Stora Lundby socken
Stora Lundby socken i Västergötland ingick i Vättle härad, ingår sedan 1971 i Lerums kommun och motsvarar från 2016 Stora Lundby distrikt. Socknens areal är 108,41 kvadratkilometer varav 91,55 land. År 2000 fanns här 7 088 invånare. Herrgården Öjared, en del av tätorten Lerum, tätorterna Olstorp, Gråbo och Björboholm samt sockenkyrkan Stora Lundby kyrka ligger i socknen. Socknen har medeltida ursprung. Namnet var före 4 juni 1907 även Lundby socken. Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Stora Lundby församling och för de borgerliga frågorna bildades Stora Lundby landskommun. Vid kommunreformen 1952 bildades storkommunen Stora Lundby genom sammanslagning av landskommunerna Stora Lundby, Bergum och Östad. Landskommunen upplöstes 1969 då denna del uppgick i Lerums landskommun som 1971 ombildades till Lerums kommun. 1 januari 2016 inrättades distriktet Stora Lundby, med samma omfattning som församlingen hade 1999/2000. Socknen har tillhört län, fögderier, tingslag och domsagor enligt vad som beskrivs i artikeln Vättle härad. De indelta soldaterna tillhörde Västgöta regemente, Elfsborgs kompani och de indelta båtsmännen tillhörde Västergötlands båtsmanskompani. Stora Lundby socken ligger nordost om Göteborg sydväst om den stora sjön Mjörn och kring Lärjeån. Socknen har odlingsbygd i ådalen och vid sjön och är i övrigt skogsbygd och bergplatå i Vättlefjäll. Utöver Mjörn är de storsta insjöarna Holmesjön som delas med Bergums socken i Göteborgs kommun, Långesjön, Stora Lövsjön och Tösjön. Lerådalens naturreservat som delas med Lerums socken är ett kommunalt naturreservat. I Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna finns borgruinen Sjöborg avbildad, nära byn Hjällsnäs. En senare sätesgård var Öjareds säteri. Flera boplatser och tre hällkistor från stenåldern är funna. Från bronsåldern finns gravrösen. Från järnåldern finns fem gravfält. Befolkningen ökade från 1 046 1810 till 1 808 1880 varefter den sjönk till 1 520 1930 då den var som minst under 1900-talet. därefter vände folkmängden uppåt igen till 6 552 1990. Den stora expansionen ägde rum efter 1960 då antalet invånare frotfarande var 1 831. Namnet skrevs 1399 Lundby och kommer från prästgården. Namnet innehåller lund och by, 'by, gård'.
Lundby (varumärke)
Lundby är ett svenskt leksaksvarumärke som är känt för sina dockskåp, som är i skala 1:18 och tillverkar de mest sålda dockskåpen i världen. Märket Lundby ägs sedan 1997 av Micki Leksaker AB, som även det tidigare tillverkade dockskåp under eget namn. Lundby har fått sitt namn efter området Lundby på Hisingen i Göteborg. Verksamheten startades av Grete Thomsen som började tillverka dockskåp. Grete Thomsen och hennes man Axel Thomsen började tillverka dockskåpå beställning och en fabrik startades i Lerum. Bror Åsberg drev företaget mellan åren 1953-1964. Även under 1970-talet pågick hemproduktion i Lerumstrakten, där främst hemmafruar, monterade dockskåpsmöbler, något som företaget kände pengar på. Marginalen på själva dockhusen var låg. Åren 1998-1999 flyttades tillverkningen till Kina. Lundbys dockskåp hade tidigare namn efter svenska städer. Ett dockskåp som inte är lika känt nuförtiden är dockskåpet Norrland. Storsäljaren Göteborg ser likadan ut idag som när det först började produceras, men kallas idag för Småland. Dockskåpet Stockholm började produceras på 1970-talet och hade en mer elegant överklasstil på möblerna som var tänkt att appellera till den utländska, framförallt amerikanska, publiken mer. Populärt kallades Stockholmshuset för Dallasvillan efter den dåvarande populära TV-serien. 2005 började Micki sälja Stockholmshuset igen, nu dock med moderna Ikea-reproduktioner, bland annat bäddsoffan Klippan. Det fanns även moderna tillbehör såsom platt-TV, bubbelbad och hottub som tillval. Lundbys framgång ligger i att de har haft förmågan att analysera inredningstrender och snabbt få ut dessa i dockskåpsformat. Från början tillverkades möblerna i trä, men numera är plast det dominerande tillverkningsmaterialet. Lundby Leksaksfabrik innehade agenturen för Lego från år 1955 fram till den 15 december 1959 då Lego startade eget svenskt dotterbolag. Legot som såldes i Sverige importerades i huvudsak från det norska bolaget Legio A/S eftersom Billund ej hade kapacitet att tillverka till alla länder. Bror Åsberg, tidigare direktör vid Lundby, blev direktör för Svenska Lego AB, som förlades i Lerum. Ett dockskåp från Lundby var produktplacerat i Sveriges Televisions julkalender Det blir jul på Möllegården 1980. När Stockholms stadsteater satte upp Arsenik och gamla spetsar 2009, utformades scenografin som ett hus likt det mest kända av Lundbys dockskåp, dockskåpet "Göteborg"/"Småland".
