Snowboard
Snowboard, snöbräda (ovanligt) eller i vardagligt tal bara bräda, är en vintersport där man åker utför en snötäckt backe på en bräda som liknar en bred skida. Åkandet påminner mera om att åka surfingbräda eller skateboard än att åka slalomskidor. Snowboard åks ofta i en speciell typ av backe kallad "park". I denna typ av backe återfinns hopp, räcken (rails), bänkar och halfpipes avsedda för olika snowboardtrick. Snowboard lämpar sig utmärkt för lössnöåkning off-pist. Snowboarden är lättare att manövrera i lössnö än två skidor och tack vare dess stora yta sjunker åkaren inte så djupt. För att snowboarden vid lössnöåkning bättre skall hållas ovanpå snön och vara lättare att manövrera i djup snö monteras bindningarna längre bak på brädan, som gärna får ha en bred och lång framända och en smal och kort bakända. Det är surfing, skateboard och skidåkning som har gjort snowboard till vad det är idag. 1965 på julafton i Michigan tog Herman Poppen med sig sina två döttrar ut för att leka på familjens bakgård. Han hade tänkt att de skulle åka kälke men hans ögon fastnade på ett par miniskidor i stället. Han tänkte att de kunde turas om att åka men de ville inte det. Istället försökte de åka på varsin skida, men det gick inte bra. Så han kom på idén att sätt ett snöre i nosen på skidorna, då gick det genast bättre. Alla andra ungar i området började också åka Snurfer som Shermans fru kallade uppfinningen. Han började tillverka dem i sitt garage och han märkte snart att han inte hann med att jobba och tillverka Snurfers samtidigt. Så han sålde rättigheterna till ett leksaksföretag. De kommande åren såldes det över 300 000 Snurfers de blev en av de populäraste leksakerna i slutet på 1960-talet. 18 februari 1968 i Muskegon, Michigan anordnades den första Snurfer-tävlingen. Tävlingen gick ut på att ta sig snabbast från start till mål. Det tog mellan 9 och 12 sekunder (flygande start). De snabbaste åkte över 70 km/h. Att ta sig i mål utan att trilla var en dröm för de flesta men att bara överleva var en seger. Tävlingarna i Muskegon blev årliga och hölls i 12 år. Snurfern var en leksak, Snowboarden uppfanns 10 år senare. Då var skidåkning den stora inspirationskällan. Man började bygga med skidteknik, bindningar, stålkanter och belag. För första gången kunde man svänga med brädorna och använda dem i preparerad pist. Nu började man tävla i olika slalomgrenar och brädorna blev tillåtna i skidanläggningar. På 90-talet kom inspirationen från Skateboard. Klädmodet, musiken och tricken är hämtade ifrån skateboard. Snowboardåkaren har speciella pjäxor s.k. boots, som spänns fast på snowboarden med bindningar som inte öppnar sig om man faller. Bindningarna skruvas fast i brädan med 3 eller 4 skruvar per bindning. Avståndet mellan bindningarna går att justera efter åkarens önskemål. Avståndet tillsammans med vinklingen av bindningarna brukar kallas "stance". Stavar används inte, däremot används skyddsutrustning som hjälm, snowboardglasögon/goggles och ryggskydd. Åkaren använder skidkläder, men ofta av lite vidare snitt än den traditionella skidåkaren. Brädan är oftast 10 - 25 centimeter kortare än åkarens längd. Brädan väljs efter vilken typ av åkning som avses. Off pist kräver en lite längre och styvare bräda, medan en bräda för pipeåkning är kortare och mjukare. Åkarens vikt styr också styvheten på brädan. En tung åkare ska ha en styvare bräda. Brädans bredd väljs så att den är så smal som möjligt utan att åkarens tvär- eller snedställda pjäxor sticker så långt ut över kanterna att de stör åkandet vid lutning av brädan. Bindningarna vinklas i åkriktningen. Den främre bindningen mer än den bakre vanligtvis. För friåkning med hårda pjäxor används oftast längre brädor oftast 10–20 centimeter längre än åkaren. Sporten har olika tävlingsdiscipliner.
