Tidtabell
Tidtabell är ett dokument som visar hur ett trafikbolag utövar sin trafik. Det kan vara fråga om järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane-, buss- eller flyg- eller färjetrafik eller liknande. I tidtabellen anges som regel det trafikerande bolagets namn, vilket fordonsslag som avses, vilken sträcka som trafikeras, vilka stationer och hållplatser som finns längs linjerna, samt vilka tider fordonen förväntas befinna sig på respektive hållplats. En tidtabell kan vara intern inom företaget. Offentliga tidtabeller förekommer främst vid personbefordran. Enligt ett tillägg till EU-direktiv 2001/14/EC ska ändring av tidtabeller för tåg ske andra lördagen i december och andra lördagen i juni och endast i undantagsfall vid andra tidpunkter. En tidtabell som uttrycks med en graf, där sträckan är angiven på ena axeln och tiden på den andra, kallas grafisk tidtabell. Dessa förekommer främst inom järnvägstrafik. Där visar de hur tåg möts och kör om varandra och dessa tidtabell används för planering. Läs mer i artikeln Tidtabell (tåg). Tidtabell för hela Sverige, med sökmöjlighet. Tågtidtabell för ett antal Europeiska länder (engelska/tyska).
Trafikplatssignatur
En trafikplatssignatur, även stationssignatur, är en förkortad kodifiering av trafikplatser på järnvägar och andra spårsystem. System med trafikplatssignaturer finns inom många länders järnvägsnät. I Sverige består trafikplatssignaturer av en till fyra, undantagsvis fem, bokstäver och godkänns av Transportstyrelsen. På järnvägarna uppstod tidigt ett behov av att förkorta stationernas namn, för att spara plats i till exempel tidtabeller och för enkel telegrafering mellan stationerna. För att hålla telegrafin så snabb som möjligt försökte man hålla stationssignaturerna så korta som möjligt. Många stationer, även sådana som saknar uppehåll, längs Sveriges tidigaste stambanor har därför endast en bokstav i sin stationssignatur. Några exempel. De flesta av dessa stationer ligger på Västra stambanan, och finns kvar än idag. Björnlunda och Jonsered har sedan länge inga uppehåll (pendeltågen stannar däremot vid Jonsereds västra, Jv). När nästa namn skulle förkortas så fick det bli två bokstäver, därefter tre. Stationssignaturer med fyra bokstäver förekommer bara i nödfall. Fem bokstäver har endast två trafikplatser i drift i Sverige: Ljungbyheds grusgrop, Ljdgr, och Tallås grusgropsväxel, Tåsgr. Några signaturer baseras på 1800-talets stavning. Ck står för Karlskrona, då stavat Carlskrona, samt Cr för Kristianstad, då stavat Christianstad. Stationssignaturerna i Stockholm är något av ett specialfall. De är Cst, Nst, Sst och Öst. "St" betyder inte station, utan Stockholm. "Cst" betyder alltså "Centralstation Stockholm" (ursprungligen Centralbangården Stockholm), "Nst" betyder "Norra station Stockholm", "Sst" betyder "Södra station Stockholm" och "Öst" betyder "Östra station Stockholm". Eftersom det fanns flera statliga stationer i Stockholm så ville man inte använda beteckningen S (S är nu Sveg, ursprungligen station på privatbanan OHJ som fick behålla den lediga koden S då den förstatligades). Anledningen till att C kommer före och inte efter "st" är att underlätta telegrafin. Då ett meddelande sändes hördes detta ursprungligen på alla stationer. De tre Stockholmsstationerna nåddes av ett betydande antal meddelanden, varvid de två inledande tecknen "st" (... -) skulle ha varit samma för