Nordisk kombination
Nordisk kombination (NOK), är en inriktning inom nordisk skidsport som består av tävlingar i backhoppning och längdåkning, där resultaten från båda grenarna räknas samman. Nordisk kombination har utövats sedan slutet av 1800-talet då man började i Norge, och fanns med då tävlingarna i Holmenkollen hade premiär 1892, och ingår sedan 1924 i de Olympiska vinterspelen. Numera tävlar man i fyra grenar, individuellt i stor backe respektive normal backe samt två lagtävlingar. De individuella tävlingarna består av ett backhopp och ett skidlopp i fri teknik på 10 km. I den ena lagtävlingen tävlar man med fyra personer i varje lag. Varje tävlande genomför ett hopp var i normal backe innan tävlingen avslutas med en stafett på 4x5 kilometer i fri teknik. I den andra lagtävlingen (sprint) ingår två personer i laget och båda hoppar varsitt hopp i stor backe innan de skidar en stafett på 2x7,5 kilometer i fri teknik. Tidigare bestod den äldsta individuella grenen av två backhopp i normal backe följt av ett 15 km långt skidlopp (grenen kallades även Gundersen). Den andra individuella grenen tillkom i slutet av 1990-talet och bestod av ett hopp i stor backe följt av ett skidlopp på 7,5 km (grenen kallades även Sprint). Fram till slutet av 1950-talet körde man först skidloppet innan man genomförde backhoppningen. I dag inleder man med backhoppningen och resultatet där ger sedan 1985 startlistan i skidloppet som genomförs i jaktstartsform. Denna metod kallas för Gundersenmetoden efter dess upphovsman Gunder Gundersen. Hur långt efter man får starta i skidmomentet beror på hur många poäng efter man är i backhoppningen. 15 poäng i backhoppningen motsvarar 1 minut i skidåkningen (gäller ej i lag). Nordisk kombination är populärt i länder som Finland, Japan, Norge, Tyskland och Österrike, under 2000-talet har även USA kommit alltmer. I Sverige, där svenska mästerskapen hade premiär 1910, var nordisk kombination tidigare ganska populärt, men har sedan 1970-talet minskat i popularitet och antalet utövare. Sedan 1980-talet hålls även lagtävlingar på internationell nivå, sedan 1982 i världsmästerskapssammanhang och sedan 1988 även i olympiska sammanhang. Det internationella skidsportförbundet anordnade ännu inte vid 2010-talets början några damtävlingar. I oktober 2013 började FIS dock, på norskt initiativ, utvärdera frågan och i början av november 2016 beslutades att damtävlingar på FIS-nivå skulle införas under andra halvan av 2010-talet, vid världsmästerskap från 2021 och vid olympiska vinterspel från 2022. I maj 2018 beslutade FIS under sin kongress i Grekland att börja låta damerna tävla i världsmästerskap från 2021.
Kombination
Kombination (matematik) – en unik delmängd med bestämt antal element och varje element endast kan väljas en gång. Kombination (schack) – en sekvens drag i schack. Alpin kombination – en tävlingsform inom alpin skidsport. Nordisk kombination – en inriktning inom nordisk skidsport som består av tävlingar i backhoppning och längdåkning. Skidskytte – en kombination av två sporter, längdskidåkning och skytte. Chicago (spel om stick och kombinationer) – ett kortspel. Kombinationslås – en typ av lås som bara går att öppna om man ställer in den rätta sekvensen av siffror. Kombinationsras – en hönsras som framavlats för både hög kötthalt och goda värpegenskaper.
