Socialbidrag
Socialbidrag är bidrag som ges till den som inte på annat sätt skulle få en minimal skälig levnadsstandard. För nuvarande och historiska regler i Sverige, se Försörjningsstöd. Det finska socialskyddssystemet grundar sig i hög grad på olika inkomstbundna förmåner, finansierade främst av löntagare och arbetsgivare, men lagstadgade och ofta administrerade av Folkpensionsanstalten. Till dessa hör till exempel arbetslöshetsunderstöd (främst via fackets försäkringskassor), sjukdagpenning och föräldrapenning. Personer med små inkomster har rätt till bostadsstöd, vilken för de fattigaste täcker största delen av vad som anses vara skäliga boendekostnader. Den som inte får tillräcklig försörjning genom egna inkomster eller olika specifika understöd kan ansöka om utkomststöd av FPA. Utkomststödets grunddel skall täcka kostnaderna för minimalt normalt uppehälle. En tilläggsdel är avsedd att täcka övriga nödvändiga utgifter. För tilläggsdelen kan kommunen välja att betala ut den rutinmässigt eller kräva överenskommelse och kvitto för varje enskild utgift. Utkomststödet minskas i allmänhet med övriga inkomsters belopp, vilket upplevs som ett problem i diskussionen om fattigdomsfällor, tillfälligt arbete kan de facto, åtminstone tillfälligt, minska de disponibla inkomsterna för personer beroende av utkomststöd. De flesta som får utkomststöd får det endast för enstaka månader och utkomststöd kan betalas ut som lån, till exempel i väntan på beslut om någon annan social förmån. Socialbyrån (i sista hand kommunen) har möjlighet att betala ut utkomststöd enligt egen bedömning också då lagen inte kräver det. Den som försummat sin försörjning har inte rätt till utkomststöd. Därmed kan utkomststöd förvägras till exempel den som själv sagt upp sig eller vägrar ta emot erbjudet arbete. Socialbidrag infördes på 1930-talet för att lindra den omfattande nöd som uppstod i landet under den stora depressionen. En reform genomfördes 1996, som överförde ansvaret på delstaterna och ställde högre krav på att söka arbete. Arbetslöshetsförsäkring.
Socialtjänstlagen
Socialtjänstlagen (2001:453), förkortat SoL, utgör grunden för socialtjänstens verksamhet i Sverige. Lagen föreslogs av svenska regeringen den 28 juni 1979 trädde i kraft 1982, och ersatte de tidigare vårdlagarna - barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen. Socialtjänstens inriktning ändrades från att vara överordnad och kontrollerande och skulle nu i förhållande till den enskilde vara serviceinriktad och hjälpande. Med lagen blev arbetslöshet ett fullgott skäl för att få socialbidrag, även om arbetslöshet historiskt alltid varit avgörande faktor, framför allt i kristider. 1956 hade Socialhjälpslagen införts, med tanken om en medborgarrättighet i stället för gamla tiders fattigvård. Lagen är en så kallad ramlag som ger varje kommun stora möjligheter att utforma sin verksamhet efter skiftande behov. Lagens första paragraf, portalparagrafen, anger de övergripande mål och värderingar som styr verksamheten. 1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas. Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. När åtgärder rör barn ska kommunen särskilt beakta vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år. Lagen ger inte kommunerna någon rätt att använda tvång. Tvång i samband med missbruk regleras av 2 och 4 § Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Tvångsvård av ungdomar regleras av Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Dessa två lagar är socialtjänstens enda verktyg för att bereda någon tvångsvård. Socialtjänsten kan i akuta situationer göra omedelbara omhändertaganden men besluten omprövas alltid av förvaltningsrätten inom en vecka efter beslutet. Om beslutet inte har underställts förvaltningsrätten inom en vecka, upphör omhändertagandet. Grundregeln är att vistelsekommunen har ansvaret. Att avgöra vilken kommun som är vistelsekommun är inte enkelt och detta leder ofta till tvister. En konsekvens av vistelsebegreppet är att om en person som tex har hemtjänst åker på semester till grannkommunen så är det nu grannkommunen som ska tillhandahålla hemtjänsten i sommarstugan. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. 4 § föreskriver att den som uppbär försörjningsstöd under "viss tid skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd". Detta gäller för dem under 25, eller är över 25 men har särskilda behov av kompetenshöjning eller den som är i utbildning och behöver försörjningsstöd vid studieuppehåll. Den praktik eller verksamhet som anvisas "skall syfta till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar". En socialnämnd får dock ej begära att den som söker försörjningsstöd ska delta i praktik direkt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att leva ett självständigt liv. Detta innebär att den som har behov av hjälp för att uppnå en skälig levnadsnivå och inte kan få hjälp på något annat sätt har rätt till bistånd av kommunen. Detta bistånd omfattar till exempel äldreomsorg, missbruksvård och ekonomiskt bistånd. Avslagsbeslut kan överklagas till förvaltningsrätten genom förvaltningsbesvär.