alla tre. För att undvika detta sattes "st" sist, och då kunde man alltså sluta lyssna redan efter första bokstaven om det inte var den egna stationen som var berörd. Idag är telegraferande sedan länge ett avslutat kapitel, men fortfarande lever stationssignaturerna kvar i tidtabeller, tågtrafikledningens grafiska tågplaner, instruktioner och liknande för järnvägens personal. På stationerna kan man se dem exempelvis på signalernas märktavlor, den fyrkantiga gula plåtskylten på signalen. Observera dock att den beteckningen talar om på vilken station ställverket finns, inte vilken station som signalen står vid. Exempelvis står det "Sub" på signalerna vid Huvudsta (Huv). Storstockholms Lokaltrafik har ett eget system för stationssignaturer. Numera är detta i huvudsak anpassat för att inte kollidera med Trafikverkets förkortningar. På SL:s egna spåranläggningar (hit hör inte pendeltågsstationerna) tillämpas ett strikt treställigt system - alla trafikplatser förkortas med tre bokstäver. Ett lustigt exempel på detta var stationen Rö (nu nedlagd) på Roslagsbanan som förkortades (eller snarare förlängdes) till RÖS. Tvåställiga förkortningar var i detta system reserverade för tjänsteställen med fast personal, exempelvis depåer - HY= Hammarby, TG= Tegnérgatan och så vidare. Stationer har normalt en kod på tre bokstäver, ibland två bokstäver. De kallas stedskoder. Exempel: OSL=Oslo Sentralstasjon, GAR=Oslo Lufthavn stasjon, TND=Trondheim sentralstasjon och BO=Bodø stasjon. Stationer har en kod på två till fem bokstäver. Den första bokstaven anger järnvägsregion. Exempel: AA=Hamburg-Altona, BL=Berlin Hbf(Lehrter Bhf), HH=Hannover Hbf, MH=München Hbf, AAS=Hamburg-Altona (S-Bahn), AWLA=Westerland (Sylt).
Hiawatha Service
Hiawatha Service är namnet på en 138 km lång tåglinje som drivs av Amtrak på den västra stranden av Lake Michigan. Under 2007 gick det sju tåg år vardera håll varje dag utom på söndagar då det gick sex stycken. Turen börjar i Chicago, Illinois och går till Milwaukee, Wisconsin. Några av de städer där de gör uppehåll är, Genview, Illinois, Sturtevant, Wisconsin och General Mitchell International Airport. Linjen bedrivs delvis med hjälp av bidrag från delstaterna Wisconsin och Illinois. Under 2011 reste det över 800.000 passagerare, vilket var en ökning med 4,7% jämfört med 2010. Intäkterna under 2011 var 14.953.873 dollar, vilket är en ökning med 6,1% jämfört med 2010. Hiawatha Service är Amtrak nionde mest trafikerade järnvägen och den mest trafikerade i mellanvästen. Kollektivresandet är också mycket vanligt och det är bara på linjerna Norheast Regional och på Capitol Corridor som kollektivresandet är högre. En enkel resa mellan Milwaukee och Chicago tar cirka 90 minuter idag, medan resan tog 75 minuter i slutet av 1930-talet. Förr så drevs järnvägen under namnet "Chicago, Milwaukee, St. Paul and Pacific Railroad" men kallades oftast för "Milwaukee Road" och gick från Chicago till Twin Cities. Första tåget på linjen började gå 1935 och 1946 fanns det hela 4 linjer under samma namn, Chicago-Minneapolis, Chicago-Omaha, Chicago-Wausau-Minocqua och Chicago-Minneapolis-Seattle. Tågen som tjänstgjorde på denna järnväg kallades för Hiawatha och var bland världens snabbaste tåg på 1930-talet och 1940-talet och några av tågen har kunnat köra i maxfart på denna sträcka, detta gjordes för att kunna konkurrera med "Chicago and North Western Transportation" som