Kramdjur
Kramdjur, även kallat kuddjur, mjukdjur, tygdjur, gosdjur, gosedjur, mjukisdjur och snuttedjur, kallas ett stoppat djur av plysch eller annat tygmaterial, använt som leksak. Det vanligaste och troligen ursprungligaste kramdjuret är nallebjörnen. Kramdjur kan ha nästan vilken form som helst. Ofta tillverkas kramdjur med förebild av olika djur i tecknade serier och TV-serier, till exempel Björne, Snobben, Babar, Monchhichi och katten Gustaf. Det finns även mer realistiskt sydda kramdjur, som liknar djur av den art de ska föreställa. Både realistiskt sydda kramdjur, kramdjur inspirerade av tecknade serier och kramdjur som är stiliserade på olika sätt utan att ha en särskild seriefigur till förebild (till exempel traditionella nallebjörnar) är vanligen sydda på ett sådant sätt att de ska upplevas som gulliga för människor i allmänhet och barn i synnerhet. Barn kan ha med sig kramdjuret i sängen och det kan av barnet ses som en vän som ger tröst. Ofta leker man också med kramdjur på ungefär samma sätt som med dockor. Europakommissionen har infört en standard "EN 71-1:2011" som anger lagstadgat minimikrav beträffande utförandet av produkter såsom gosedjur/kramdjur. Standarden omfattar bland annat kemiskt innehåll i alla material och omfattar också testmetoder för att säkerställa att exempel kramdjurs ögon ej lossnar och då kan skada barn vid användning. Leksaker – Säkerhetsregler – Del 1: Mekaniska och fysikaliska egenskaper.
Rädda Joppe – död eller levande
Rädda Joppe – död eller levande är en svensk barnserie från 1985 i 10 fristående delar. Lasse Sarri stod för regi och Gunnel Linde för manus. Serien sändes ursprungligen i TV2 våren 1985 och har även visats i repris ett antal gånger, bland annat i programmet Lördagsgodis och i Björnes magasin. Serien har också visats i Norge i NRK med norskspråkiga undertexter med titeln: Redd Joppe, død eller levende. I Danmark visades serien i Danmarks Radio (DR1), som en del av programmet Et lille øjeblik. Handlingen består huvudsakligen av att en pojke förlorar sin kramdjursmullvad "Joppe" på olika sätt. Genom pojkens försök att återfå sitt gosedjur får publiken lära sig hur nödsituationer hanteras och/eller hur olika delar av samhället fungerar. Exempel på avsnitt är när Joppe fastnar i hissen eller när Joppe hamnar i sopnedkastet. När Ola och hans mamma ska ge sig ut på en promenad får Ola för sig att hans älskade gosemullvad Joppe ska få åka hiss. Han sätter Joppe i hissen men så fort hissen börjar röra på sig ångrar sig Ola och försöker få upp den, med resultat att hissen fastnar mellan två våningar. Ola tar då hjälp av grannen Olsson som ringer efter en hissreparatör. Gästroll: Hissreparatören - Tomas Norström. När Ola, Joppe och mamma leker kurragömma hamnar Joppe av misstag i soppåsen så Ola, mamma och grannen Olsson springer efter sopbilen i jakt på Joppe. När Ola och mamma är och handlar sitter Joppe uppe på en tomatburkspyramid men Joppe blir baktung och ramlar ner bakom pyramiden och en expedit kommer och staplar upp mer tomatburkar. Samtidigt har mamma träffat grannen Olsson och när Ola, mamma och Olsson går ut från affären kommer Ola ihåg Joppe inne i butiken. Gästroller: Expediter - Helge Skoog, Gunnel Linde. Ola ligger i sin säng, sjuk. Hans mamma beklagar sig över detta, då hon ska gå på bio med Eddy och hon har inte hittat någon barnvakt. När posten kommer så vill Ola gärna ha mer post och han bestämmer sig då för att posta Joppe. Han går upp ur sängen och lägger Joppe i ett stort, brunt kuvert, som han skriver "Ola" på. Olsson beger sig, snabbt som ögat, ner till postlådan för att försöka få tillbaka Joppe. Gästroll: Eddy - Ulf Eklund. Ola och hans mamma är i en lekpark. Där åker Ola rutschkana med Joppe. Vid ett tillfälle, när Joppe landat i sanden nedanför, kommer en hund fram och tar Joppe. Ola och hans mamma börjar jaga efter hunden. När hunden kommer in i staden springer han förbi Olsson, som då ser att hunden har Joppe i munnen, och börjar jaga efter, även han. De kommer till ett grustag där hunden gräver ner Joppe utom synhåll för dess förföljare. Ola börjar gräva i en stor grushög och det kommer en grävmaskinsförare och ber dem att flytta på sig. Olsson förklarar deras problem och betalar föraren en slant för att låta Olsson gräva efter Joppe för hand. Olsson gräver hela natten och när han ännu inte har hittat Joppe på morgonen, kommer grävmaskinsföraren och hjälper honom. Gästroll: Grävmaskinist - Robert Sjöblom. Gästroller: Rockvakt - Hans Bendrik, Man - Curt Broberg. Gästroller: Mormor - Inga Landgré, Bonde - Anders Östergren. Gästroller: Sissi - Christina Gunnarsson, Sissis mamma - Pia Oscarsson. Serien finns sedan december 2009 utgiven på DVD. Olsson - Lennart R. Svensson.
