Moderaterna
På 1930-talet använde Högern namnet Svensk samling på sina valaffischer. Heckscher var också en ivrig förespråkare av borgerlig samling. Denna strategi mötte dock internt motstånd. Valframgångarna uteblev också. Sedan Gunnar Heckscher avsatts som partiledare 1965 togs posten över av partisekreteraren Yngve Holmberg. Under dennes tid som partiledare kom partiet att moderniseras ytterligare, exempelvis användes medieträning, partiernas kandidater fick agera mer utåtriktat och mer lättsamma partievenemang som "Yngves Runda Bord" där väljare fick fika med partiledaren genomfördes, samt omtalade grisfester. Perioden präglades också av inre ideologiska motsättningar, ofta sammanfattade under beteckningarna "ljusblå" och "mörkblå". De ljusblå kännetecknades av en stor vilja till borgerlig samling även till priset att det egna partiet tvingades tona ner sin profil, medan de mörkblå önskade driva en rak och tydlig ideologisk linje mot ökat statligt engagemang, för lägre skatter och allmän sparsamhet, det som kallats "den kärva linjen", för att på sikt vinna väljarnas förtroende. Högerkvinnan Ella Tengbom-Velander blev kommunalråd i Helsingborgs stad 1967, hon var den första kvinnan på en sådan post i Sverige. Partiets valresultat fortsatte att rasa till ett rekordlågt 11,5 procent i valet 1970. Dessutom var den ekonomiska situationen för partiet katastrofal. Problemen resulterade i att den sittande partiledaren Yngve Holmberg avsattes efter en dramatisk omröstning vid en famös extra partistämma i Farsta den 14 november 1970. Utmanaren Gösta Bohman valdes till ny partiledare med 132 röster mot Holmbergs 82. Under Gösta Bohman vände den nedåtgående trenden. Den nye partiledaren drev både en skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen och medverkade till en borgerlig samling. Exempelvis hävdade Gösta Bohman i boken "Tankar om mitt Sverige" att socialdemokratin övergivit Per Albin Hanssons samarbetspolitik för en konfrontativ vänsterlinje. Men den moderata profileringen kombinerades samtidigt med ett ökat borgerligt samarbete. 1971 kunde de tre borgerliga partiledarna för moderaterna, centerpartiet och folkpartiet för första gången någonsin ge en gemensam presskonferens. Satsningen gav resultat. Valet 1973 slutade i 175 mandat för vardera blocket och det som kallats jämviktsriksdagen. Viktiga frågor fick avgöras med hjälp av lottdragning. Valet 1976 resulterade i en borgerlig majoritet i riksdagen för första gången på 44 år och centerpartisten Thorbjörn Fälldins regering bildades, där moderaterna fick poster som ekonomiminister och försvarsminister. Regeringen föll 1978 på kärnkraftsfrågan, där Moderaterna och Folkpartiet var för en fortsatt utbyggnad och centern emot. Folkpartiet bildade egen minoritetsregering utan Moderaterna och Centerpartiet. Regeringsbildare blev folkpartiets partiledare Ola Ullsten. Moderaterna såg regeringen Ullsten som ett svek mot trepartiöverenskommelsen och röstade mot. I det efterkommande valet 1979 fick det borgerliga blocket återigen majoritet. Moderaterna gjorde ett succéval och ökade från 15,6 till 20,3 procent, det bästa resultatet sedan 1932. Gösta Bohmans ideologiska profil kom under hans partiledarskap att gradvis bli allt mer liberalt profilerad. I ett klassiskt tal som Bohman höll i Uppsala 1980 talade han om "en liberal revolt". Talet kom att tillsammans med andra ideologiska förskjutningar inom moderaterna att stimulera en diskussion om partiet här övergav sin konservativa hållning för liberalismen. Den officiella partibeteckningen är dock sedan denna tid "liberalkonservatism". En lösning på energipolitiken gjorde att Torbjörn Fälldin åter kunde bilda en ny trepartiregering. Men även denna föll våren 1981 på skattefrågan när moderaterna lämnade i protest mot en skatteuppgörelse som de övriga borgerliga partierna träffat med socialdemokraterna under "den underbara natten". Samma år avgick Gösta Bohman och lämnade över partiledarskapet till Ulf Adelsohn.
