Den väger omkring 2,5 kg. Honan blir större än hanen. Ögonen är stora och grönskimrande. Havsmusen växer långsamt och kan bli minst 40 år gammal. På ryggen finns en rörlig, hullingförsedd gifttagg. Uppgifter finns att giftet är så starkt att det i några fall ska ha dödat fiskare, som råkat sticka sig på gifttaggen. Havsmusen är ett nattaktivt djur som sover på dagen. Om man dagtid närmar sig den försiktigt kan man lyfta en havsmus med händerna, innan den simmar iväg. Den är en stimfisk och stimmen är ofta köns- och storleksuppdelade. Havsmusen är en bottenlevande djupphavsfisk över mjuka bottnar på djup mellan 200 m till 1 000 m. På vintern kan den gå något grundare. Havsmusen är en äggläggande art med inre befruktning, hanen har ett stort, parigt parningsorgan vid anus. Äggen läggs parvis och består av en omkring 3 × 17 cm stor kapsel, något tillspetsad i ena änden, där den avslutas med en 3 till 4 cm lång tråd. Vid äggläggningen hänger kapseln i tråden under honan, tills hon hittat en lämplig plats att skrapa av kapseln på. Nykläckta yngel är 11 cm långa. Runt nosen sitter tusentals elektrosensorer varmed havsmusen kan avkänna det elektromagnetiska fält som bytesdjuren utsänder, vilket är en hjälp för detta nattaktiva djur att finna sitt byte i mörkret. Födan är bottenlevande kräftdjur, musslor och sjöborrar. Sällsynt ger sig havsmusen på annan fisk. Troligen används gifttaggen ej vid jakt utan endast som självförsvar. Havsmusen finns längs Atlanten i hela Europa, från Island utefter Norge söderut, Irland, i västra Medelhavet, Azorerna, Madeira, norra delen av Marocko. Enstaka fynd förekommer från Oshima, Japan och vid Sydafrika. den senare lokalen är dock omtvistad. I svenska farvatten förekommer havsmus allmänt i de djupare delarna av Skagerack och sparsamt i djupa delar av Kattegatt, sällsynt i Öresund. Havsmusen är globalt rödlistad som nära hotad (NT). samma klassificering har den i Sverige. Köttet äts ej, men levern, som kan uppta en tredjedel av kroppsvikten, tas till vara. Ur levern utvinns olja av hög kvalitet, som används för tillverkning av kosttillskott. Förr användes den även som smörjmedel. Svansen bryts lätt av i fångsredskap. Havsmus som varit bifångst har ofta kasserats direkt genom att kastas tillbaka i havet. Främst danska fiskare har emellertid kring sekelskiftet 1999/2000 börjat landa havsmus. Den används även som huskur mot sticksår. Dess vetenskapliga släktnamn Chimæra kan härledas från Chimaira som i grekisk mytologi var namnet på ett sagodjur, som kunde vara lejon, get eller drake. Artepitetet Monstrosa är latin för vidunderlig. Sitt svenska trivialnamn har den fått för att den med sin långa tunna stjärt kan liknas vid en mus. Liknelsen vid en mus går, med olika variationer, igen i flera språk. På sina håll kallas den håmus.
Ögonpyrola
Ögonpyrola, (Moneses uniflora, tidigare Pyrola uniflora) även kallad ögonljus, har en ensam blomma med vidöppen, nästan platt krona. För att likväl täcka och skydda ståndarna, är blomman omstjälpt med insidan mot marken. Dess utsida är vänd uppåt, och som just denna följaktligen måste ombesörja blommans skyltning, är även foderbladen vita. En annan avvikelse från andra arter är fröhusets upprätta ställning. Blomman har en mild, konvaljelik doft. Den är av ansenlig storlek i förhållande till örtståndet. Den växer ensligt i mossiga och skuggig granskog. Den har varken lysande färger och skarpa kontraster. Ögonpyrola har, liksom vissa andra ljungväxter, mycket små (<, 1mm) frön som saknar endosperm (frövita). Grodden har inte lagrad näring nog att utvecklas utan behöver först få kontakt med en mykorrhizasvamp. Den är initialt mykoheterotrof (d.v.s. parasit som ung). När ögonpyrolan blir större minskar dess beroende av svampen och den blir självförsörjande (autotrof). I de trakter av Skandinavien, där granen är sällsynt eller saknas, är även ögonpyrola sällsyntare, men växer då, liksom dess samarter, även i björkskog. I vissa fjälltrakter kan den överskrida trädgränsen. Arten har vegetativ förökning genom rotskott. Arten är minskande i Sverige. Det tidigare namnet "ögonljus" (i Norrland även "ögonsjukegräs") kommer av att växten förr användes som huskur mot sjuka, rinnande ögon och även troddes kunna försköna ögonen.