Skidsport
Skidsport är tävlingsidrott och motionsverksamhet på snö med skidor och brädor. Den omfattar "nordiska tävlingsgrenar" (längdåkning, backhoppning och nordisk kombination), alpin skidåkning, freestyle och skidorientering. Dessutom har på senare år tillkommit snowboard, speedskiing, telemarksåkning och rullskidor. Den kombinerade idrotten skidskytte räknas som en egen idrott, liksom även skidåkning på andra underlag än snö (exempel: vattenskidor). Nedan listas ett antal olika skidsporter. Gränsen mellan vad som räknas som skidsport (skididrott) och särskilda idrotter är något flytande, beroende på om endast skidåkning på snö räknas in eller ej och om olika kombinationsidrotter ska räknas separat eller inte. Alla former av alpin skidsport och snowboard benämns "utförsåkning". Skidåkning i tävlingssammanhang utvecklades under 1800-talet i bland annat Norge och Sverige, två länder där skidor använts som transportmedel på snö i hundratals eller tusentals år. Det första offentliga skidloppet i Norge genomfördes 1843 i Tromsø, och den första skidtävlingen i Sverige arrangerades sannolikt 1877 (en skoltävling i Sundsvall). 1884 arrangerades Nordenskiöldstävlingen, en av världens första större skidtävlingar, med start och mål i Jokkmokk och över en sträcka på 22 mil. En av den svenska skidsportens ledande pionjärer var kapten Adolf Heijkenskjöld, som tillhörde grundarna av Skidfrämjandet vilken befrämjade skidåkning som tävlingsidrott. Sedermera grundades olika länsförbund och skidklubbar. De olika skidklubbarna reste snart önskemål på ett eget specialförbund inriktat på tävlingar, vilket ledde till att man 1908 bildade Svenska skidlöpningsförbundet (tre år senare namnändrat till Svenska skidförbundet). Skidfrämjandet ägnade sig därefter i allt större utsträckning på motion och mer allmänt friluftsliv. De första svenska mästerskapen i skidåkning ägde rum i Härnösand 1910, och därefter har SM i (längd)skidåkning arrangerats årligen och utan avbrott. Till en början var skidtävlingar i första hand en sak som genomfördes på längden, till viss del på grund av primitiva skidbindningar som inte tillät en mer effektiv styrning av skidorna. Utförsåkning i tävlingssyfte etablerades dock på flera olika håll i Europa under senare delen av 1800-talet, och även de olika alpländerna (vars bergssidor ofta förutsätter en sicksackande skidåkning utför branterna) deltog i den utvecklingen. I norska Telemark utvecklades i tävlingssammanhang tre olika typer av "backlöpning" – slalåm, kneikelåm och villåm. Slalåm liknade modern slalom, men det var främst stil och elegans som var viktigt och man tog inte tid på åkningen. Villåm påminde dagens störtlopp, medan kneikelåm oftast innefattade hopp av något slag. De första VM-tävlingarna i utförsåkning arrangerades 1931 i schweiziska Mürren. Fem år senare debuterade utförsåkningen i OS-sammanhang i tyska Garmisch-Partenkirchen (dock endast i alping kombination och enligt vissa som uppvisningsidrott). Det första SM i alpin skidsport arrangerades 1937 på Frösön. Efter andra världskriget skedde stora förbättringar av både skidutrustning och preparering av skidbackarna. Det ledde till ökade hastigheter i branterna – liksom till ökade risker (uråkningar, benskador med mera). Den första säkerhetsbindningen (med automatisk utlösning av pjäxan från skidan) i serietillverkning kom på 1960-talet, och under årtiondet blev även skidor av metall eller glasfiber vanliga (tidigare var alla skidor av trä). Senare har olika fiberplaster och metallegeringar kommit att ingå i skidproduktionen. 1967 arrangerades den första upplagan av den alpiina världscupen, vilket innebar en serie tävlingar i olika länder (även utanför Europa) och med gemensamma slutpriser vid tävlingssäsongens slut.
