Aikido
Aikido (合気道, aikidō?) är en budogren, det vill säga en japansk kampkonst, grundad av Morihei Ueshiba i mitten av 1920-talet. Aikido är utvecklad framför allt ur jujutsu-grenen Daito Ryu och svärdskonst. Ordet aikido skrivs på japanska med tre tecken (合気道) och kan översättas: "den harmoniska kraftens väg", "vägen till harmoni med livskraften" eller "vägen till harmonisk anda". Aikidons tekniker är baserade på cirkulära rörelser som delvis kommer från svärdskonst, och på att aldrig konfrontera energi. Man strävar efter att aldrig möta kraft med kraft, utan att lägga sin kraft till den andres och därigenom uppnå harmoni. Därför spelar storlek och fysisk styrka liten roll i aikido. Teknikerna är framförallt kast- och grepptekniker, samt vapentekniker med bokken (träsvärd) och jo (rundstav). I en del klubbar och inriktningar tränar man lika mycket med vapen som utan, i andra är nästan all träning tomhänt. Även tekniker mot tanto eller tanken (dolk eller kniv, vid träning används en attrapp av trä) är vanlig. Större delen av träningen utförs parvis, där man turas om att göra teknikerna på varandra. Trots att aikido i många avseenden tränas som en självförsvarskonst, talar man inte om motståndare utan om partner. De flesta grenar av aikido har inga tävlingar, och man talar gärna om att utvecklas genom samarbete i stället för genom konkurrens. Dock tävlas det i mindre utsträckning i Tomiki akido. Tomiki tävlar i randori med tanto. Inom hela budon använder man ofta ordet stil, och syftar mera på organisation än tekniskt utförande. Så även inom aikidon. Aikikai är den största och äldsta aikidoorganisationen, internationellt såväl som i Sverige. Stiftelsen Aikikais överhuvud är aikidons skapare Morihei Ueshibas sonson Moriteru Ueshiba, och i Aikikai återfinns alla aikidolärare som inte valt att lämna organisationen. Aikido inom Aikikai kan därför se ganska olika ut. De större inriktningarna inom svenska Aikikai är. Ki-aikido (egentligen Shin Toitsu Aikido) är den andra organisationen som i Sverige har någorlunda omfattning. Aikidon inom organisationen är väl sammanhållen tekniskt sett, och är alltså en stil även i den bemärkelsen. Tomita Academy är en mindre organisation som omfattar de utövare som är knutna till den i Stockholm bosatte läraren Takeji Tomita. Tomita var elev till Morihiro Saito, innan de 1992 kom överens om att avsluta sitt samarbete. Rent tekniskt ligger Tomita Academy närmast Iwama-grenen inom Aikikai. Tomiki aikido (Shodokan aikido) och Yoshinkan är två internationellt sett stora stilar som ännu inte finns i Sverige. I Sverige organiseras aikidon genom Svenska Aikidoförbundet, som är ett underförbund till Svenska Budo- och Kampsportsförbundet. Liksom i de flesta japanska budoarterna har man graderingar. Detta är ett sätt att manifestera sin utveckling genom ett prov (gradering) som belönas med examen (grad). Svartbältesgraderna kallas dangrader, och graderna under detta för kyugrader. I de flesta klubbar i Sverige bär man som kyugraderad vitt bälte ända fram till svartbältesgraderna. Gradering till svart bälte överses eller utförs som regel av klubbens sensei, vilken i samband med godkänd gradering oftast överlämnar det svarta bältet personligen. I Sverige varierar det vid vilken grad man får börja bära hakama, vida svarta eller mörkblå kjolliknande byxor. Inom Aikikai och Iwama Ryu i Sverige är det oftast tredje kyu som gäller medan man i inom Ki-Aikido får det först vid andra kyu, vilket är två grader ifrån svart bälte. I de flesta länder är normen att endast svartbältesgraderade bär hakama. Kyu-grader räknas uppifrån och nedåt. Man börjar alltså med en kyu-grad med hög siffra (ofta sjätte kyu), medan första kyu är den högsta kyugraden. Dan-grader (svartbältesgrader) räknas däremot uppåt: 1:a dan, 2:a dan och så vidare. Detta system är detsamma i de flesta budoarter. Jan Eriksson innehar graden 6 dan Ki-Aikido. Aikido av Tamura Nobuyoshi.
