Konståkning
Skridskoåkning var modernt i Nederländerna och England på 1600-talet och 1700-talet. 1640 bildades Edingburg Skating Club. Redan på 1700-talet började en engelsk artillerilöjtnant sätta åkningen i system. 1830 bildades London Skating Club och först då kan man börja tala om konståkning. Jackson Haines från USA turnerade i Europa på 1860-talet med sina konståkningsskridskor där skenan var fast monterad vid kängan. Hans eleganta uppvisningar väckte ett enormt intresse. Det första man lär sig i konståkning är bland annat piruett på två ben, köttbullen, slalom, tuppen och flygskär. De sex grundhopp som utförs är toeloop, flip, lutz, salchow, ögel och axel. De tre första är så kallade tåhopp (listade efter svårighetsgrad), med upphopp från skridskospetsen. De tre sista är skärhopp (likaledes listade efter svårighetsgrad), med upphopp utan skridskospetsen. Av dessa hopp kan man göra enkel (ett varv), dubbel (två varv), trippel (tre varv) och kvadrupel (fyra varv), teoretiskt är även kvintupel (fem varv) inom modern konståkning inom möjligheternas gräns. Innan man lär sig grundhoppen är det vanligt att träna sig med ett "trea-hopp". Det är som en axel, fast man hoppar bara ett halvt varv (hoppar framifrån, landar baklänges). Herrar har lättare för kvadruplar än damer eftersom de har en större rotationsförmåga och bättre spänst (jämför: höjdhopp). Salchowhoppet är uppkallat efter den i Sverige verksamme danskfödde konståkaren Ulrich Salchow och axelhoppet efter norrmannen Axel Paulsen. Grundpositionerna för piruetter är stå-, sitt- och liggpiruett. Sedan kan man variera de positionerna till exempelvis en himmelspiruett/sidledspiruett, hopp-i-liggpiruett, hopp-i-sittpiruett eller Biellmannpiruett. Sistnämnda piruett är uppkallad efter den schweiziska konståkaren Denise Biellmann. För att bli en duktig konståkare och klara de svåra hoppen, stegen och piruetterna krävs mycket träning och vilja. Några saker som är viktiga i konståkning är att ha bra koordination, uthållighet, spänst och ett psyke som klarar av stora påfrestningar, både i tränings- och tävlingssituationen. Träning utanför isen, i form av konditions-, styrke-, teknik- och spänstträning är oerhört viktig för att konståkarna ska bli bättre. För att klara av svåra positioner i piruetter och koreografi är även vighet en positiv egenskap. Hopp-i-ligg med landning i sittposition och hopp-i-sitt med fotbyte i landningen räknas också som hopp-i-sitt. Konståkningsskridskon är gjord av styvt läder och går långt upp på vristen för att ge stöd. Dess skena är försedd med taggar i spetsen för att ge avstamp vid vissa hopp och som rotationspunkt vid piruetter. Undersidan på skenan är svagt konkav ("skålslipad"), vilket skapar två tydliga skär: ytterskär (på "lilltåsidan") och innerskär (på "stortåsidan"). Undersidan är inte rak, utan har en svag krökning (radie 180–200 cm). I singelåkning gör åkarna två program, ett kortprogram med sju (7) bestämda element. Tre hoppelement ska vara med, varav en axel, ett hopp som föregåtts av steg, och en hoppkombination. Åkarna gör också tre piruetter varav en kombinationspiruett, och en stegsekvens. Konståkarna gör även ett friprogram. Där ska damerna ha sju "hoppställen", varav tre kan vara kombinationer bestående av två eller tre hopp i rad. Herrarna har åtta "hoppställen" och de har också möjlighet att göra kombinationer men endast på tre av "hoppställena". Sedan ska både damerna och herrarna göra tre piruetter. Därefter kan damerna ha en så kallad koreografisk sekvens och en stegsekvens medan herrarna har en stegsekvens och en koreografisk sekvens. Den koreografiska sekvensen bedöms inte av den tekniska panelen i svårighetsgrad, utan enbart av domarna i kvalitet. Damerna ska ha minst ett flygskär som inte är en spark i sin koreografiska sekvens.
