Barnuppfostran
Barnuppfostran är uppfostran av barn. Synen på barnuppfostran skiljer sig inte bara över tiden, utan även kulturellt. I de flesta länder är till exempel aga som uppfostringsmetod tillåten, medan det är förbjudet i Sverige. Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) hävdade i Emile eller om uppfostran att barnuppfostran bör syfta till att stärka kroppen, öva sinnena och tanken, samt att moraliskt stärka barnet så att det blir mottagligt och framförallt kan känna medlidande. Rousseau ansåg att en god barndom är en förutsättning för ett givande vuxenliv. Wikiversity har kurser eller forskningsmaterial om Barnuppfostran.
Lars H. Gustafsson
Lars Hugo Elias Lindkvist Gustafsson, känd som Lars H Gustafsson, född 10 maj 1942 i Uppsala, är en svensk barnläkare, författare och samhällsdebattör. Han har arbetat större delen av sitt yrkesverksamma liv som barnläkare, först vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och därefter från början av 1980-talet inom den öppna sjukvården och barnhälsovården. Gustafsson flyttade sedermera till Lycksele, där han ansvarade för barnhälsovården i södra Lappland. Han blev 1998 skolöverläkare i Örnsköldsvik. 2004 flyttade han till Lund och arbetade sina sista tre yrkesverksamma år som skolläkare i stadsdelen Rosengård, Malmö. Gustafsson är åttabarnsfar och har ett brett författarskap kring barn, barns rätt och barnuppfostran. Han var värd för radioprogrammet Sommar i Sveriges Radio P1 den 27 juli 1990, där han talade om sina personliga erfarenheter av att vara förälder och läkare. Gustafsson har ett långt förflutet inom Rädda Barnen. Han blev invald i Riksförbundets styrelse 1972 och arbetade under åren 1982–1986 heltid som arbetande styrelseledamot. Han har också varit Rädda Barnens representant i förhandlingarna om FN:s barnkonvention i Genève. I slutet av 1990-talet var han under en fyraårsperiod ordförande i Riksförbundet Hem och Skola. Han har också varit styrelseledamot i Svenska Unicef-kommittén och i Svenska Skolläkarföreningen. Gustafsson har vidare varit medlem av det etiska råd som regeringen tillsatte efter Estonia-katastrofen. Han har också deltagit som expert i flera statliga utredningar, en om föräldrastöd och en om elevhälsa samt i den s.k. Upprättelseutredningen. Han har även under tio år varit medlem i den jury som utser Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, världens största barnbokspris. Gustafsson har också varit medlem av Barnombudsmannens expertråd. År 2008 utsågs han till hedersdoktor vid Malmö högskola. Lars H Gustafsson är son till professorn i kulturteknik vid Kungl. Tekniska högskolan Yngve Gustafsson och hushållsläraren Gertrud, född Bergek. Han är äldre bror till astronomen Bengt Gustafsson. Så skadas barn. Epidemiologiska studier av olika faktorers betydelse för uppkomsten av barnolycksfall. Akademisk avhandling, Uppsala 1975. Ungen är sjuk – vad ska jag göra? Norstedts, Stockholm 1980. Barn idag – föräldrar imorgon. Liber, Stockholm 1983. Omsorg om barn under beredskap och krig. Socialstyrelsen, Stockholm 1983. Leva med barn. Socialstyrelsen/Gothia, Stockholm 1983. Kära Ellen Key. Rädda Barnen, Stockholm 1987. Barnapappa. Norstedts, Stockholm 1991. Gudomligt och barnsligt. Norstedts, Stockholm 1992. Barnet som slumrar. Verbum, Stockholm 1995. Upptäcka livet. Norstedts, Stockholm 1996. Mumrik och Älgkungen. DKSN, Stockholm 1998. Lotsa barn. Norstedts, Stockholm 2000. Skynda att älska. Libris, Örebro 2001. Se barnet, se dig själv. Norstedts, Stockholm 2004. En läkares samvete. Norstedts, Stockholm 2006. När musiken tystnar. Instant Book, Stockholm 2007. Elevhälsa börjar i klassrummet. Studentlitteratur, Lund 2009. Gå med dig. Libris, Örebro 2009. Växa – inte lyda. Norstedts, Stockholm 2010. Vemodet mitt i musiken. Instant Book, Stockholm 2011. Förskolebarnets mänskliga rättigheter. Studentlitteratur, Lund 2011. Leka för livet. Norstedts, Stockholm 2013. Det blå arkivet. Libris, Örebro 2014. Relationsrevolutionen : om mötet mellan barn och vuxna. Norstedts, Stockholm 2016. Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan. Verbum, Stockholm 2016. Vid orgeln Diderik Buxtehude. Artos förlag, Skellefteå 2019. Glöd och visdom – Mina vägvisare för barnets rättigheter. Norstedts förlag 2020. Vilsebarn i välfärdsland (tillsammans med PRU-gruppen). Liber, Stockholm 1979. Kinas barn och våra (tillsammans med Rita Liljeström, Eva Norén-Björn, Gertrud Schyl-Bjurman, Birgit Öhrn och Orvar Löfgren). Liber, Stockholm 1982. Barn i krig (tillsammans med Agneta Lindkvist och Birgitta Böhm). Rädda Barnen/Verbum Gothia, Stockholm 1987. Leva med barn, ny upplaga (tillsammans med Marie Köhler). Gothia, Stockholm 2008.
