Telemark (skidåkning)
Telemark är utförsåkning med "fri häl". Tekniken utvecklades på 1800-talet av norrmannen Sondre Norheim från Telemark. Vid telemarkåkning använder man bindningar där pjäxan endast sitter fast på skidan vid tårna. Tekniken började användas efter introduktionen av skidbindningar med hälremmar. Telemarkstekniken populariserades på 1980-talet, och VM hålls sedan 1987 (SM sedan 1994). Den moderna telemarksutrustningen har idag många likheter med den alpina (slalom)-utrustningen. Pjäxor i hårdplast, man använder samma skidor som vid slalomåkning, dock oftast mjukare i förhållande till kroppsvikt. Dominerande fabrikant av bindningar idag är Rottefella, M Equipment och 22 Designs. I telemark tävlar man i fyra olika discipliner, Storslalom, Classic, parallell och Classic sprint. När åkaren passerar en port, måste dalskidans fot vara 30 cm före den andra. Om detta inte uppfylls, straffas åkaren med en tilläggssekund. När åkaren landar efter ett hopp gäller samma regel. Dessutom finns så kallade hoppzoner som åkaren måste nå förbi. Oftast används två zoner där straffet varierar mellan två och fem sekunder. Kravlängden på hoppet varierar beroende på backens lutning och åkarens hastighet över hoppet. Det kan ibland vara så långt som ett trettiotal meter för att undgå tidstillägget. Velodromen på slutet av backen skall åkas genom så att åkarens spår korsas innan fortsättning till skatedelen. Dess norska namn är reipelykkja och kallas ofta för rejpa. Finns som ett inslag i alla grenar förutom storslalom. Storslalom liknar alpin storslalom, men banan innehåller även ett hopp. Varje port skall passeras i telemarkstil. Ett regelbrott medför en sekunds tidstillägg. Tävlingen avgörs i två åk, den lägsta sammanlagda tiden inklusive tidstillägg segrar. Banan innehåller både Super-G, storslalom, reipelykkja och hopp samt ett skatingparti. Lägsta totaltiden inklusive tidstillägg segrar. Tävlingen avgörs i ett åk. Ett tävlingsåk varar i 4 - 5 minuter. Två parallella banor, en reipelykkja som de båda åkarna tacklas för att nå först in i. eventuella tidstillägg tas ut i skatedelen innan målgång. Lägst totaltid av två åk, ett i vardera bana vinner. Denna tävlingsdisciplin arrangeras precis som i Classic, med skillnaden att åktiden endast skall vara mellan 60 och 65 sekunder samt att tävlingen avgörs i två åk. Telemarkssväng, ofta använd i lös snö, görs med benen i svag plogställning och ytterskidan något före innerskidan. Telemarkslandning är ett begrepp inom backhoppning, där landningen efter hoppet utförs med den ena foten (skidan) snett framför den andra.
Reidar Ekner
Reidar Ekner, född 25 juli 1929 i Gävle, död 5 juli 2014 i Telemark i Norge, var en svensk författare, översättare och litteraturvetare. Han är kanske mest känd för boken Efter flera tusen rad från 1974 som handlar om dottern Torun och hennes cancersjukdom. Den översattes till flera språk. Ekner debuterade som poet 1960 med samlingen Etnografika. Hans doktorsavhandling 1962 behandlade Hans Larssons syn på poesi. Efter den blev Ekner docent i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms universitet. Han var litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1958–1973 och översatte många böcker, såväl poesi – bland annat Gary Snyder, Sigbjörn Obstfelder och Denise Levertov – som prosa, till exempel Herman Melville, Djuna Barnes och D. H. Lawrence. Ekner var också styrelseledamot i Svenska Översättarförbundet från 1962 och gästprofessor vid universitetet i Berkeley i Kalifornien 1970. Han var en pionjär när han 1953 tog över kursen "Skriv vad du vill" inom kursverksamheten vid Stockholms högskola. Bland deltagarna fanns Sonja Åkesson, PC Jersild, Lennart Engström, Bo Holmberg, Kaj Henmark, Sven Wernström. Siv Widerberg, Ingegerd MartinelI, Heidi von Born, Barbro Törnroos och Ulf Ulfvarson. Han hörde till Gunnar Ekelöfs vänner och skrev ofta om dennes författarskap. 