Toshikazu Ichimura
Toshikazu Ichimura, född 12 december 1941, är en aikidoinstruktör som var riksinstruktör för svensk aikido mellan 1966 och 1986 och haft stor betydelse för svensk aikidos utveckling. Ichimura har graden sjätte dan i aikido, en grad han fick 1977, samt sjätte dan renshi i iaido sedan 1965. Ichimura började träna aikido 1957 för Shoji Nishio på Aikikai Hombu dojo i Tokyo. 1961 började han på Toyouniversitetet, där han startade en universitetsklubb som han själv instruerade i. År 1966 kom han till Sverige, sedan bland andra Jan Beime i Stockholm skickat en förfrågan till hombu dojo, den stora aikidoorganisationen Aikikais centrum i Japan, om att få en japansk aikidoinstruktör till Sverige. I Stockholm var Ichimura först baserad i Beimes klubb Stockholm Aikikai, och sedan han övergivit den klubben efter en konflikt på den småningom nedlagda klubben Minnano. 1968 flyttade Ichimura till Uppsala, och startade där en aikidoklubb i samarbete med KFUM, KFUK-KFUM Uppsala Aikidoklubb. Under tiden i Sverige instruerade Ichimura flitigt såväl i Uppsala som i Stockholm och på andra ställen i Sverige, och reste för att undervisa i Finland, Danmark och Polen. Alltsedan Ichimuras tid har Nishios typ av aikido haft ett starkt fäste i Sverige. Att stor del av den äldre svenska aikidogenerationen även tränat iaido beror också på Ichimura. Det stora årliga sommarlägret i Uppsala härstammar från Ichimuras tid, ända sedan 1970. Förutom aikido och iaido lärde Ichimura ut makrobiotik och den japanska ljudmystiken kotodama. Han skrev också de två av de första böckerna om aikido på svenska varav den första, Aikido, kom ut på ett vanligt förlag och är en "instruktionsbok" med både bilder på tekniker och beskrivningar av aikidons och budons principiella sammanhang. Den andra, Aikido och fred, är till stor del baserad på en artikelserie som Ichimura skrev i den nu nedlagda tidningen Budosport. Ichimura återvände till Japan 1986. Han har en shiatsupraktik i Kobe, och tränar inte längre aikido. I samband med 50-årsjubileumet år 2011 för aikidon i Sverige, gjorde dock Ichimura en tillfällig comeback. På jubileumslägret i Eriksdalshallen i Stockholm 9-11 september, instruerade han på ett pass och avslutade det till lägret hörande uppvisningen.
Svenska Budo- och Kampsportsförbundet
Svenska Budo och Kampsportsförbundet (förkortat SBoch K) är ett av Svenska RF:s specialidrottsförbund. SBoch K har hittills organiserat främst kampsporter av ostasiatiskt ursprung, men man siktar numera på att ta in kampidrotter oavsett ursprung i förbundet. Karate (2010), taekwondo (1997) och judo (1987) tillhörde förr SBoch K men har numera egna förbund i Sverige. Dessa enskilda kampsporter ligger därmed på samma nivå som samlingsförbundet SBoch K. Förbundet startades 1960 under namnet Svenska Judoförbundet, eftersom inga andra idrotter än judo var anslutna vid denna tid. Under det första decenniet tillkom ju-jutsu (även transkriberat jiu-jitsu), karate, aikido och kendo, varför förbundet 1969 tog namnet Svenska Budoförbundet. Budo är samlingsnamnet för japanska kampkonster. Under 1970-talet och senare tillkom även kampkonster från andra ostasiatiska länder, såsom kinesiska wushu (kungfu) och koreanska taekwondo, sedermera också moderna kampsporter utvecklade utanför Asien. Därför beslöt årsmötet 2003 att ändra namnet till Svenska Budo och Kampsportsförbundet. Sittande ordförande är sedan 2009 Stefan Stenudd. Förbundet var fram