Bussbolag
Ett bussbolag är ett företag som tillhandahåller bussar åt andra organisationer eller sköter någon form av trafik, och är därmed ett trafikföretag. Det kan röra sig om såväl turisttransporter som linjetrafik. Inom kollektivtrafik förekommer såväl privata som offentligägda (till exempel kommunala) bussbolag.
Kollektivtrafik i Sverige
Den här artikeln behandlar kollektivtrafikens organisation i Sverige. Gällande definition av kollektivtrafik är enligt EU:s kollektivtrafikförordning "persontransporttjänster av allmänt ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande och utan diskriminering". Definitionen omfattar enbart trafik som är öppen för allmänheten, men det spelar ingen roll hur den finansieras. Den tidigare definitionen hade utformats av SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) och löd "i förväg organiserade, regelbundet tillgängliga transporter som erbjuds allmänheten eller en särskild personkrets enligt givna regler". I den definitionen ingick även trafik som kräver tillstånd och anordnas efter prövning - t.ex. färdtjänst, skolskjuts och sjukresor - och vilken tidigare ibland gick under benämningen "särskild kollektivtrafik" (bl.a. i alla SIKA:s publikationer). Då denna trafik inte uppfyller EU:s krav att kollektivtrafik ska vara öppen för allmänheten är den nu vedertagna benämningen Särskilda persontransporter för sådan trafik som kräver tillstånd. Tågtrafik infördes i Sverige på 1850-talet. Det skedde dels i statlig regi för stambanorna, och dels i privat regi för sidobanor. De privata bolagen hade i huvudsak dels kommunala ägare som ville ha järnvägstrafik, och dels företag som ägare som behövde godstrafik. Med början på 1940-talet tog staten över en stor del av de privata järnvägarna. Under 1920-talet startades busstrafik i huvudsak i privat regi. Kollektivtrafiken hade en kris i Sverige på 1950- och 1960-talen då många skaffade bil vilket minskade antalet passagerare. Många järnvägslinjer lades ner och ersattes med buss. Många mindre busslinjer lades också ner eller körde enbart skoltrafik. Kommunerna subventionerade i ökande grad busslinjer för att ha dem kvar. Bussbolagen skötte själva biljettförsäljningen. Med början på 1970-talet infördes länstrafikbolag. Biljetthanteringen centraliserades då per län vilket framför allt underlättade arbetsresor med månadskort. Från 1 januari 2012 gäller en ny lag om kollektivtrafik som bygger på EU:s kollektivtrafikförordning och reglerar hur samhället kan säkra trafik och standard som den kommersiella trafiken inte kan erbjuda. De gamla länstrafikhuvudmännen upphörde och ersattes av regionala kollektivtrafikmyndigheter. Med EU:s terminologi är dessa behöriga lokala myndigheter för kollektivtrafiken. De regionala kollektivtrafikmyndigheterna kan vara organiserade av regionen, som kommunalförbund eller i gemensam nämnd, men i praktiken förekommer bara regioner och kommunalförbund. RKM ska regelbundet - åtminstone en gång per mandatperiod - utarbeta trafikförsörjningsprogram med de mål och krav för kollektivtrafiken som skall gälla i länet. Utifrån trafikförsörjningsprogrammets krav tas formella beslut om allmän trafikplikt för enskilda linjer eller områden, vilket betyder att myndigheten åtar sig att försörja samhället med en viss trafik under en period. Själva trafikförsörjningen kan sedan ske genom upphandling, vilket är vanligast, eller i egen regi. "Allmän trafikplikt" är en EU-term (översatt från Public Service Obligation, som snarare kan översättas "Offentlig trafikförpliktelse"), och betyder att politikerna ser det som en förpliktelse att ordna trafik med vissa turtäthet på vissa sträckor. Detta kan teoretiskt innebära att ett trafikföretag kan bedriva både samhällsbetald och kommersiell trafik på samma sträcka. I praktiken har dock den regionala kommersiella kollektivtrafiken inte haft något större genomslag, förutom på flygplatstrafik och s.k. hop-on-hop-off-linjer, mest ägnade åt turister. Orsakerna till det är bl.a. att det saknas samband med regionala reseplanerare och biljetter. Kommersiella färjelinjer går från olika orter i Sverige till Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland, Tyskland och Åland. Trafikverket Färjerederiet ansvarar för bilfärjor inom Sverige. Se även Kollektivtrafik i Göteborg.