Ni no Kuni
Ni no Kuni (二ノ国, Ni no Kuni? ordagrant Second Country, även kallat The Another World) är ett rollspel utvecklat av Level-5 och Studio Ghibli till Nintendo DS och Playstation 3. Nintendo DS-versionen, med titeln Ni no Kuni: Dominion of the Dark Djinn (二ノ国 漆黒の魔導士, Ni no Kuni: Shikkoku no Madōshi?, ordagrant Second Country: The Jet-Black Mage), gavs ut den 9 december 2010 i Japan, medan Playstation 3-versionen, med titeln Ni no Kuni: Wrath of the White Witch (二ノ国 白き聖灰の女王, Ni no Kuni: Shiroki Seihai no Joō?, ordagrant Second Country: The Queen of White Sacred Ash), gavs ut i Japan den 17 november 2011, samt en engelsk PS3-version som gavs ut den 1 februari 2013 i Europa. Båda versionerna av spelet var kritikerrosade, med många spelkritiker som berömde spelets grafiska design och dess unika spelmekanik som kombinerar traditionella japanska RPG-strider med snabba tempostrider som i västerländska RPG-spel. Spelet vann flera "Bästa RPG"-utmärkelser, medan DS-versionen fick fler positiva recensioner än Playstation 3-versionen. De nordamerikanska och europeiska Playstation 3-versionerna gavs ut av Namco Bandai Games och innehåller både engelska och japanska röstspår. På grund av översättningsproblem har Level-5 inga planer på att utveckla en Nintendo DS-version. I Ni no Kuni är man en pojke som heter Oliver. Hans mamma Alicia (Allie) har dött och Oliver gråter och håller i sitt favorit-gosedjur som förvandlas och blir levande av Olivers tårar. Gosedjuret visar sig vara en fe som heter Mr Drippy. Mr Drippy övertalar Oliver att åka till en annan värld (som Mr Drippy kommer ifrån) för att rädda Olivers mamma och rädda världen från Shadar (the Dark Djinn). Det visar sig att Oliver är en trollkarl. Man kan inte vara två stycken spelare. Det kommer in flera karaktärer som följer med Oliver. De är fem om man räknar med Mr Drippy och Oliver. De andra heter Esther, Swaine och Marcassin. Esther gör trollformler genom att spela musik på sin harpa. Swaine är egentligen en tjuv och kan därför själa saker från varelser. Marcassin kommer in lite senare, men är också trollkarl som Oliver. Man kan inte ha alla fyra framme samtidigt, (om man räknar bort Mr Drippy) utan man måste välja bort någon, men det går inte att välja bort Oliver såklart.
