Alpin kombination
Alpin kombination är en tävlingsform inom alpin skidsport. Tävlingsformen kombinerar den kraft- och uthållighetskrävande grenen störtlopp och den tekniskt krävande grenen slalom, två väldigt olika typer av skidåkning. Tävlingen bestod ursprungligen av ett åk störtlopp och två slalomåk som tillsammans utgör den separata grenen alpin kombination. Antalet världscuptävlingar i kombination varierar från år till år. Grenen har arrangerats under världsmästerskap och olympiska vinterspel sedan 1936 i Garmisch-Partenkirchen. På senare år har alpin superkombination blivit vanligare. Superkombinationen består av ett störtlopp eller super-G och endast ett slalomåk. Detta gör att störtloppsspecialisterna ges större chans att vinna än vid vanlig alpin kombination. Den första världscupdeltävlingen i alpin superkombination hölls på herrsidan den 14 januari 2005 i Wengen, Schweiz och vanns av Benjamin Raich, Österrike och på damsidan den 27 februari 2005 i San Sicario, Italien och vanns av Janica Kostelić, Kroatien. Superkombination ersatte kombination på det olympiska programmet 2010 i Vancouver. I maj 2017 meddelade FIS att den alpina kombinationen avskaffas inför säsongen 2020–2021 för att ersättas av fler parallelltävlingar.
Alpin skidsport
Alpin (slalomåkare) skidsport är en sammanfattande beteckning för slalom, storslalom, parallellslalom, super-G, störtlopp och alpin kombination. Alla discipliner är utförsåkning dit även snowboard räknas, och alla utom parallellslalom går ut på att åkare en efter en åker en med "portar" utstakad bana, och åkaren med kortast åktid vinner. Slalom och storslalom körs i två åk där den sammanlagda tiden räknas. Parallellslalom skiljer sig från övriga discipliner genom att istället vara en utslagstävling där åkare mot varandra en mot en. Först ner i ett åk går vidare till nästa omgång, möter en annan heatvinnare, och så vidare. Alpin skidsport (dock ej parallellslalom) ingår i de Olympiska vinterspelen och ett världsmästerskap anordnas vartannat år. Vidare arrangeras varje säsong cuper på olika nivå där flera tävlingar på olika orter ingår. Främst bland dessa är Världscupen där tävlingarna flyttas runt i Europa och Nordamerika. Historiskt sett är Österrike och Schweiz de mest framgångsrika nationerna men även Frankrike, Italien, Tyskland, Norge, Slovenien, Sverige, Kroatien och USA har haft stora framgångar genom åren. Några kända skidorter är Åre, Vemdalen och Sälen i Sverige, St Anton, Kitzbühel och Sölden i Österrike, Val-d'Isère, Chamonix och Val Thorens i Frankrike, Sestriere i Italien, Sankt Moritz i Schweiz och Aspen i Colorado, USA. Utövare av alpin skidsport kallas "alpin skidåkare". Engelsmannen sir Arnold Lunn uppfann 1922 den moderna slalomåkningen genom att introducera portar som de tävlande måste passera på kortast möjliga tid. Tävlingen hölls i schweiziska Mürren och efteråt ångrade dock Lunn att han döpt den nya sporten efter norska skidleken slalåm: "Den har ingenting att göra med den slalom jag organiserade", sade han. Norrmännen hade spelat en stor roll i att sprida intresset för att åka skidor över världen, inte minst genom Fridtjof Nansens färd över Grönland. I alperna anpassade lokalbefolkningen både teknik och utrustning efter sina förutsättningar. Första tävlingen med portar arrangerades den 19 mars 1905 av österrikiske skidpionjären Mathias Zdarsky på berget Muckenkogel i Lilienfeld, där han var såväl banläggare och starter som domare och jury. Tävlingen gick inte bara utför utan även uppför, och det var inte tiden utan stilen som avgjorde vinnaren. Zdarsky använde ordet Torlauf (flagglopp) för sin tävling, i vilken deltagarna åkte med en stav. Lunn arbetade hårt för att få de alpina skidsporterna slalom och störtlopp upptagna av Internationella skidförbundet, FIS, där de nordiska länderna stått för det största motståndet. På internationella skidkongressen i Oslo 1930 antog FIS till slut både slalom och störtlopp. Året efter hölls den första FIS-mästerskapet (vilket i efterhand fått VM-status) i schweiziska Mürren. Som arrangör stod sir Arnold Lunn och brittiska Kandahar Ski Club. Modern alpin utförsåkning introducerades i Sverige 1934 av gymnastikdirektörerna Sigge Bergman och Olle Rimfors efter en studieresa till Hannes Schneiders berömda skidskola i österrikiska St. Anton am Arlberg. Till alpin skidutrustning räknas, förutom skidor ("slalomskidor"), bindningar, pjäxor och stavar även skyddsutrustning som hjälm, handskar, vadderade skidkläder, ryggskydd och arm- och benskydd. Tävlingsåkaren har normalt en kroppsnära skidoverall. Alpin skidåkning ur ett tekniskt och utrustnings hänseende är karaktäriserad vid att hela foten och pjäxan är fastspänd i skidan, till skillnad mot de nordiska skidgrenarna och i tekniken telemark där pjäxan endast sitter fast mot skidan i tådelen. Trots att foten och benets vinkel vid en första anblick verkar vara konstant mot skidan, är alpin åkning knappast odynamisk. Mycket av den alpina skidåkningstekniken går ut på att skifta vikt mellan skidorna och mellan olika delar av skidan och pjäxan måste därför "flexa" lagom mycket och tillåta en viss rörlighet. Dynamic (numera lågprismärke kopplat till Atomic).
