Stavgång
Stavgång är en motionsform som liknar gång men som utövas med så kallade gångstavar som hjälpmedel. Metoden uppfanns i Finland under 1950-1960-talet och var en del i de finska skidlöparnas sommarträning. Stavarna ger en ökad och mer allsidig träningseffekt, då armar och överkropp aktiveras. Träningsformen används även för stabilitet och för att skona lederna – inte minst knäna. Ursprungligen användes skidstavar, men senare utvecklades särskilt anpassade gångstavar. Skidstavar är i regel för långa, och detta gör att man riskerar att skada sig. Gångstavar är försedda med en slags handske som gör att staven inte behöver hållas fast vid stavgången. Änden kan bestå av en spets – precis som hos skidstavar – men denna används enbart vid halka eller vid terränggång. Normalt sitter ett skydd av gummi över spetsen för bättre grepp på asfalt och dylikt. Skyddet finns i olika utföranden och slits olika fort beroende på hårdhet och underlag. Stavgång har nordiskt ursprung, och på engelska har den fått namnet Nordic walking (jämför även Nordic skiing, "nordisk skidsport"). Stavgång introducerades på bredare front (i bland annat Sverige) i slutet av 1990-talet. Den har fått en märkbar popularitet som motionsform, inte minst bland kvinnor och äldre.
Gång
Gång är det sätt varvid djur med ben huvudsakligen förflyttar sig på land. Hos människan skiljer sig gång från löpning genom att bara en fot åt gången lämnar marken, hos fyrfota djur indelas sätten att förflytta sig oftare i olika gångarter. Förutom ett transportsätt, är gång även en motions- och fritidssysselsättning, och kallas då ofta promenad eller att promenera och sker längs promenadstråk. Typisk promenadhastighet eller gånghastighet är ungefär fem till sex kilometer i timmen. Under 1990-talet lanserades ett nytt sätt att öka hastigheten och pulsen under gång med hjälp av stavar, stavgång. Gång i natur och vildmark kallas ofta för vandring, exempelvis fjällvandring. Hjärnans och nervsystemets styrning av gång är en viktig del av det motoriska systemet. Barn brukar lära sig gå någonstans mellan 9 och 15 månaders ålder. Idrottsgrenen gång ingår i de olympiska spelen.
Träning
Träning är metodiska övningar i syfte att förbättra någon färdighet. Ofta avses fysisk träning, men det kan även vara mental träning. Med fysisk träning avses ofta att öka i styrka och få större muskelmassa, att förbättra hälsa, eller att bli bättre på en idrottsgren man utövar. Sådan träning kan indelas i funktions-, styrke- och motionsträning. Andra typer av träningsinriktningar är viktminskande, viktunderhållande, sjukgymnastik, fritidsträning och yrkesmässig elitträning. Fysisk aktivitet är ett vidare begrepp än träning. Exempelvis brukar lågintensiv muskelaktivitet och energiomsättning som långsamma promenader och hushållssysslor ofta räknas som fysisk aktivitet men inte träning, medan power walking och stavgång brukar räknas som träning. Vid organiserad träning förekommer ofta inlärning av de moment som ska utföras under träningen. Som regel är nybörjarens inlärning intuitiv, och handlar om att bekanta sig med miljön och eventuella redskap som ska användas. När det gäller fysisk träning eller träning av något som kräver motoriska färdigheter, sker en motorisk inlärning genom träningen. Träningspass inleds ofta med uppvärmning och avslutas ofta med stretching. Den motoriska inlärningen vid träning ökar ju mer strukturerat och analytiskt den som tränar förhåller sig till målsättningar och utvärderingar av sin prestation. Träning kan ha viktminskande effekt, eftersom all aktivitet förbränner energi. En person med allvarliga sjukdomar, upptäckta eller inte, kan ha träningsintolerans och inte orka träna hårt. Träning förutsätter att kroppen har kapaciteten att svara på ansträngningen. Musklerna måste ha tillgång till syre och näringsämnen. Musklerna måste ha förmågan att tillgodogöra sig syret och metabolisera näringsämnena för att tillverka rörelseenergi. Vidare måste skelett, leder, brosk och senor fungera för att rörelser ska kunna utföras och för att rörelser inte ska skada kroppen. Den som inte har kapaciteten att träna så hårt som personen försöker göra lider av träningsintolerans. Att reagera på träning med smärta eller orkeslöshet måste därför inte bero på att personen är otränad och borde träna mer och hårdare, utan kan vara ett tecken på att personen lider av en sjukdom. Fysisk aktivitet gör att kroppens celler behöver mer syre. För att förse dem med det måste blodet pumpas runt snabbare och syresättas i högre hastighet. Detta leder till att träning ökar andningsfrekvens och hjärtfrekvens. När blodet pumpas snabbare ökar kroppstemperaturen, och för att sänka den börjar man svettas. Träning är en stressor som belastar cellerna, t.ex. muskelcellerna, vilket är varför flera celler bryts ner under själva träningen. Efter