Lundbybadet
Lundbybadet är ett badhus för inomhus- och utomhusbad, som ligger bredvid Bravida Arena (före detta Rambergsvallen) i stadsdelen Rambergsstaden i stadsdelsnämndsområdet Lundby på Hisingen i Göteborg. Lundbybadet invigdes den 14 september 1973, och ersatte därmed Renströmska badanstalten i Lundby, som stängdes den 26 maj samma år. Den 28 januari 1954 väckte ledamoten Alf Hermansson en motion i stadsfullmäktige om att tillsätta en delegation för att utreda frågan om uppförande av "centralanläggning för fysisk fostran och sunt nöjesliv m.m." i Lundby. Beredningen avgav sitt betänkande den 18 december 1962 och omfattade publik idrottshall med restaurang och sammanträdeslokaler, inomhusbad, utomhusbad, tennis- och fotbollsplaner samt en större parkeringsplats. Detta principförslag godkändes av stadsfullmäktige den 22 oktober 1964. Det slutliga förslaget antogs av idrottsnämnden den 3 mars 1970, och stadsfullmäktigen beviljade den 17 juni samma år anslag för anläggningen. Det nya Lundbybadet invigdes den 14 september 1973 och hade då kostat 15,5 miljoner kronor. Nuvarande adress är Lantmannagatan 5. Simhall: Stora bassängen 25 x 12,5 meter, 6 banor. Vattendjup 0,9 – 3,05 meter. Tidigare fanns en enmeterssvikt. Simundervisningsbassängen 10 x 6 meter med nedsänkt simlärargång. Vattendjup 0,6 meter. Rund plaskbassäng med tre meters diameter och 0,25 meters djup. Cirka 200 åskådarplatser. Rehabbassäng 13 x 8 meter, med vattentemperatur på 34 grader. Här finns också en jetstream, motströmsanläggning, för simträning. Friluftsbad: Stora bassängen 50 x 16,67 meter, 8 banor. Vattendjup 1,10 – 1,80 meter. Ramp för handikappade. Rund plaskbassäng, 7,7 meter i diameter. Vattendjup 0,15 – 0,35 meter. Servering i anslutning till entré.