Alpin
Alpin skidsport – en sammanfattande beteckning för slalom, storslalom, parallellslalom, super-G, störtlopp och alpin kombination Alpin kombination – en tävlingsform inom alpin skidsport. Alpin ras – föråldrad benämning enligt den gamla rasbiologin på en gren inom den kaukasoida eller vita rasen. Alpin tundra – hög höjd ger klimatförhållanden som på tundra. Alpina orogenesen – ett bälte av bergskedjor längs Eurasiska kontinentalplattans södra kant. Alpint klimat – den klimattyp som förekommer ovanför trädgränsen.
Romme Alpin
Romme Alpin [rʊmme] är en alpin skidanläggning vid den lilla byn Koppslahyttan i Dalarna, 13 kilometer söder om Borlänge, och är Sveriges största alpina skidanläggning utanför fjällen. Anläggningen invigdes juldagen 1987 och hade den amerikanska skidorten Vail Ski Resort som förebild när backarna planerades. Skidåkning sker dels på berget Solklinten, men inför 20-årsjubileet (2008) öppnades det upp för skidåkning även på berget Snöberget (bakom Solklinten). Största fallhöjden är 275 meter och högsta åkhöjd är 407 meter över havet. Anläggningen har 33 nedfarter (40 inklusive genomfarter) och 13 liftar varav 5 kopplingsbara sexstolsliftar. Solklinten Express byggdes 2003 och ersatte en gammal fast trestolslift, resulterade i fördubblad kapacitet och halverad åktid. Inför vintern 2012/2013 utökades anläggningen med området Nord på andra sidan Snöberget. Romme har totalt 29 kilometer pist, samtliga med snökanoner, och den längsta nedfarten är 2 750 meter. Planeringen av Romme Alpin startades år 1985. Området var ett helt skogstäckt berg innan man började bygga. Grundarna till Romme Alpin heter Bosse Funcke och Åke Källström. När Romme Alpin invigdes på juldagen 1987 så fanns det 10 nedfarter, fyra liftar samt en lunchrestaurang, men endast fyra snökanoner. Men i början av 1990-talet gick det sämre för Romme Alpin på grund av snöbrist. Kommunen gav då skidanläggningen stöd och dess har Romme Alpin fokuserat på att göra egen snö. 1997 bestämde sig Romme Alpin för att bygga brantare nedfarter. Då byggdes bland annat Götes brant, en tvåstolslift, en parallell nedfart och en liten transportlift till centrala Romme Alpin. 2001 öppnade Romme Syd med nya backar i ett annat väderstreck med solläge och två nya ankarliftar. År 2003 byggdes toppstugan samt Solklinten express år 2005. Solklinten express var Romme Alpins första kopplingsbara stollift. Den ersatte den gamla trestolsliften från 1989. 2008 öppnade Romme ett nytt skidområde, Snöberget, med åkning på ett nytt berg sammankopplat med Solklintens sydsida. Fyra nya nedfarter byggdes varav tre av dessa i blå/röd svårighetsgrad med carvingbackar. Till säsongen 2009/2010 byggdes Rommes skilodge. Under 2010–2012 satsade Romme på att förbättra skidåkningen för nybörjare. 2012 investerade Romme cirka 50 miljoner på Snöbergets nordsida. Området hade varit planerat sedan lång tid och var tänkt att erbjuda långa, snälla blå/gröna backar med en egen expresslift som skulle ge hög kapacitet och många åk. Snöberget nord är ett populärt område för barn med den 1 000 meter långa juniorparken Calles Kurvor. 2014 byggdes våffelstugan på Snöbergets topp. Inför säsongen 2016/2017 satsades på två nya nedfarter för mer avancerad åkning med en sammanhängande brant, Hällas Hang och Se på mig. Backarna ligger på Solklintens sydsida. Romme Alpin har en av Nordens största anläggningar när det gäller snötillverkning med sina 760 snökanoner av Top-Gun-typ, där kristallisationen sker i luften genom att tryckluft blåses mot en vattenstråle. Av de 760 snökanonerna kan 350 vara igång samtidigt och kan som mest producera 7 500 kubikmeter snö per timme, vilket motsvarar cirka 750 lastbilsflak i timmen. Optimalt förhållande för snötillverkning är -18 grader Celsius men tillverkning kan ske redan vid -4 grader Celsius. Det tar cirka 14 dagar att täcka hela anläggningen på 78 hektar med 1–1,2 meter snö. Anläggningen förses med vatten via pumpsystem från Stora Ulvsjön (3 kilometer från Romme Alpin), Dammsjön samt bäcken i anslutning till backarna. När backarna är täckta med 1 meter snö ligger snön kvar och är åkbar tills backen stänger i början av april.
