Allemansrätten
Allemansrätten är en rätt för alla människor att färdas över privat mark i naturen, att tillfälligt uppehålla sig där och till exempel plocka bär, svamp och vissa andra växter. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor. Ordet syftar främst på rätten så som den förekommer i Norge, Sverige, Finland och Island, också om liknande rättigheter finns i glest befolkade trakter i andra delar av världen. Rätten har något olika utformning och innebörd i varje land. På senare år har allemansrätten explicit skrivits in i lagen i Sverige och Norge, men också i dessa länder grundar sig reglerna till största delen på sedvanerätt och en motsatsvis tolkning av vissa lagregler som anger vad som är förbjudet, motsatsvis tolkning innebär då att det som inte är förbjudet är tillåtet. Innehållet i allemansrätten utformas även genom prejudicerande domar. Det finns förhållandevis få sådana domar så många konflikter mellan markägare och nyttjare av allemansrätten har sin grund i oklarhet om vad allemansrätten exakt omfattar och vad som faller utanför. I länder utan allemansrätt brukar det finnas områden i statlig eller kommunal ägo där man kan vandra fritt, såsom nationalparker. Sådana ligger i första hand i glest befolkade områden. Det brukar finnas utpekade vandringsleder med markerade tältplatser. Ett nät av Europaleder som korsar Europa finns. Allemansrätten i Sverige, Finland och Norge grundar sig på en gemensam tradition även om rättigheterna skiljer sig något mellan de olika länderna. Traditionellt skiljde sig sedvanerätten också mellan olika regioner. Rätt att röra sig till fots, att tillfälligt övernatta och att plocka bär och svamp ingår i alla länderna (rätten kan vara begränsad till exempel i naturreservat). I Danmark saknas motsvarigheten till allemansrätt och man har en betydligt strängare syn på allmänhetens tillgång till enskild mark. På privat mark får man inte vistas fritt, i princip får man gå på privata vägar och stigar, men det är ofta problem att vägarna går genom gårdar eller att markägare spärrar av. På natten får man inte alls vara i skogen. På statlig och kommunal mark är det friare och man får numera tälta i vissa statliga skogar. Förbud mot fri tältning gäller även Färöarna. I Finland är begreppet (finska: jokamiehenoikeus, svenska: allemansrätten) till största delen icke kodifierat utan regleras främst genom inskränkningar via skilda lagar. Myndigheter ger information och rekommendationer om vad begreppet omfattar, men dessa har ingen rättslig betydelse. Begreppet nämns dock i Naturvårdslagen, med förbud mot att sätta upp förbudsskyltar, och i Strafflagen, där plockning av bland annat bär undantas från bestämmelser om stöld och olovligt brukande. Till skillnad från vad som gäller i Sverige krävs alltid markägarens lov för att göra upp lägereld eller annan öppen eld. För användning av stormkök eller motsvarande markisolerade apparater krävs inte tillstånd, eftersom elden då inte anses som öppen eld. På frilufts- och campingområden finns det ofta särskilda platser där det är tillåtet att göra upp eld. Tillstånd kan gälla generellt på vissa villkor, t.ex. inom delar av nationalparker och ödemarksområden. Detta kan begränsas vid grundad anledning såsom torka, vind eller någon annan orsak då risken för skogsbrand, gräsbrand eller annan eldsvåda är uppenbar. På Åland gäller liknande regler. Det är god sed att be om markägarens tillstånd att övernatta. Om detta inte låter sig göras är det tillåtet att tälta eller övernatta i båt ett dygn. Runt sekelskiftet 1900 ansågs sedvänjan att det står var och en fritt att plocka bär i skog och mark vara rådande av ålder. Under 2000-talet har diskussionen runt allemansrättens reella ursprung, dess inskränkningar och konflikt med äganderätt och hemfrid ökat. Allemansrätten - en unik möjlighet, information från Naturvårdsverket.