Min granne Totoro
Min granne Totoro, även Magiska äventyr med Totoro, (japanska: となりのトトロ Tonari no Totoro?) är en japansk animerad långfilm från 1988 regisserad av Hayao Miyazaki och producerad av Studio Ghibli. I handlingens centrum står en familj bestående av en far och två döttrar som på 1950-talet flyttar in i ett gammalt hus ute på landet med avsikt att komma närmare barnens mor som är inlagd på sjukhus. Filmen är en av Studio Ghiblis och Miyazakis mest kända produktioner. Den stora och lurviga titelfiguren har också blivit föremål för en mängd kringprodukter – inte minst som gosedjur. Filmen hade svensk premiär på video 1988 och visades på TV 1995 och 2000 (TV1000/TV1000 Cinema). 2007 släpptes filmen på nytt, både på bio och DVD samt på Kanal 1 och Barnkanalen. Filmen släpptes sedan återigen på DVD 2017. Handlingen utspelar sig en sommar under 1950-talet på den japanska landsbygden nordväst om Tokyo . Familjen Kusakabe flyttar in i ett gammalt hus vid skogen för att bo närmre flickornas mamma, som ligger på sjukhus för att återhämta sig från tbc. Döttrarna tycker att det är både skrämmande och fascinerande när huset visar sig vara fullt av små svarta underliga väsen, vilka kallas sotspridare. Den yngre dottern, Mei, hittar en hemlig gång in till en magisk skog där hon stöter på en väldig skogsande. Hon kallar den för Totoro. Trots att pappan inte har sett anden, drar han ändå slutsatsen att Totoro troligen är skogens väktare och tillägger att bara de som har ett rent hjärta kan se anden ta form. De båda systrarna möter senare Totoro tillsammans en regnig kväll när de väntar på sin pappa vid en busshållplats. När flickorna då lånar ut sin pappas paraply till Totoro vinner de hans förtroende. När Mei senare går vilse hjälper Totoro henne genom att tillkalla "Kattbussen", en magisk katt som även är en buss. Satsuki är en elvaårig flicka och storasyster till Mei. Satsuki är det traditionella japanska namnet på månaden maj, som i modern tid främst benämns gogatsu. Satsuki har kortklippt mörkt hår och hon bär orange hängselkjol, gul skjorta och blåa skor. Satsukis fyraåriga lillasyster. Mei har brunt hår som är uppsatt i två tofsar. Hon är klädd i en rosa klänning och vit blus, samt har en gul väska och sommarhatt. Hennes namn utgör en parallell till systerns namn eftersom det uttalas som engelskans ord för månaden maj, May. Ursprungligen var det en enskild flicka i huvudrollen, men hon skrevs sedermera om till två karaktärer, Mei och Satsuki. Omslagsbilden till dvd-utgåvan med bara en flicka stående bredvid Totoro på busshållplatsen är en rest av originalmanuskriptet. Satsukis och Meis pappa som arbetar på antropologi- och arkeologiavdelningen vid Tokyos universitet. Satsuki och Meis mamma. Hon lider av en sjukdom vars namn aldrig nämns i filmen. Regissören Miyazaki har dock i efterhand bekräftat att det är tbc (vilket även hans mamma led av) och Yasuko ligger på Shichikokuyamasjukhuset, där man har ett känt tuberkulosprogram. En pojke i knappa tonåren som bor i närheten av familjen Kusakabes nya hus. Han uppträder väldigt kluvet mot Satsuki. Denna rollfigur är förtjust i tecknat och flygplan och har på så vis tydliga drag av Miyazaki själv. Kantas mormor som då och då tar hand om flickorna. En gråvit vänlig skogsande som är över tre meter lång och liknar en stor, tjock kanin. Totoro är ett resultat av Meis misslyckade försök att uttala torōru, ett japaniserat lånord för troll. Det finns två mindre likartade figurer i filmen, som även de kallas totoro. (Den store, gråe Totoro kallas "Ō-Totoro" eller "Miminzuku", mellantrollet "Chū-Totoro" eller "Zuku" och den minsta "Chibi-Totoro" eller bara "Mini". Alla namnen används inte i filmen, men nämns i extramaterialet. Källor: (japanska röster), (svenska röster). Satsuki (草壁サツキ, Kusakabe Satsuki) ♀. Mei (草壁メイ, Kusakabe Mei) ♀. Tatsuo (草壁達夫, Kusakabe Tatsuo) ♂. Yasuko (草壁靖子, Kusakabe Yasuko) ♀.
Monchhichi
Monchhichi är en kombination av docka och gosedjur i form av en liten apa. Den skapades 1974 av japanen Koichi Sekiguchi, ägare till firman Sekiguchi Co. Ltd.. Sekiguchi baserade den på två av sina tidigare skapelser, ett kramdjur i form av en apa (Kuta) samt en modedocka som sög på tummen (GeGe). Händer, fötter och ansikte är av plast och resten av kroppen av mjukstoppad pälsliknande plysch. Ansiktet ger intrycket av ett barn eller en baby. Dockans främsta signum är att den har en napp, banan eller tumme som kan stoppas i dess mun. Den ursprungliga dockan var ungefär 18 centimeter hög och fanns som pojke eller flicka. När försäljningen visade sig gå bra utökades sortimentet med dockor i större storlekar, samt tillbehör som kläder och möbler. Dockorna var först blåögda men från och med 1985 gjordes de med bruna ögon. Monchhichi blev populär, inte bara i sitt hemland Japan, utan också i Europa. I Sverige var dockan som mest populär under första halvan av 1980-talet. I Frankrike kallas Monchhichi "Kiki" och i England "Chic-a-boo". I Japan gjordes en animerad TV-serie om Monchhichi, Futago no Monchichi ("Tvillingarna Monchhichi"), och i USA gjordes en animerad TV-serie som kallades just Monchhichis.