Janusz Korczak
Korczak skrev och föreläste om barnuppfostran och pedagogik, bland annat på flera polska universitet och lärarhögskolor. De egna erfarenheterna av ämnet kom från arbetet som privatlärare i ungdomen, tiden som social aktivist och arbetet med barnhemmen Dom Sierot och Nasz Dom (Vårt hus). Korczak talade för barnens frigörelse, självbestämmande och rättigheter. På hans barnhem tillämpades demokratiska principer, bland annat styrdes de till stor del av barnen själva. "Ett barn förstår och resonerar som en vuxen – det saknar bara den vuxnes erfarenhetsbagage", menade han. Alla barn som var hans patienter eller bodde på hans barnhem var hans egna barn, ansåg Janusz Korczak. Den inställningen genomsyrade allt han senare gjorde och tillät honom inte att till exempel behandla en liten grupp favoritelever bättre än andra. Korczak accepterade inte heller den traditionella, konservativa synen bland både kristna och judar på familjen som samhällets grundval. Korczaks viktigaste pedagogiska idéer var. Janusz Korczak nämns ofta som föregångare till nutida pedagogiska inriktningar och hans tankar om barnens rättigheter är en utgångspunkt för många nutida skribenter. "Reformera världen – det betyder att reformera uppfostran" - ansåg Korczak. Korczak ses som en pionjär för den pedagogiska inriktning som i den anglosaxiska världen brukar kallas "moral education" och på svenska ibland "värdepedagogik". Han skapade dock aldrig själv någon systematisk teori. De nyskapande idéerna byggde på hans egen praktik. Han var motståndare till doktriner i pedagogiken, även om han var väl orienterad i sin tids pedagogiska och psykologiska strömningar. Enligt Korczakmedarbetaren Igor Newerly identifierade sig Korczak inte med någon speciell politisk ideologi eller pedagogisk doktrin. Trots detta pekar man alltså ofta på Korczak som föregångare till olika pedagogiska inriktningar. Lawrence Kohlberg hävdar att hans begrepp "just community" (rättvis gemenskap) bygger på Korczaks praktik. Det har också sagts att Korczak och Paolo Freire har liknande åsikter om dialogpedagogik och demokrati i skolan. Anhängare till kärlekens pedagogik ("pedagogical love") baserar sin teori på Korczaks modell för relationen mellan lärare och elev. Andra författare finner hos Korczak och Martin Buber början till inriktningen "religiös uppfostran". Även i de nutida principerna om "normalisering och integrering" som grund för samhällets omsorger om förståndshandikappade går Korczaks idéer igen. Hans tankar om barnuppfostran hade inflytande på efterkrigstidens strävan till kodifiering av barnens rättigheter. Polen deltog aktivt i arbetet med Deklarationen om barnens rättigheter från 1959 och tog initiativ till Konventionen om barnens rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 1989. Tillsammans med Stefania Wilczyńska, som skulle förbli hans nära medarbetare ända till slutet, grundade Janusz Korczak Dom Sierot, "De föräldralösas hus". Det var ett hem för judiska barn i Warszawa som drevs av den judiska föreningen "Hjälp till föräldralösa". Dom Sierot låg vid nuvarande Jaktorowskagatan 6 i Warszawa. Hemmet öppnade i oktober 1912 och Korczak blev dess chef. Stefania Wilczyńska, kallad Fröken Stefa, blev föreståndare. Korczak var chef för barnhemmet i 30 år. I början av november 1940 flyttades barnhemmet till Warszawas getto enligt order från den tyska ockupationsmakten. 1919 öppnade Korczak en andra institution – Nasz Dom (Vårt hus), ett hem för icke-judiska barn. Han drev det tillsammans med läraren och pedagogen Maria Falska, som han lärt känna när han arbetade på ett barnhem i Ukraina. Samarbetet med Falska varade till 1936. Även i Nasz Dom användes Korczaks nya pedagogiska metoder. Båda barnhemmen, avsedda för barn mellan 7 och 14 år, organiserades som självstyrande minisamhällen med egna institutioner som parlament, domstol, tidning, notarie, lånekassa och ett system för arbetsfördelning.
