Anja Pärson
Anja Sofia Tess Pärson, född 25 april 1981 i Tärna församling, Lappland, är en svensk före detta alpin skidåkare. Efter bronsmedaljen på lagtävlingen under VM 2011 i Garmisch-Partenkirchen blev Pärson historisk och bäst genom tiderna i modern tid med 13 VM-medaljer. När Pärson avslutade sin skidkarriär 2012 hade hon bland annat 42 världscupsegrar, 1 OS-guld, 7 VM-guld och totalt 19 mästerskapsmedaljer. Pärson tävlade för IK Fjällvinden i Tärnaby. Pärson debuterade i världscupen den 15 mars 1998 vid världscupfinalen i Crans-Montana i Schweiz och kom på 25:e och sista plats i slalom. Två veckor senare vann hon sitt första SM-guld i storslalom. I hennes andra slalomtävling i världscupen den 3 december 1998 i Mammoth Mountain gick hon från 15:e till första plats. Hon blev därmed den yngsta genom tiderna att vinna en världscuptävling, och hennes startnummer 36 var ett av de högsta för en blivande vinnare i en världscuptävling. De första åren i världscupen var Pärson specialiserad på de så kallade teknikgrenarna slalom och storslalom. Säsongen 2002/2003 började hon också köra i fartgrenarna super-G och störtlopp och vann sina första världscupsegrar i båda super-G och störtlopp i mars 2005. I och med att hon vann kombinationen i Crans-Montana 9 mars 2008 hade hon vunnit världscuptävlingar i alla fem discipliner. Det hade bara tre andra damer klarat tidigare, Petra Kronberger, Pernilla Wiberg och Janica Kostelic. Pärson har vunnit totala världscupen två gånger, 2004 och 2005. När hon vann säsongen 2004/2005 gjorde hon det med endast 3 poäng före sin främsta konkurrent Janica Kostelic och dessutom med den minsta marginalen någonsin. Fram till 5 mars 2011 hade hon totalt 95 platser på prispallen (varav 42 segrar) i världscupen. Då hon den 18 januari 2009 tog sin 40:e seger i världscupen blev hon därmed fjärde kvinna någonsin att vinna fler än 40 världscupsegrar. Pärsons mästerskapsdebut kom vid världsmästerskapen i Vail 1999. Hon ställde upp i slalom och storslalom men körde ur i båda grenarna. I St. Anton 2001 tog hon sitt första VM-guld i slalom, och vidare brons i storslalom. I världsmästerskapen 2005 i Santa Caterina ställde Pärson upp i alla fem disciplinerna och tog två guld i super-G och storslalom, dessutom tog hon silver i kombinationen. Vid världsmästerskapen 2007 i Åre hade Anja haft problem och inte vunnit en enda världscuptävling tidigare på säsongen men lyckades där vinna de tre första tävlingarna, super-G, kombination och störtlopp, innan hon körde ur i storslalom. Några dagar senare vann hon brons i slalom och silver i lagtävlingen. Därmed blev Pärson den första alpina skidåkare i historien som tagit VM-guld i alla fem discipliner. I världsmästerskapen 2011 tog Anja att sin elfte individuella VM-medalj, i kombinationen. Efter störtloppet låg hon trea, en placering hon kunde behålla i slalomdelen. I lagtävlingen ett par dagar senare tog Pärson sin trettonde VM-medalj tillsammans med Matts Olsson, Maria Pietilä-Holmner och Hans Olsson. Det blev brons och det bronset resulterade i att hon passerade norrmannen Kjetil André Aamodt i antal VM-medaljer. Pärson har inte haft samma framgångar i OS som i VM, men har ett OS-guld från Turin 2006 i slalom och också brons i kombination och störtlopp. Hon har även en silvermedalj i storslalom och en bronsmedalj i slalom från OS i Salt Lake City 2002. Under de Olympiska Spelen i Vancouver 2010 kraschade hon svårt i den inledande störtloppstävlingen i det sista hoppet in mot målrakan där hon flög 60 meter och tappade balansen vid nedslaget. Dagen efter kraschen tog hon bronsmedalj i kombinationstävlingen efter att amerikanskan Lindsey Vonn grenslat. Den 15 mars 2012 gjorde Pärson sin 381:a världscupsstart och den sista i sin karriär. 2017 tävlade Anja Pärson i TV-programmet Let's Dance. Hon och danspartnern Calle Sterner nådde andra plats i tävlingen. Olympiska vinterspelen Salt Lake City 2002: Storslalom – Silver. 2003: Storslalom – guld.
