Flygfotografi
Flygfotografier är fotografier som är tagna från ett luftfartyg. På engelska används ordet aerial photography, luftfotografi, som inbegriper all fotografi från luften. Vanligtvis har kameran, med operatör, inte någon kontakt med marken. Exempel på bärare av fotoutrustning är frånsett de vanligare luftfartygen, radiostyrda helikoptrar, duvor, luftballonger, fallskärmar och olika former av teleskopiska master. Bilder tagna ur fågelperspektiv gör att man får en klar och skarp bild av hur exempelvis ett landskap ser ut. Har möjlighet att ta avancerade flygfoton från varmluftsballong och andra flygfartyg. Att ta flygfotografier från drakar, modellbyggen och flygande leksaker är en ökande trend genom att digitala kameror blir kraftfullare, lättare och billigare och genom förbättrad teknik för självstyrande obemannade luftfarkoster. En möjlighet att ta foton från ovan ur fågelperspektiv är från en liten mast, handhållen eller anbringad på bilens dragkrok. Ett litet antal entusiaster flygfotograferar från drakar. Draklitteraturen ger utförliga beskrivningar på hur en kameragondol för detta ändamål byggs. Även heliumfyllda ballonger kan användas för att ta flygbilder. Ett exempel på klassiskt modellbygge med radiostyrning, som kan användas för fotografering, är det svenskutvecklade modellflygplanet Lajban. Modellhelikoptrar, som har fördelen att kunna stå still vid fotografering, har traditionellt varit dyrare och svårare att flyga än modellflygplan. Men detta har ändrat sig genom gyro-styrda modeller med fyra propellrar, så kallade quadrokoptrar. Den första billiga köpfärdiga modellen var leksaken Parrot AR.Drone, som lanserades på konsumentelektronikmässan CES 2010. Den kommunicerar med trådlöst nätverk (WiFi) och använder en app på Apple Iphone för fjärrstyrningen och kan även användas för fotografering. Inom försvaret, lantmäteriet och vid olika karteringar, som att avgöra olika vegetationstyper, skillnader i en glaciärs storlek eller näringsförändringar i sjöar är flygfotografier ett viktigt hjälpmedel. I ett ljusstereoskop tittar man på två transparenta bilder tagna i mycket kort följd, eller med hjälp av två kameror. I stereoskopet passas dessa bilder ihop, så att bilden framstår som tredimensionell. Tidigare användes svartvita bilder, men numera används IR-färgbilder. Fördelen med IR är att skillnader i fuktighet och temperatur avspeglas mycket tydligt. Inom försvaret kan detta till exempel innebära att man kan avslöja enheter som kamouflerats med nedhuggna buskar och träd, då döda växter har en helt annan IR-signatur än levande. För en lantmätare eller en forskare kan skillnader i markfuktighet, olika trädarter, mycket växtlighet i en sjö (övergödning), med mera, vara mycket viktigt för deras respektive arbeten. I IR-färgbilder blir barrträd mörk grön/röda och lövträd ljusröda. När man skall producera en karta ur flygbilder använder man ett underlag av flygbilder som är fotograferade enligt en så kallad stråkplan ur vilken flygriktningen och de enskilda bildernas lägen framgår. Bilderna tas med överlappning, och kan genom att de justeras relativt varandra med hjälp av punkter som är utmärkta i terrängen med så kallade flygsignaler betraktas i stereo under karteringsarbetet. I Sverige är det fritt att flygfotografera, men för att publicera foton och andra registreringar från flygplan krävs tillstånd från Lantmäteriet. Även foton och videor från modellflygplan och drönare kräver tillstånd, men inte fotografier från stegar, lyftkranar och master. Man skiljer på lodbildsfotografering, det vill säga när man tar bilden lodrätt rakt ned mot marken, och oblik fotografering eller snedbildfotografering när man fotograferar snett ned mot marken. Produkterna kallas för lodbilder och snedbilder i kartbranschen Se mera under rubriken Flygfotografering för karteringsändamål. Kameror med autofokus måste manuellt ställas in på oändligt avstånd. Ballongfotografen Oscar Halldin.