1967 publicerade Ekner I den havandes liv, en samling med essäer om Ekelöf. Mellan åren 1991 och 1993 gav Ekner ut Ekelöfs skrifter i åtta band. Han var också aktiv i Gunnar Ekelöf-sällskapet. Åren 1973–1999 drev han också förlaget Arkturus, som förutom skrifter och översättningar av Ekner (listade i bibliografin nedan) även gav ut Christian Stannow, Rönnog Seaberg, Gary Snyder (i översättning av Thomas Gartz), Elin Wägner och William Pitt Root. Ekner var sedan 1994 gift med den norska författaren Eldrid Lunden och efter 1997 bosatt i Bø i Telemark i Norge. Att läsa poesi: metoder för diktanalys (tillsammans med Örjan Lindberger, Verdandi, 1955). Etnografika: dikter (Norstedt, 1960). Hans Larsson om poesi: en analys av hans estetik (Norstedt, 1962) [Diss. Stockholms universitet]. Skiljaktigheter: dikter (Norstedt, 1963). En sällsam gemenskap: Baudelaire, Söderberg, Obstfelder, Rilke: litteraturhistoriska essäer (Norstedt, 1967). I den havandes liv: åtta kapitel om Gunnar Ekelöfs lyrik (Bonnier, 1967). Andhämtning, bilder [dikter] (Norstedt, 1969). Gunnar Ekelöf: en bibliografi (Bonnier, 1970). Liten hjälpreda: anvisningar för författare av uppsatser och avhandlingar i litteraturvetenskap och andra humanistiska ämnen (Arkturus, 1973). Efter flera tusen rad (Författarförlaget, 1974). 6., omarb. uppl. 1985 Dansk översättning: Efter flere tusind rad (1980). Nederländsk översättning: Na zoveel straling (1986). Norsk översättning: Etter flere tusen rad (1987). Fransk översättning: Voyez cet enfant (1988). Tysk översättning: Klage um die Tochter (1988). Italiensk översättning: Dopo molte migliaia di radiazioni (2005). Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt [dikter] (Norstedt, 1974). Den svenske toalettsabotören [dikter] (Arkturus, 1975). Halvvägs mot mörkret: dikter och anteckningar (Norstedt, 1979). Mellan polerna: dikter (Norstedt, 1982). Stenarna i skrinet: fyra metamorfa berättelser (Kalejdoskop, 1984). Under trädkronorna: dikter (Norstedt, 1987). Flödet: dikter 1979–80 (Arkturus, 1999). Kalenderdikter 1974–2006 (CKM, 2006). Ett fönster i Karthago: berättelser och speglingar (CKM, 2009). Läsningar av engelskspråkig prosa och lyrik (Nomen, 2011). Förintelsens tema: artiklar och andra texter 1958–1999 (CKM, 2011). Från Strindberg till Jersild: läsningar av svensk prosa och lyrik (Nomen, 2011). Herman Melville: Billy Budd, förmärsgast (Billy Budd, foretopman) (Rabén och Sjögren/Vi, 1955). Peter Taylor: Staden Thorntons änkor (The widows of Thornton) (Wahlström och Widstrand, 1956). Henry Miller: Leendet vid stegens fot (The smile at the foot of the ladder) (Rabén och Sjögren/Vi, 1956). Herman Melville: Benito Cereno , Bartleby (Tiden, 1958).
Vastveitloftet
Vastveitloftet är en norsk kulturhistorisk byggnad på Skansen i Stockholm. Loftsboden, som är Skansens enda icke-svenska byggnad, stod ursprungligen på Vasstveit gård i Flatdal i Telemark. Vastveitsloftet är Skansens äldsta hus. Dess äldsta delar härrör från inledningen av 1300-talet. Då Artur Hazelius befann sig på resa i Norge på hösten 1874 besökte han bland annat Vastveit. Huset köptes in till Skansen 1901 sedan Hazelius erhållit ett utförseltillstånd genom dåvarande konservatorn vid Norsk Folkemuseum, Hans Aall., Loftsboden fraktades med stora besvär, först genom otaliga körvändor med häst genom Telemark, därnäst med båt till Kristiania och vidare till Stockholm med järnvägen. Loftsboden består av två våningar, varav den övre omges av en svale. Etagen förbinds med en trappa. Huset är uppbyggt av kraftigt timmer. Under en ombyggnad under 1700-talet kläddes nedre delen in med bräder samtidigt som boden smyckades med växtliknande utskärningar. I övervåningen förvarades gårdens textilier medan spannmål, bröd och färskvaror lagrades i undervåningen.