träningen sker en återhämtning, och då försvarar kroppen sig mot framtida belastning genom att superkompensera, det vill säga bygga upp celler där det varit cellnedbrytning. På så sätt byggs muskler upp. Återhämtning är därför viktig för att träningen inte ska vara destruktiv. Kvinnor som tränar oxiderar mindre kolhydrater och protein och mer fett än män av uthållighetsträning, vilket tycks bero på och korrelera med nivåerna östradiol. Skillnaden mellan könens förbränning gäller endast under ett träningspass. Under träningspasset sker en kraftig hormonell förändring. Detta beror på att hormonerna anpassar kroppen till den fysiska påfrestningen. Det direkta syftet, under passet, är att förse kroppens celler med mera energi. Den hormonella påverkan har åtminstone fem funktioner: att öka aktiviteten i det sympatiska nervsystemet (jämför stressaxeln), att reglera omsättningen av kroppens energireserver, att upprätthålla kroppens vätske- och elektrolytbalans, att påverka reproduktiva funktioner, samt att bidra till tillväxt och utveckling. Hur stora och bestående de hormonella förändringarna är beror därför på träningens art, träningens varaktighet och dess intensitet.
Sport
Den sport som antingen är störst i antalet utövare eller drar mest publik i ett land brukar kallas nationalsport. De flesta större sporterna organiseras i egna förbund, och i de flesta sporter tävlar damer och herrar i olika indelningsklasser. Ordet sport kommer från det fornfranska ordet de[s]port med den ungefärliga betydelsen 'nöje' och 'tidsfördriv' (jämför 'fritidsnöje'). På engelska heter det sports där det ursprungligen betydde något i stil med "nöje". I äldre svenska syftade sport på friluftsnöjen som jakt och sportfiske, och länge användes mest ordet idrott när man åsyftade idrott, det vill säga när den fysiska ansträngningen var det primära. Typexempel är friidrotterna. Denna skillnad har delvis att göra med ordens olika ursprung. Det nordiska ordet idrott (jämför engelskans athletics) har haft en koppling till fysisk ansträngning, medan det engelsk-romanska sport har ett ursprung i den engelska lantadelns fritidsnöjen (inklusive jakt, ridning och fiske). Framför allt begreppet idrott hade länge en starkare koppling till amatöridealet (därav sammansättningen amatöridrott), vilket under tidigt 1900-tal var förhärskande i bland annat den olympiska rörelsen. En form av kroppskultur och hälsotänkande. Tidigare fanns det även en statusskillnad mellan begreppen (idrott var honnörsord, medan en sportidkare kunde vara "sportfåne"). Ibland används begreppet "sport" inom dagens nordiska språk synonymt med idrott, även om det ofta kvarstår valörskillnader. Termen sport är ofta redskapsbaserad och omfattar även vissa aktiviteter som inte är fysiska och enligt en ännu vidare definition även spel som frågesport och schack. Begreppet idrott kan också innefatta vissa aktiviteter som inte kan kallas sport, då de inte är redskapsdominerade, inklusive motionsidrotter som joggning, stavgång, aerobics och aikido. På svenska används i dagligt tal dock begreppen sport och idrott nästan synonymt, och begreppen används ofta om varandra. Framförallt ordet sport har degenererat genom TV bruk av ordet som en synonym till idrott. Sportnytt dominerades nästan helt av idrott. Båda orden betyder numera oftast fysisk aktivitet i form av tävlingar med fastsatta regler, trots att sport alltså egentligen är fritidsaktivitet byggd runt bruk av redskap av olika slag. Motorsporter är typexempel på detta. Sport, idrott och tävlingar fanns redan i människornas äldre civilisationer, till exempel antas det baserat på fynd ha pågått sportaktiviteter i Kina kring 2 000 före Kristus. Andra äldre civilisationer där man antar att sport och idrott utövats är det gamla Egypten och Grekland. Under 1800-talet industrialiserades stora delar av världen, och förutsättningarna för sport och idrott förbättrades, bland annat genom järnväg och ångbåt. Då man snabbare kunde ta sig dit man ville banade det iväg för mer internationell tävlan. 1896 hade olympiska spelen nypremiär. Under 1800-talet började också idrottsförbund bildas, som reglerade idrotternas regler och organiserade nationella och internationella mästerskap. I de flesta idrotter tävlar damer och herrar i olika indelningsklasser. I många idrotter finns det också andra sätt att dela upp utövarna, efter de egenskaper som har betydelse inom idrotten. En vanlig klassuppdelning baseras på ålder, barn och ungdomar tävlar mot jämnåriga och inte mot vuxna. Klassuppdelning kan också baseras på exempelvis utövarens vikt, vilket är vanligt inom exempelvis tyngdlyftning. En annan form indelning är handikappidrott, vilken i sin tur är indelad i flera olika indelningsklasser, men det finns också människor med handikapp/funktionshinder som tävlar utanför handikappidrotten.