Linfrö
Linfrö är fröet från växten lin (Linum usitatissimum). Linfrö används i första hand för tillverkning av linolja. Linolja används som impregnering, och som bas för traditionell färgtillverkning samt rostskydd med mera. Oljan används även i matlagning men är inte lika vanlig som rapsolja eller olivolja. Restprodukter från oljepressningen kan i form av linfrökakor användas som foder. På grund av sin höga halt kostfiber och omega-3-fettsyror används det bland annat i müsli och bakning. Vid kallpressning till matolja får man en olja som rekommenderas att blandas med andra oljor på grund av smaken. Vid överdosering är linfrö giftigt. Linfrö innehåller även vätecyanidproducerande glykosider, vilket innebär en potentiell hälsorisk vid överkonsumtion. Hela linfrön passerar genom kroppen utan att så mycket vätecyanid bildas, så att äta 1-2 matskedar hela linfrön anses vara riskfritt. När linfrön krossas ökar dock exponeringen av vätecyanid, och det finns inte tillräckligt med forskning för att avgöra vad en säker dos är. Livsmedelsverket rekommenderar att man inte äter krossade linfrön alls. Inom folkmedicinen anses hela linfrön vara bra som huskur mot trög mage. Det bildas en geléaktig vätska av kostfibrerna, vilket har en laxerande effekt. Linfrö och linfrökakor kan användas som foder. Många ger sina hästar linfrö på grund av den magsmörjande effekten. Dock måste då linfröet först kokas, så kallad stöpning. Linamarin, en glykosid som finns i fröet och som spjälkas av enzymet linas till bland annat vätecyanid, förlorar sin verkan som gift vid upphettning. I handeln finns linfröpellets och linfrökaka att tillgå, och denna behöver inte upphettas eller blötläggas före utfodring. Se även betfor.
Akne
Akne (alternativt stavat acne), fackmässigt även benämnt acne vulgaris och i vardagligt tal också kallat finnar, är en godartad hudsjukdom som innebär utslag på eller under huden orsakade av en inflammation i talgkörtlar. Inflammationen anses i sin tur vara orsakad av en tillväxt av vanliga hudbakterier (särskilt Propionibacterium acnes). I puberteten får nästan alla finnar, vilket beror på en ökning av hormoner som kallas androgener i kroppen (gäller båda könen). Ett alternativt namn för små finnar är kvisslor. Orsaken kan förklaras som en igensättning eller inklämning av porer (hårfolliklar), som dels hindrar utflödet av talg till hudens yta varvid en så kallad pormask, en komedon, uppstår, dels stimulerar en självförstärkande inflammatorisk reaktion. År 2010 var globalt ungefär 650 miljoner människor drabbade av akne, vilket motsvarade 9,4 procent av världens befolkning. Nästan 90 procent av alla tonåringar har akne. Vanliga områden att drabbas av akne förutom ansiktet är nacke, bröst och rygg, de områden på kroppen där hudens porer är som störst och mest utvecklade. Andra kroppsdelar såsom mage, axlar och innanlår kan också drabbas men oftast i mindre grad. Det finns fler olika grader och olika former av akne. Allvarligare former av akne, med så kallad cystbildning (stora, tjocka och smärtsamma knölar inuti huden), beror inte på igentäppta och inflammerade porer utan på en inflammation inuti huden mellan två hudlager, och det är olyckligt om denna form av akne behandlas som en vanlig akne. Vid cystisk akne är det lätt att läderhuden blir skadad, särskilt om man försöker tömma ut var (vilket är omöjligt utan professionell assistans). Om cystan är mycket stor, besvärande och smärtsam kan kortisoninjektion i det drabbade området ges på sjukhus. Akne orsakas ofta av en kombination av överproduktion av talg och närvaro av bakterier. Hormoner, särskilt androgener, har en roll vid uppkomsten av akne. Kosmetika och liknande yttre faktorer kan ge en viss försämring, men är oftast av mindre betydelse. Vissa läkemedel kan utlösa eller förvärra akne. Pubertal akne sätter igång när puberteten börjar. I puberteten sker hos båda könen en ökning av hormoner som kallas androgener, vilket ökar aktiviteten i talgkörtlar. Detta är en bidragande faktor till uppkomsten av akne. Akne hos vuxna kallas vuxenakne (acne tarda) och utlöses främst av hormoner, men även yttre påverkan som smink och solning kan utlösa uppkomsten av symtom på akne. Vid menstruation är det hormonerna som gör att man får finnar. Om intag av vissa födoämnen kan orsaka eller förvärra akne eller inte är omdiskuterat. Vissa studier tyder på ett samband mellan akne och intag av föda som orsakar hög glykemisk belastning, som till exempel socker och vetemjöl, och även mellan akne och intag av mjölk. Annan forskning talar emot ett sådant samband. Anabola steroider kan orsaka akne. Receptfria läkemedel kan användas mot akne, exempelvis sådana som innehåller bensoylperoxid. Bensoylperoxid används lokalt på huden. Överdriven tvagning med ansiktstvätt kan förvärra besvären eftersom huden då blir uttorkad, vilket kan få kroppen att reagera genom att öka talgproduktionen. Mild tvål, eller ansiktstvätt vid fet och finnig hy, kan användas högst en till två gånger om dagen men oftare rekommenderas inte. Att klämma på akne kan vara skadligt eftersom detta kan förstöra den inre vävnaden och bilda ärrvävnad. Vid måttlig akne kan receptbelagda läkemedel såsom tabletter och salvor skrivas ut av läkare. Ibland ges antibiotika. Detta är dock inte bra att använda på längre sikt eftersom bakterier då kan utveckla resistens mot antibiotika. En huskur för lindring av akne är enligt folkmedicinen en dekokt av vilken del som helst från kardborre. Bäst verkan sägs roten ge. Acne vulgaris – "vanlig" akne. Större, mer inflammerade finnar. Pormaskar, ofta fet hy. Acne comedonica – mest bara pormaskar, nästan ingen inflammation.