Bedömningssport
Bedömningssport är en ibland använd samlande term för sporter där det avgörande momentet inte i första hand är att vara snabbast, göra flest mål eller på annat sätt åstadkomma en på objektiva grunder bedömd prestation utan där avgörandet snarare ligger hos domare som avgör teknisk skicklighet och skönhet. Som bedömningssporter räknas exempelvis konståkning, simhopp, drifting, gymnastik och dressyr. Vissa sporter har inslag av bedömningssport även om de i första hand är objektivt prestationsbaserade, till exempel backhoppning, där de tävlande först och främst skall hoppa så långt som möjligt, men där domare också gör en bedömning av hoppet som sådant och utdelar så kallade stilpoäng som avgör tävlingen i kombination med hoppets längd. Det har ibland diskuterats huruvida rena bedömningssporter verkligen skall klassas som sport, eftersom avgörandet anses ligga hos subjektiva domare snarare än i objektivt bedömningsbara prestationer. För att undvika allt för subjektiva bedömningar finns i bedömningssporter fasta regler, dels om bestämda poängtal för mätbara prestationer, såsom exempelvis hoppen i simhopp och konståkning, dels regler om hur stil och skönhet ska bedömas.
Sonja Henie
Sonja Henie, född 8 april 1912 i Kristiania (nuvarande Oslo), död 12 oktober 1969 (i leukemi ombord på ett ambulansflyg på väg till Oslo), var en norsk konståkare och skådespelare. Hon var världens bästa kvinnliga konståkare från mitten av 1920- till mitten av 1930-talet, med sammanlagt 3 OS-guld, 10 VM-guld och 6 EM-guld. Sonja Henie föddes i Kristiania, nuvarande Oslo, som dotter till Wilhelm Henie och hans fru Selma. Wilhelm Henie hade varit världsmästare i cykling och barnen Henie uppmuntrades att hålla på med olika idrotter. Sonja Henie visade sig ha talang för skidåkning men tog senare efter sin bror Leif och började med konståkning. Henie vann sin första stora tävling när hon vann norska mästerskapet i konståkning för juniorer då hon bara var tio år gammal. När hon var 11 år deltog hon i Vinter-OS 1924 och kom då på åttonde plats av åtta deltagare. Under programmet 1924 åkte hon till sidan av rinken flera gånger för att få råd från sin tränare. Tre år senare tog hon sitt första av tio VM-guld och året därpå sitt första av tre OS-guld. Dessutom vann hon sex raka Europamästerskap. Henie filmdebuterade 1927 i stumfilmen Sju dagar för Elisabeth. Hon blev en av Hollywoods högst betalda aktriser, och medverkade där i tolv filmer under åren 1937–1948. Hon dominerade damernas konståkning åren 1927–1936 och har rekord i antal OS- och VM-titlar i sin gren. Hon tog OS-guld 1928, 1932 och 1936. År 1936 blev hon proffs och medverkade i ett antal amerikanska och brittiska filmer 1936–1958 samt uppträdde i olika isshower. Tillsammans med sin man Niels Onstad grundade hon en stiftelse som förvaltar ett konstcenter i Oslo. Hon har en stjärna på Hollywood Walk of Fame. OS-guld 1928, 1932, 1936. VM-medaljer 10 guld, 1 silver. 1927 – Sju dagar för Elisabeth. 1936 – One in a Million. 1939 – Oss rivaler emellan. 1941 – Glädjens serenad. 1948 – Grevinnan av Monte Cristo.
Stilpoäng
Stilpoäng används vid poängbedömning inom många bedömningssporter, och är en domarbedömning av hur tävlingsmomentet genomfördes stil- eller utseendemässigt. I backhoppning räknas stilpoängen samman med hoppets längd till det totala resultatet. Stilpoäng används också inom gymnastik och konståkning.