Skidsport
Skidsport är tävlingsidrott och motionsverksamhet på snö med skidor och brädor. Den omfattar "nordiska tävlingsgrenar" (längdåkning, backhoppning och nordisk kombination), alpin skidåkning, freestyle och skidorientering. Dessutom har på senare år tillkommit snowboard, speedskiing, telemarksåkning och rullskidor. Den kombinerade idrotten skidskytte räknas som en egen idrott, liksom även skidåkning på andra underlag än snö (exempel: vattenskidor). Nedan listas ett antal olika skidsporter. Gränsen mellan vad som räknas som skidsport (skididrott) och särskilda idrotter är något flytande, beroende på om endast skidåkning på snö räknas in eller ej och om olika kombinationsidrotter ska räknas separat eller inte. Alla former av alpin skidsport och snowboard benämns "utförsåkning". Skidåkning i tävlingssammanhang utvecklades under 1800-talet i bland annat Norge och Sverige, två länder där skidor använts som transportmedel på snö i hundratals eller tusentals år. Det första offentliga skidloppet i Norge genomfördes 1843 i Tromsø, och den första skidtävlingen i Sverige arrangerades sannolikt 1877 (en skoltävling i Sundsvall). 1884 arrangerades Nordenskiöldstävlingen, en av världens första större skidtävlingar, med start och mål i Jokkmokk och över en sträcka på 22 mil. En av den svenska skidsportens ledande pionjärer var kapten Adolf Heijkenskjöld, som tillhörde grundarna av Skidfrämjandet vilken befrämjade skidåkning som tävlingsidrott. Sedermera grundades olika länsförbund och skidklubbar. De olika skidklubbarna reste snart önskemål på ett eget specialförbund inriktat på tävlingar, vilket ledde till att man 1908 bildade Svenska skidlöpningsförbundet (tre år senare namnändrat till Svenska skidförbundet). Skidfrämjandet ägnade sig därefter i allt större utsträckning på motion och mer allmänt friluftsliv. De första svenska mästerskapen i skidåkning ägde rum i Härnösand 1910, och därefter har SM i (längd)skidåkning arrangerats årligen och utan avbrott. Till en början var skidtävlingar i första hand en sak som genomfördes på längden, till viss del på grund av primitiva skidbindningar som inte tillät en mer effektiv styrning av skidorna. Utförsåkning i tävlingssyfte etablerades dock på flera olika håll i Europa under senare delen av 1800-talet, och även de olika alpländerna (vars bergssidor ofta förutsätter en sicksackande skidåkning utför branterna) deltog i den utvecklingen. I norska Telemark utvecklades i tävlingssammanhang tre olika typer av "backlöpning" – slalåm, kneikelåm och villåm. Slalåm liknade modern slalom, men det var främst stil och elegans som var viktigt och man tog inte tid på åkningen. Villåm påminde dagens störtlopp, medan kneikelåm oftast innefattade hopp av något slag. De första VM-tävlingarna i utförsåkning arrangerades 1931 i schweiziska Mürren. Fem år senare debuterade utförsåkningen i OS-sammanhang i tyska Garmisch-Partenkirchen (dock endast i alping kombination och enligt vissa som uppvisningsidrott). Det första SM i alpin skidsport arrangerades 1937 på Frösön. Efter andra världskriget skedde stora förbättringar av både skidutrustning och preparering av skidbackarna. Det ledde till ökade hastigheter i branterna – liksom till ökade risker (uråkningar, benskador med mera). Den första säkerhetsbindningen (med automatisk utlösning av pjäxan från skidan) i serietillverkning kom på 1960-talet, och under årtiondet blev även skidor av metall eller glasfiber vanliga (tidigare var alla skidor av trä). Senare har olika fiberplaster och metallegeringar kommit att ingå i skidproduktionen. 1967 arrangerades den första upplagan av den alpiina världscupen, vilket innebar en serie tävlingar i olika länder (även utanför Europa) och med gemensamma slutpriser vid tävlingssäsongens slut.