Sverige i olympiska vinterspelen 2010
Sverige deltog i de Olympiska vinterspelen 2010 i Vancouver i Kanada med en trupp på 106 aktiva. Peter Forsberg var svensk fanbärare vid invigningen och Marcus Hellner bar fanan vid avslutningen. Överlag var detta OS Sveriges näst bästa genom tiderna, med 5 guld, 2 silver och 4 brons för totalt 11 medaljer. Fortfarande är det olympiska vinterspelen 2006 i Turin i Italien som är det bästa OS för Sveriges del om man räknar antal guld, då man inkasserade 7 guld, 2 silver och 5 brons för totalt 14 medaljer. Bästa placering i medaljligan(den som används mest eftersom det inte finns en officiell medaljliga) är fortfarande OS 1948 då Sverige blev delad etta med Norge. Inför tävlingarna var i svensk massmedia Helena Jonsson det största medaljhoppet, hon hade imponerat stort under det sista året inför spelen, både i världscupen och vid VM 2009. Bland övriga ansågs Anja Pärson, Charlotte Kalla, Anna Holmlund, Anna Carin Zidek och Emil Jönsson tillhöra de individuella svenska idrottarna med störst medaljchans. Bland lagidrottarna sågs främst Tre Kronor och damerna i curling som rimliga guldhopp. Tidningen Sports Illustrated tippade före OS att Sverige skulle ta 16 medaljer, varav två guld. Sveriges Olympiska Kommittés målsättning var tio medaljer. Längdskidåkning 10 km fristil damer: Charlotte Kalla. Dubbeljakt herrar: Marcus Hellner. Stafett herrar: Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner. Skidskytte 12,5 km jaktstart herrar: Björn Ferry. Curling Svenska damlandslaget, Lag Norberg: Cathrine Lindahl, Eva Lund, Anette Norberg, Anna Le Moine och Kajsa Bergström (reserv). Längdskidåkning Dubbeljakt damer: Anna Haag. Sprintstafett damer: Anna Haag och Charlotte Kalla. Alpin skidåkning Alpin superkombination damer: Anja Pärson. Slalom herrar: André Myhrer. Längdskidåkning Dubbeljakt herrar: Johan Olsson. 50 kilometer masstart herrar: Johan Olsson. Lina Andersson var bland de uttagna i längdtruppen, men blev tvungen att lämna återbud på grund av flera förkylningar.
Henrik Johnsson
Henrik Martin Vilhelm Johnsson, född 20 juni 1972 i Stora Råby församling, Malmöhus län, är en svensk programledare och TV-producent. Han har bland annat arbetat för Sveriges Radio, Sveriges Television, TV3, TV4, ZTV och Kanal 5. Henrik Johnsson började i receptionen på SVT:s sportredaktion 1994 men fick snart följa med som chaufför och senare som reporter. Tillsammans med Alice Bah Kuhnke gjorde han ungdomsprogrammet Kannan under två säsonger, varefter han arbetade på ZTV och gjorde programmen Biocheck och Hemma hos Henrik. Därpå återvände han till SVT och gjorde programmet Diggiloo, vars namn han är upphov till. Sedermera blev det engagemang inom TV3, bland annat TV3 Direkt tillsammans med Cia Berg, Rumba tillsammans med Birgitte Söndergaard. Dessutom har han varit programledare för vissa av TV4:s Nyhetsmorgon somrarna 2004-2012. Sedan 2016 är han också programledare för P4 Extra i Sveriges Radio. Henrik Johnsson har också varit programledare i SVT:s TV-huset, såväl för Kvitt eller dubbelt som för Ljushuvudet 2004–2006. Åren 2008–2011 arbetade han inom Scandic Hotel som chef för strategiska partnersamarbeten. Under hösten 2008 ledde han programmet Musikmaskinen i Kanal 5. 2012 var han inslagsproducent för Melodifestivalen och 2013 producent för programmet "Studio Eurovision". Henrik Johnsson har också producerat ett antal Sommar i P1-program i Sveriges Radio, bl.a. med Henrik Larsson 2011, Anja Pärson 2012, Maja Ivarsson 2013 och bloggaren Pewdiepie samt Arash "Ash" Pournouri 2015. Den 22 maj 2015 avgav han sin röst till Eurovision Song Contest 2015 som en av jurymedlemmarna i den svenska jurygruppen. Juryns röster presenterades dagen efter i samband med Eurovision Song Contests final. Tillsammans med sin fru Malin Baryard-Johnsson ledde han programmet Det stora hoppet på TV3 under hösten 2017. Han var handbollsmålvakt i H43 och spelade sex juniorlandskamper. Han är numera styrelseledamot i Handbollslandslaget AB. Henrik Johnsson var mellan 1998 och 2002 gift med medieprofilen och politikern Alice Bah Kuhnke. Sedan 2004 är han gift med hoppryttaren Malin Baryard-Johnsson, de har tillsammans två söner. Kvitt eller dubbelt (TV-huset).