Hamars stift
Hamars stift (bokmål och nynorsk Hamar bispedømme) är ett stift som omfattar fylkena Hedmark och Oppland. Solveig Fiske är biskop sedan 1 november 2006. Stiftet omfattar 47 fellesråd och 163 församlingar, fördelade på tio kontrakt (prostier). Hamars stift upprättades ursprungligen 1153, i samband med att Norge blev en egen kyrkoprovins under ärkebiskopen i Nidaros. Stiftet var det femte i Norge, och inrättades av kardinal Nikolaus Breakspere, påvlig legat, under dennes resor i Norge och Sverige. Vid återkomsten till Rom 1154 valdes Breakspere till påve, under namnet Hadrianus IV. Kardinal Breakspere lät viga en annan engelsman, Arnald, till den förste biskopen av Hamar. Arnald påbörjade bygget av Hammers domkirke, omtalad som en av de vackraste och största medeltida kyrkorna i Norge, byggd i romansk rundbågestil. Stiftet omfattade från början i stort sett samma geografiska område som i dag, med tillägg av delar av Buskerud och Telemark och med undantag av Valdres, Hallingdal, Solør och de övre bygderna i Østerdalen. Från Kalmarunionen 1397 var Norge i personalunion med Danmark eller under dansk överhöghet. Reformationen skedde därför samtidigt i Danmark och Norge, med början på 1530-talet. Formellt skedde brottet med Romersk-katolska kyrkan 1537 efter att den lutherskt troende hertig Christian gått segrande ur Grevefejden och blivit kung Christian III av Danmark och Norge. Hamars stift drogs in under Oslo 1536, och biskop Mogens skickades som fånge till Danmark, där han avled 1542. Fram till 1864 löd församlingarna i området under biskopen av Oslo. Domkyrkan ödelades av svensk militär 1567 under Nordiska sjuårskriget. Det blev en slutpunkt för det medeltida Hamars storhetstid. Först efter att Hamar fått stadsrättigheter 1849 började det bli dags att återupprätta stiftet, och från 1864 fanns på nytt en biskop på plats i Hamar. Vang kyrka blev biskopssäte de första två åren, fram till dess att Hamar nya domkyrka stod färdig. Den förste protestantiske biskopen av Hamar blev en präst från Telemark, Halvor Folkestad. Norska kyrkan var sedan reformationen en del av staten. Under Andra världskriget fick det förhållandet en ny betydelse, när den tyska nazistiska ockupationsmakten påverkade kyrkans ansvarsområden allt mer. Den 24 februari 1942 lade biskoparna, och däribland Henrik Hille av Hamar, ned sina ämbeten, för att inte stå i nazisternas tjänst. Med början på påskdagen den 5 april samma år, kom de under närmaste månaderna 797 av 858 tjänstgörande norska präster att lägga ned sina ämbeten. Efter att ha brutit med statsförvaltningen beslutade biskoparna den 20 juli 1942 att utse en tillfällig kyrkoledning, oberoende av de tyska ockupanterna och deras norska samarbetspartner Nasjonal Samling (NS). Eivind Berggrav, biskop i Oslo och preses i biskopsmötet, blev tillsammans med biskop Henrik av Hamar, ytterligare en biskop och tre lekmannarepresentanter den första tillfälliga kyrkoledningen, men gruppens sammansättning kom att förändras över tiden i takt med att ledamöterna förvisades eller fängslades av nazisterna. Från maj 1943 övergick kyrkoledningen därför till att vara en underjordisk motståndsorganisation. Biskop Henrik med familj blev så småningom förvisad från Hamar stift, och återkom till ämbetet och biskopsgården först 12 maj 1945 efter krigsslutet. Hamar stift hade en viktig roll i motståndet. Den 2 juli 1944 ordnades en hemlig prästvigning i Helgøya kapell i Ringsaker i stiftet. Bakgrunden var att många församlingar saknade präster, inte minst till följd av att präster förvisats från sina hemorter. I Lillehammer bodde exempelvis 20 präster och 3 biskopar som blivit arresterade och förvisade dit. Wollert Krohn-Hansen, biskop i Hålogaland stift, var sedan 1943 förvisad till Helgøya. Hamar stift framhåller särskilt tre händelser i stiftet under 1900-talet som haft stor betydelse för Norska kyrkans utveckling. Sedan stiftet återupprättades 1864 har det haft följande biskopslängd.
Jens Per Jensen
Jens Per Jensen, född 21 mars 1913 i Skien, död 6 september 1992, var en norsk arkitekt och konservator. Jensen blev student 1933 och utexaminerades från Norges tekniske høgskole 1938. Han var arkitektassistent 1938–1940, anställd vid Brente steders regulering 1940–1946, först i Kristiansund, därefter i Namsos och Steinkjer, regleringsarkitekt i Skien 1946, byggnadschef 1951 och var konservator på Fylkesmuseet for Telemark 1964–1969. Han var medlem av byggnadskommittén för utbyggnad av Telemark Fylkessykehus. Han tilldelades pris i plantävling för Kolbotns centrum 1947 och utarbetade tillsammans med arkitekt Johannes Borchsenius dispositionsplan för delar av Gjerpen 1949. Han skrev och illustrerade Snipetorp och Søndre Brekke Borgerhus och Herregård i Skien (1965).