Alpin skidsport
Alpin (slalomåkare) skidsport är en sammanfattande beteckning för slalom, storslalom, parallellslalom, super-G, störtlopp och alpin kombination. Alla discipliner är utförsåkning dit även snowboard räknas, och alla utom parallellslalom går ut på att åkare en efter en åker en med "portar" utstakad bana, och åkaren med kortast åktid vinner. Slalom och storslalom körs i två åk där den sammanlagda tiden räknas. Parallellslalom skiljer sig från övriga discipliner genom att istället vara en utslagstävling där åkare mot varandra en mot en. Först ner i ett åk går vidare till nästa omgång, möter en annan heatvinnare, och så vidare. Alpin skidsport (dock ej parallellslalom) ingår i de Olympiska vinterspelen och ett världsmästerskap anordnas vartannat år. Vidare arrangeras varje säsong cuper på olika nivå där flera tävlingar på olika orter ingår. Främst bland dessa är Världscupen där tävlingarna flyttas runt i Europa och Nordamerika. Historiskt sett är Österrike och Schweiz de mest framgångsrika nationerna men även Frankrike, Italien, Tyskland, Norge, Slovenien, Sverige, Kroatien och USA har haft stora framgångar genom åren. Några kända skidorter är Åre, Vemdalen och Sälen i Sverige, St Anton, Kitzbühel och Sölden i Österrike, Val-d'Isère, Chamonix och Val Thorens i Frankrike, Sestriere i Italien, Sankt Moritz i Schweiz och Aspen i Colorado, USA. Utövare av alpin skidsport kallas "alpin skidåkare". Engelsmannen sir Arnold Lunn uppfann 1922 den moderna slalomåkningen genom att introducera portar som de tävlande måste passera på kortast möjliga tid. Tävlingen hölls i schweiziska Mürren och efteråt ångrade dock Lunn att han döpt den nya sporten efter norska skidleken slalåm: "Den har ingenting att göra med den slalom jag organiserade", sade han. Norrmännen hade spelat en stor roll i att sprida intresset för att åka skidor över världen, inte minst genom Fridtjof Nansens färd över Grönland. I alperna anpassade lokalbefolkningen både teknik och utrustning efter sina förutsättningar. Första tävlingen med portar arrangerades den 19 mars 1905 av österrikiske skidpionjären Mathias Zdarsky på berget Muckenkogel i Lilienfeld, där han var såväl banläggare och starter som domare och jury. Tävlingen gick inte bara utför utan även uppför, och det var inte tiden utan stilen som avgjorde vinnaren. Zdarsky använde ordet Torlauf (flagglopp) för sin tävling, i vilken deltagarna åkte med en stav. Lunn arbetade hårt för att få de alpina skidsporterna slalom och störtlopp upptagna av Internationella skidförbundet, FIS, där de nordiska länderna stått för det största motståndet. På internationella skidkongressen i Oslo 1930 antog FIS till slut både slalom och störtlopp. Året efter hölls den första FIS-mästerskapet (vilket i efterhand fått VM-status) i schweiziska Mürren. Som arrangör stod sir Arnold Lunn och brittiska Kandahar Ski Club. Modern alpin utförsåkning introducerades i Sverige 1934 av gymnastikdirektörerna Sigge Bergman och Olle Rimfors efter en studieresa till Hannes Schneiders berömda skidskola i österrikiska St. Anton am Arlberg. Till alpin skidutrustning räknas, förutom skidor ("slalomskidor"), bindningar, pjäxor och stavar även skyddsutrustning som hjälm, handskar, vadderade skidkläder, ryggskydd och arm- och benskydd. Tävlingsåkaren har normalt en kroppsnära skidoverall. Alpin skidåkning ur ett tekniskt och utrustnings hänseende är karaktäriserad vid att hela foten och pjäxan är fastspänd i skidan, till skillnad mot de nordiska skidgrenarna och i tekniken telemark där pjäxan endast sitter fast mot skidan i tådelen. Trots att foten och benets vinkel vid en första anblick verkar vara konstant mot skidan, är alpin åkning knappast odynamisk. Mycket av den alpina skidåkningstekniken går ut på att skifta vikt mellan skidorna och mellan olika delar av skidan och pjäxan måste därför "flexa" lagom mycket och tillåta en viss rörlighet. Dynamic (numera lågprismärke kopplat till Atomic).
Skidgymnasium
Ett skidgymnasium är en gymnasieskola där eleverna har skidåkning på schemat. I Sollefteå, Sveg, Östersund och Torsby finns även möjlighet att välja skidskytte. Gällivare (Alpint, Längd). Järpen (Alpint, Freestyle, Längd). Malung (Alpint, Snowboard). Mora (Längd, Skidorientering). Sollefteå (Längd, Alpint). Falun (Alpint, Längd, Backhoppning). Östersund (Alpint, Längd). Svenska skidförbundets idrottsgymnasier. Svenska skidskytteförbundet.
