Quentin Tarantino
Filmen, som kombinerar mycket grovt och blodigt våld med svart humor, knivskarpa dialoger, överraskande vändningar och kronologiska hopp, hade premiär på Sundance Film Festival 1992. Den fick där positiva recensioner av kritikerna och tidningen Empire utnämnde filmen till den "Största independentfilmen genom tiderna". När manuset blev klart försökte Lawrence Bender att få finansiering från Columbia TriStar, men fick avslag. Efteråt gick han till Miramax Films där medordföranden Harvey Weinstein blev omedelbart fascinerad av manuset, och därmed blev Pulp Fiction den första filmen att bli finansierad av Miramax Films fullt ut. När filmen hade premiär på Filmfestivalen i Cannes 1994 belönades den med det mest prestigefyllda filmpriset Guldpalmen. Den blev även en stor hit på bioduken och drog in över 213 miljoner dollar världen över. Tarantino och Avary erhöll en varsin Oscar för Bästa originalmanus. Filmen ökade dessutom karriärstatusen för skådespelarna John Travolta, Samuel L. Jackson och Uma Thurman, vilka alla tre nominerades till Oscar för deras insatser. Filmen anses allmänt vara Tarantinos största mästerverk. Efter att Pulp Fiction färdigställdes regisserade Tarantino den fjärde delen av komedifilmen Four Rooms, "Mannen från Hollywood", som var en hyllning till avsnittet "Man From the South" från Alfred Hitchcock presenterar med Steve McQueen i en adaptering av en kort berättelse av Roald Dahl. De övriga regissörerna till filmen var Allison Anders, Alexandre Rockwell och Robert Rodríguez. Filmen möttes dock av negativa recensioner av kritiker. Det första filmmanuset som Tarantino fick betalt för att skriva var From Dusk Till Dawn för 1 500 dollar. Makeup-artisten Robert Kurtzman bad honom att skriva ett manus efter hans idé i gentjänst efter att Kurtzman utförde ett sminkarbete i De hänsynslösa. Tarantino avstod från att regissera filmen för att lägga mer fokus på manuset och på sin egen filmroll. När Kurtzman själv avböjde att regissera filmen erbjöd Tarantino registolen till kompisen Robert Rodríguez, som tackade ja. Filmen fick blandade till positiva recensioner av kritiker och uppnådde snabbt kultstatus, och två stycken uppföljare. Tarantino och Rodríguez var med och producerade uppföljarna. De släpptes direkt på video men ingen av dem fick lika stor framgång som den första filmen. Den tredje filmen av Tarantino blev Jackie Brown, baserad på romanen Rum Punch av Elmore Leonard. Filmen var en hyllning till blaxploitationfilmer och titelrollen spelades av Pam Grier, som brukade medverka i just såna filmer under 1970-talet. Filmen möttes av positiva recensioner av kritiker och ökade karriärstatusen för Grier och Robert Forster, vilka båda tidigare inte har haft stora filmroller på länge. Grier nominerades till en Golden Globe och Forster nominerades till en Oscar. Leonard ansåg personligen att filmen var en av de bästa filmadapteringar av hans böcker. Jackie Brown är hittills Tarantinos enda film som är baserad på en förlaga och den minst våldsamma film han gjort. Tarantino planerade att filma Inglourious Basterds men hade problem med att göra klart slutet så han sköt upp projektet för att fokusera sig på Kill Bill, där Tarantino blandar olika filmstilar som kinesiska kung fu-filmer, japanska samurajfilmer, spaghetti-western samt rape och revenge-filmer. När filmen höll på att bli över fyra timmar lång delades den i två delar, Volume 1 (2003) och Volume 2 (2004). Idéerna till Kill Bill är baserade på karaktären The Bride som utvecklades av Tarantino och Uma Thurman (som spelade huvudrollen) under produktionen av Pulp Fiction. Tarantino har sagt i en intervju att den svenska filmen Thriller – en grym film var en stor och viktig inspirationskälla. Kill Bill-filmerna möttes av positiva recensioner av kritiker och Thurman och David Carradine nominerades till Golden Globes för deras rollinsatser.