Fotografins historia
Uppfinningen såldes 1839 av Daguerre till franska staten mot en livstidspension till honom och den då avlidne Niépces änka, och franska vetenskapsakademin valde att "skänka uppfinningen till mänskligheten" i en högtidlig ceremoni. Daguerreotypin blev snabbt populär och den nyskapade yrkeskåren fotograferna spred sig snabbt från Paris till världens storstäder och slog hårt mot det avsevärt dyrare och tidskrävande porträttmåleriet. I oktober eller november 1839 placerade amerikanen Robert Cornelius en kamera på baksidan av sin fars lampaffär. Den bild han producerade blev ett självporträtt och är det äldsta kända fotografiska porträttet i USA. Världens första flygfoto togs år 1858 av den kända porträttfotografen Felix Nadar och var ett foto över Paris taget från en varmluftsballong. William Henry Fox Talbot anses vara grundare av den moderna fotografin i betydelsen att från ett pappersnegativ framställa ett papperspositiv. Kalotypi var namnet på negativ/positiv-processen, som han introducerade 1841. Under många år existerade daguerreotypin och kalotypin jämsides. Möjligheten att göra flera kopior med kalotypi-processen var en stor förbättring. Fox Talbot höll dock hårt på sitt patent och krävde upphovsrätten till alla bilder tagna med hans teknik, samtidigt som daguerrotypin var fritt tillgänglig, vilket gjorde att hans teknik aldrig kom att få någon större spridning. 1851 började en ny era i fotografin då våtkollodion-processen presenterades av Frederick Scott Archer. Denna metod reducerade exponeringstiderna till mellan två och tre sekunder. Samma år upptäckte Niepce de S:t Victor metoden att använda glasplåtar som underlag för det ljuskänsliga exponeringsskiktet. 1859 användes kromföreningar, främst kromat för första gången vid pigmentkopiering av fotografier av Alphonse Poitevin. 1871 upptäckte doktor Richard Maddox att gelatin kunde användas för att göra emulsion, något som ledde till upptäckten av torrplåtarna 1873, vilka till skillnad från de äldre våtplåtarna kunde användas en längre tid efter att plåtarna preparerats med emulsionen. Något ersättningsämne för gelatin i den fotografiska processen har ännu inte hittats. Till fotokopiering användes silverkloridpapper redan av Fox Talbot. 1847 uppfann Louis-Désiré Blanquart-Evrard albuminfotografiet, 1883 introducerade George Eastman silverbromidpappret, och Leo Baekeland gasljuspappret 1889. Kromföreningars ljuskänslighet utnyttjades till pigmentkopiering av Alphonse Poitevin 1859. Glasplåtarna ersattes av celluloidfilm som utvecklades av bl.a. George Eastman. Den tidens film var endast blåkänslig, och det första steget till en film känslig för flera färger togs av Herman Vogel. Nu blev filmen även känslig för grönt ljus och den kallas ortokromatisk film. Sensibiliseringsämnet är anilin som blandas i emulsionen. Framkallningsvätskorna D76 och surt fixersalt är också 1800-talsprodukter. En variant av fotografi som var mycket populär och massproducerades under slutet av 1800-talet var stereofotografi. Många bildkollektioner och apparater för betraktning har överlevt till vår tid. Betraktning av stereobilder lever vidare i Sawyers Viewmaster, som fortfarande kan köpas i leksaksaffärer. Under 1880-talet blev blixtfotografering möjlig sedan man upptäckt att magnesiumpulver med en tillsats av kaliumklorat kunde fås att hastigt flamma upp under omkring 1/60 sekund. Det var Eastman Kodak Company som år 1888 gjorde lådkameran populär. "Tryck på en knapp och vi gör resten" är en slogan som beskriver Kodaks affärsidé. Kodak har alltid varit måttligt intresserade av att göra avancerade kameror. Folkfotografin gjorde sin entré med lådkameran, som med fixfokuslins i lådan och färdigladdad med 100-bilders filmrulle liknade de engångskameror vi kan köpa idag. Det är allmänhetens behov att dokumentera sin egen personliga historia som är fotograferingens största drivkraft.