Allmänning
Med allmänning menas en gemensamt ägd (eller nyttjad) jord. Den består ofta av skog, betesmark eller sandtag och inkluderar tillhörande vatten. Ägandet (eller nyttjandet) kan skötas av en samfällighet eller av kronan (kronoallmänning). Sådan mark har funnits i alla germanska länder. I Lappland tillkom allmänningsskogar i samband med avvittringen 1873–1925. När avvittringen tidigare genomförts i andra delar av Norrland hade de stora skogsarealer som tilldelats enskilda hemman i många fall snart köpts upp av skogsbolag. För att motverka detta avsattes vid avvittringen i Lappland en del av skogsanslagen till allmänningar för gemensamt bruk. Exempelvis omfattar Arvidsjaurs allmänning, som ägs gemensamt av socknens (idag kommunens) ägare till mantalssatta fastigheter, numera (2015) 320 km² (32 000) hektar, med sammanlagt 1 600 delägare. I Dalarna motsvaras allmänningsskogarna av besparingsskogar avsatta i samband med storskiftet. Både besparingsskogarna och allmänningsskogarna omfattas av Lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Allmänningar ingår i de olika fastigheterna. När exempelvis områden styckas av för fritidsbebyggelse, lämnas ofta oanvända ytor mellan tomterna. Dessa ytor kallas ibland oegentligt allmänning, trots att de på papperet tillhör den ursprungliga fastigheten. I praktiken nyttjas de här restytorna ändå som en sorts allmänning, med stöd av allemansrätten. Under medeltiden fanns i Sverige by-, socken- lands- och häradsallmänningar. Dessa ägdes gemensamt av de bönder som brukade dem. Den svenske kungen började dock redan under medeltiden lägga anspråk på härads- och landsallmänningarna. Under senmedeltiden utökades hans anspråk till Norrlands stora vidder. Från 1500-talet hävdade kronan full äganderätt till lands- och häradsallmänningar. Med växande statsmakt gjorde kronan anspråk på obygderna med Gustav Vasas brev till nordlanden den 20 april 1542. Sedan äldre tid ägde byamännen rätt att dela byns allmänning samt oskiftad skog tillhörig flera byar mellan sig genom skifte. På liknande sätt gjorde de jordägande sockenborna med sockenallmänningen. Närmare regler om detta fanns i kunglig förklaring den 5 april 1739 och Skogsordningen 1805. Genom kungligt brev den 16 mars 1824 tilläts, under inflytande av frihandelsidéer, delning även av härads- och länsallmänningar mellan jordägarna. Av de gamla lands- eller länsallmänningarna finns nu inga kvar. Sedan den ekonomiska uppfattningen ändrats, medgav kunglig förordning den 21 juni 1894 inte längre delning av häradsallmänning. De skulle tillhöra jordägarna av mantal inom häradet och förvaltas för delägarnas räkning av allmänningsstyrelser under uppsikt av Skogsvårdsstyrelsen enligt fastställda hushållningsplaner. I samband med storskiftet samt genom avvittring har inom Norrland och Dalarna avsatts betydande sockenallmänningar och besparingsskogar om tillsammans 600 000 ha. Åtskilliga dalasocknar kunde genom besparing av allmänningens avkastning bygga upp stora fonder. Allmänningar kallas i England Commons, i Tyskland Allmende, i Nederländerna Gemene gronden, i Danmark Alminding/Allminding och Norge Allmenning. På sydsvensk dialekt kallades allmänningar som användes till bete för fälad (danska: fælled, från fælles – gemensam). I Norge ansågs vid den historiska tidens början allmänning, varmed åsyftades de stora obrukbara trakterna, tillhöra staten ("konungen"), men kringboende allmoge ägde rätt till vedfångst och slåtter. Under 1700-talet skiftades dock många allmänningar och såldes till privata personer. På Jylland tillhörde enligt Jydske Lov allmänningarna på 1200-talet kungen, men skogen på dessa tillhörde bönderna, d. v. s. de sistnämnda hade rätt till vedfångst och bete (särskilt ollonsvin). Liknande regler gällde i Skåne. Under 1700-talet delades socken- och byallmänningarna i Danmark mellan delägarna.