Hardingfela
Hardingfelan (hardangerfiol) (av den numera formella namnformen Hardangerfela, efter det norska landskapet Hardanger, i dagligt tal vanligen endast Harding) är en rikligt dekorerad och utsmyckad norsk variant av violinen med ett antal resonanssträngar. Hardingfelan har sedan nationalromantiken en inofficiell status som Norges nationalinstrument. Instrumentet härstammar förmodligen från området kring Hardangerfjorden vilket gett upphov till dess namn. Den äldsta kända hardingfelan tillverkades 1651 av Ole Jonsen Jaastad (1621-1694) i Ullensvang, Hordaland. Då en lekman betraktar en hardingfela slås han nog mest av de rikliga dekorationerna. Resonanskroppen har en så kallad rosning, målade mönster, snäckan är formad som ett lejonhuvud och greppbräda, stämskruvar och stränghållare har inläggningar av pärlemor. Den vana betraktaren av fioler ser dock ett antal andra skillnader som är viktigare för de speltekniska egenskaperna. Hardingfelan har en kortare hals och därmed en kortare stränglängd (mensur) än en vanlig fiol (norska flatfela), vilket gör grepp och intonation annorlunda. Vidare har hardingfelan 4-5 resonanssträngar som ligger under greppbrädan och sålunda inte är möjliga att spela på. Dessa klingar dock med då spelmannen spelar den ton som resonanssträngen är stämd i. Slutligen är spelsträngarna tillverkade av senor och spunna med silvertråd över alternativt halvspunna (lindningen kring senan är inte tät utan gjord med glipor på någon millimeter mellan varven). Hardingfelan har dessutom ett flackt stall, vilket underlättar spel på flera strängar samtidigt. Resonanssträngarna, sensträngarnas egenskaper samt det faktum att de oftast stäms ett tonsteg högre än på en vanlig fiol, ger hardingfelan en mycket karakteristisk spröd klang. Slutligen har locket vanligtvis en annan välvning (plattare) än fiolen och f-hålen är inte skurna i välvningen som på fiolen utan med en skarp kant vilket gör att man kan se igenom hardingfelan om man tittar genom något av f-hålen från sidan. Det finns mer än 20 olika stämningar av hardingfelan och instrumentet stäms om för att passa de låtar som spelas. De olika stämningarna, de många strängarna samt sensträngarnas instabila egenskaper gör att hardingspelmännen är kända för att stämma mer än de spelar. Obekräftade rykten säger att landskappleiken, norska mästerskapen i folkmusik, har regler som säger att ingen får stämma sitt instrument mer än 30 minuter. Till skillnad från fiolen är hardingfelan ett d-transponerande instrument, d.v.s. alla toner klingar en helton högre än vad de noteras. Spelar man t.ex. lös a-sträng är det alltså i själva verket tonen b man hör. Några sätt att stämma spelsträngarna är. Hardingfela användes i soundtracken till Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst komponerade av Howard Shore, för att ge den huvudsakliga stämningen till Rohantemat. Användandet av hardingfelan i filmerna är dock inte traditionellt då temat inte använder sig av den spelmansmässiga stråkföringen över två strängar samtidigt för att åstadkomma harmonier. Hardingfelan används också i soundtracket till Fargo, komponerat av Carter Burwell. Här är användningen mer traditionell, huvudtemat är ett arrangemang av en norsk folksång, Det förlorade fåret. I den finska filmen Umur från år 2002 kan man även höra hardingfelan spelas i filmmusiken komponerad av Carl-Johan Häggman. I den japanska animerade filmen Tales from Earthsea spelas hardingfelan av Rio Yamase. a-d'-a'-e" som borde vara normalstämningen. g-d'-a'-e" brukar kallas nedstämt. a-e'-a'-ciss" kallas trollstämning. f-c'-a'-e kallas gorrlaus. Torgeir Augundsson (1801–1872), känd under namnet Myllarguten. Hallvard T. Bjørgum (Setesdal). Daniel Sandén-Warg (Svensk). Bjarne Herrefoss (Telemark) - vinnare av landskappleiken 1967, 1975, 1979 och 1991. Gjermund Haugen (Telemark) - vinnare av landskappleiken 1936, 1937, 1946-47, 1949-50, samt 1952-53. Leif Rygg (Voss) - vinnare av landskappleiken 1999.