Helsingfors stads trafikverk
Helsingfors stads trafikverk, HST (finska Helsingin kaupungin liikennelaitos, HKL) ombesörjer kollektivtrafiken i Helsingfors. Till trafikverkets verksamhet hör Helsingfors metro. Tidigare hörde också bussbolaget HST-busstrafik till trafikverket, men verksamheten såldes 2004 till Suomen Turistiauto, som också ägdes av Helsingfors stad. Bussbolaget bytte namn till Helsingfors busstrafik. Det ägdes av Helsingfors stad, men var ett aktiebolag i motsats till Helsingfors stads trafikverk, som är ett kommunalt affärsverk. Dess planeringsenhet sköter också om planeringen av den interna busstrafiken och dess konkurrensutsättning. Helsingfors busstrafik såldes vidare till Koiviston Auto-koncernen år 2015. 1888 Omnibustrafik inleds. 1891 Hästdragen spårvagnstrafik tas i bruk. 1900 Spårvagnstrafiken elektrifieras. 1945 Trafikverket inleder sin verksamhet. 1949 Trolleybusstrafik inleds (avslutas 1985). 1980 Biljettkontrollanter anställs för första gången. 1982 Metrotrafiken inleds. 1999 Nya Variotram-spårvagnar tas i bruk. 2001 Nya metrotåg, M200, tas i bruk. 2005 HST-busstrafik går ihop med Suomen Turistiauto och blir bolaget Helsingfors busstrafik.
Rolf Friberg
Rolf Sture Friberg, född 5 mars 1937 i Bollnäs församling i Gävleborgs län, död 29 maj 2019 i Täby distrikt i Stockholms län, var en svensk simmare, resebyråman och företagsledare. Rolf Friberg växte upp i Huskvarna och var son till affärschefen Valter Friberg och Naemi Modig. Han var i unga år en framgångsrik simmare i Jönköpings Simsällskap (Jönköpings SS). Han var med i simlandslaget 1955–1960 och satte elva SM-tecken i livräddning. Han var också med och utvecklade fjärilsimmet. Efter fem år som platschef inom resebranschen grundade han bussbolaget Traveller AB och 1965 tog han över SJ:s valutaväxlingskontor på Stockholms Centralstation. Företaget utvecklades sedan till Forex Bank som 2003 fick bankrättigheter. Som mest drev Friberg åtta företag. 2018 ägde han 60 procent av bolaget medan de båda barnen ägde vardera 20 procent. Rolf Friberg var gift fyra gånger, första gången 1965–1977 med tandsköterskan Kerstin Wandel, som är mor till hans båda barn Beth (född 1961) och Tom Friberg (född 1967), vilka har övertagit Forex. Åren 1983–1988 var han sambo med artisten Lill-Babs, och medverkade när hon var huvudperson i Här är ditt liv på SVT 1983. Sista gången var han gift från 2015 till sin död med Kerstin Åkesson.
Pula
År 1939 bröt andra världskriget ut och det fascistiska Italien ingick i axelmakterna. Efter att Italien år 1943 kapitulerat övertog tyska Wehrmacht kontrollen över Pula. Det tyska maktövertagandet ledde till att de allierade vid flera tillfällen (1944–1945) bombande Pulas militära positioner, däribland hamnen. I attackerna träffades även bostadshus i gamla stan och några hundratal människor dödades. Efter flera dagars stridigheter tågade jugoslaviska partisaner in i staden den 5 maj 1945 men tvingades kort därefter (den 9 juni samma år) överlämna kontrollen till de allierades styrkor under ledning av britterna. Sedan år 1991 ingår Pula i det självständiga Kroatien. Pula ligger vid Pulaviken som är en naturligt skyddad vik vid Istriens sydvästra sida. I den uppemot 38 meter djupa viken, väl synliga från staden, ligger holmarna Katarina och Andrija. Staden breder ut sig på och runt sju höjder (kullar). I Pula råder medelhavsklimat som karaktäriseras av milda vintrar och varma somrar. Det genomsnittliga antalet soltimmar per dag uppgår till maximalt 13 soltimmar i juli och minimalt 5 soltimmar i december och januari. Månaderna juli–augusti är de varmaste månaderna och den genomsnittliga medeltemperaturen uppgår då till över 20 °C. Under månaderna november–mars ligger den genomsnittliga medeltemperaturen under 10 °C. Snöfall under vintermånaderna är ovanliga men förekommer. Den mest nederbördsrika månaden är november. Normala temperaturer och nederbörd i Pula. Pulas stadsfullmäktige är stadens högsta beslutande organ. Det består av 25 råd som sammanträder i Kommunala palatset. Råden väljs i allmänna och direkta lokala val. Deras mandatperiod löper över fyra år. Sedan Kroatiens självständighet år 1991 och införandet av flerpartival har det regionala partiet Istriska demokratiska församlingen (IDS) dominerat den lokala politiken. Partiet har regerat med egen majoritet, med hjälp av stödpartier eller ingått i valallianser med center–vänster-partier. Pula är administrativt indelat i 16 lokalnämndsområden. I