Misstroendeförklaring
Misstroendeförklaring, eller misstroendevotum, är i en parlamentarisk kontext ett verktyg för att avsätta en regering eller ett statsråd. Misstroendeförklaringar i Sveriges riksdag är en i regeringsformen grundlagsstadgad rättighet som ett skydd för demokratin. De som väcker misstroendeförklaring behöver formellt inte ange några sakliga skäl för det. Regeringen måste åtminstone tolereras av riksdagen. Riksdagen kan på förslag av minst 35 av riksdagens ledamöter avsätta ett statsråd eller hela regeringen. Vid sådant misstroendevotum krävs att en majoritet av riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter, stöder misstroendeförklaringen. Om misstroendet gäller statsministern måste hela regeringen avgå. Regeringen kan inom en vecka söka väljarnas förtroende genom att upplösa riksdagen och utlysa extra val. Sedan 1998 var det i Sverige praxis att något oppositionsparti begärde misstroendevotum efter riksdagsval om inte regeringen självmant avgår. Efter valet 2010 ägde dock ingen förtroendeomröstning rum. Grundlagsutredningen föreslog att denna praxis skulle grundlagsfästas genom att en förtroendeomröstning automatiskt äger rum efter varje riksdagsval för att pröva regeringens stöd. Första gången detta kunde ske var 2014, men då Regeringen Reinfeldt avgick på valnatten efter 2014 års val skedde ingen omröstning. Den första gången riksdagen röstade om detta var den 25 september 2018, efter 2018 års val. Riksdagen röstade då bort Regeringen Löfven I. Riksdagen har röstat om misstroendeförklaring nio gånger. Ingen har varit framgångsrik. Ofta är hotet om en misstroendeförklaring tillräckligt för att en minister tvingas avgå. Oktober 1980: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna drev en misstroendeomröstning mot statsminister Thorbjörn Fälldins (C) ekonomiska politik. Röstades ned med 175–174. Februari 1985: Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet drev en omröstning mot utrikesminister Lennart Bodström (S) om uttalande om ubåtskränkningar. Röstades ned med 182–160. November 1996: Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna drev en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) om uttalande under ett Kinabesök. Röstades ned med 204–119 (16 avstod från att rösta). Oktober 1998: Moderaterna drev en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) för att han inte avgått efter valet. Röstades ned med 186–82 (74 avstod från att rösta). Oktober 2002: Moderaterna drev en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) för att tre veckor efter valet inte kommit överens om stöd från V och MP. Röstades ned med 174–158 (17 avstod från att rösta). Januari 2015: Sverigedemokraterna drev en omröstning mot statsminister Stefan Löfven (S) som i samband med regeringskrisen 2014 inte lyckats få igenom sin budgetproposition och dragit tillbaka ett löfte om extra val. Röstades ned med 133–45 (155 avstod från att rösta). Oktober 2015: Sverigedemokraterna drev en omröstning mot finansminister Magdalena Andersson (S). Röstades ned med 137–43 (120 avstod från att rösta). September 2017: Sverigedemokraterna begärde en omröstning mot statsminister Stefan Löfven (S). Röstades ned med 136–43 (155 avstod från att rösta). September 2017: Moderaterna begärde en omröstning om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist (S). Röstades ned med 137–135 (58 avstod från att rösta). Anna-Greta Leijons förfarande i samband med Ebbe Carlsson-affären väckte stor kritik och hon avgick sedan samtliga partier i riksdagen förutom hennes eget hade deklarerat att de skulle stödja ett misstroendevotum mot henne. 27 juli 2017: Inrikesminister Anders Ygeman avgick efter att Alliansen och Sverigedemokraterna meddelat att de skulle väcka misstroendevotum mot honom efter Transportstyrelsens IT-upphandling. 27 juli 2017: Infrastrukturminister Anna Johansson avgick efter att Alliansen, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna meddelat att de skulle väcka misstroendevotum mot henne efter Transportstyrelsens IT-upphandling.