till 2009 organiserat i ett antal sektioner, inom vilka en eller flera av förbundets idrotter administrerades. Därefter ombildades dessa till ett större antal underförbund, egna juridiska personer med självständigt styre över sina idrotter. Dessa är (2012). Förbundsordförande genom tiderna har varit. Svenska Aikidoförbundet. Svenska Brasiliansk Jiu-jitsu-förbundet. Svenska Bujinkanförbundet. Svenska Ju-jutsufederationen. Svenska Kampkonstförbundet (inrymmer capoeira, FMA (Filippinska kamparter), glima och krav maga). Svenska Kendoförbundet (inrymmer även iaido, jodo, kyudo och naginata). Svenska Kickboxningsförbundet. Svenska Kyokushinförbundet. Svenska Muaythaiförbundet (Thaiboxning). Svenska Shootfightingförbundet - nerlagt och ingår nu i Svenska MMA-förbundet. Svenska Shorinjikempoförbundet. Svenska Submission Wrestlingförbundet. Svenska Förbundet för Kinesisk Kampkonst (wushu/kungfu). Britt Solberg 2006 (tidigare enmansutredare åt regeringen om kampsport). Erik Åsbrink 2000 - 2005 (tidigare finansminister). Paul G Höglund 1994 - 1999. Olof Jängnemyr 1981 - 1993. Bertil Nordenfelt 1971 - 1980. Göran Stangel 1961 - 1968. Karl Wöst 1960 (första officiella ordförande). Bertil von Sydow 1959 (första inofficiella ordförande, interimsstyrelse, ej medlem i RF).
Jan Hermansson (kampsportare)
Jan Hermansson, född 15 mars 1942, död 18 februari 2019, var en svensk aikidopionjär. Han var graderad till sjunde dan i aikidoorganisationen Aikikai, och bar titeln Shihan. Hermansson började träna judo 1959 för budopionjären Gerhard Gosen i Stockholm. De bägge började experimentera med aikido efter vad de kunde utläsa av bilderna i en bok och av filmad aikido. Det första aikidopasset hölls den 6 februari 1961 och därefter drog de tillsammans igång aikidoträning. Från bilderna och filmerna missförstod de hakaman, den vida byxkjol som aikidoutövare ofta bär utanpå den vita dräkten (keikogin), och trodde att den var en kjol. Hermansson lät sy en sådan kjol, som sprack under en uppvisning vid Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg där Hermansson gjorde sin militärtjänst. Tillsammans med Gosen for Hermansson även ner till Frankrike och tränade aikido för Tadashi Abe. 1965 flyttade han till Japan, där han tränade aikido på Aikikai hombu dojo och livnärde sig bland annat som fönsterputsare och fribrottare. I Japan blev han graderad till fjärde dan, en grad som på den tiden tämligen få västerlänningar hade, härav det smeknamn Janne Yondan ("Janne fjärde dan") han fick i Japan. Bland de lärare på Hombu som han nämnt med särskild respekt finns Sadateru Arikawa. Hermansson återvände till Sverige 1979, och började träna och instruera på Farsta aikidoklubb. Hermansson satt i svenska Aikikais graderingskommitté från 1994, som hedersledamot. Han tilldelades 7:e dan 2007, vilket är den högsta Aikikaigraden som en svensk har fått. När svensk aikido 1998 fick rätt att ansvara för sina egna dangraderingar torde Hermanssons namn i graderingskommittén varit väsentlig för att japanerna skulle acceptera det hela. Kring 2002 delade Hombu dojo för första gången officiellt ut titeln shihan till sju icke-japaner, Hermansson fanns bland dem. Sedan Farsta aikidoklubb lagts ner instruerade inte Hermansson längre schemalagt. Han besvärades av en försliten och opererad höft som hämmade hans fysiska rörlighet, men instruerade fortfarande på läger och kunde ofta ses träna på aikidoklubben Iyasaka där han ibland även instruerade.