Kritik av förintelseförnekelse
Som den tyske historieprofessorn Peter Longerich noterar, skickade Gestapo-chefen Heinrich Müller ett telegram den 2 augusti 1941 där han gav order om att "särskilt intressant belysande" material skulle skickas till Berlin eftersom "Führern skulle ges fortlöpande rapporter om Einsatzgruppernas arbete i Öst härifrån". Mot denna bakgrund förefaller det svårt att godta vissa förintelseförnekares förslag att Hitler förlorade intresset för antisemitism efter att han uppnått makten 1933. Det är svårt att tro att en man som hade förlorat sin antisemitism var så intresserad av situationsrapporter om dödandet av judiska män, kvinnor och barn, samtidigt som han var engagerad i ett krig.". Kritiker av förintelseförnekare menar att förnekarnas påstående att nazisterna inte hade någon plan att utrota judarna helt tappar trovärdighet när man ser till Himmlers tal den 4 oktober 1943 till en samling av SS-officerare i Posen där han sa. Argument: nazisterna använde inte gaskammare till massmord på judar. Små kamrar existerade för avlusning och Zyklon-B användes i denna process. Ett annat påstående från förintelseförnekare är att det i gaskamrarna inte fanns några speciellt konstruerade ventiler genom vilka Zyklon B kunde släppas in. BBC ger ett svar som visar att detta kräver att man bortser från betydande dokumentation. "Förnekare har i åravis sagt att fysiska bevis saknas eftersom de inte har sett några hål i taket i Auschwitz Birkenau-gaskammaren där Zyklon B hälldes in. (I några av gaskamrarna hälldes Zyklon B in genom taket, medan det i andra kastades in genom fönstren.) Taket sprängdes med dynamit vid slutet av kriget och ligger idag i bitar, men tre av de fyra ursprungliga hålen identifierades positivt i en nyligen publicerad vetenskaplig artikel. Deras plats i betongen stämmer överens med ögonvittnesbevis, flygfoton från 1944 och ett markfoto från 1943. Det fysiska beviset visar otvetydigt att hålen för Zyklon B göts in i betongen när byggnaden byggdes.". Leuchters kommentar att lägret var "orört" har avfärdats av förintelseforskaren Robert Jan van Pelt, som förklarar att frånvaron av de flesta av rasmassorna från krematorierna beror på att den polska lokalbefolkningen återvände till området efter kriget och återuppbyggde bondgårdar längre västerut med tegelstenar som bärgades från raserade murar i lägret, även från Auschwitz-Birkenau-krematoriet. En annan bevisuppgift som förintelseförnekare ofta ifrågasätter är vad som hände med askan efter att kropparna hade kremerats. Mängden aska som produceras när en person kremeras ryms ungefär i en skokartong om det görs i ett krematorium. Men ögonvittnesskildringar som dokumenterats i Raul Hilbergs bok The Destruction of the European Jews beskriver att likbränningen i Treblinka, Sobibór och Bełżec utfördes i flera utomhusgrillar där staplade kroppar brändes ovanpå metallstänger. Dessa grillar drevs genom att man på undre sidan brände högar av trä. Det har ifrågasatts av förintelseförnekare om det kan ha varit möjligt att bränna hundratusentals lik genom att använda den metod som har dokumenterats av Hilberg, särskilt med tanke den låga verkningsgraden hos en sådan bränningsprocess, de höga mängderna trä som krävs och de ofta blåsiga väderförhållandena i lägren. Öppen kremering i Operation Reinhard-dödslägen (Treblinka, Sobibór och Bełżec) diskuterades i Nürnberg den 7 april 1946 av Georg Konrad Morgen, SS-domare och advokat som undersökte brott som begåtts i nazistiska koncentrationsläger.Han uttalade. "Det hela var som ett löpande band. Vid det sista stoppet nådde de ett stort rum och fick höra att det var badet. När den sista var inne stängdes dörrarna och gasen släpptes in. Så snart döden hade inträffat (sic.) startades ventilationsfläktarna. När luften gick andas, öppnades dörrarna och de judiska arbetarna tog bort kropparna. Genom en speciell process som Wirth hade uppfunnit brändes de utomhus utan användning av bränsle.".