Rumbyätten
Rumbyätten är en konventionell benämning på en medeltida svensk frälsesläkt som namngetts efter en gammal namnform för gården Runby i Eds socken, Vallentuna härad. Möjligen har ätten kopplingar till Borrestaätten och Jarlabanke, och kan även ha haft anknytning till Runsaborg, en befäst stormannagård i samma socken. Vapen: en schackspelsrutad balk, eller bjälke. Området kring Runby har gamla anor, och kan ha bebotts av personer med kopplingar till Borrestaätten och Jarlabanke. Det har på något lösa grunder föreslagits att Runby var Sätesgård redan på 1160-talet var stamgård för ätten, vars stamfar Peter (och en möjlig bror Germund), skall ha kommit från Njudung i Småland, först till gården Lundby i nuvarande Vrigstad, och sedan enligt det så kallade Vibydokumentet till Runby när man hade börjat bygga Eds kyrka vid mitten av 1100-talet, efter att de hade donerat Lundby till Nydala kloster. Peters son Lars Petersson var lagman i Tiundaland, dennes son Peter Larsson var kungligt råd och förnyade en donation till Nydala 1238. Peter Larsson var far till Lars Petersson, lagman i Östergötland och bror till Filip Petersson, död (avrättad) 1251 efter slaget vid Herrevadsbro. Enligt Skänningeannalerna var Lars Petersson och Filip Petersson söner till kung Erik Knutssons dotter Katarina Eriksdotter, och om deras härstamning från ovan nämnde stamfar Peter berättas i ett tillkännagivande 1238 om egendom i Ekesjö. Vilket bekräftas 1246 i ett dokument angående gården Lundby. Riddaren Filip Finvidsson som i Upplandslagens stadfästelsebrev också kallas Filip röde, var dotterson till den ovan nämnde Filip Petersson. Den omtalade namnformen Filip av Rumby förmedlad via Peter Andreas Munch i Det norske folks historie och Anders Magnus Strinnholm i Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider, har påståtts vara ett påhittat namn som inte återfinns i några källor, men namnformen Filip av Rumby (Philippi de Runby) förekommer i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven. Filip Finvidsson var motståndare till Magnus Ladulås och deltog i det s.k. "Filipssönernas uppror" mot kungen men klarade sig till skillnad från övriga upprorsledare från att bli halshuggen, och medverkade senare till författandet av Upplandslagen. Karakteristiskt för Rumbyätten var dess starka kyrkliga anknytning. Två av Filips söner var kyrkoherdar (sockenpräster) i Uppland, Bengt i Litslena socken och Johan i Knivsta. En tredje son, Peter, blev ärkebiskop. Filips fjärde son Jedvard Filipsson var riddare och med honom dog ätten ut på manssidan strax före 1330. Finvid, gift med en kvinna med okänt namn, dotter till Filip Petersson, som avrättades 1251 av Birger jarl efter slaget vid Herrevadsbro. Filip Finvidsson av Rumby var troligen född på 1240-talet och gift med en Karlsdotter. Det har föreslagits att hon var en dotter till Karl Tjälfvesson (Fånöätten) på Fånö vid Ekolsund och hans hustru Ingegärd Filipsdotter (Aspenäsätten), dotterdotter till jarlen Birger brosas son Knut jarl. Av Filips fyra söner avlade tre celibatlöfte och den fjärde var också barnlös, medan döttrarna fick ättlingar via Bjälboättens oäkta gren och ätten Örnsparre. Bengt Filipsson, kyrkoherde i Litslena socken. Johan Filipsson, kyrkoherde i Knivsta. Peter, ärkebiskop av Uppsala stift från 1332 till sin död 1341. Jedvard Filipsson, riddare. Död före 1330. N. N. Filipsdotter, gift med Johan Ingevaldsson (Örnsparre). Ingegerd Filipsdotter (1295 - 1328), gift med Magnus Gregersson (Bjälboättens oäkta gren) och fick sju barn.
Torslandaverken
Torslandaverken, ursprungligen Volvo Torslandafabriken, är Volvo Personvagnars fabriksanläggning i Torslanda på Hisingen i Göteborg. Då fabriken invigdes var den Nordens största i ett plan. År 1957 befann sig Volvo vid en skiljeväg, då det var helt avgörande att kraftigt öka produktionskapaciteten. Den gamla industritomten vid Lundby (Lundbyverken) i Göteborg tillät inte fler utbyggnader. Enligt beräkningar som gjordes, kunde produktionsvolymen i den gamla fabriken ökas till som mest 55 000 bilar vid dagskift och till högst 100 000 vid tvåskiftsarbete. Efter att ha vidtagit omfattande lokaliseringsundersökningar, beslutade Volvos styrelse 1958 om att köpa in ett område i Sörredsdalen på Hisingen, cirka 7 kilometer väster om den gamla fabriken. Produktionsplanen fastställdes till 110 000 bilar per år vid dagskift, 150 000 vid tvåskift, med möjlighet till 200 000 bilar vid full drift. Tack vare ett omfattande