Anna Kinberg Batra
Den gången fick hon ingen ordinarie plats i riksdagen, men hon tjänstgjorde som ersättare i riksdagen för Carl Bildt under perioden 1 maj till 30 juni 2000. Hon utsågs till ny ordinarie riksdagsledamot från och med 18 september 2001 sedan Carl Bildt avsagt sig uppdraget som ledamot. Inte heller den gången blev det någon permanent riksdagsplats, utan hon återvände till kommunpolitiken i Stockholms stad där hon blev ledamot i socialtjänstnämnden för mandatperioden 2003–2006, samt var vice ordförande i tillståndsutskottet. Under 2006 uppdagades att hon var medlem av den uppmärksammade sändlistan Elit. Efter valet 2006 blev hon både ledamot i kommunfullmäktige i Nacka kommun (till 2007) och ordinarie riksdagsledamot, en plats hon skulle behålla i valen 2010 och 2014. I riksdagen har hon bland annat varit ordförande i EU-nämnden 2007–2010 och ordförande i finansutskottet 2010–2014. Från 2010 fram till valet som partiordförande i januari 2015 var Kinberg Batra även gruppledare för Moderaterna i riksdagen. Efter valet 2014 utsågs hon även till partiets ekonomisk-politiska talesperson. Efter valförlusten i valet 2014 meddelade Fredrik Reinfeldt omedelbart sin avgång från posten som partiledare för Moderaterna. I samband med detta övertog Kinberg Batra, som då var partiets gruppledare i riksdagen samt ekonomisk-politisk talesperson, i praktiken rollen som partiledare även om hon ännu inte var formellt vald till posten. Hon företrädde partiet under förhandlingarna med regeringen Löfven I under regeringskrisen hösten 2014, som fick sin upplösning genom den så kallade Decemberöverenskommelsen i december samma år. Den 10 januari 2015 valdes Kinberg Batra enhälligt till partiledare för Moderaterna vid partiets extrastämma i Solna. Hon blev därmed Moderaternas första kvinnliga partiledare. Den 25 augusti 2017 meddelade hon att hon skulle komma att avgå som Moderaternas partiledare på grund av omfattande intern kritik mot hennes ledarskap. Den 1 oktober 2017 avgick hon som partiledare i samband med att Ulf Kristersson valdes till hennes efterträdare vid Moderaternas extrastämma. Året efter släppte hon boken Inifrån som handlar om hennes 997 dagar som partiledare och hur hon tvingades sluta. Som ung moderat i MUF var Kinberg Batra tidstypiskt libertariansk, vilket bland annat medförde strävan efter minimal statlig inblandning. I sin första riksdagsmotion argumenterade hon för marknadshyror. 2002 var hon en av fem riksdagsledamöter som gick emot partilinjen och röstade ja till att samkönade par skulle få möjlighet att adoptera. Kinberg Batra har, till skillnad mot Moderaterna som parti och många av sina partivänner, beskrivit sig själv som feminist. Under sin första mandatperiod i riksdagen 2001 motionerade Kinberg Batra om fri invandring, en av sina profilfrågor, och 2011 sade hon sig fortfarande tycka att det var onödigt med reglerad invandring, men att hon även hade sett de praktiska effekterna av en nationalstat med gränser och en bred parlamentarisk överenskommelse om reglerad invandring som är så öppen och bra som möjligt. I november 2016 skrev hon en debattartikel och intervjuades i radio då hon meddelade att, och varför, hon hade ändrat uppfattning i frågan. I december samma år sade hon att hon inte ville att moderaterna skulle inleda samarbeten med Sverigedemokraterna på någon nivå i landet. I januari 2017 ville hon fälla regeringen Löfven I och uteslöt inte möjligheten att bilda majoriteter med SD i enskilda frågor där det fanns förutsättningar att komma överens, men att hon inte ville inleda regeringsförhandlingar, regeringssamarbete eller budgetförhandlingar med SD. Kinberg Batra sade 2018 att det så kallade "Januaribeskedet" blev början till slutet för hennes tid som partiledare då det medvetet skruvades hårt av meningsmotståndare och medier och tolkades som att hon även ville inleda ett politiskt samarbete med SD.