de fall där det officiella italienska namnet för lokalnämndsområdet avviker återges det inom parentes i tabellen nedan. Pula är en viktig industristad. Näringsgrenar såsom varvsindustrin, turismnäringen, livsmedelsindustrin, byggnadsindustrin, trafik- och transportnäringen utgör stommen i det lokala näringslivet. Den största industrin i staden är skeppsvarvet Uljanik. Andra stora företag och viktiga arbetsgivare är bland annat Arenaturist (turism), Bina Istra (byggnadsindustrin), Brionka (livsmedelsindustrin), Cesta (byggnadsindustrin), DURAN Group (glasproduktionsindustrin), Istra cement (cementproduktionsindustrin), Istragradnja (byggnadsindustrin), Tehnomont (varvsindustrin) och Uniline (turism). Turismnäringen utgör en viktig del av Pulas näringsliv och spår sina rötter från början av 1900-talet. Åren 1970–1987 var i synnerhet viktiga för den lokala turismnäringen. Under denna period tillkom tio hotell och två turistbyar. De flesta turistfaciliteterna ligger i den södra delen av staden och stadsdelarna Stoja, Verudela och Veruda. Pulas geografiska läge, närhet till havet, gynnsamma klimat och många byggnadsminnen från romartiden ligger till grund för utvecklingen av turismnäringen. Med mer än 1 000 evenemang om året har staden också profilerat sig som kultur- och festivalstad vilket har haft en positiv inverkan på det lokala näringslivet. Pulas stadsbusstrafik trafikeras av det lokala bussbolaget Pulapromet. Den centrala busstationen för stadsbussarna och långfärdsbussarna är belägen drygt 800 meter nordöst om stadens romerska amfiteater. Stadsbussarnas nio linjer når ut till stadens alla delar. Biljetter kan köpas i bland annat kiosker och priset varierar beroende på zon. Långfärdsbussar förbinder Pula mer både inhemska och utländska städer.
Swebus
Swebus Express AB var ett bussbolag som bedrev expresstrafik inom Sverige under varumärket Swebus. Den 2 maj 2018 köptes företaget av Flixbus, och den 27 augusti 2018 övergick man till att använda varumärket Flixbus. När linjenätet var som störst körde Swebus expressbussar i södra och mellersta Sverige samt till Danmark och Norge, med Mora, Gävle och Oslo i norr på linjekartan och Malmö/Köpenhamn och Blekinge i söder. Bussarna körde till Köpenhamn från Oslo, via bland annat Göteborg och Malmö samt till Köpenhamn från Uppsala via bland annat Stockholm, Jönköping och Malmö, från Uppsala till Göteborg via Stockholm och Örebro eller Jönköping samt från Stockholm till Oslo via bland annat Örebro och Karlstad. Det gick även att boka biljetter till Berlin och Prag, fast då kördes rutten från Köpenhamn av andra bussbolag. Sommaren 2009 inleddes ett samarbete med Ybuss som innebar att de bägge företagen kunde sälja biljetter till alla varandras destinationer. I samband med detta upphörde Swebus expresstrafik norr om Uppsala. Swebus bedrev även trafik på linjerna Örebro – Västerås – Enköping – Arlanda. Utöver det har Swebus tidigare erbjudit en med Flygbussarna konkurrerande direktlinje mellan Arlanda och Stockholm central (Cityterminalen) vilken las ner i augusti 2013. Vagnsparken bestod i slutet av olika busstyper tillverkade av Scania, Volvo, Mercedes-Benz och Setra samt tidigare även MAN och Neoplan. Under 2010 påbörjades profilbyte från den äldre blå/röda profilen till helvita bussar. Samtidigt redigerades logotypen till enbart Swebus. Fordonen bytte 2018 åter färg från vit till grön, efter att Flixbus tagit över trafiken. Swebus Express AB härstammar i grunden från den veckoslutstrafik som de statliga bolagen GDG och SJ Buss bedrev parallellt, och fortsatte efter Swebus bildande 1990. Det var dock ingen betydande trafik, och den bedrevs bara på linjer och tider där den inte konkurrerade med SJ:s tåg, då både SJ och Swebus ägdes av staten. När den skotska koncernen Stagecoach köpte upp Swebus i mitten av 1990-talet utökades trafiken rejält. SJ blev då en konkurrent, så när Swebus nu skulle konkurrera med tågen började varumärket "Express" användas efter namnet Swebus. Sedermera blev Swebus Express ett eget aktiebolag. Ett stort antal nya Van Hool-bussar köptes in, vilka blev vita med orangea, röda och blå ränder. När Stagecoach sålde Swebus AB och Swebus Express AB till Concordia år 2000 togs den orangea randen bort. Företaget gjorde ett varumärkesbyte den 8 mars 2010, då ordet "Express" försvann utåt. Den 2 maj 2018 köptes företaget av Flixbus och i september 2018 började man använda varumärket Flixbus i stället för Swebus.