Hans Olsson (alpin skidåkare)
Hans Olsson, född 27 augusti 1984 i Mora, är en före detta alpin skidåkare tävlande för IFK Mora Alpina och Sverige. Hans Olsson är sveriges genom tiderna bästa manliga störtloppsåkare och den första och hitintills den enda svenska herråkaren som stått på pallen (3e plats) i en störtloppstävling i världscupen. Hans Olsson har ett guld i junior-VM i super-G från Maribor 2004, och ett VM-silver i lag från Åre 2007. Olsson är också 18 faldig svensk mästare. När han blev trea i störtloppet i Lake Louise den 29 november 2008 var det första gången en svensk manlig åkare kommit på pallen i ett störtlopp i världscupen. Han följde senare under säsongen upp med en till pallplats i störtlopp på hemmaplan i Åre. Hans är även den enda svensken som varit rankad topp 15 i störtloppsvärldscupen (12:a 2009 och 13:e 2010). Hans har även 6 europacup segrar och 10 pallplatser i Europacupen, samt 18 individuella SM guld fördelat på olika discipliner. Detta gör Hans till den mest framgångsrika manliga störtloppsåkaren på herrsidan i Svensk skidhistoria. I januari 2007 kraschade han i Val d'Isères störtloppstävling och ådrog sig kraftig hjärnskakning och brännskador i ansiktet. Han meddelade den 16 april 2015 att han slutar tävla som aktiv. Efter karriären ansvarade Hans som tävlingsledare för de alpina Världsmästerskapen 2019 i Åre. Hans Olsson är sedan 2004 tillsammans med Maria Pietilä Holmner, också hon alpin skidåkare. Han är yngre bror till svenska freestyleåkaren Jon Olsson.
Voestalpine
Voestalpine AG (eget skrivsätt: voestalpine AG, uttal: [ˌføːstalˈpiːne]) är en stålindustrikoncern med huvudkontor i Linz, Österrike. Voestalpine framgick ur Eisenwerke Oberdonau, som kom igång 1941 efter att ha grundats 1938 och som ingick i Reichswerke Hermann Göring. Företaget kom främst att leverera stål till den tyska krigsindustrin, och anläggningarna förstördes genom amerikanska bombangrepp i juli 1944. Efter kriget (1946) kom bolaget att ägas av den österrikiska staten under benämningen Vereinigte Österreichische Eisen- und Stahlwerke AG (VÖEST) och att utvecklas till ett paradexempel på förstatligad industri[förklaring behövs]– senast 1952 med utvecklingen av LD-processen för ståltillverkning. 1973 absorberade VÖEST även ståltillverkarna Alpine Montan AG samt Böhler och Schoeller-Bleckmann, varpå koncernen tog namnet VOEST-Alpine AG. Under 1980-talet fick statsägda VOEST stora problem med lönsamheten. Bolaget gjorde en förlust på 25 miljarder schilling och omstruktureringar startade. En uppdelning under 1990-talet följde med tre koncerner och privatiseringar av verksamheten som fullföljdes under 2000-talet. 2003 var privatiseringen helt genomförd. 2003 ändrades skrivsättet VOEST-Alpine AG till Voestalpine AG. Böhler-Uddeholm ingår sedan 2008 i Voestalpine. Voestalpine var under flera år storsponsor för fotbollslaget SK VÖEST Linz. Koncerns fyra divisioner. Automotive – karosstillverkning. Eisenbahnsysteme – järnväg (bl.a. räls). Stahl – kvalitetsstål för bil- och vitvaruindustrin.