gick mellan samma städer. En direktresa mellan Chicago och Milwaukee tog i mitten av 1930-talet, när järnvägen öppnades, 90 minuter, men detta sjunk till 75 minuter efter några år. Det var inte ovanligt att tågen körde i 161 km/h och det var oftast loket som satte hastighetsbegränsningen. Men i början av 1950-talet så infördes en hastighetsbegränsning på 145 km/h (90 mph) av ICC (Interstate Commerce Commission), vilket ledde till att det blev en restid på 80 minuter, exklusive stopp i Glenview, Illinois. Till slut sänktes hastigheten ytterligare en gång till 127 km/h (79 mph) år 1968 på grund av signalförändringar, vilket ledde till att turen återigen tog 90 minuter. Amtrak tog över större delen av intercity trafiken i USA den 1 maj 1971, och drev två av Hiawatha linjerna, den första var Chicago-Milwaukee-Minneapolis, mer känt som Hiawatha, denna järnvägen döptes om till Twin Cities Hiawatha. Den utvidgade linjen som gick till Seattle döptes om till North Coast Hiawatha. Den sistnämnda linjen lades ner 1979. Det fanns även Hiawatha service som gick mellan Chicago-Milwaukee och fanns på samma tidtabell som Hiawatha, men behöll namnet Chicago-Milwaukee på linjen till 29 oktober 1972 innan den fick ett eget namn, Hiawatha service. Den 15 juni 1976 introducerade Amtrak Turboliners på linjen och tog då bort Hiawatha service ur tidtabellen, och kom inte tillbaka förrän 1989. Alla tåg var kända som Turboliners, även på Chicago-Detroit och Chicago-St Louis, tills 26 oktober 1980 då alla tåg fick egna namn. Den 29 oktober 1989 kom namnet Hiawatha service tillbaka och blev ett samlingsnamn för alla tåg som gick på sträckan Chicago-Milwaukee. Efter en restaurering av väg Interstate 94 ledde till att alla tåg slutade köra väster om Milwaukee till Watertown, Wisconsin, med början den 13 april 1998. Stationer som fanns på sträckan var Wauwatosa, Elm Grove, Pewaukee och Oconomowoc. Efter det slutade Amrak att köra fyra av sex tåg på sträckan. Canadian Pacific Railway som ägde spåren, beräknade att järnvägen skulle kräva mellan 15 och 30 miljoner dollar i kapitalinvesteringar innan järnvägen skulle vara lönsam att utöka trafiken till normalt igen. Eftersom pengar uteblev lades linjen ner den 11 juli 1998.
Linjetrafik
Linjetrafik är när ett fordon eller fartyg används för persontransporter, för vilka ersättningen bestäms särskilt för varje passagerare och som följer en fastställd tidtabell. Begreppet förekommer även när det gäller transporter av gods då t.ex. en lastbil kan gå enligt speciella tidtabeller och på speciella sträckor på samma sätt som en buss i linjetrafik. I någon mån kan även järnvägs- och spårvägstrafik kallas för linjetrafik. Anropsstyrd linje är som en vanlig linje i linjetrafik men där turerna endast trafikeras om någon i förväg begärt att få resa. Besparingen är färre körda kilometer, men kostnaden för förarlön finns ofta kvar. Om de anropsstyrda turerna läggs i början och slutet av ett bussomlopp kan även personalkostnaden minskas om turerna upphandlas av till exempel taxi som ersätts endast för de turer som utförts. Fördelar med anropsstyrd linje är att man enkelt kan införa trafiken med mycket små förändringar för resenärerna. Informationen i tidtabellen ser ut som vanligt och linjesträckning är den normala. Nackdelen är den begränsade besparingseffekten. Exempel på trafik finns i Märsta. Anropsstyrd trafik kallas ibland för Närtrafik.