Ragnvi Torslow-Lundgren
Ragnvi Gerda Augusta Aurora Torslow-Lundgren, född Torslow den 8 april 1901 i Stockholm, död 5 oktober 1947 i Stockholm, var en svensk konståkare, gymnastikdirektör och bilkårist. Hon var femfaldig svensk mästarinna i konståkning och en av dem som initierade den organisation som idag går under namnet Sveriges Bilkårers riksförbund. Ragnvi Torslow-Lundgren, av vännerna kallad Toto, föddes som Ragnvi Torslow. Tilläggsnamnet Lundgren följde av äktenskapet med Carl Lundgren 1926. Hon växte upp i Stockholm med sin mor Gerda och en yngre syster, Astrid. Modern var innehavare av den i samtiden välkända Stockholmsfirman Sucksdorffs bandhandel. Fadern Axel, som var sjökapten, dog när Ragnvi Torslow-Lundgren var fyra år. Systrarna Torslow blev tidigt aktiva utövare av en rad olika idrottsgrenar och båda blev framgångsrika i bland annat simhopp. Det var dock konståkning som blev Ragnvi Torslow-Lundgrens främsta tävlingsgren. Uppmuntrad av sin mor, som själv tävlat i skridskor som ung, tränade hon konståkning i Stockholms Allmänna Skridskoklubb, SASK. Redan som tolvåring hade hon vunnit en rad tävlingar i klubben och fortsatte sedan att ta hem priser i olika skol- och juniormästerskap under ungdomstiden. Som nybliven senior tog hon 1918 silver i svenska mästerskapen och två år därpå två SM-guld i konståkning, dels i par tillsammans med Kaj af Ekström, dels i damernas soloåkning. Hon höll sin svenska mästartitel i damernas konståkning fem år i sträck, 1920–1924, och tog samtidigt hem en rad ytterligare konståkningsmedaljer, däribland silver i Nordiska mästerskapen 1922. Under tiden som Ragnvi Torslow-Lundgren stod på toppen av sin idrottskarriär utbildade hon sig vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI, nuvarande Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH) . År 1923 blev hon gymnastikdirektör, en examenstitel för personer som genomgått professionsutbildning till det som idag benämns idrottslärare respektive fysioterapeut. Under perioden 1930—1943 var hon anställd av institutet som lärare i lek och idrott. Hon var därutöver ledare för en lång rad föreningsorganiserade idrotter och angränsande fält, däribland konståkning, simning, skidor, och flickscouterna. I Nordisk familjeboks sportlexikon från 1946 beskrevs hon som "Sveriges mest verksamma och mångfrestande idrottsledarinna". Det tycks ha varit en kombination av tillfälligheter och personliga kontakter som bidrog till Ragnvi Torslow-Lundgrens centrala roll inom bilkårens tidiga utveckling. En av hennes vänner från idrottsrörelsen, Ingrid Holm, var engagerad i Kvinnornas beredskapskommitté som 1939 hade dragit igång försvarsfrivillig utbildning av kvinnor som ersättningsförare i Göteborgsområdet. Ingrid Holm hade sedan en tid utan framgång försökt få till stånd en liknande utbildning i Stockholm. Under ett av Stockholmsbesöken stötte Ingrid Holm ihop med en gammal vän och kollega från idrottsrörelsen, Ragnvi Torslow-Lundgren – som då dessutom satt bakom ratten på en egen bil. Att kunna köra bil hörde inte till vanligheterna bland kvinnor i beredskapsårens Sverige, än mindre att ha en egen bil. Ingrid Holm ansåg sig ha hittat den förarutbildare hon förgäves sökt i Stockholm, och efter kort betänketid tackade Torslow-Lundgren ja till uppdraget. Under de följande beredskapsåren skulle Ragnvi Torslow-Lundgren komma att leda utbildningar av mer än 3 000 ersättningsförare. Hon engagerade även sin man, Carl Lundgren, i arbetet. Han var ingenjör vid General Motors fabrik i Stockholm och bidrog med undervisning i motorlära för bilkårens medlemmar. Torslow-Lundgren kvarstod som bilkårsordförande för såväl Stockholmsavdelningen som riksförbundet fram till sin död år 1947. Hon var då 46 år och hade varit sjuk en längre tid. För att hedra hennes minne och bidra till fortsatt verksamhet i hennes anda instiftade Stockholms kvinnliga bilkår en stipendiefond i hennes namn: Ragnvi Torslow-Lundgrens minnesfond. Ragnvi Torslow-Lundgren är gravsatt på Solna kyrkogård.