Grease
Grease är en amerikansk romantisk komedi-musikalfilm från 1978 i regi av Randal Kleiser. Filmen är baserad på musikalen med samma namn. Den parodierar flera av sina föregångare, i synnerhet West Side Story (1961). Musiken är en pastisch på rock'n'roll. Huvudrollerna spelas av John Travolta och Olivia Newton-John. Filmen hade biopremiär i USA den 16 juni 1978. Den hade svensk premiär den 25 september 1978 i 70-mm-kopia på biografen Sergelteatern i Stockholm. Filmen placerade sig på tjugonde plats på listan AFI's Greatest Movie Musicals. Handlingen inleds sommaren 1958. På skolan Rydell High går killgänget The T-Birds, ledda av Danny Zuko (John Travolta), och tjejgänget The Pink Ladies ("de rosa damerna"), ledda av Betty Rizzo (Stockard Channing). När de påbörjar sitt sista år börjar en ny flicka, Sandy (Olivia Newton John), på skolan. Hon har redan lärt känna Danny, då de haft en sommarromans. Danny hade trott att Sandy sedan skulle börja i en klosterskola i Australien, men hennes föräldrar ändrade sig i sista minuten. Danny har målat upp en bild för sina kompisar om Sandy som en tuff tjej för att imponera, medan Sandy (som tas upp i The Pink Ladies) berättar om honom som en rar och romantisk kille. De är fortsatt intresserade av varandra, men Danny vågar inte visa detta inför sina kompisar utan fortsätter att spela tuff. Efter ett händelserikt år, då Danny och Sandy åter har gått skilda vägar, är det dags för skolavslutning på Rydell High. Båda har vid det här laget förändrats, Danny har börjat som sprinter i skolans friidrottslag och har bestämt sig för att välja Sandy framför kompisarna. Sandy i sin tur har låtit sig inspireras av de coola tjejerna och har bytt både stil och attityd, från prydlig och oskuldsfull till tuff, med utmanande klädsel. Grease är det engelska ordet för konsistensfett. Det är även det amerikanska slanguttrycket för brylcreme, vilket var populärt att ha i håret på 1950-talet om man var raggare. Grease hade tidigare spelats på Broadway. John Travolta spelade där en lite mer naiv rollfigur. Filmen Grease blev mer populär. Där fick båda huvudrollsfigurerna spela ut, speciellt Olivia Newton-John som fick spela både den snälla och den tuffa Sandy. Vid premiären i USA med uppvisning av skådespelarna bestämde sig Olivia Newton-John (Sandy) att vid första premiären se ut som den blyga, försiktiga Sandy och sedan vid den andra premiären se ut som den hårda och tuffa Sandy. Filmmusiken släpptes på LP och senare även på CD, och många av låtarna från filmen blev stora hits. Den största hiten blev troligen "You're The One That I Want", som framfördes av John Travolta och Olivia Newton-John. Titellåten "Grease" skrevs och producerades av Barry Gibb och framfördes av Frankie Valli.
Återkomst
Återkomst eller comeback (engelska: comeback) är ett begrepp som kan användas om artister eller idrottare som har fått ett nytt genombrott efter en lång tids tystnad eller motgång. Det engelska comeback används i svenskan även i en mer konkret betydelse, som något man gör ("hon gjorde comeback"). A-Ha - Summer Moved On (2000). Rick Astley - Sleeping (2001). Agnetha Fältskog - If I Thought You'd Ever Change Your Mind (2004). Anni-Frid Lyngstad - Även en blomma (1996). Kylie Minogue - Can't Get You Out of My Head (2001). Pandora - Remix av Trust me (2006). Lena Philipsson - Det gör ont (2004). John Travolta - Pulp Fiction (1994).