Skärgårdshavets nationalpark
Skärgårdshavets nationalpark är en nationalpark etablerad 1983 i Skärgårdshavet i sydvästra Finland. Nationalparken omfattar med vissa undantag (framförallt försvarsmaktens områden) all av staten ägd mark inom nationalparkens samarbetsområde, mer eller mindre hela Skärgårdshavets yttre skärgård öster om Åland och söder om Lövskärsfjärden i Houtskär och söder om Korpo, Nagu, Pargas och Kimito huvudöar. Till Skärgårdshavets biosfärområde hör utom samarbetsområdet också resten av Åbolands skärgård till den del området saknar fast vägförbindelse, det vill säga bland annat Nagu, Korpo, Houtskär, Iniö och Hitis samt södra Pargas. I nationalparken ingår betydande delar kulturbygd. Nationalparken skall förutom naturen också skydda skärgårdskulturen och olika kulturlandskap. Därför har samarbetsområdet stor betydelse. Själva nationalparken omfattar drygt 2 000 av de ungefär 8 400 öarna och kobbarna inom samarbetsområdet. De större öarna ägs vanligen av sina invånare. Det är fritt att röra sig med egen båt i nationalparken, med undantag av vissa skyddsområden. Förbindelsebåtar trafikerar till de bebodda öarna och många företagare erbjuder båttransport enligt överenskommelse. Att slå läger är tillåtet endast på anvisade platser (på privat mark enligt allemansrätten, med hänsyn till hemfriden). Att göra upp eld är tillåtet endast på anvisade platser (och inte då skogsbrandsvarning utfärdats) eller av tvingande skäl. Bär och svamp får plockas. Vid landstigning bör hänsyn tas till fåglarnas häckning, fågelskär skall i allmänhet inte besökas annat än höst och vinter. Blåmusslan i Kasnäs (Kimitoön) och skärgårdscentret i Korpoström (Korpo) erbjuder information om Skärgårdshavet och Skärgårdshavets nationalpark. Båda nås med buss. På flera av öarna och holmarna finns naturstigar, på Stora Hästö i Korpo finns också en naturstig för dykare (och en på grundare vatten för snorklare). Egentliga Finlands skärgård har varit bosatt sedan den sena stenåldern(cirka 2000-1300 f.kr.). De rika naturgåvorna lockade människor att bosätta sig i skärgården under sten- och bronsåldern efter istiden. På den tiden var Östersjön saltare och erbjöd rikigt med torsk och andra fiskar, även en rik sälstam levde i området. Människorna använde det rika havsfågelbeståndet som näringskälla, samt samlade ägg, fågelungar och dun. Förutsättningarna för boskapsskötsel och det marginella jordbruket var eventuellt bättre då än nu på grund av det varmare klimatet. På grund av landhöjningen i Skärgårdshavet har öar lämpliga för bosättning stigit ur havet och sakta men säkert spred sig den förhistoriska bosättningen ut i skärgården. Marken stiger ur Skärgårdshavet med en hastighet på 3-4,2 mm per år. Under sten- och bronsåldern låg havsnivån 20-25 meter högre än idag och ytterskärgården låg vid nuvarande Nagu, Korpo och Houtskärs huvudöar. Exempelvis vid Bötesbergets stenåldersboplats från cirka 6000 f.kr. i Dragsfjärd ligger nu i ett skogbevuxet höglänt område 55 m ovanför havsnivån. Då boplatsen anlades var det på en ensam ö mitt i en öppen fjärd. De mest imponerande förhistoriska fornlämningarna är gravrösena. De är byggda under brons- och järnåldern genom att stapla stenar. Rösenas storlek varierar från en diameter på ett par meter till tio meter breda och ett par meter höga rösen. I början av bronsåldern begravde man kropparna i rösena, men senare övergick man till likbränning. I en del av gravarna har man hittat s.k. gravgåvor, såsom t.ex. smycken eller vapen. I en del gravar har gravgåvorna inte bevarats eller så har de från första början inte heller innehållit några föremål. En folklig benämning på gravrösen är kummel eller jättekast.