Förmyndarstat
Förmyndarstat (förmyndarsamhälle) är en term som innebär en uppfattning om att en regering eller dess politik är överskyddande eller lägger sig i individens personliga val. På engelska används termen nanny state, med brittiskt ursprung. Begreppet "nanny state" liknar regeringens roll vid den som en barnflicka har i barnuppfostran. En tidig användning av termen kommer från den konservativa brittiska parlamentsledamoten Iain Macleod som hänvisade till "vad jag vill kalla nanny state" i The Spectator den 3 december 1965.
Barnarbete
Barnarbete har historiskt varit det normala, men minskade kraftigt under 1800- och 1900-talen, då välståndet stigit, lagar stiftats mot barnarbetet, synen på barn ändrats till att förespråka lek och skolgång i stället för arbete, och då tekniken gått framåt och gjort barnarbetet mindre nödvändigt. I ett traditionellt jordbrukssamhälle börjar barn att hjälpa de vuxna från tidig ålder och arbetar ofta som en vuxen frånågon gång under tonåren. Barnarbete var vanligt i industrin på 1800-talet. I takt med stigande välstånd i ett land minskar barnarbetets omfattning. I de flesta länder har också staten ingripit mot barnarbete. Under perioden 1960–2003 minskade andelen barn som arbetar i världen från 25 till 10 procent, och minskningen spås fortsätta i framtiden. Unicef arbetar med fattigdomsbekämpning, ökade utbildningsmöjligheter, förbättrad sjukvård och sociala trygghetssystem. De utbildar kvinnor för att ge familjen en chans att öka familjernas inkomst. De bygger skolor, ställen att bo på och brunnar att hämta vatten ur m.m. De berättar om utbildningens fördelar. Unicef har även verksamheter som arbetar med att informera regeringen om deras skyldigheter men även vad barn har förättigheter. Unicef genomför kampanjer för att påverka de styrandes behandling av gatubarn. Förutom de förebyggande handlingarna arbetar Unicef med projekt särskilt riktade åt att förbättra levnadsvillkoren för barnen som redan bor på gatan. En viktig insats är att ge barnen flera möjligheter. FN:s barnkonvention säger att barn, vilket definieras som personer under 18 år, skall "skyddas mot ekonomiskt utnyttjande och skadligt arbete". Däremot är inte arbetet i sig förbjudet. Ett problem vid bekämpande av skadligt barnarbete är att barnens inkomster ofta är nödvändiga för familjens överlevnad. Det räcker därmed inte att endast förbjuda barnen att arbeta, utan de måste även ges ekonomiskt stöd så att familjen har råd att låta dem exempelvis studera. Ett uppmärksammat program i Mexiko ger föräldrar som skickar sina barn till skolan ett särskilt bidrag, för flickor ges ett högre bidrag för att bryta traditionen att endast låta pojkar gå i skolan. Ännu återstår mycket att göra och över hela världen räknar man att något hundratal miljoner barn tvingas förvärvsarbeta. Antalet barnarbetare uppskattas att vara 215 miljoner (2008). I Sverige infördes gradvis ökad skyddslagstiftning med början under 1800-talet. År 1833 infördes en lag om att barn under nio år inte fick arbeta. I jordbruket fortsatte dock barn arbeta in på 1900-talet. Ända till 1950-talet slutade många barn folkskolan som trettonåriga och blev då exempelvis lärlingar eller springpojkar. Idag påbörjar de allra flesta ungdomar gymnasiet och närmare hälften går vidare till högskolan. Barnsexhandel sker ibland inom utvecklingsländer och i vissa fall från utvecklingsländer till industriländer. Det är en form av barnarbete som är illegal i de allra flesta länder. Då tvingas barnen arbeta som prostituerade. Torbjörn Fogelberg, "Den minderåriga arbetskraften inom glasindustrin" i Kronobergsboken 1973. B Hedvall, "Debatten om barnarbete i industri och hantverk 1850-1883" i Ideologi och socialpolitik i 1800-talets Sverige, 1978. Rolf Nygren, "Barnarbete och arbetsavtalets frihet. En tudie kring vår första samlade lagstiftning om skydd av mindeårig arbetskraft i industriellt yrke" i Kontroll och kontrollerande. Formell och informell kontroll i ett historiskt perspektiv, utg. av S. Åkerman. 1982. L. Olson, Då barn var lönsamma. Om arbetsdelning, barnarbete och teknologiska förändringar i några svenska industrier under 1800- och början av 1900-talet, 1980. Bengt Sandin, "Om skolans nu svaga makt. Barnarbetslagstiftning och folkundervisning i Sverige under 1860- och 1870-talen" i Över gränser. Festskrift till Birgitta Odén. Lund 1987. Bengt Sandin, Hemmet, gatan fabriken eller skolan. Folkundervisning och barnuppfostran i svenska städer 1600-1850, 1986.