Lantbrevbäring
Lantbrevbäring är en postservice i framförallt glest befolkade områden. Tjänsten utförs av lantbrevbärare, av praktiska skäl numera ofta bilburen och betrodd med utvidgade uppgifter. Har ibland kallats "rullande postkontor". Lantbrevbäring började införas i Sverige efter beslut av 1877 års riksdag (Sveriges riksdag). Generalpoststyrelsen bemyndigades den 1 juni 1877 att inrätta lantbrevbäring. Under senare delen av år 1877 gjordes förberedelser för inrättande av lantbrevbäringslinjer. Dessa förberedelser resulterade i den första av Postverket utgivna instruktionen för lantbrevbärare. När sedan linjer inrättades kom flera av dessa att ersätta små olönsamma poststationer. Från början var det gående lantbrevbärare. I slutet på 1880-talet kom även de första åkande lantbrevbärarna. Då var det hästskjutsar som gällde. Kring sekelskiftet kom cykeln att vinna insteg. Notera dock att linjerna fortfarande benämndes gående lantbrevbäring. På vissa linjer användes roddbåt. Under 1920-talet börjar bilen respektive motorcykeln att användas för lantbrevbäring. Dessa benämns då även åkande lantbrevbärare. Under 1930-talet kom utdelningen längs många åkande lantbrevbäringslinjer att övertas av bussbolag och ske i samband med vanliga reguljära bussturer, med postväskor. Speciellt skedde detta i Norrland. Från mitten på 1950-talet började Postverket dra in poststationer i större skala och ersätta dessa med lantbrevbäring. Detta är en utveckling som fortsatt in i modern tid. Lantbrevbäring innebär i första hand distribution av post och tillhandahållande av vissa tjänster – exempelvis betaltjänster. Dock har lantbrevbäring tidigare också kombinerats med postföring. Detta betyder att lantbrevbäraren även transporterade post mellan två eller flera fasta postinrättningar, exempelvis poststation. Åkande lantbrevbärare och postförare kunde även medföra brevlådor där man kunde posta sin post. Tjänsteutbudet från lantbrevbäringen har ständigt utökats. Förutom utdelning och inhämtning av brev och paket utförde man betaltjänster åt V65, Postgirot och Postsparbanken (Post- och Kreditbanken → PKBanken → Nordbanken). Historiskt var det viktigt att lantbrevbäringen när den inrättades fick ta upp och dela ut brev under samma tur utan att de postbehandlades vid en fast postinrättning. Den moderna lantbrevbäringen utför även på vissa linjer olika andra tjänster av social och omsorgskaraktär efter avtal med kommuner. Under 1920-talet uppstod en efterfrågan på fast postal service i mindre orter, där det inte var ekonomiskt försvarbart med inrättande av en poststation. Detta resulterade i att Postverket införde så kallade stationära lantbrevbärare, vilka hade ett motsvarande tjänsteutbud som vanliga ambulerande lantbrevbärare, men hade en fast lokal med fasta tider under någon eller några timmar under några eller alla veckans dagar. Totalt inrättades 193 stationära lantbrevbärare innan denna tjänst bytte namn till postombud från 1 januari 1933. Frimärkssamlare (filatelister) kan samla på olika spår från lantbrevbäringslinjer antingen i form av datumstämplar eller genom olika använda postala blanketter. Från 1880-talets senare hälft och fram till några år efter sekelskiftet 1900 tilldelades en del lantbrevbärare en egen datumstämpel. De kunde således stämpla frimärkena på breven de tog emot och avlämnade under turen. Tidigare (och även senare) kunde frimärken på försändelser som inte behandlades vid en fast postinrättning makuleras genom att man kryssade med en penna. Två typer av lantbrevbärarstämplar användes under denna första period. Den ena innehåller antingen förkortningen LANDTBR. eller LANDTBREF.B. och ett nummer, bestående av antingen enbart siffror eller vanliga siffror följda av Romerska siffror. Dessa båda varianter betecknar linjens nummer. Sedan följde en period där endast två stämplar på slutet av 1920-talet användes för så kallad stationär lantbrevbäring.