Amy Deasismont
Amy Linnéa Deasismont (uttal: ['dɛsismɔnt]), tidigare känd som Amy Diamond, född 15 april 1992 i Norrköping, är en svensk popsångerska, skådespelare, programledare och manusförfattare. Hennes genombrott kom, då hon var 12 år gammal, i början av 2005 med låten "What's in it for Me", som blev en stor hit i Skandinavien 2005 och höll sig på topplistorna i fyra månader. Hon har givit ut fem album, och har också gjort många TV-framträdanden. Hennes största hitlåtar hittills har varit låtarna "What's in it for Me", "Welcome to the City", "Champion", "Shooting Star", "Don't Cry Your Heart Out", "Big Guns", "It Can Only Get Better", "Is it Love?" och "Thank You", vilken slutade på åttonde plats i den svenska Melodifestivalen 2008. År 2009 var hon med igen, med låten "It's My Life", men gick inte vidare till final. "What's in It for Me" var en hit i Danmark, Norge och Finland, och var den mest spelade låten i Polen 2005. På senare år har hon varit alltmer verksam som skådespelerska, då under sitt födelsenamn Deasismont. 2021 vann hon Kristallen för sin medverkan i TV-serien Thunder in My Heart, som hon även skrivit manus till. Deasismonts far är britt, medan modern är svensk. När hon var tio månader gammal flyttade familjen till England och därför var engelska det första språk Deasismont lärde sig. När hon vid fyra års ålder flyttade tillbaka till Sverige bosatte sig familjen i Jönköping. Deasismont började med konståkning som en hobby när hon var sex år gammal. Hon har vunnit flera guldmedaljer och ett silver i distriktsmästerskapen i konståkning. Hon gick också i en dans- och teaterskola samt deltog i teater- och TV-produktioner som gav henne erfarenhet av att uppträda inför publik. Hon började tidigt att sjunga. Sedan hon börjat med musik blev det för mycket att samtidigt hålla på med konståkning, så hon blev tvungen att välja och valde musiken. Ett av hennes första offentliga framträdanden var när hon var sju år på talangtävlingen Småstjärnorna sommaren 1999. Hon klädde sig som Belinda Carlisle och framförde låten Heaven is a Place on Earth vilket gav henne tredje plats i tävlingen. År 2004 deltog hon i många talangtävlingar som Minimelodifestivalen i Jönköping och TV4:s Super Troupers, där hon vann sin deltävling. Hon sjöng också med Helges All Stars med Alice Svensson, Zara Larsson och de tre systrarna Molly, Frida och Mimmi Sandén. I mitten av 2004 vann hon radiostationen Mix Megapols talangtävling, där första pris var att få spela in en singel. Deasismont är utbildad frisör vid John Bauergymnasiet i Jönköping. Deasismont slog igenom i början av 2005 med låten "What's in it for Me", och samma år hade hon även hitlåtar som "Welcome to the City", "Shooting Star" och "Champion", som var det svenska friidrottslandslagets officiella VM-låt för VM i friidrott 2005 i Helsingfors. "What's in it for Me?" var den första av dessa som blev en hitlåt även i Sveriges grannländer Danmark, Norge och Finland. "What's in It for Me" blev även en hit i de baltiska staterna, och i Polen var den mest spelade låten under hela sommaren 2005. Deasismont nominerades till pris vid flera galor 2005: Grammis (tre kategorier: Årets pop kvinnlig, Årets nykomling, Årets låt), Rockbjörnen, NRJ Awards, Nickelodeon Kids Choice Awards och Nordic Hit Music Awards. Hon tog hem pris i Nordic Hit Music Awards (som yngsta artist någonsin), NRJ (även här som yngsta artist) och Nickelodeon. Hon är den yngsta artist som någonsin nominerats till en Grammis. Under en sommar medverkade hon i åtta talangtävlingar och vann sju av dem. Hon medverkade 11 år gammal i TV4:s Super Troupers, där hon vann sin delfinal, och som åttaåring i Småstjärnorna, där hon kom trea. Den 26 december 2009 hade musikalen Alice i Underlandet, med Deasismont i titelrollen, premiär på Maximteatern i Stockholm. Deasismont gjorde rollen som Eva i P1 Dramas produktion Den enögda kaninen 2020. Det var en radiodramatisering av Christoffer Carlssons roman med samma namn.