Lars von Trier
Lars von Trier är släkt med kompositörerna Johan Peter Emilius Hartmann och Niels Viggo Bentzon, och systerson till regissören Börge Høst. Som många andra familjer i efterkrigstidens Europa hade Triers föräldrar blivit starkt påverkade av andra världskriget. Triers mor Inger Høst var medlem i en av de motståndsrörelser som uppstod i Danmark under ockupationen. Som arbetarklasskvinna valde hon att gå med i det danska kommunistpartiet och blev därmed svartlistad av nazisterna. Under ockupationen var hon inblandad i distribution och utdelning av illegala antinazistiska tidningar, Danmark var för farligt för henne och hon flydde över Öresund till det neutrala Sverige hösten 1943. Triers far, Ulf Trier, några år äldre och med delvis judisk härkomst, hade även han tvingats till flykt från Danmark. De gifte sig och återvände till Danmark efter tyskarnas kapitulation. Ole Trier, Lars von Triers äldre bror, föddes i december 1945. Triers föräldrar hade båda universitetsexamen och arbetade för socialen. Konst och kultur var viktigt i familjen. Det lästes böcker, lyssnades på musik och spelades piano. Men bara högkulturell musik och böcker var tillåtna, jazz och klassiskt, men absolut inte modern radiomusik. De litterära riktlinjerna pekade åt välkända danska författare som Hans Scherfig, Otto Gelsted och Hans Kirk, som ofta besökte det Trierska hemmet under Lars uppväxt. Modern, som var övertygad kommunist, var mycket bestämd när det gällde Triers uppfostran, hon ansåg att den fria viljan och rätten att kunna bestämma över sig själv var det absolut viktigaste i barnuppfostran. Därför fick Trier nästan helt ta hand om sig själv från en mycket ung ålder. Modern ville att han skulle verka inom konsten och uppmuntrade hans kreativitet som barn. När Lars Trier var 18 år dog hans far, de hade en bra och mycket nära relation. Moderns fascination för konst och kultur blev makabert påtaglig då hon berättade vid sin dödsbädd 1995 att Ulf Trier inte var Lars Triers biologiska far. Hon hade valt en annan man som far till honom, nämligen hennes chef Fritz Michael Hartmann, som hon ansåg hade mer konstnärliga gener vilket hon ansåg han skulle kunna ha nytta av i sitt framtida liv. När Lars von Trier fick veta faderns namn gjorde han ett jämförande DNA-test med Hartmanns legitima barn, vilket bekräftade moderns ord. Trier blev skickad till Lundtofte skola, en skola som redan på 1960-talet ansågs vara mycket strikt och gammalmodig. Kollisionen mellan den stora frihet som han hade hemma och skolans strikta regler blev ett faktum. Dessutom var Trier mobbad och hade svårt att få vänner. I 10-årsåldern fick han i present av sin mor en liten Elmo standard 8-filmkamera. Han blev mycket fascinerad och började utforska de tekniska möjligheterna med kameran. Han började göra små egna filmer och den första var den animerade tvåminutersfilmen Turen till Squashland. Sommaren 1968 sökte den 12-årige Lars von Trier en filmroll i en serie. Han fick den och filmade delvis med sin egen kamera under inspelningen. De 3 000 kronor som han fick för sin medverkan i filmen spenderade han på utrustning till sina kommande filmprojekt. Samma år gjorde han filmen Nat, skat om ett bankrån. En rad andra filmer följde och 1971 kom den sju minuter långa filmen En blomst. 1972 begav sig Trier på en resa till Dar es-Salaam, Tanzania, för att hälsa på sin farbror som bodde där. Eftersom han hade hoppat av skolan vid 17 års ålder började han försöka slutföra sin utbildning hösten 1973, det misslyckades och han blev avstängd efter några månader. Under de kommande åren sökte han till ett antal skolor och utbildningar, bland annat konstakademin, journalisthögskolan, teaterhögskolan och den danska filmskolan. När han fick avslag på samtliga sina ansökningar beslöt han sig för att tentera upp sina betyg en gång för alla. Det gjorde han med framgång och därefter lyckades han bli antagen till att studera film vid Köpenhamns universitet.