Antisocialt beteende
Varken antisocialt beteende eller tendenser till antisocialt beteende leder med nödvändighet till kriminalitet. Däremot innebär det ökad sannolikhet för en sådan utveckling. Hur kraftigt förhöjd risken är beror av typ av antisocialt beteende, hur många som samspelar, ålder, livssituation med mera. Denna betydelse av ordet "antisocial" är en anglicism i svenska. Begreppet antisocialt beteende har ett vidare innehåll än begreppet brott. Begreppet har valts för att undkomma situationer där snabba förändringar sker i vad som är kriminellt och inte. Gränsen mellan vad som är ett betydande avvikande beteende eller socialt accepterat är inte beständig. Beteenden som tidigare varit kriminaliserade kan med tiden komma att avkriminaliseras och tvärtom. Hit hör exempelvis att gå mot röd gubbe som tidigare var kriminellt i Sverige men nu är avkriminaliserat (däremot inte legaliserat). Det är inte ovanligt att ett avvikande beteende med tiden kan börja anses normalt om vanligheten i beteendet ökar och motsatta förhållandet råder givetvis. Ett område som för närvarande (2014) går åt motsatt håll är exempelvis rökning där acceptansen stadigt minskat i västvärlden och samhällen har infört allt hårdare lagar om var det inte är tillåtet att röka samt i omgångar höjt skatten på tobak. "Antisocialt beteende" är en anglicism i svenska. Ordet "antisocial" hade ursprungligen betydelserna "samhällsskadlig" och "osocial". Socialt välfungerande personers och företags handlingar, och politiska beslut, kunde betecknas som "antisociala" om de ansågs ha dåliga följder för samhället. En liberal politiker kunde 1920 säga att "centern [betydde 1920 "den politiska mitten"] kräver att de rika skola bära skattebördan i förhållande till deras förmåga och vill för övrigt ej tillåta att äganderätten skall utövas i antisocial anda". "Antisocial" förknippades i dåvarande språkbruk oftast inte med personlighetsstörning och utanförskap. I Svenska Akademiens ordlista (2015 års upplaga) och Svensk ordbok (2009) anges fortfarande "asocial" som det svenska ordet för att bryta mot eller avvika från samhällets normer. Det under 1900‑talet mindre vanliga ordet "antisocial" finns ännu ej medtaget i 2015 och 2009 års upplagor. Uppförandestörning (en. conduct disorder) är den psykiatriska diagnos som bäst motsvarar antisocialt beteende. Det handlar dels om handlingar som faller inom kategorin lagbrott och dels om faktorer som ökar risken för den typen av handlingar hos ungdomar och vuxna. Lagöverträdelser är i sig inte kvalificerande för beteckningen allvarlig uppförandestörning. Svagheten med psykiatriska diagnoser är att de beskriver individens beteende, men inte de sociala omständigheterna kring problembeteendet. Detta innebär att frågor som är viktiga för att avhjälpa svårigheterna inte ingår i beskrivningen av problemet. Begreppet antisocialt beteende är inget som är fast eller skrivet i sten. Sedan begreppet myntades på 1930-talet i USA har det skett förändringar i dess innebörd. I början räknades antisocialitet till personer som exempelvis kulturellt och politiskt motsatte sig det etablerade samhället, personer som gick på socialbidrag, homosexuella, radikala konstnärer och till och med ursprungsbefolkningar (se exempelvis Brottsprevention i historien). Ett ytterligare gränsdragningsproblem, förutom föränderligheten i tiden, är vid tillämpningen av begreppet avvikande beteende mellan sådant beteende som är ovanligt men accepterat och sådant som är avvikande i betydelsen inte accepterat. Här kan ett sådant gränsdragningsproblem vara mellan ett omfattande alkoholintag och alkoholism. Vad är att anse är ett normalt intag och vad är att anse vara det patologiska intaget.