Disco
Disco, på svenska ibland disko, är en kultur och en musikgenre som startades och utvecklades under 1970-talet i USA. Stilen har sitt ursprung i afroamerikanska kretsar i New York och Philadelphia, bland annat kring gaykulturen. Genrens popularitet nådde sin kulmen under andra halvan av 1970-talet och har sedan dess spelat en viktig roll i utvecklingen av andra stilar, däribland modern dansmusik som house och hiphop. Ordet disco kommer från franskans discothèque, "skivsamling". Den ursprungliga discokulturen växte fram på New Yorks gayklubbar under 1960-talets sista år. Musiken som spelades var soul, funk och latinamerikansk musik. I takt med att kulturen växte uppstod även discomusiken som en egen genre. 1975 brukar räknas som det år då discomusiken fick sitt kommersiella genombrott och musiken hade sin kommersiella storhetstid 1976-1979. Den spelades framför allt på dansetablissemang som kallades diskotek, där musiken ackompanjerades av taktblinkande färgade lampor. Den stora dansfilmen med John Travolta, Saturday Night Fever, kom 1977 och introducerade en lättsmält bild av discokulturen till en masspublik. Filmmusiken, Bee Gees låtar från albumet med samma namn som filmen, briljerade. Discokulturen innebar ett fokus på dans, där pardansen var viktig men inte nödvändig. En särskild dansstil utvecklades, discodansen. Danspartner hade i discodansen normalt inte kroppskontakt, i stället användes armarna synkroniserat med benen i de vanligaste dansrörelserna. Klädstilen var inspirerad både av 1970-talets vardagsmode och av glamrocken, med mycket glitter, glans, färgglada skjortor och blusar och männen bar gärna kostymer eller overaller. Under sommaren 1979 skedde flera bakslag för disco som musikstil med den framväxande "Disco Sucks"-rörelsen bland rock-fans och rock-radiostationer i USA. Det hela kulminerade med evenemanget "Disco Demolition Night" 12 juli 1979 i Chicago där en anti-disco-demonstration urartade i upplopp. Från att under våren ha dominerat de amerikanska topplistorna blev disco som begrepp kommersiellt dött hösten 1979. Den snabba nedgången i popularitet i USA fick nästan omedelbart återverkningar på de kommersiella framgångarna även på andra marknader. Under 1970-talet växte hiphopen upp som en feströrelse där de rappade till just discomusik-bakgrunder. Den första hip-hoplåten som tog sig in på den amerikanska Billboardlistan var Sugar Hill Gangs Rappers Delight 1979, vilken använde bakgrunden till discolåten Good Times av gruppen Chic. Under 1980-talet tog discomusiken ny form och blev mer synthbaserad. På klubbar i Chicago växte housemusiken fram, med grunden i soul och disco, men med ett sound som inspirerades av synthesizerbaserad musik från Europa. Några av Chicagos housepionjärer var även med under discons födelse, exempelvis Frankie Knuckles, som var DJ tillsammans med Larry Levan på den inflytelserika New York-klubben The Continental Baths. Samtidigt utvecklades i Europa - framför allt Italien och Nederländerna/Belgien - en elektronisk festmusik med stora influenser från såväl amerikansk som europeisk disco musikstilen Italodisco. Under senare delen av 1980-talet utvecklades ur den samtida elektroniska popen det så kallade eurosoundet (ibland även kallat just Eurodisco) med artister och grupper som Modern Talking och Fancy. Under 1990-talet utvecklades sedan Eurodance, med artister och grupper som Pandora, E-Type, Gina G och Haddaway. Artister som Kylie Minogue, Samantha Fox, Bananarama, Rick Astley och Lili och Susie framförde under 1980-talet så kallad "kommersiell" pop med influenser av disco. Under 1990-talet och 2000-talet återgick många housemusiker till 1970-talets disco och samplade klassiska discolåtar i sin musik, till exempel. Denna discobaserade house har även influerat popen, bland annat Alcazar och Kylie Minogue. The Bucketheads The Bomb från 1995, som samplade Chicagos version av Streetplayer från 1979, ursprungligen av Rufus och Chaka Khan (1978). Gusto Disco's Revenge (1995). KC och the Sunshine Band.