Västerbottens-Kuriren
Västerbottens-Kuriren är en svensk frisinnad liberal dagstidning grundad 1900 med utgivningsort Umeå. VK:s huvudsakliga nyhetsområde täcker Västerbottens län med undantag för Malå, Norsjö och Skellefteå kommuner. Den ges ut alla dagar utom söndagar. Westerbottens-Kuriren startades den 17 maj 1900 som en reaktion på det tidningsmonopol som uppstod i Umeå sedan Umebladet, tidningen Westerbotten samt Umeå Nya Tidning år 1899 av ekonomiska skäl genomgått en fusion och bildat ett nytt gemensamt bolag. Den växte snabbt och kom under chefredaktör (och sedermera ägaren) Gustav Rosén att bli Västerbottens läns största dagstidning redan 1903 och 1914 Norrlands största – en position den höll till 1951 då Norrländska Socialdemokraten i Boden passerade innan VK 1972 återtog ledningen . Bland tidiga profiler i tidningens historia finns även författarinnan Astrid Väring, som var kulturjournalist åren 1916–19. Gustav Rosén, som parallellt med tidningskarriären var riksdagsman för Frisinnade folkpartiet 1912–1932, var chefredaktör till 1926, då han utsågs till försvarsminister i CG Ekmans första regering. Efterträdaren på redaktörsstolen Ernst Gafvelin avled dock redan efter ett halvår, varpå Gustav Roséns blott 23-årige son Stellan Rosén tog över som chefredaktör och ansvarig utgivare. Efter det att regeringen Ekman avgått i september 1928, återvände Gustav Rosén till Umeå, först som politisk redaktör, och från 1931 till sin död 1942 som landshövding i Västerbottens län. År 1929 sålde Rosén aktiemajoriteten i VK till byggmästaren Magnus Bäckström, som året därpå började bygga ett nytt tidningshus på kvarteret Rind vid Rådhusesplanaden 10 i centrala Umeå. VK-huset stod klart vid årsskiftet 1930/31 och kom att härbärgera tidningen till 1988. Under åren 1932–34 verkade journalisten och deckarförfattaren H.-K. Rönblom som politisk chefredaktör.. 1949 anställde Västerbotten-Kuriren som första tidning i Norrland en egen pressfotograf, Harry Lindwall, som behöll platsen till sin pensionering 1985. Tidningen kvarstod familjen Bäckströms ägo fram till 1971, drygt 15 år efter Magnus Bäckströms död. Efter oenighet mellan Sundsvallsgrenen (som ville sälja) och Umeågrenen av arvingarna (som ville behålla VK som frisinnad, liberal tidning), såldes tidningen först till det lilla tryckföretaget Folk och Samhälle, för att 1978 uppgå i Stiftelsen VK-Press. 1982 köpte VK tomtmark på industriområdet Västerslätt för att bygga ett nytt tryckeri och fick draghjälp när Dagens Nyheter beslutade att låta trycka sin norrlandsupplaga där. Tryckeriet invigdes hösten 1984 och några år senare, 1988, invigdes även ett nytt tidningshus på samma plats. VK har under 1990- och 2000-talen tävlat med Norrländska Socialdemokraten (NSD) i Luleå om titeln Norrlands största dagstidning. VK är dessutom majoritetsägare av lokalkonkurrenten Västerbottens Folkblad. 