Idrott
Idrott är en form av kroppslig aktivitet, ofta med inriktning mot tävling eller kroppslig träning. Några exempel på idrotter är handboll, bandy, fotboll och skidsport. Idrott innefattar även fysiska aktiviteter som saknar tävlingsmoment, inklusive motionsidrotter som joggning, stavgång och aerobics. Det snarlika begreppet sport är ofta mer inriktat på tävlingsmomentet, alternativt med relation till redskap, i modern svenska betyder ofta orden nästan samma sak. Andra relaterade ord är lek, spel och tävlan. Idrott är en produkt av lek och spel. Lek anses gärna vara en frivillig verksamhet utan fasta regler och utan någon historia. När en lek blir mer formaliserad, det vill säga får ett regelverk och en historia kan man börja prata om ett spel. Vi skiljer mellan tre olika sorters spel. Färdighetsspel är en form av spel där deltagarnas färdigheter är avgörande för resultatet. Chansspel är spel där tillfälligheter och slumpen bestämmer utgången. Samarbetsspel är spel där deltagarna måste samarbeta inbördes för att nå på förhand formulerade mål. Idrott är en kombination av alla dessa tre spelformer. De olika spelformernas vikt varierar från idrott till idrott och, inte minst, från situation till situation. Graden av samarbete är större i en lagidrott än i en individuell idrott och det är primärt utövarens färdighet som ska mätas. Dock kan yttre omständigheter göra att slumpen spelar en avgörande roll. Snabba väderomslag i skididrott är ett exempel på detta. Idrott definieras ibland inom idrottsrörelsen som kroppsövningar med fysisk aktivitet för att få motion och rekreation, ibland med tävlan enligt vissa regler. Gymnastik- och Idrottshögskolan definierar idrott som "all fysisk aktivitet genomförd med målet att främja fysisk och psykisk hälsa, rekreation, tävlingsprestation och estetisk upplevelse". En inom idrottsrörelsen fastlagd definition är "fysisk aktivitet som människor utför för att få motion och rekreation eller uppnå tävlingsresultat". Riksidrottsförbundet, som samlar den svenska idrottsrörelsen, definierar det hela som "Idrott är fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera mera.". Ordet idrott (har fornnordiskt ursprung där «id betyder verksamhet eller aktivitet, och «drott betyder kraft, styrka eller uthållighet) betydde ursprungligen alla former av högt ansedda sysselsättningar och färdigheter, inklusive musik, diktning, kunskap om runskrift, och andlig verksamhet ("vittra idrotter"). Först i mitten av 1600-talet kom idrott att betyda enbart kroppsliga övningar och färdigheter. Sport (ett engelskt begrepp hämtat från gammalfranskans desport, som betyder ungefär avkoppling eller nöje) hänvisar till lek och fysisk aktivitet. Sport är ett mer omfattande begrepp än idrott. Den huvudsakliga skillnaden ligger i att idrott lägger störst vikt på utövaren själv, den egna insatsen och kroppskontroll som i till exempel friidrott, skididrott, skridskoidrott, boxning, tennis, handboll och fotboll samt även motionsidrotter. I sport är däremot tävlingsmomentet mot andra utövare det viktiga. Man använder gärna även hjälpmedel av olika slag, till exempel redskap, framkomstmedel eller djur, som en grundläggande förutsättning. Några exempel är segelsport, motorsport och hästsport. Till och med icke-fysiska aktiviteter som schack, bridge och andra spel ses som en sport. På svenska används i dagligt tal begreppet sport som nästan synonymt med idrott. Skillnaden mellan orden blir, under inflytande av den internationella användningen av sport och motsvarande ord, hela tiden mindre och begreppen används ofta om varandra. Båda orden betyder numera oftast fysisk aktivitet i form av tävlingar med fastsatta regler. Önskelista för idrottsartiklar. Coachen - Idrottsledarnas webbplats.