Skidbindning
Skidbindning är en anordning med vilken man fäster en skida vid pjäxan. Det finns åtskilliga typer av skidbindningar för olika ändamål, och de har varierat i utförande genom åren. Till exempel finns skidbindningar för utförsåkning, längdskidåkning, telemark, snowboard med mera. Ett liknande system används vid randonné för att fästa skon vid pedalen.
Skidbacke
En skidbacke eller pist, utgörs av ett lutande underlag täckt med naturlig eller konstgjord snö, avsett att utför/nedför denna åka på skidor eller snowboard, inom en alpin vintersportort. Ordet pist kommer från franskan, men förekommer även i tyskans Skipiste, eller i Österrike Schipiste, och avser ett bergsområde/backe, där snön prepareras/packas för att möjliggöra utförsskidåkning i någon form (opreparerad utförsåkning kallas off-pist.) Till skidbacke finns normalt tillgång av skidlift och om det finns flera backar och liftar kallas området en skidanläggning. Backens lutning kan variera beroende av den aktuella terrängens beskaffenhet och utformning, vilken kan antingen ha ett naturligt ursprung avhängigt de geologiska grundförhållandena på den aktuella orten, eller vara ut- eller omformat av människan antingen med hjälp av enklare manuella redskap som spade och spett, eller med maskinellt bistånd i form av traktorredskap av olika och för ändamålet lämpliga konstruktioner. Även snömassans djup kan likaså variera till följd av mängden nederbörd i form av snökristaller, vilken i sin tur är beroende av under vilka atmosfäriska och hydrologiska förhållanden denna träffat markens yta vid ett eller flera varandra påföljande tillfällen och under dylika för ändamålet gynnsamma förhållanden likaså beroende av lufttemperaturen. Denna bör, under de aktuella nederbördstillfällena och i ett flertal tänkbara och önskvärda variabler tid därefter, inte i betydande grad överstiga 0°C, utan istället under än mer gynnsamma förhållanden gärna i betydande grad understiga densamma – så att den nedfallna och till funktionellt underlag omvandlade snömassan kan erhålla ett mer permanent tillstånd. Idealiska väderförhållanden för tillverkning av konstgjord snö är svag vind, temperatur mellan -5°C och -15°C samt under 80 % luftfuktighet. I vissa natur- och väderförhållanden finns risk för lavin. Kortare delsträckor med mindre lutning räknas inte in. En svensk bedömning är framtagen av Naturvårdsverket där brantaste partiet med en sammanhängande horisontell längd av minst 50 meter eller flera branta partier som tillsammans upptar minst en 10-del av totala längden, bestämmer nedfartens svårighetsgrad. Sveriges brantaste skidbackar. Grön: Mycket lätt, för nybörjare och småbarn (används inte i tyskspråkiga länder). Blå: Lätt, för de flesta åkare. Röd: Medelsvår, för medelåkare och uppåt. Svart: brant, för erfarna och avancerade åkare. Dubbelsvart: extremt, endast skickliga åkare. (Används inte i Alperna. I tyskspråkiga länder finns orange och i franskspråkiga länder gul för extrema pister.). Blå: Upp till 25 % (14°) lutning. Röd: 25–40 % lutning. Svart: Mer än 40 % (24°) lutning. Grön: Upp till cirka 9° lutning. Blå: Upp till cirka 15° lutning. Röd: Upp till cirka 25° lutning. Svart: Upp till 45° lutning. Dubbelsvart: 45° eller mer. 1. Chocken, Idre fjäll, 46°. 2. Väggen, Hundfjället/Sälen, 45°. 3. Rännan, Lofsdalen, 42°. 4. Nol i egga, Funäsdalsberget/ Funäsdalsfjällen, 40°. Grön: mycket lätt, största lutning högst 15 % (8º). Blå: lätt, största lutning 15-25 % (8-15º). Röd: medelsvår, största lutning 25-45 % (16 - 25º). Svart: svår, största lutning 45 % (25º) eller mer. Grön, Vert: piste facile. Blå, Bleu: piste moyenne. Röd, Rouge: piste difficile. Svart, Noir: piste très difficile. Pipe och Halfpipe (Rörformade banor främst avsedda för hopp och trick, Halfpipes kan ofta likna långa skateboardrampar). Puckelpist (Backar med mycket pucklar, främst svart/svår lutning). Funpark/Dreampark/terrainpark (Hopp- och styleområden). Off-pist (Ej skidbacke – är alla sluttningar utanför preparerat/bevakat område).