Backhoppning
Backhoppning är en vinteridrott som hör till kategorin nordisk skidsport. Utövaren startar genom att på skidor glida nedför en snötäckt backe, överbacken, ofta från stillastående. En god bit ned i överbacken vänder backen så att den sluttar något uppåt ett kort stycke, för att därefter vända tvärt lodrätt nedåt, det så kallade uthoppet. Härifrån tar utövaren sats och försöker sväva så långt som möjligt innan denne landar i den efterföljande nederbacken. Hela proceduren ska genomföras så stilfullt som möjligt, och avslutas med att utövaren åker över övergången och ut på slätten. Utövaren får poäng som beräknas från hoppets längd, längdpoängen varierar med backens storlek, och stilkaraktärer på en skala från 1 till 20, som utdelas av fem domare. Från och med 2010 utdelas tillägg eller görs avdrag på poängsumman, beroende på vindförhållandena (riktning och styrka vid olika punkter i backen) och vilken punkt hopparen startar från. Landningen skulle förr i tiden helst utföras med ett telemarksnedslag, där hopparen böjer på knäna och har den ena skidan längre fram. Den tekniken kom i användning för att det skulle gå att rätta till en obalans framåt eller bakåt, som annars skulle kunna resultera i fall. Dagens (2014) skor och bindningar förhindrar ofta att nedslaget görs på detta sätt. Satsen, det vill säga den rörelse som för hopparen från den hukande ställningen i överbacken till den utsträckta ställningen i överbacken, när hopparen lämnar uthoppet, är det moment som är viktigast för att hoppet ska bli lyckat. Skidhoppare kan tävla individuellt eller i lag. Dessutom ingår skidhoppning som en av två i Nordisk kombination. Världsrekordet i backhoppning innehas av österrikaren Stefan Kraft, som hoppade 253,5 meter i Vikersund, 2017. I hopptävlingarna ges poäng för både längd och stil. Hopplängden mäts på halvmetern när, från hoppkanten till nedslagsplatsen som är en tänkt punkt mitt mellan hopparens fötter avseende längdriktningen. Stilpoäng utdelas enligt det internationella skidförbundets normer. Vid större tävlingar poängsätter fem domare hoppets stil utifrån en skala mellan 0 och 20. Stilpoängen bedöms i tre delar. Luftfärd, landning och "färden ut emot bromsplan". I luften kan man dra fem poäng, i landningen och färden ut emot bromsplan sju. Det finns en linje i backens nedre del som måste ha passerats innan hoppet kan bedömas som stående, kallas ofta för fallinje eller fallgräns. Om hopparen faller innan denna linje dras alla sju poäng från färden ut emot bromsplan. Landar man inte på fötterna dras även de sju poängen bort. Backhoppningen har som de flesta moderna inriktningar inom nordisk skidsport sitt ursprung i Norge. 1862 hölls den första backhoppningstävlingen i norska Trysil. Den första stora årligt anordnade backhoppartävlingen hölls från 1879 i Husebybakken i Oslo. 1892 flyttades tävlingen i Husebybakken till Holmenkollen som sedan dess är klassisk backhopparmark, med några av sportens största tävlingar. Backhoppning har funnits med i vinter-OS sedan starten i Chamonix 1924. 1936 blev Sepp Bradl, Österrike förste man att hoppa över 100 meter, med ett hopp på 101 meter. Första hoppet över 200 meter gjordes av finländaren Toni Nieminen år 1994. I slutet av 1980-talet fick Jan Boklöv, Sverige stor uppmärksamhet, då han började med V-stilen. Boklövs revolutionerande hoppstil gav framgångar, trots poängavdrag. Under senare år har backhoppningen haft problem med ohälsa, då flera backhoppare kraftigt gått ner i vikt, för att kunna prestera bättre. Man har därför infört nya regler så att man inte ska kunna dra fördelar av att gå ner kraftigt i vikt. Om man inte följer den s.k. BMI-regeln tvingas man hoppa med kortare skidor. Om man trots allt inte gör det, eller inte är uppmärksam nog, kan man riskera diskning. I skidflygning är utförandet det samma som klassisk backhoppning, frånsett att backarna är dock väsentligt längre.
2014
Världscupen i nordisk kombination 2013/2014 pågick under perioden 30 november 2013 - 16 mars 2014. Tävlingarna inleddes i Kuusamo i Finland, och avslutades i Falun, Sverige. Den individuella totalcupen vanns av Eric Frenzel från Tyskland. Den 12-20 februari 2014 arrangerades Olympiska vinterspelen i nordisk kombination i Sotji. Slutställning efter 17 deltävlingar. Slutställning efter 22 deltävlingar.