Liberalkonservatism
För Moderaterna (M) var en viktig fas i vidareutvecklingen av det liberalkonservativa tankegodset det handlingsprogram som togs fram 1984 och valet 1986 av Carl Bildt som ny partiledare. Efter Berlinmurens fall 1989 kom det borgerliga maktövertagandet 1991 med Moderaterna som största parti och därmed en chans för liberalkonservatismen att bevisa att den fungerade även i praktiken. När Moderaterna efter väljartapp till SD i valet 2018 gjorde sin valanalys var det många röster som höjdes för att M borde söka sin styrka just i liberalkonservatismens kombination av det konservativa med det liberala, förtydligat i frasen "utan liberala individuella inslag blir konservatismen lätt fyrkantig och tuff på samma sätt som en liberalism utan konservativa värderingar blir alltför individualistisk och kylig". Under hösten 2019 har de tre konservativa partierna i Sverige, Moderaterna (liberalkonservativa), Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (socialkonservativa) samlat så mycket stöd i opinionen att man började tala om ett konservativt block i politiken. Det föranledde analyser där skillnaderna mellan liberalkonservativa och övriga konservativa strömningar analyserades. När Moderaterna under hösten 2020 presenterade sitt förslag till nytt idéprogram på temat "Frihet och ansvar" hade liberalkonservatismen fått ett helt eget och tongivande kapitel i programmets inledning. Att det där "stadgas tydligt att Moderaterna bottnar i liberalkonservatism" är något som också uppmärksammades i media. Under 1700- och 1800-talet bestod konservatism av en uppsättning principer baserade på intresse för etablerade traditioner, respekt för auktoritet och religiösa värden. Denna typ av traditionell eller klassisk konservatism exemplifieras ofta med texter av Joseph de Maistre (1753–1821). Samtida liberalism – numera refererad till som klassisk liberalism – propagerade för politiska friheter för individer och fria marknader inom ekonomin. Idéer av den typen förkunnades av John Locke, Montesquieu, Adam Smith, Jeremy Bentham och John Stuart Mill, som är sedda som fäder till respektive den klassiska liberalismen, separationen mellan kyrka och stat, ekonomisk liberalismen, utilitarismen och socialliberalismen. Många understryker att grunden till dagens liberalkonservatism är öppenheten till historiska förändringar och misstänksamheten mot majoritetens tyranni samt hyllningar av individuella rättigheter och traditionella dygder, så som detta formulerats av författare som Edmund Burke och Alexis de Tocqueville. Detta kan också ses i arbeten av Raymond Aron och Michael Oakeshott. Det finns en bred samstämmighet att de ursprungliga liberalkonservativa var de som kombinerade konservativa sociala attityder med en ekonomiskt liberal agenda och som anpassade en tidigare aristokratisk syn på skillnader mellan människor till en syn baserad på meritokrati, utan att direkt kritisera medfödda privilegier så länge individuella friheter var garanterade. Filosofen David Hume bidrog till mycket av de grundläggande filosofiska tankegångarna bakom den liberala ekonomin. När den industriella revolutionen fortskred och aristokratin förlorade makt kom majoriteten av konservativa i västvärlden att omfamna idéer om marknadsekonomi till den grad att många liberala principer numera anses vara en del av konservatismen. Icke desto mindre är det termen liberal som används för att beskriva de som står för en syn av en fri marknadsekonomi. Så är fallet i det kontinentala Europa, Australien och Latinamerika. En ekonom som har kommit att förknippas mycket med liberalkonservatismens syn på ekonomi är Friedrich von Hayek, som var en stark motståndare till socialism och kollektivism. Han erhöll Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 1974 tillsammans med Gunnar Myrdal med följande motivering av Nobelkommittén: "för deras pionjärarbete inom penning- och konjunkturteori samt för studier av sambandet mellan ekonomiska, sociala och institutionella fenomen".