2003 köpte VK tidningen Nöjesmagasinet City, en gratistidning med fokus på nöje, trend och livsstil som ges ut i olika utgåvor i Umeå, Sundsvall och Luleå. År 2016 vann VK-journalisten Elin Turborn föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden (i klassen "Liten tidning") för sina avslöjanden om missförhållanden inom Studiefrämjandet Västerbotten. Västerbottens-Kuriren har sedan 1937 årligen delat ut ett idrottspris till en framstående idrottsman eller idrottskvinna från Västerbotten. Det så kallade VK-guldet. Bland pristagarna genom åren märks bland annat profiler som Ingemar Stenmark och Anja Pärson i utförsåkning, Marta i fotboll och Assar Rönnlund i längdåkning. I galleriet nedan ses några av alla som genom åren fått denna utmärkelse av Västerbottens-Kuriren. Gustav Rosén, 1902–1926. Ernst Gafvelin, 1926–1927. Stellan Rosén, 1927–1967 H.-K. Rönblom 1932–1944 (politisk chefredaktör). Matts Balgård, 1968–1973. Olle Nilsson, 1973–1978. Bengt Schöier, 1978–1986. Olof Kleberg, 1986–2001 (politisk chefredaktör 1997–2001).
alpinstjarnornas-hyllningar-en-helt-annan-niva
ÅRE. Anna Swenn-Larsson tog den svenska alpina medaljtraditionen vidare när hon tog VM-silver. Nu hyllas hon av föregångarna. Jag är otroligt imponerad, säger Anja Pärson till Sportbladet. Sverige brukar ha för vana att greja medaljer på stora alpina mästerskap. Under hemma-VM i Åre har det varit knapert. Inför dagens slalom för damerna stod värdnationen på noll podieplatser. Men Anna Swenn-Larsson såg till de blågula flaggorna på läktarna vajade i vinden. Med en silvermedalj tog hon dessutom den svenska medaljtraditionen vidare. Nu hyllas hon av de före detta svenska alpina stjärnorna. Jag är otroligt imponerad av Anna, att hon håller ihop i två åk. Genom åren har hon haft lätt för att göra misstagen när det väl gäller. Nu håller hon ihop och bärs fram av publiken. Nu såg man direkt i första åket att det är en helt annan nivå, säger Anja Pärson till Sportbladet. Vad tror du om hennes framtid. Jag tänker att Anna kommer att fortsätta jobba på med Frida, men hon är redo att axla den (Fridas) rollen redan nu och vi kommer få se en annan Anna nästa säsong. Den här medaljen kommer i helt rätt läge för henne. I SVT: s studio blev Maria Pietilä Holmner tårögd efter Swenn-Larssons prestation. För Sportbladet utvecklar hon sina tankar. Otroligt. Jag vet inte vad jag ska säga. Att göra ett så bra förstaåk och sedan bara bomba på i andra. Helt fantastiskt, säger Pietilä Holmner och fortsätter. Det är så häftigt. Att ta medalj på hemmaplan är obeskrivligt. Jag är så glad för henne och stolt över henne. De sista tävlingarna har hon visat på ett fantastiskt självförtroende. Alpinchefen Tommy Eliasson Winter var också mäkta imponerad. Hon är supersolid och det är det vi har känt hela det sista året. Det kanske började med den tunga säsongen, men sedan har hon kämpat sig tillbaka och det ni ser nu är en supersolid toppatlet.