Jerringpriset
Jerringpriset eller Radiosportens Jerringpris är ett pris instiftat av sportredaktionen i Sveriges Radio. Priset är uppkallat efter den svenske radiopionjären Sven Jerring, bland annat berömd för sportsändningarna, och delas ut till en framgångsrik svensk idrottare för årets bästa svenska idrottsprestation. Initiativet till priset kommer från radiojournalisten Uno Hedin och det är formgivet av Göran Wärff, Kosta Boda 1978. Sedan år 2000 har priset delats ut under Svenska Idrottsgalan i januari. Första priset delades ut 1979. Vinnare då blev alpine skidåkaren Ingemar Stenmark. Den som fått priset flest gånger är skidskytten Magdalena Forsberg, som fått det fyra gånger. 2020 års pris vanns av stavhopparen Armand Duplantis med en av de största segermarginalerna någonsin (58 procent av rösterna). Priset brukar också kallas "folkets pris", då det är radiolyssnare som röstar fram den idrottare eller det idrottslag som gjort den för året "bästa idrottsprestationen". Dock kritiseras priset ibland på grund av folkrösterna för att handla om popularitet före sportprestation. Nedanstående år syftar på det gångna idrottsåret. Sedan år 2000 delas priset ut i januari året därpå. 1979 – Ingemar Stenmark, alpin skidsport. 1980 – Ingemar Stenmark, alpin skidsport. 1981 – Annichen Kringstad, orientering. 1982 – IFK Göteborg, fotboll herrar. 1983 – Mats Wilander, tennis. 1984 – Gunde Svan, längdåkning. 1985 – Gunde Svan, längdåkning. 1986 – Tomas Johansson, brottning. 1987 – Marie-Helene Westin, längdåkning. 1988 – Tomas Gustafson, skridsko. 1989 – Jan Boklöv, backhoppning. 1990 – Sveriges herrlandslag i handboll. 1991 – Pernilla Wiberg, alpin skidsport. 1992 – Pernilla Wiberg, alpin skidsport. 1993 – Torgny Mogren, längdåkning. 1994 – Sveriges herrlandslag i fotboll. 1995 – Annika Sörenstam, golf. 1996 – Ludmila Engquist, friidrott. 1997 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 1998 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 1999 – Ludmila Engquist, friidrott. 2000 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 2001 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 2002 – Carolina Klüft, friidrott. 2003 – Annika Sörenstam, golf. 2004 – Stefan Holm, friidrott. 2005 – Tony Rickardsson, speedway. 2006 – Susanna Kallur, friidrott. 2007 – Zlatan Ibrahimović, fotboll. 2008 – Charlotte Kalla, längdåkning. 2009 – Helena Ekholm, skidskytte. 2010 – Therese Alshammar, simning. 2011 – Rolf-Göran Bengtsson, ridsport. 2012 – Lisa Nordén, triathlon. 2013 – Henrik Stenson, golf. 2014 – Sarah Sjöström, simning. 2015 – Sarah Sjöström, simning. 2016 – Peder Fredricson, ridsport. 2017 – Peder Fredricson, ridsport. 2018 – Hanna Öberg, skidskytte. 2019 – Tove Alexandersson, orientering, skidalpinism, skidorientering och skyrunning. 2020 – Armand Duplantis, friidrott. 2021 – Hopplandslaget (Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson och Peder Fredricson), ridsport. 4 gånger – Magdalena Forsberg. 2 gånger – Peder Fredricson. 2 gånger – Ingemar Stenmark, Gunde Svan, Pernilla Wiberg, Annika Sörenstam, Ludmila Engquist, Sarah Sjöström.
Skidgymnasium
Ett skidgymnasium är en gymnasieskola där eleverna har skidåkning på schemat. I Sollefteå, Sveg, Östersund och Torsby finns även möjlighet att välja skidskytte. Gällivare (Alpint, Längd). Järpen (Alpint, Freestyle, Längd). Malung (Alpint, Snowboard). Mora (Längd, Skidorientering). Sollefteå (Längd, Alpint). Falun (Alpint, Längd, Backhoppning). Östersund (Alpint, Längd). Svenska skidförbundets idrottsgymnasier. Svenska skidskytteförbundet.