Budo
Budo eller budō (武道, "krigsväg") är det japanska samlingsnamnet för kampsporter/kampkonster. Ordet avser oftast moderna japanska kampsporter såsom judo, aikido, karate, kendo, iaido, Shorinji Kempo och kyudo. Dessa kallas med ett gemensamt namn för gendai budo. Äldre typer av japansk budo kallas för koryu budo. Hit hör en stor mängd gamla skolor för både obeväpnad kamp och kamp med små redskap (traditionell jujutsu) samt olika typer av vapenkonster, framför allt svärdsskolor, såsom Katori Shinto-ryu. Bujinkan är en av de budokonster som härstammar från japanska budoskolor (ryu). Den första budokonsten som kom till Sverige var jujutsu (även transkriberad jiu-jitsu), som introducerades av Viking Cronholm år 1907. Judo nådde Sverige på 1950-talet, medan karate, aikido och kendo introducerades på 1960-talet. Shorinji Kempo kom officiellt till Sverige i början av 70-talet av Kanemi Hagiwara Eftersom de japanska kampkonsterna var de asiatiska kampsporter som först kom till väst, har budo ibland fått beteckna asiatiska kampkonster i allmänhet. De flesta budokonster brukar använda sig av graderingar, där svartbältesgrader kallas för dangrader och lägre grader, som ofta utmärks med färgade bälten, kyugrader. En vanlig missuppfattning är att färgade bälten är ett västerländskt påfund och att de japanska skolorna använder sig av kyu- och dantitulerade grader istället för färgade bälten. Graderingssystemet med kyu- och dangrader härstammar från judons grundare Jigoro Kano . Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten. Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spridits till praktiskt taget all modern budo och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan tillämpar systemet. Budo omges av en filosofi delvis hämtad från samurajernas hederskodex bushido och ofta anses gå ut på att den budotränande genom sin träning ska bli en ädlare människa, med både stolthet och hög känsla för moral. Budo i Sverige är organiserad genom Svenska Budo och Kampsportsförbundet, Svenska Judoförbundet och Svenska Karateförbundet. Svenska Budo och Kampsportsförbundet. Svenska Shorinji Kempoförbundet.
Bokken
Bokken (japanska 木剣) är ett japanskt träsvärd som används för att, av säkerhetsskäl, ersätta en katana eller andra svärd vid träning. Samurajerna använde bokken till träning och för att kunna duellera utan att göra det på liv och död. Idag används bokken i många typer av budo, bland annat kendo och aikido. Bokken tillverkas ofta av ek, men exempelvis hickory förekommer också. Andra namn på denna typ av träsvärd är: bokutō (japanska 木刀), kidachi (japanska 木太刀). Suburitō (japanska 素振り刀) är en tyngre bokken som används för huggträning, suburi (japanska 素振り).
Dojo
En dojo (dōjō, 道場) är en lokal där en traditionell japansk konstart utövas. Ordet kan uttydas platsen för studier alternativt en plats där Vägen utövas, den sistnämnda uttydningen anspelar starkt på zen. Dō betyder konst och jō plats. Ordet förknippas idag mest med budo, i västvärlden. Men för buddhistmunkarna är det i första hand en plats för studier, men också för meditativa övningar och sutraläsning. Sedan andra hälften av 1800-talet används ordet dojo för att beteckna träningslokal inom budo. Men dojon kan även, såsom ofta i äldre japansk budo, koryu, främst ha en rituell funktion medan själva träningen sker någon annanstans - ofta utomhus. En traditionell japansk dojo har oftast en plats längst fram, shomen, som typiskt har något slags shintoaltare längst fram. Stilen Bujinkan håller sig ofta med starkt shintoistiska shomen, där ljus tänds före och efter varje träning. Ibland placeras även sake, salt och andra symboliska offer vid ovanför shomen. Altaret har ofta bilder av stilens grundare, och i väst ersätts ofta shintoaltaret med en bild av stilens grundare - Jigoro Kano i judo, Morihei Ueshiba i aikido och så vidare. En version av motsvarande artikel på engelska Wikipedia. Dojo i Nationalencyklopedins nätupplaga.