Svenska Dagbladets guldmedalj
Svenska Dagbladets guldmedalj, ofta benämnd Bragdguldet, har sedan år 1925 delats ut av Svenska Dagbladet. Medaljen ges till "årets främsta svenska idrottsbragd". Enligt stadgarna ska medaljen delas ut i november eller december och kan ges till ett lag eller en individuell idrottare. En individuell idrottare kan dock bara tilldelas medaljen totalt två gånger. Detta har skett fyra gånger: Ingemar Stenmark (1975, 1978), Björn Borg (1974, 1978), Anja Pärson (2006, 2007) och nu senast Sarah Sjöström (2015, 2017). Dessutom har två personer vunnit medaljen dels som enskild idrottare, dels som del av ett lag. Johan Olsson mottog den 2010 som del av skidstafettlaget, 2013 som individuell, Jan-Ove Waldner den 1989 som del av bordtennislandslaget, 1992 som individuell. Den första bragdmedaljen utdelades 1925. De första åren bestämdes pristagarna genom omröstningar bland tidningens läsare. Häcklöparen Sten "Sten-Pelle" Pettersson vann det första året, och även Sveriges regerande och tenniskunnige kung Gustaf V fick ett antal (60) röster. 1927 års Sven Salén utsågs till pristagare efter en intensiv kampanj med listor utlagda bland annat i stockholmska guldsmedsbutiker. Detta kampanjande ledde till att tidningen året därpå lät bilda en särskild prisnämnd, med uppgift att besluta om pristagare. Nämnden, betitlad Guldmedaljnämnden, kom så småningom att bestå av Svenska Dagbladets chefredaktör och sportchef plus tolv andra ledamöter. Vid två tillfällen ställdes bragdnämndens traditionella möte in. 1942 räckte det med en rundringning för att utse mångfaldige världsrekordhållaren Gunder Hägg till pristagare. Rundringning gjordes även 1959, då "amatören" Agne Simonsson valdes till förmån för "proffset" Ingemar Johansson (som sagt sig enbart tävla för pengarna, inte för äran). 1980 års pristagare Thomas Wassberg vägrade då att ta emot medaljen, med hänvisning till att VM-guldmedaljören Sven-Åke Lundbäck borde fått den två år tidigare. 2013 (ett år då Johan Olsson fick ta emot bragdguldet efter ytterligare en femmilsbragd) valde dock Wassberg att till slut motta priset. 1982 valdes Mats Wilander (vinnare av Franska öppna), efter en kamp mot främst Tomas Gustafson (Europamästare) och IFK Göteborg (vinnare av Uefacupen). Nämndens val väckte reaktioner (Malmö FF hade fått bragdguldet tre år tidigare, efter att ha förlorat en Europacupfinal). IFK-spelarna gratulerade Wilander via ett telegram med orden "Grattis Mats! Vi slog för många bollar i nät!" (alternativt formulerat som ""Vi slog för många bollar i nät. Medaljen är din. Tack för god match och grattis!"). Åren runt millennieskiftet var Magdalena Forsberg en het kandidat till bragdguldet. Hon fick dock aldrig motta priset, trots sex raka världscupsegrar och fyra Jerringpris, bristen på OS-guld låg henne i fatet. 2005 blev hon dock själv medlem av juryn. I och med att tidningens sportredaktion lades ner 2012, väcktes farhågor för vad som skulle hända med priset. Tidningens sportchef Ola Billger meddelade dock i oktober samma år att det inte fanns någon risk för att priset skulle läggas ner. 2020 års idrottssäsong har till stora delar ställts på grund av covid-19-pandemin. Bragdguldet kommer dock att utdelas även detta år, bland annat på basis av insatser som gjordes i början av året. Tillkännagivandet av årets pristagare sker numera i regel den första tisdagen i december. Svenska Dagbladets guldmedaljnämnd – "Bragdnämnden" – är den jurykommitté som årligen utser vem som för sina idrottsprestationer belönas med Svenska Dagbladets guldmedalj. Nämnden består av fjorton ledamöter, som sitter/kan sitta som ledamöter fram till 67 års ålder. 1925 – Sten Pettersson, friidrott. 1926 – Arne Borg, simning, och Edvin Wide, friidrott. 1927 – Sven Salén, segling. 1928 – Per-Erik Hedlund, längdåkning. 1929 – Gillis Grafström, konståkning, och Sven Utterström, längdåkning. 1930 – Johan Richthoff, brottning. 1932 – Ivar Johansson, brottning. 1938 – Björn Borg, simning.