Spårvägssällskapet Ringlinien
Spårvägssällskapet Ringlinien (SSR) är en ideell förening i Göteborg som aktivt satsar på att bevara lokaltrafikens historia. I stadgarna står det att man skall bevara kunskapen om lokaltrafiken och dess historia, samt bevara olika fordon såsom spårvagnar och bussar som har ett historiskt intresse. Sällskapet grundades 1981 och har sedan dess bedrivit spårvagnstrafik med veteranspårvagnar på Lisebergslinjen i centrala Göteborg varje sommar och - sedan år 2000 - även vintertid i jultrafiken på Lisebergslinjen. Abonnerade turer med föreningens vagnar företas under hela året. Innan sällskapet började med trafik till Liseberg företogs trafik till Slottsskogen, men man fann snart att trafik till Liseberg var mer lönsamt och passade bättre med stadens ordinarie spårvagnstrafik. Ringlinien är det ursprungliga namnet på en ringlinje som närmast liknade en åtta i Göteborgs forna spårvägsystem. Denna ringlinje trafikerades av linjerna 1 och 2 åt var sitt håll. Sällskapet stavar "Ringlinien" med gammal stavning, så som det ursprungligen såg ut på de gamla vagnarnas destinationsskyltar. Ringliniens trafikvagnar på Lisebergslinjen är skyltade med nummer 12. Somliga förklarar att detta är en sammanslagning av linje 1 och 2 (1och 2=12), men det är en efterkonstruktion. Sanningen är den att linjenummer 12 råkade vara ledigt då föreningen började med trafik efter tidtabell. Dessutom användes 12 för extravagnar på den ungefärliga sträckningen som Lisebergslinjen idag utgör. Vid den tiden kördes även en variant av Slottsskogslinjen vilken skyltades med linjenummer 11. Nyinvigningen av Ringlinien skedde i samband med att den första "Spårvägens dag" genomfördes 28-29 augusti 1965. Det var vagn nummer 129 med linjenummer 2 som körde först och hade därefter ett släp. Trafik enligt tidtabell bedrivs varje sommar och vinter på Lisebergslinjen, Centralstationen-Liseberg-(Sankt Sigfrids Plan) och åter. Samtidigt som nöjesfältet Liseberg öppnar för säsongen börjar Ringlinien köra sina vagnar på denna linjesträckning. Vid större evenemang som till exempel Göteborgsvarvet trafikeras även andra delar av spårnätet. Ringlinien kör även beställningstrafik, abonnemang. Det rör sig ofta om representation för företag, bröllopssällskap, personalfester, födelsedagskalas och liknande. Ringlinien har tillgång till hela spårvägens linjenät. Vissa tekniska begränsningar hindrar dock de äldsta vagnarna att färdas på vissa sträckor. Första valet på Lisebergslinjen vad gäller spårvagnar brukar ofta vara M5 92 eller M5 133. Tidigare har även vagn 198 (se bild) ofta trafikerat linjen. Föreningen har idag ungefär 1 000 medlemmar, varav de flesta är bosatta i Göteborgstrakten även om många medlemmar också finns på annat håll. Ett femtiotal medlemmar är engagerade som förare, konduktörer, tekniker och redaktionsmedarbetare. Föreningen har hittills haft tre ordföranden. Inom sällskapet är flera olika arbetsgrupper aktiva. Redaktions- och publikationsgruppen ger ut sällskapets tidskrift. Trafikgruppen ser till att spårvagnar och bussar bemannas och rullar på stadens gator. Tekniska gruppen ser till att vagnar och bussar renoveras, repareras och underhålls. Försäljningsgruppen marknadsför böcker, tidskrifter, videofilmer och andra publikationer från den egna såväl som landets övriga museijärnvägs- och museispårvägsföreningar. Under de senaste åren har även en museigrupp bildats och ett museum har startats. Föreningen ger ut fyra nummer per år av medlemstidskriften Ringlinien. Tidskriften publiceras av sällskapets redaktion och publikationsgrupp. Tidskriften innehåller göteborgiana i allmänhet, men göteborgsk kollektivtrafikhistoria är huvudämnet för artiklarna, även inslag om lokaltrafik från även andra städer förekommer. Tidningen kännetecknas av sitt ambitiösa bildarbete: framförallt de historiska artiklarna illustreras ofta med bilder av stort dokumentärt värde. Tidningens huvudsakliga redaktör är Stig Hammarson.