stöd från staten kunde projektet fullföljas, detta genom möjligheten att få utnyttja vinstmedel, avsatta till konjunkturinvesteringsfond för direktnedskrivning av gjorda investeringar. Dåvarande landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, Per Nyström fick en dag under 1958 besök av Volvos vd Assar Gabrielsson i ett ärende. De hade god kontakt. Denne berättade att man haft överraskande stor framgång med Volvo och därför satt alldeles för trångt i de gamla lokalerna på Hisingen. Gabrielsson hade tittat på ett större område i Sörredsdalen som skulle passa verksamheten bra, men var nu orolig att priserna skulle gå upp i takt med Volvos köp av gårdarna "— Jo, du förstår att kommer det ut när jag börjar köpa gårdarna där ute att det är Volvo som köper så vet de inte vilka priser de vill ha. De räknar med att vi kan betala vad som helst. I förhållande till de investeringskostnader vi har är förstås tomtpriserna inte så avgörande men jag tycker det är väldigt osunt att de trissar upp det för att det är en framgångsrik industri som vill köpa." Nyström lovade att informationen skulle stanna dem emellan och tillstyrkte efter ett tag markförvärven "— Jag har precis samma intresse som du i det här. Om markpriserna stiger här i närheten av Göteborg färgar det av sig på den mark som vi skall bygga bostäder på och därför skall vi försöka hålla markpriserna i styr. De har redan börjat gå upp ordentligt och jag är övertygad om att det pris du kommer att ge möjliggör för alla dessa bönder att köpa nya gårdar uppe i landet." Gabrielsson använde sig av bulvan vid köpen, en mäklarfirma som inte nämnde vem som var köparen. Ursprungligen köpte Volvo in cirka 4 miljoner kvadratmeter mark, från 15 bönder och ett femtiotal andra markägare. En fjärdedel av marken bestod av åker och äng, medan den största delen bestod av berg. Den gamla gränsen mellan Sverige och Norge går genom slutmonteringsfabriken (TC med 72 200 kvadratmeter), så att dess sydvästra del tillhörde Sverige och resten Norge. I mars 1959 köpte Volvo de sista tomterna i Sörred, och den totala kostnaden för fabrikens markförvärv uppgick till 8,25 miljoner kronor. Byggnadsarbetena påbörjades den 4 november 1959, och redan 28 augusti 1961 kunde karossfabriken (TA med 33 800 kvadratmeter) leverera den första karossen till Lundbyfabriken, en amazon. År 1962 stod målerifabriken (TB med 24 000 kvadratmeter) färdig. Torslandaverken ersatte Volvos tidigare huvudfabrik i Lundby på Hisingen. Genom anläggandet av Torslandaverken ökades Hisingens järnvägsnät med 6,6 spårkilometer, varav drygt hälften inom industriområdet. Detta samtidigt som Statens Järnvägars Sannegårdsstation expanderade till den största järnvägsstationen i hela Västsverige. De nya spåren anknyter till de spår och den bangård som anlades i samband med Koppartrans anläggningar på Norra Älvstranden. Torslandavägen utgjorde den största utmaningen för SJ. För att skapa en planskild korsning fick man gå under vägen med spåren.
Hisingstad
Hisingstad var ett område vid norra Älvstranden, på Hisingen i Göteborg. Området uppstod då den stora vassarealen i Lundby socken, Östra Hisings härad på Hisingen, genom invallning och länspumpning torrlades. De tidigare vassarna hette Lindholmens- och Lundby vassar men kallades vanligen Hisingsvassen. Vassarnas sammanlagda yta var ungefär lika stor som Göteborgs stads innanför vallgravarna. Gränserna för vassytan var i stora drag: i norr — Ramberget (eller Keillers Park), i väster — Lindholmen, i söder — Göta älv och i öster — Kvillebäcksvägen och Kvillebäckskanalen (gränsande mot Tingstadsvassen). Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför. Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken. Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter, gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads), och bedömde Hisingen som lämplig. Keiller köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då man också tog beslut om att torrlägga vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. Den 14 augusti 1884 beslutade man att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata. Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Kapellgatan. Hela det nya stadsplanerade området fick enhälligt namnet Hisingsstad (1893). Hisingstads skola låg vid Pumpgatan, och stod klar 1897 efter ritningar av arkitekt Ernst Krüger. Skolan kallades "Höladan" av barnen. Verksamheten hade upphört före branden 1975. Byggnaden revs därefter.