Eksläktet
Eksläktet (Quercus) är ett växtsläkte med träd i familjen bokväxter med cirka 400 arter. Släktet förekommer naturligt i Eurasien, Nordafrika, Nordamerika, Västindien, Mexiko och söderut till Colombia. Frukterna, i form av nötter, kallas ekollon. De är ägg-, cylinder- eller konformiga, har hård vägg med gulbrun till mörkbrun eller rödbrun färg i det mogna stadiet. Ollonen, som kan sitta enstaka eller flera tillsammans, kan hos vissa arter bli uppemot 4 cm långa men hos andra är de mindre än 1 cm. De är fästade i en ollonskål, cupula. Att ha nötter (ollon) i cupula är gemensamt för alla bokväxter. Ekollon faller inte under allemansrätten, utan får bara plockas med markägarens tillstånd. Ekollon har historiskt varit en viktig människoföda, de är näringsrika men innehåller ett giftigt och bittert garvämne (tannin) som måste lakas ur innan de blir lämpliga som föda. Orsaken till att ekollon har övergivits som människoföda är troligtvis att det inte går att vara säker på hur den färdiga produkten kommer smaka, eftersom vart ekollon har en unik smak, och det behövs många ekollon för att göra det mjöl som användas som föda. Svin är mycket förtjusta i ekollon och påverkas inte av tanninet eftersom deras saliv innehåller ett ämne som binder det. För hästar och kor kan det däremot vara farligt att förtära för många ekollon. Ek (Q. robur), kallas även sommarek, stjälkek, skogsek och vanlig ek. Bergek (Q. petraea), kallas även druvek och vinterek, förekommer i Sverige liksom ek. Korkek (Q. suber) ger kork liksom Quercus variabilis. Ekollon från Quercus ithaburensis macrolepis har handelsvärde som ingrediens vid garvning. Barken hos färgek (Q. velutina) lämnar ett användbart gult färgämne quercitron. Turkisk ek (Q. cerris), rödek (Q. rubra), blodek eller scharlakansek (Q. coccinea), vitek (Q. alba) och kärrek (Q. palustris) förekommer som prydnads- och trädgårdsväxter.
Strandskydd i Sverige
Svenskt strandskydd, som regleras av strandskyddslagen, är en del av svensk lag. Strandskyddslagen tillkom 1950, och ingår sedan 1999 i Miljöbalken. Strandskyddslagen tillkom till följd av den "fritidsutredning" som presenterats 1938. Begreppet allemansrätt etablerades, och med den andra lagstiftade semesterveckan önskade man från myndigheternas sida ta fram åtgärder som kunde underlätta för tätorternas befolkning att komma ut i naturen. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet, som inte ska missgynnas av exempelvis stängsel, murar, bryggor, golfbanor eller byggnader. Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag. Skyddet gäller land- och vattenområdet 100 meter från strandlinjen. Länsstyrelserna har möjlighet att utöka detta område upp till 300 meter, vilket har skett till exempel runt stora delar av Mälaren. Inom ett strandskyddsområde får till exempel inte nya byggnader uppföras eller ändras så att de får nya syften. Inga andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt eller som väsentligen förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter, eller andra åtgärder vidtas som väsentligen förändrar livsvillkoren för djur- och växtarter. Kommunerna och i vissa fall länsstyrelserna kan om det finns särskilda skäl, och om det dessutom är förenligt med strandskyddets syften bevilja dispens (strandskyddsdispens) för dessa åtgärder. Dispens kan ges till exempel om den berörda marken redan används som tomt. Strandskyddslagen har sedan 1 juli 2009 justerats och är föremål för mycken debatt. Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen med flera anser att de utökade dispensmöjligheterna är ett hot mot djur och friluftsliv. Ytterligare särskilda skäl finns i s.k. landsbygdsutvecklingsområden (LIS), se 7 kap. 18 d § miljöbalken. Naturvårdsverket: Förklaring av de särskilda skälen för strandskyddsdispens. redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften. genom en väg, järnväg, bebyggelse, verksamhet eller annan exploatering är väl avskilt från området närmast strandlinjen. behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området. behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området. behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området, eller. behöver tas i anspråk för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse. Att området sällan eller aldrig besöks, att stranden är otillgänglig eller i övrigt olämplig för bad och friluftsliv, t ex genom slam, stenar eller vrak på bottnen m. Att hänvisa till personliga skäl, som återflyttning till gamla hemtrakter eller föräldrars/barns önskan om bosättning nära övrig familj. Att hänvisa till etablering eller utvidgning av näringsverksamhet. En bäck, nedskuren i en mindre ravin, har bedömts som ett vattendrag i miljöbalkens mening, även med beaktande av att där tidvis kan vara ont om vatten. Den avsedda byggnationen av ett fritidshus har därmed varit inom ett strandskyddsområde.