Stockholms pendeltåg
Trafiken på de två huvudlinjerna på sträckorna Märsta–Södertälje centrum och Bålsta–Nynäshamn har ett grundutbud med regelbunden 30-minuterstrafik från klockan fem på morgonen till klockan ett på natten, med regelbunden 15-minuterstrafik under dagtid. Halvtimmestrafik bedrivs på sträckorna Bålsta–Kungsängen, Västerhaninge–Nynäshamn och Upplands Väsby–Uppsala. I rusningstrafik går vissa insatståg på de centrala delarna och ger som bäst genomsnittlig 7½-minuterstrafik på respektive linje. På den gemensamma sträckan mellan Odenplan och Älvsjö går det i genomsnitt ett tåg var fjärde minut i vardera riktning i rusningstrafik. Övriga sträckor har något glesare trafik, ungefär vartannat tåg från Kungsängen fortsätter till Bålsta. Sommartid går pendeltågen med en reducerad tidtabell. Pendeltågen körs med motorvagnar av typen X60. Som längst är ett pendeltåg 214 meter och kan ta cirka 1 800 passagerare, varav 750 sittande. Topphastigheten är 160 km/h. Genomsnittshastigheten inklusive stationsuppehåll är ca 60 km/h. Det finns 54 stationer i pendeltågsnätet, och de allra flesta stationerna är utformade på ett likartat sätt med en mittplattform och en eller två ingångar med biljettspärrar. Vissa bytesstationer har dock flera plattformar. På sträckorna Södertälje syd–Gnesta samt Västerhaninge–Nynäshamn saknas biljettspärrar och biljetter säljs och viseras istället ombord på tåget. På sträckan Arlanda–Uppsala C saknas biljettspärrar och det finns inga tågvärdar ombord även om regelbundna biljettkontroller görs. Biljetten måste därför köpas och aktiveras innan ombordstigning. Pendeltågen går på Trafikverkets spår och samsas med övriga tåg om utrymmet. Men bortsett från omledningar vid större trafikstörningar samt enstaka godståg har pendeltågen egna spår på en stor del av nätet, dock ej på sträckorna Tomteboda–Spånga, Kallhäll–Bålsta, Upplands Väsby–Märsta, Upplands Väsby–Arlanda–Uppsala samt Järna–Gnesta. På åtta stationer finns omstigningsmöjlighet mellan pendeltåg och regionaltåg, och sex har anslutning till tunnelbane- eller spårvägstrafik. Perrongerna är i de flesta fall högre än enligt svensk standard, vilket underlättar ombordstigning. Det gäller inte vissa stationer som även har regionaltåg eller fjärrtåg vid samma plattform, bland annat Arlanda och Knivsta. Varje dag görs cirka 368 000 resor med pendeltågen. Största stationen är Stockholm City. Fram till 2017 var det Stockholms central som var störst och hade drygt 64 000 påstigande pendeltågsresenärer per dag. Den minsta är Hemfosa som har cirka 150 påstigande per dag. Belastningen är som störst på grenen mot Södertälje med nästan 70 000 påstigande per dag. Totalt görs över 6 miljoner personkilometer med pendeltågen en vanlig vardag. De 10 största stationerna (antal påstigande på pendeltåg en vintervardag 2018). Pendeltågen har under åren haft stora problem med punktlighet och inställda tåg. Punktligheten, som mäts i andelen avgångar högst 3 minuter efter och högst 1 minut före tidtabell, var 2009 på 90,4 % vilket är sämst bland SL:s olika trafikslag, men samtidigt betydligt bättre än föregående tio år. Andelen inställda tåg är också hög. 2009 var 1,5 % av alla beställda avgångar inställda. SL gör regelbundet mätningar bland resenärerna om upplevd kvalitet, och hösten 2010 uppgav 59 % att de var nöjda med pendeltågstrafiken. Störst missnöje återfanns bland resenärerna mot Nynäshamn där endast 47 % var nöjda med trafiken. Punktlighet, inställda avgångar och andel nöjda resenärer 2001–2010. År 2007 startade Banverket, SJ AB och SL ett gemensamt projekt för att minska tågförseningarna i Mälardalen. Resultatet blev en åtgärdslista med 44 punkter med målsättningen att halvera förseningarna till 2010.