Ulvenkatastrofen
Tidningen Dagens Nyheter skrev i en kommentar på påskafton, att cirka 1 500 man hade arbetat 16 timmar per dygn, med ett 20-tal örlogsfartyg och 30 fiskefartyg deltagande i sökandet under den ljusa delen av dygnet. Belos ankrade vid platsen för Zentas tidigare napp. Den starka strömmen gjorde att dykare inte kunde sändas ner under dagen. Då dykare sänts ner från Belos kunde man konstatera att Zentas napp kom från ett stort flyttblock, med sprickor och skarpa kanter. Senare under dagen kom ett flygfoto som indikerade en skugga liknande en ubåt i östra delen av Lilla rutan. Området vid skuggan på nya flygfotot sveptes, med tre minor som resultat. Efter att ha avsökt området mellan flygfotoskuggan från 20 april, och den nya flygfotoskuggan, fick först Normy, och sedan vedettbåtarna 363 och 364 napp vid fyratiden på eftermiddagen. Positionen var 100 meter innanför den svenska territorialgränsen på 52 meters djup. Sedan Belos ankrat om till platsen kunde den nedsända dykaren Alvar Eriksson klockan 17.55 konstatera: "Jag står på U-båten Ulvens kommando-torn". Dykaren hade problem i den starka strömmen, men såg från ubåtstornet att ubåtens tornlucka och förliga nedgångslucka var stängda, och att förskeppet verkade skadat. Han tog slutligen med sig ubåtens flagga upp till ytan. Diskussioner fördes i svenska tidningar om ubåten skulle bärgas, eller lämnas som orörd gravplats. Bland annat det stora allmänintresset att få klarhet i hur besättningen omkommit gjorde att regeringen anslog 1 miljon kronor till bärgning. Röda bolaget i Göteborg utsågs att utföra uppdraget, tillsammans med 20 av marinens djupdykare. Sedan inledande bärgningsförsök hindrats av dåligt väder, kunde en lyftponton ta upp Ulven från 52 till 30 meters djup den 21 juli, och därefter bogsera ubåten 13 distansminuter till en plats strax utanför Åstol i Marstrandsfjorden. Ett andra lyft tog ubåten upp till 15 meters djup. Slutligen lyftes ubåten med två pontoner så att tornet kom strax ovanför vattenytan. Den 1 augusti bogserades Ulven under en 14 timmar lång resa genom skärgården, där hon hälsades av öborna med flaggorna på halv stång, via Stora Oset och Kalvsund in till en flytdocka på Eriksbergs varv. På morgonen den 2 augusti klockan 05.35 var Ulven helt bärgad, torrlagd, och vädrad från de trasiga batteriernas klorgas med hjälp av tryckluft. En haverikommission började klarlägga olycksförloppet och de 33 omkomna besättningsmännen kunde omhändertas. Endast ubåtens kock klarade sig undan katastrofen i och med att han satt i arrest vid det aktuella tillfället. Hela händelseförloppet följdes med stort intresse av landets media och nyheten om förlisningen skapade mycket djup förstämning i landet. Den 4 augusti 1943 jordfästes de omkomna i en ceremoni ledd av marinpastor Uno Eklund på Nya Varvet i Göteborg. "Fosterlandet tackar Dig" lydde inskriften på marinens kransar. Det kunde snabbt konstateras att en minexplosion inträffat mitt under kölen omedelbart akter om det förliga torpedrummet. Nedre delen av förskeppet var kraftigt intryckt, och alla ubåtens inre luckor var öppna, utom den aktersta som var stängd med dragna vred. Då luckan till aktra torpedrummet öppnats visade sig utrymmet till kommissionsdeltagarnas lättnad vara tomt på manskap, vilket innebar att ingen överlevt efter explosionen under någon längre tid. Alla ombordvarande i besättningen kunde återfinnas, och deras placering visade att ubåten haft halv manöverberedskap vid minexplosionen. Den del av besättningen som haft frivakt, babords vakt, hade ätit torsdagsmiddag bestående av ärtsoppa och pannkakor. Eftersom periskopet hade förts upp maximalt, och elmotorer kopplats in, hade ubåten enligt kommissionen framförts på periskopdjup i kvartsfart, vilket innebar 3 knop. Ett antal klockor ombord, samt vittnesuppgifter, gjorde att tidpunkten för explosionen kunde fastställas till cirka klockan 18.10 den 15 april.