Ulf Kristersson
Efter avslutade akademiska studier var Kristersson åren 1988–1992 ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Vid förbundsstämman i Lycksele 1992 förlorade Kristersson ordförandevalet med tre röster mot utmanaren Fredrik Reinfeldt i vad som kommit att kallas "Slaget i Lycksele". Kristersson ansågs under denna tid representera en mer nyliberal falang inom ungdomsförbundet, medan Reinfeldt representerade en mer konservativ falang. Kristersson inträdde 5 oktober 1991 som ersättare för Margaretha af Ugglas i riksdagen från Stockholms kommuns valkrets. Han var därefter ordinarie riksdagsledamot från riksdagsvalet 1994 fram till våren 2000. Under denna period i riksdagen var han i olika perioder ledamot i socialförsäkringsutskottet, utbildningsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och riksdagens revisorer. Han var under några år även vice ordförande för Moderaterna i Stockholm. Han lämnade riksdagen våren 2000 för att arbeta för IT-företaget Connecta. Efter riksdagsvalet 2010 tillträdde Kristersson som socialförsäkringsminister i regeringen Reinfeldt. Han efterträdde Cristina Husmark Pehrsson. Kristersson första uppdrag blev att se över regeringens tidigare sjukförsäkringsreform och att genomföra ett antal reformer. Resultatet av hans arbete med detta presenterades under våren 2011 och var en del av regeringens budgetproposition inför 2012. I samband med detta vägrade regeringen och Kristersson att följa riksdagens beslut om hur sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas, men ändrade sig i mars 2012. Regeringen Reinfeldt avgick efter riksdagsvalet 2014. Kristersson, som i valet åter blivit riksdagsledamot, nu för Sörmland, utsågs i december 2014 till Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson och blev vice ordförande i finansutskottet i riksdagen. Han lämnade detta uppdrag, och efterträddes av Elisabeth Svantesson, i oktober 2017 då han valdes till ny partiledare för Moderaterna. Den 1 oktober 2017 valdes Kristersson till Moderaternas partiledare vid en extra partistämma på Clarion Sign i Stockholm. Han efterträdde Anna Kinberg Batra, med knappt ett år kvar till riksdagsvalet 2018. I sitt installationstal slog Kristersson fast att Sverige ska bli ett land för hoppfulla och att Moderaterna ska vara ett parti för hoppfulla. Även i flera andra tal har Kristersson särskilt lyft frågan om social rörlighet. Han deltog i sin första partiledardebatt den 8 oktober 2017 i SVT:s Agenda. Efter partiledarbytet i oktober 2017 ökade stödet för Moderaterna i olika opinionsmätningar och i nyhetsmedier talades det om en "Kristersson-effekt". Enligt en mätning från Demoskop i januari 2018 nådde partiet sitt högsta väljarstöd på över ett år med 22,6 procent. I februari 2018 var partiet uppe på 25 procent i Skops mätning. Senare under våren och sommaren 2018 vände emellertid opinionssiffrorna nedåt med ett väljarstöd på mellan 15 och 20 procent i flera olika mätningar. I riksdagsvalet 2018 fick Moderaterna ett väljarstöd på 19,8 %, vilket var en tillbakagång med 3,5 % och innebar fjorton färre riksdagsmandat. Alliansen lyckades inte heller bli större än de rödgröna. På valnatten krävde Kristersson statsminister Stefan Löfvens avgång, och uttryckte en ambition att själv bli ny statsminister. I valrörelsen framhöll Kristersson vikten av en migrationsuppgörelse där framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna kommer överens, men sa samtidigt att han inte uteslöt några partier i diskussionen. Kristersson har även beskrivit integrationen av det stora antal flyktingar som kommit under senare år som en ödesfråga för Sverige. Han har bland annat sagt sig vilja införa obligatoriska språkförskolor för nyanlända barn. Han vill även införa en ny anställningsform med inträdesjobb med en 70-procentig lön för unga svenskar utan gymnasieexamen och nyanlända utan utbildning under sina första fem år i landet.