Social
Social – som rör samhället, som har att göra med människor eller djur i grupp, om person som är bra på att integrera sig och smälta in bland /människor/ i grupp, samt på att upprätthålla relationer. Eusocialitet – ett levnadssätt hos djur där de lever i ett organiserat, hierarkiskt samhälle. Socialisation (socialisering) – inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Socialisering (förstatligande) – överföring av enskild egendom, främst produktionsmedel, till det offentliga, även kallat statligt ägande. Socialism – en ekonomisk ideologi kännetecknad av betonandet av kooperativa styrelseformer. Socialantropologi – om människor och mångfald. Socialdemokrati – en politisk ideologi med mångtydig betydelse. Socialdepartementet – ett departement under Sveriges regering. Socialtjänst – en kommunala förvaltning som lyder under varje kommuns socialnämnd. Socialbidrag – bidrag som ges till den som inte på annat sätt skulle få en minimal skälig levnadsstandard. Socialtjänstlagen – grunden för socialtjänstens verksamhet i Sverige. Socionom – i Norden en titel för en person som avlagt socionomexamen. Sociopati – ett av den så kallade politiska psykiatrins mest kontroversiella begrepp och i Sverige betraktas uttrycket numera som både ovetenskapligt och föråldrat. Sociologi – en vetenskaplig disciplin som studerar samhällen och social handling i vid bemärkelse. Sociolekt – ett sociolingvistiskt uttryck, som syftar på den språkliga variation som utmärker en social grupp. Sociogram – ett diagram som avbildar sociala kontakter i en grupp. Sociolingvistik – en språkvetenskaplig vetenskapsgren som behandlar språkets funktion i ett samhälle. Sociobiologi – en evolutionärt inriktad syntes av vetenskapliga discipliner som försöker förklara socialt beteende inom alla arter. Sociokultur – samspel och samarbete mellan människor. Sociologism – en parafras på biologism. Sociotop – en avgränsad plats som har en viss sammansättning av bruksvärden och betydelser. Social kompetens – en individs förmåga att samspela med andra individer. Antisocialt beteende – ett beteende som saknar omdöme och hänsyn till andra människor eller andras egendom. Samhälle (sociologi) – en grupp av människor som förenas av ett nätverk av sociala relationer. Socialt arbete – arbete som inriktas på sociala problem. Sociala problem – ett begrepp som används av media, i utredningar och av diverse yrkesgrupper. Social norm – ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort.
Triangulering (politik)
Triangulering är ett begrepp inom politiken som innebär att man i grundläggande politiska frågor söker finna en tredje position mellan den egna och den som motståndaren företräder för att på så sätt kunna locka den ofta avgörande gruppen väljare i det politiska mittfältet. Begreppet triangulering myntades ursprungligen av Bill Clintons tidigare chefsrådgivare Dick Morris, som ett sätt att beskriva dennes strategi för att få Clinton återvald som USA:s president i 1996 års val. Morris förordade en politik som var betydligt mer liberal/vänsterinriktad jämfört med det republikanska partiet, samtidigt som den i traditionella frågor skiljde sig från det egna demokratiska partiet. Clinton beskrevs ha använt metoden främst när han började få svagt stöd i kongressen. Frihandelsavtalet NAFTA 1993 och reformeringen av socialbidragen 1996 är två exempel. Andra ledande politiker som framgångsrikt anses ha använt sig av triangulering är Tony Blair med "New Labour" i Storbritannien. Den främsta nackdelen eller risken med triangulering är att det gör den som använder sig av metoden öppen för angrepp om att vara principlös, en flip-flopper som ständigt byter åsikt. Detta var bland annat vad som drabbade demokraternas förlorande presidentkandidat John Kerry i presidentvalet i USA 2004. Förutsättningarna för triangulering är generellt sett mindre i ett mångpartisystem (exempelvis Sverige) än i ett majoritetsvalsystem med två dominerande partier (exempelvis Storbritannien och USA), eftersom utrymmet för positionsförändringar brukar vara mindre i det förra fallet. I Sverige brukar det istället handla om att lägga sig närmare sin politiska motståndare eller att överta dennes åsikt. En annan faktor som gör att metoden är svår att använda i Sverige är att partierna är toppstyrda och att interna partiopinioner sällan kommer fram. Erik Åsard menade 2014 att begreppet ofta används fel av svenska medier och att svenska politikers manövrar istället handlar om kopiering och efterapning. Att använda triangulering kan också vara svårt inom politiska partier som lägger stor vikt vid den interndemokratiska processen och kräver att partiets medlemmar står bakom förändringarna.
